- This topic has 62 replies, 4 voices, and was last updated 5 år, 2 månader sedan by
.
-
Kaldrland, ca 4 år sedan. Vinter.
Hon var sen. Färden till Vinterskog hade varit menad att vara någon vecka, en tidsfrist som inte borde ha överskridits ens om vädret varit särskilt illa, och det hade det varit till en början. Snön hade fallit tungt under de senaste dagarna och täckt landet i ett tjockt, vitt täcke, men nu var himlen stilla, grå och tung med hot om mer snö. Luften var kall, kall nog att bita bara kinder och riva i halsen när man andades, det var vinter i Kaldrland och Maeve Ulfhedna hade ännu inte återvänt till Frostheim.
Hennes bröder hade sedan länge blivit oroliga och mer än en gång hade Eirik och Asgeir gett sig ut med sina hästar för att leta längs med vägen som förband huvudstaden med övriga kontinenten men vädret hade ständigt tvingat dem tillbaka. Alla var oroliga, men ingen vågade säga det högt i rädsla för att deras farhågor då skulle bli sanna. Så de väntade, väntade och vakade, för varje dag som gick allt säkrare på att deras syster och dotter blivit ännu en av de många själar som förgåtts i Vinterskog.
Det var först på den tolfte dagen efter hennes avfärd som hon återvände.
Först syntes hon bara som en svart prick i fjärran, lätt att uppfatta mot det vita landskapet, men ju närmre staden hon kom desto tydligare blev det att allt inte stod rätt till. Hästen gick långsamt, som om han kom tillbaka hem på eget bevåg, trots att hans ryttare ännu satt i sadeln. Eller snarare halvlåg.
Hon höll sig fast i djurets tjocka man, ansiktet till hälften begravt däri och ena armen lamt hängandes utmed djurets sida, från vilket också en stor, vit huggtand hängde. Hon hade gjort det, hade dräpt Lindormen, hade förtjänat sitt namn och hedrat sin familj, men hon hade också förtjänat ett annat namn under den sista natten i Vinterskog och det faktumet stod skrivet i hennes ansikte när hon sakta red in i staden, siktet inställt på långhuset som hon kallade hem.
-
Ännu en dag. En dag för mycket. Varje steg kändes allt för tunga i de höga stövlarna och djupa snön, men hon kunde inte vandra i de allt för tomma salarna längre. Hon kunde inte låta sin dotter frysa i den bitande kölden. Maeve måste leva. Något inom henne sade det, även om fler och fler hade trott motsatsen. Inte för någon hade vågat yttra orden i hennes närhet. Inte efter att en dåre gjort det som Ranghildr sedan utmanat till ett slagsmål, inte mer än tre slag och mannens näsa hade brutits. Om det inte vore för att Audgisil hade avbrutit henne, hade mer än näsan och ett par tänder gått sönder. Nej. Maeve levde. Hon var trots allt hennes dotter och en Ulfhedna.
Inte ens Audgisil hade hunnit motsäga at Ranghildr gav sig av för att söka efter Maeve och den isblåa blicken som hon gav sin make fick de flesta att rysa till. Hon tänkte inte sitta kvar och vänta. Denna gång skulle han få vänta. Kylan fick henne att dra igen sin mörka pälskappa närmare sig och vira ännu ett varv kring sin hals med det mörka tyget.
Plötsligt fick hon syn på den svarta pricken i fjärran. Hjärtat stannade i bröstet på henne och det var som om tiden stod still. Maeve. Det var den första tanken som for genom huvudet och Ranghildr sprang fram så fort hon kunde. Med andan i halsen stannade hon upp och med en mild hand lugnade hon hästen, så att den inte skulle rygga bakåt av rädsla. Hastigt virade Ranghildr av det stora tyget hon hade haft kring halsen och försiktigt virade hon den över sin dotters axlar för att sedan svinga sig upp på hästen, med Maeve lutandes mot sin bröstkorg.
Blod och död. Två saker som aldrig riktigt skrämt henne, tills idag. Allt blod och köttsår som dotter hade gjorde att det isade genom hennes kropp och hon ville nästan spy. Fast hennes isblåa ögon visade inget annat än oro och ett försök till att allt skulle bli bra. Hon hade klarat det. Tanden i hennes arm visade det och än levde hennes dotter. Hon kunde känna hennes andetag.
”Maeve… Allt kommer bli bra. Allt kommer bli bra, min lilla krigare.” sa hon, med en mjuk röst. Frågan var om det var henne själv eller Maeve hon försökte övertala. Ranghildr tog ett hårdare grepp om remmarna till hästen och snärtade till för att försöka trycka på hästens fart något. De måste hem. Fort. Rökplymen från deras hem syntes och gav henne hopp. Hennes ena arm låg varsamt om sin dotter för att hålla henne nära sig och upprätt på hästryggen.
-
Feberfrossan som drog genom hennes kropp gjorde det svårt för henne att riktigt uppfatta vad det var som hände. Hon hade sett röken från långhuset och någonstans i det vita hade något annat dykt upp, en bekant form som snart nog fick ett bekant ansikte. Hennes mor. Ett litet leende spred sig som hastigast över hennes läppar.
”Mamma…” Viskade hon hest och plötsligt kände hon sig inte längre som den nu vuxna kvinna hon var. Just då kände hon sig så oerhört liten och hon hade varken vilja eller ork att protestera när hennes mor satt upp bakom henne på hästen och tog tyglarna som hitintills hängt oanvända kring djurets hals. Hon kände sig genast trygg, men kunde heller inte låta bli att stöna lågt av smärta när Ragnhildr lindade sin halsduk kring hennes sargade rygg och lutade henne mot sitt bröst. Varje rörelse hästen gjorde fick såren att skava mot hennes moders bröst och mer än en gång trodde hon att hon skulle svimma av smärtan.
”Jag lyckades”, mumlade hon hest i ett försök att hålla en konversation, men hennes röst var ovan och trasig, som om hon stått på ett berg någonstans och vrålat i flera timmar.
Det var uppenbart att såren över hennes rygg och de fula blåmärken som blossat upp kring hennes hals och överkropp inte var orsakade av det byte hon fällt, nej, såren var djupa och kanterna rena, och några av blåmärkena var misstänkt lika händer. Det var män som gjort det här mot henne, så mycket var uppenbart, och om hon inte hade varit i så dåligt skick så hade hon berättat för sin mor att samma män inte längre levde. Minnet av vad hon gjort fick henne att må illa och hon sjönk ihop om möjligt ännu mer där hon satt och blundade. Hon måste ha förlorat medvetandet, för när hon slog upp ögonen igen var långhuset närmre, tillräckligt nära för att hon skulle se den vackert snidade dörren och de ansikten som dök upp däri.
-
Jag lyckades. Orden fick henne att le, ett av hennes bredare leenden. Ett av de leenden hon brukade ha när Maeve hade satt någon på plats. De flesta gångerna som hon egentligen skulle ha klappat till henne eller höjt fingret. Kanske var det att hon såg sig själv i flickan. Det fanns stolthet där i blicken, men hon kunde inte riktigt dölja sin oro och rädsla.
”Det är klart du gjorde, min dotter. Du är Maeve Ulfhedna.” hummade Ranghildr tillbaka till henne, nästan en mild röst och det var svårt att inte låta den bryta med skräcken att hon skulle sluta andas. Nästan febrilt lät hon blicken gång på gång vandra ner mot Maeves anlete, för att se om hon fortfarande var vid liv. Hon hade inte hunnit ta en ordentlig blick på alla de sår och blåmärken som Maeve hade, men hon misstänkte att allt inte enbart var en lindorm. Tanken fick henne att blossa upp med ilska, det var säkert fega män och deras små hjärnor.
Ritten var den längsta hon någonsin gjort. Det var som en resa utan slut även om hon alltid kunde se långhuset i horisonten tycktes det som om de aldrig kom fram. Kölden bet i hennes kinder och vinden ven igenom hennes pälsjacka. Varken det, eller att hennes armar värkte efter Maeves tyngd var inget hon lade sina tankar på. En lättnads suck kom från hennes läppar när dörren var framför dem båda. Asgeir höll stilla hästen medan Ranghildr tog sig av den med Maeve i sin famn tätt intill sig, som om hon inte ville släppa sin dotter. Hon gav båda tvillingarna och Audgisil en blick för att varna dem för att försöka ta Maeve ifrån hennes famn.
Försiktigt strök hon milt en hand över Maeves blodiga hår och försökte le i den allvarliga stunden.
”Välkommen hem, min lilla krigare. Vi får se på dina sår, kanske du får ett fint ärr?” mumlade Ranghildr till Maeve samtidigt som hon steg innanför den vackra dörren. Värmen slog emot dem och hon kände hur det hettade till i både näsa och kinder. Utan att stanna, fortsatte hon in mot eldstaden som Audgisil hade lagt flera av deras pälsar framför. Mjukt, så försiktigt som det gick, placerade hon dottern på pälsarna för att bättre kunna se vad som kunde göras.
-
Den stora hallen som låg på den högsta kullen i staden var tom, förutom deras familjemedlemmar och eventuella tjänare som just då hade beordrats ut ur deras närvaro. I eldstaden som fanns i mitten av salen sprakade det varm glöd som Audgisil sett till att få i ordning då han fått ord om Maeves situation och att hon var på väg tillbaka med hans hustru Ranghildr. Varmt och kallt vatten fanns i två hinkar, med trasor vid sidan om dem, och då de två kom in betraktade Audsigil dem intensivt med sina blå ögon.
Han var sällan en man som var tyst, och sällan en man som hade allvarlig uppsyn, men just då fylldes han av en ilska som han sällan tidigare känt. För att någon attackerat henne var tydligt, och bilder om vilka hemskheter de utsatt henne för fyllde hans huvud. Plötsligt kände han sig väldigt svag – detta var något Ranghildr kunde bättre än honom. För vad kunde han göra för att milda dotterns smärta eller ens förstå den? Långsamt gick han fram till dem med blicken fäst på Maeve.
‘Vem har gjort detta åt dig?’ frågade han, hans röst ansträngd och hård. Det var ett löfte om att om de inte redan var döda skulle de få lida.
-
Det kändes tryggt att vila i sin mors armar, som hon gjort när hon var barn, men varje rörelse gjorde ont och hon räknade sekunderna till dess att Ragnhildr lade ned henne på en hög med pälsar som placerats intill eldstaden. Värmen var nästan för intensiv för hennes nedkylda kropp och hon skalv där hon låg på sidan. Hon kunde höra sin far säga något, men var inte helt säker på exakt vad det var han sagt. Kanske var det febern, kanske hade hon svimmat? Nej, hon var vaken, och hon fick kisa för att bättre kunna fokusera på sin far. Han såg arg ut, allvarlig på ett vis som han nästan aldrig gjorde och för en kort sekund var hon rädd att hon skulle börja gråta, men så lågt tänkte hon inte sjunka inför sin familj. Någon heder hade hon ännu kvar.
Med en darrande, frostbiten hand sträckte hon fram lindormstanden som hon virat ett snöre kring, presenterade den som den trofé det faktiskt var, för även om det här hänt henne efteråt så kunde ingen ta ifrån henne att hon dräpt monstret hon valt som sitt styrkeprov.
”Fredlösa”, kraxade hon hest och harklade sig för att försöka få bukt på sin röst, men det verkade omöjligt. Hon hade inte hört sin fars fråga, men hon misstänkte vad det var hans sagt för hans blick utlovade blod och död, något som hon visste inte var riktat mot henne.
”Vatten..?” Hon kunde inte minnas senast hon druckit, senast hon haft ork nog att göra det. Efter att ha kommit upp på hästen hade hon inte vågat sitta av, rädd för att hon aldrig skulle komma upp igen och bli kvar i en snödriva någonstans.
-
Innan Maeve hade hunnit kraxa fram att hon ville ha vatten hade Ranghildr burit fram båda trätunnorna med vatten i. En av grötslevarna höll hon i handen, den som annars brukade vila vid hennes midja i bältet. Försiktigt höll hon med ena handen kring Maeves nacke för att stödja henne så hon kunde dricka från sleven som hade lite vatten. Att vattnet stänkte till lite när hon satte ner sleven för att skopa upp ännu lite vatten åt sin dotter, verkade inte Ranghildr tänka på utan hennes ögon betraktade skadorna allvarligt. Bakom allvaret skavde tårarna. Men hon kunde inte gråta. Inte nu. Det gjorde ingen nytta. Dessutom var Maeve här med dem nu. Försiktigt satte hon ner sin dotters huvud igen för att lägga sleven i det kalla vattnet.
”Låt vår dotter vila, Audgi.” sa hon, för att höja sin isblåa blick mot sin make. Hon tog tag i tygen som fanns dem för att doppa dem i det varma vattnet. Sedan kastade hon ena till Augisil, för att börja rengöra hennes ansikte med milda rörelser. Lite barskt drog hon hinken närmare sig så att det heta vattnet kom över hennes fot, inte för att hon rörde en min för det. Istället tvättade hon tyget igen för att få bort blodet i tyget och fylla den med vatten igen.
”Pojkar, stå inte där och glo. Hämta mer varmt vatten, bennålen och tråd.” fortsatte Ranghildr, rösten var inte beordrande men samtidigt var det en röst man inte sa emot. Inte ens lyfte hon på blicken, eller hörde när tvillingarna skyndade sig iväg. Ögonen var bara på Maeve och de bronsröda håret verkade lägga sig beskyddande kring dotterns ansikte medan hon gjorde rent hennes panna.
-
Audgisil drog ett djupt andetag efter Ranghildrs tillrättavisande. Han var tvungne att tvinga sig själv att lugna sig, men det var svårt med bilderna han hade i huvudet och med åsynen av sin dotter som fått lida som hon gjort. Istället fokuserade han på trofén hon höll fram, och satte sig ned på ett knä framför Maeve för att varsamt ta tanden i sina händer och betrakta den.
‘Du har överträffat dig själv, Maeve.’ sa han, beundrande. Lindormarna var ståtliga varelser, och han önskade nästan att den inte behövt dö – speciellt då hon inte hade haft möjlighet att ta med sig hela bytet hem. Men han kunde inte neka att det var en stor bedrift.
‘Dåraktigt, men starkt gjort. Jag är stolt över dig, min dotter.’ sa han, och lade en hand på hennes kind och smekte den förvånansvärt ömt i förhållande till hans stora hand.
-
Jo, det hade varit dåraktigt, men hon hade inte kunnat återvända hem med något annat, hon kunde inte vara sämre än sina två äldre bröder, och hon hade ju lyckats. Berömmet hon fick från sin far fick henne att le svagt innan hon blev räckt vattnet, då drack hon girigt till dess att hon nästan mådde illa och sjönk tillbaka ned på fällarna för att låta sin mor göra rent hennes ansikte från det torkade blodet. Hon visste inte hur illa hennes rygg såg ut, men hon anade det, hade famlat med fingrarna där efter att ha vaknat upp i snö färgad röd av sitt eget blod. Det hade inte känts bra.
Hon föll i en tystnad som var ytterst olikt henne, och hennes ögon blev kanske, trots att de var glansiga av febern, något allvarligare. Hon visste inte om hon borde berätta om allt som hänt eller inte, visste inte vad som skulle ske henne om hon avslöjade vad som skett, men hade hon egentligen ett val? Förr eller senare skulle sanningen komma fram, men kanske kunde hon förhala det lite? Kanske kunde hon berätta det i hemlighet för sin far sen, orolig över vad hennes mor skulle säga eller göra om hon fick reda på att hennes enda dotter bar något så okontrollerbart inom sig… Visst, männen hade varit fredlösa, tekniskt sett så hade vem som helst fått döda dem, men hon hade ju heller inte bara dödat dem. Hon mådde illa.
”Jag dödade dem”, kläckte hon till slut ur sig, kunde inte riktigt förmå sig att berätta hela sanningen men hon ville att de skulle veta, särskilt hennes far, att det inte fanns någon kvar att ta ut sin hämnd på. Hon hade redan ordnat med den biten.
-
Det tog en bra stund för Ranghildr att göra rent ansiktet, hon var noga med att allt torkat blod skulle bort. Sedan sköt hon undan den blodiga hinken med sin fot, som nästan genast byttes till en ren trähink som en av tvillingarna räckte fram. Vem det var såg hon inte. En kort blick på ansiktet. Hon nickade, men det var något i Maeves ansikte som gjorde henne lite… nästan vemodig. Som om något inte var rätt till. Det första dödandet var alltid svårt. Hon mindes själv att hon hade spytt som en dåre, ett flertals gånger. I smyg förstås, men känslan av det pumpande adrenalinet hade hon kommit till att tycka om. En medlidande blick, en mjuk strykning på hennes kind. Hon sa inte mycket, för hon var medveten om att hennes dotter inte ville visa någon slags svaghet framför alla. Fast ändå fanns det något i blicken som vittnade om att de skulle tala om det vid ett senare tillfälle, när hon hade kraft nog att tala.
”Hjälp mig vända henne.” sa hon, i samma bestämda ton, till Audgisil och tog tag i Maeves ena sida, för att få henne på mage. För att få bort lite av febern lade hon en våt duk på pannan på Maeve så hon inte behövde få den varma pälsen, utan något mer svalkande. Ögonen spärrades upp lite när hon hade rivit bort det som fanns kvar av Maeves klädsel på ryggen. Lite mer skakigt började hon tvätta rent såren, om det var ilska, sorg eller rädsla var svårt att se för hennes isblåa blick var fortfarande den samma.
”Må de jävlarna hamna hos Hel.” väste hon
-
Maeves ord fyllde Audgisil med någon slags stolthet, men samtidigt vemod. Han var glad över att hon hade haft styrkan att försvara sig själv – men det var tydligt att något var fel förutom de fysiska skador hon hade. I slutändan hoppades han att hon inte hade behövt få utstå allt för mycket lidande, och att hon skulle bli den person igen som han älskade. Audsigil mötte Ranghildrs blick och vände varsamt på Maeve. Han kände sig torr i munnen då han såg såren på sin dotters rygg, men hjälpte därefter sin hustru att tvätta rent deras dotters sår.
‘Du är hemma nu, Maeve. Hemma i trygghet… Det är dags att vila, och återfå din styrka.’ sa han milt och sträckte sig efter nål och tråd som en av tvillingarna hämtat.
‘Alkohol.’ bad han om, och såg på en av deras söner. De skulle behöva rengöra såren, och Maeve själv kunde behöva lite för att milda smärtan. -
Det kändes helt klart bättre att ligga på mage, och hon kunde begrava ansiktet i den våta tygbit som hennes mor placerat där. Det svalkade bra och hon suckade nästan lite nöjt över att få försvinna in i det svala mörkret.
”Åh, de är hos Hel”, kraxade hon och skrattade sen, ett inte helt normalt skratt, det var nästan nervöst och det tystnade lika snabbt som det börjat. Hon verkade dock ha kommit tillbaka lite till verkligheten, antagligen på grund av att hon långsamt börjat tina upp sin frusna kropp, och när hennes far bad en av hennes bröder att hämta alkoholen så lyfte hon något på huvudet. Skulle de hälla sprit i hennes sår så skulle hon behöva lite själv.
”Ge mig lite innan”, tillade hon när hon fångade upp Asgeirs blick med sin. Det var ovant att se hennes bröder så tysta, så lamslagna på något vis. Hade hon varit vid sina sinnens fulla bruk så hade hon troligtvis ha retat dem för det, men nu fick det henne bara att känna sig mer orolig. Det måste i sanning vara illa om hennes bröder inte hade det minsta att säga om hennes misär, för att inte tala om hur allvarlig hennes föräldrar var.
Så hon tog emot flaskan när hennes bror räckte henne den, tog ett par djupa klunkar och gav sedan tillbaka den och lade sig ned igen. Värmen från den starka drycken spred sig snabbt i kroppen men hon visste att det aldrig skulle kunna lindra smärtan nog.
-
När Maeve sköt flaskan bort från henne, tryckte Ranghildr flaskan tillbaka med ett litet bestämt grepp. Så här illa hade hon aldrig varit däran, men hon hade fler än en gång känt hur alkoholen brände bort allt i såret och ibland ens eget vett.
”Ta fler klunkar Maeve. Det kommer inte lindra all smärta, men det kan inte bli värre. Ge hit nålen Audgi, det är din dotter och jag vägrar låta se dig hantera hennes ärr som om det vore en djurpläd” sa hon. Det var något milt men moderligt allvarligt på sättet hon sa det på. Innan hon kastade en blick på Audgisil. Hon höjde ena ögonbrynet för att ta nålen ifrån honom med en liten fnysning. Med några få försök fick hon i tråden och gjorde en lite knut på ändan för att nicka åt sin make att hälla på alkoholen. De båda var medvetna på att hon var den raska och mer precisa av de två.
Ett litet djupt andetag, så tyst som möjligt för att inte oroa sin dotter drog hon det. Efter att hennes sår dränktes av alkoholen från hennes makes händer, klämde hon ihop skinnet och började sticka in bennålen. När ett av såren var hopsydda bet hon av tråden och förberedde sig med en ny tråd. Sedan kastade hon en kort blick mot Maeves nacke.
”Mer alkohol?” föreslog hon.
-
Audgisil hade i vanliga fall argumenterat att han visst kunde hantera sår, men han visste också att i detta ögonblick var det ingen idé med att argumentera mot sin hustru. Så istället sträckte han över tråd och nål åt henne, och mötte hennes blick som snabbast.
‘Vad som än händer, ligg stilla Maeve.’ bad Audgisil milt och kysste sin dotter på håret. Sedan hällde han varsamt alkohol i såren vilket han visste av erfarenhet att skulle svida. Han hoppades nästan att hon skulle tappa medvetandet, men han visste att Maeve var för stark och envis för det. -
Det var ingen mening att käfta emot sin mor just då, så hon drack mer och djupt tills hon inte fick i sig mer. Då lade hon sig åter ned och försökte samla sig för det hon visste skulle komma, det där oundvikliga. Ändå skrek hon högt av smärta när hennes far hällde alkoholen rakt ned i de djupa såren hon hade i ryggen. Den försvann ned bland allt blod och all smuts, och det brann snarare än sved. Hon fick stoppa delar av en fäll i munnen för att dämpa skriken och hindra sig själv från att bita av sig sin egen tunga, och just då var hon glad att hon låg med ansiktet i en blöt handduk för ingen styrka i världen hade just då kunnat hindra tårarna från att välla upp.
Hon låg dock stilla, så stilla hon kunde, med händerna i ett krampaktigt tag om fällen hon låg på. Svettpärlor hade börjat bildas över hennes hud, delvis på grund av febern men kanske framförallt på grund av smärtan. Det var knappt att hon kände stygnen när hennes mor sydde igen det första av såren, alkoholen verkade ha bränt bort allt annat och hon kände sig yr. Hon hörde knappt sin mor fråga henne om hon ville ha mer alkohol, men någonstans förstod hon tillräckligt för att skaka på huvudet. Det skulle inte hjälpa. Bättre om hon bara svimmade av smärtan, men det verkade som om hon skulle få genomlida varje smärtsam minut i vaket tillstånd och det skrämde henne. Inte för att inte trodde att hon skulle klara det, men det där som vaknat inom henne den där natten i Vinterskog låg för nära nu och hon ville inte att de skulle veta, ville inte hamna där igen.
Så hon bet hårt ihop tänderna om fällen hon stoppat i munnen och knep ihop ögonen så hårt hon kunde. Om hon bara andades, bara andades och fokuserade på sig själv, på att kontrollera sig själv, att övertala sig själv. Det var ingen fara, det skulle inte döda henne, de försökte bara hjälpa henne…
-
Audgisil hade alltid varit bättre på att tala och hon var tacksam för att han instruerade deras dotter på vad som skulle göras. En enkel nick, som för att säga att hon var redo när hon hade fått i ännu en tråd i bennålen. Det var långa minuter och Ranghildr hade nog aldrig skakat på sina händer så som hon gjort då. En sista gång bet hon av tråden och hon darrade fortfarande på handen där hon höll bennålen. För att inte oro tvillingarna, som följde varenda rörelse hon gjorde, höll hon sina händer i sin famn. På ett sätt som hon inte kände sen första gången hon dödat någon, ville hon spy.
Försiktigt sträckte hon fram sin hand för att stryka igenom sin dotters hår. Det var mjukt och påminde om när det hade kittlat henne, de kvällar när Maeve varit liten och hon hade suttit i hennes knä när Audgisil hade berättat en av de många historierna för barnen. En lättnads suck lämnade hennes läppar. Åtminstone var blodet borta och de värsta såren var sydda. Dock var det alltid svårast med det som ögonen hade sett och det var svårt att återge det med en gång. Speciellt när hon hade varit så nära till att stiga till Valhall.
”Eirik, hämtar du ett par rena kläder åt din syster?” bad Ranghildr, samtidigt som hon lade en av de många plädarna över dotterns rygg så att hon inte behövde vara bar och visa hela familjen hennes ärr. Sedan sträckte hon fram sleven med vatten till Maeve, även om hon skakade så att de mesta av vattnet for av sleven.
”Maeve…?” frågade hon, lite försiktigt samtidigt som hon sträckte sig efter nytt vatten.
-
Audgisil betraktade stygnen med kritiskt öga, och även om det hela var tungt och svårt för honom hade han inte rört en min. Han var lika fokuserad och skarp som han var i strid – då hans blå ögon tyckte lysa som klarast.
‘Asgeir, be någon av helarna laga en salva åt din syster. Vi kan inte låta hennes sår bli infekterade. Gå.’ sa han, och med det försvann den andra sonen med. Maeve skulle behöva ett ordentligt bad, men först behövde hon sömn och mat.‘Det är nog bäst att hon sover här intill elden i natt.’ ansåg Audgisil bestämt. De skulle bara få göra det så bekvämt för Maeve som det kunde.
‘Klarar du av att äta något, min dotter?’ undrade han. -
Ljudet av hennes föräldrars röster var som när man talar under vatten, oklart och långt borta, förvrängt av något annat, omslutande. Hon andades tungt, som om hon precis hade sprungit en mil, och hennes knogar hade vitnat så hårt hon höll i fällen. Musklerna i hennes armar tycktes ömsom spännas hårt och ömsom slappna av, som om hennes kropp inte kunde bestämma sig för om den skulle slåss för sitt liv eller ge in för det tryckande behovet av vila.
Just i det ögonblicket var det bara hennes moders varsamma hand som strök över hennes hår som hjälpte henne att kontrollera sig och trots det så kunde hon inte hindra hela händelseförloppet. Troligen var det på något vis tur att hon redan gått igenom det en gång och att hennes kropp nu var så trött och trasig att det liksom inte fanns något mer att ta av, för annars hade saker kunnat eskalera på ett vis hon inte ens ville erkänna.
”Hjälp mig…” Viskade hon, knappt hörbart över ljudet från den sprakande elden och sina egna, tunga andetag. Hennes röst var fortfarande hes, men det fanns något mer i den just då, nästan som ett lågt morrande. Bedjande och på samma gång varnande, men exakt vad hon behövde hjälp med specificerade hon inte. Hon lyfte heller inte huvudet från fällen när hon talade, rädd att hon skulle öppna ögonen igen bara för att mötas av svartnande kanter och en blodröd dimma som gjorde allting suddigt.
-
Viskningen var så tyst, att det knappt hördes mot den sprakande elden och hennes egna bultande hjärta. Det slog så hårt, att hon inte ens var säker på att ingen annan hörde det. Trots det hörde Ranghildr den, men orden stack som en kniv i hennes hjärta. Vad kunde de göra mer? Lite orolig och rädd mötte hon hastigt sin makes havsblåa blick. Det skarpa och fokuserade sättet, tycktes få henne att fortfarande tänka klart. Om nu grumligt vatten var klart, men klart nog för situationen. Utan att märka det svalde hon sina ord, det var svårt att få ut någonting. Orden försvann från henne. Som om tystnaden hade slukat henne hel.
Eirik som precis hade kommit dit med nya kläder åt sin syster, mötte sin moders isblåa blick. Oron som fanns där, gjorde honom nervös och Ranghildr reste sig upp för att gå fram till honom. Allvarligt pekade hon mot dörren, som inte för allt för länge sedan hade slagit igen med en hög smäll när Asgeir hade varit på väg till en av helarna.
”Spring efter din bror. Det behövs mer än en salva. Vi behöver all hjälp vi kan få.” Om inte mer. Tanken om att förlora sin dotter var tung och otänkbar. Ett djupt andetag, två… tre. Sedan satte hon sig på knäna framför sin dotter för att försiktigt stryka hennes hår ömt. Vad mer kunde hon göra? Blicken hon gav sin make speglade paniken, oron och rädslan som flödade inom henne. Något hon sällan hade känt, om ens aldrig.
-
Än en gång argumenterade inte Audgisil med Ranghildr, men han fann att hon överdrev något då hon skickade iväg pojken för fler helare. Maeve skulle klara sig, och fler människor just nu skulle göra mer kaos än nytta. Men han lät henne göra som hon önskade, trots allt var hon en orolig mor och det var ingen idé att argumentera. Men orden som kom från Maeves läppar bekymrade honom, och fyllde honom med en isande känsla.
‘Vad vill du ha hjälp med, Maeve?’ frågade han milt, där han satt på knä bredvid henne. De hade några lugna minuter innan helarna skulle anlända.
‘Vad kan jag göra?’ undrade han, nästan lite hjälplöst, för detta var en situation så olik alla andra han varit i. Att gå i strid var lätt, att leda ett folk var lätt, men situationer som dessa då hans förmågor inte hade någon nytta visste han inte vad han skulle göra.
You must be logged in to reply to this topic.