- This topic has 62 replies, 4 voices, and was last updated 5 år, 3 månader sedan by
.
-
En del av henne ville skrika på sin mor, be henne att inte röra henne, att försvinna, men det var inte hon, det var den där andra. Ändå kunde hon inte hindra sig själv från försöka resa sig upp från golvet. Hennes muskler var dock inte riktigt med och hon kom inte längre än att hon vilade med underarmarna mot de mjuka fällarna. Hennes kropp darrade av ansträngningen och ändå försökte hennes sinne pressa henne till mer, tvinga henne på fötter. Ett liggande byte var ett dött byte.
”Jag är ledsen far, jag menade inte att… Det var inte jag. Jag är rädd.” Hennes underläpp darrade och hennes röst var fortfarande sådär hes med en underton av något mer, men gråten satt också tjock i halsen och gjorde det svårt för henne att få fram orden alls. Hur skulle hon be om hjälp för en sådan sak? Hon var rädd att göra illa de hon älskade mest, och hon var rädd att de skulle få reda på vad hon gjort.
Försiktigt öppnade hon ögonen, som om hon var rädd för vad hon skulle se, och det var precis som hon mindes det och som hon fruktat. Kanterna var svarta och suddiga och hennes huvud kändes lätt, oklart. Hon såg det inte själv, men hennes annars ljusa, blå ögon var mörka, nästan svarta. Hon hade vetat att de fått sitt namn på det viset, men hon hade aldrig trott att hon skulle vara en av dem. Tänk om hon förlorade sig i raseriet? Skulle de överge henne, eller värre, skulle de tvingas göra slut på henne? Hon visste inte hur det fungerade men hon visste att det var lika mycket att frukta som det var en gåva på slagfältet när allt annat hopp tycktes förlorat. En förbannelse lika mycket som en välsignelse.
”Låt dem inte ta mig härifrån”, tillade hon bedjande och vände blicken för att se upp på sin far. Han var högkonung, han kunde göra något, kunde ta bort det, kunde hindra völvorna från att ta henne med sig, kunde gömma det. Vad som helst.
-
Maeves bedjande var som en hand kramade om hennes hjärta, eller som en kalldusch. Det var svårt att helt sätta ord på det. Det var få ord, en bedjande om hjälp men inte något i klartext. Hon slutade stryka hennes hår och kunde se en glimt av de mörka ögonen. Lite förvånad greppade hon tag i Audgisils tunika. Diskret så att inte Maeve skulle se hennes oro.
Innan hon såg på Maeve igen, hade hon samlat sig. Tanken på att någon skulle ta deras dotter ifrån dem igen var orimligt. Bara tanken gjorde att hon såg rött och man kunde se på hennes spända käkar att hon skulle utmana hela byn till en holmgång för att få ha kvar sin dotter hos sig.
”Över min döda kropp. Ingen kommer att ta dig ifrån oss, Maeve. Hör du det, min flicka? Ingen. Inte ens Oden.” sa Ranghildr, allvarligt och hennes röst var lite mer tjock än vad hon hade hoppats på. Olikt hennes vanliga säkra sätt.
”Hör du det, Maeve? Ingen. Eller hur Audgi?”
-
Audgisil mötte Maeves blick, och det han såg fyllde honom inte med fruktan utan snarare med någon slags vördnad. Det var samma vördnad som han känt då Oden kommit i hans drömmar och visat honom vägen. Långsamt drog han efter andan.
‘Oden har redan tagit henne.’ sa han stilla. ‘Hon är en bärsärk, såsom vårt släktnamn… En äkta Ulfhedna.’ sa han. Själv hade han inte den äran, men han kände sig trots allt privilegierad för att ha fått ta emot Odens vision. Det han såg nu visade honom bara att Oden än en gång valt ut dem och hans barn med att ge åtminstone Maeve denna förmåga.
‘Utan Odens ingripande hade hon inte klarat sig. Jag ser det nu.’ sa han, och strök Maeve över huvudet.
‘Du är vår dotter… Vila nu Maeve, oroa dig inte.’ sa han och strök hennes hår. ‘Inget ska hända dig.’ men hon skulle bli tvungen att lära sig behärska denna förmåga med vilja. -
Hennes mor lät så övertygad, men hon visste att det inte var möjligt längre, något som hennes far konstaterade bara sekunder efteråt. Oden hade redan tagit henne, men det var inte den biten hon var rädd för. Hon var mer orolig för att völvorna skulle lägga beslag på henne och ta henne med sig till sitt tempel för att ingå i deras personliga garde. Hennes plats var inte där, inte som ett fastkedjat djur, det var här, bland hennes familj och vänner.
Hon kastade en sista blick mot sin far, nästan som om hon tvekade på hans ord, innan hon fann sig i det hela och vände bort blicken igen. Hon var mer än bara utmattad, men om hennes far hade rätt så var hon i alla fall inte döende, inte längre. Hon hade överlevt hela vägen hem och det skulle inte vara rättvist om hon dog nu, liggandes på golvet med gråten i halsen som ett litet barn.
”Berätta inget för Eirik och Asgeir, eller Kettil”, bad hon tyst, egentligen inte helt säker på varför hon inte ville att hennes bröder skulle veta, kanske för att hon, till skillnad från sin far, var mer rädd än vördnadsfull.
Med ett plågat stön försökte hon resa sig mer, men föll bara tillbaka ned på fällarna, denna gång utan att lyckas komma upp på underarmarna igen. Hon lät sin far stryka henne över håret såsom han gjort när hon var barn, och kanske lite fumligt sträckte hon sig efter sin mors hand för att ta den i ett lamt grepp, bara för att försäkra sig att hon var kvar.
-
Orden som lämnade Audgisil varsvåra att ta in. Bärsärk? Det hade enbart varit som en berättelse för henne, något som hon och hennes make hade talat om när hon blivit gravid. Inte hade hon tänkt att det faktiskt skulle bli sanning. Sanningen var mer mörk än vad Audgisil hade målat upp för henne. Även fast hon förstod äran, kunde hon inget än annat känna en viss sorg över sin dotters rädsla och smärta. Mjukt och för att försäkra sin dotter att hon fortfarande var vid hennes sida tryckte hon Maeves hand. Sedan drog hon den intill sina läppar för att kyssa handen ömt.
”Audgisil. Stanna här med vår dotter. Helarna bör komma snart, de kan göra något åt både febern och de infekterade såren.” sa hon och svalde lätt för att sedan släppa sin dotter hand och resa sig upp. Hennes halsduk hade Maeves torkade blod på sig och det fanns ingen tid att söka efter något annat att hålla kylan ute. Hennes kappa fick vara sköld nog mot kylan. Hennes ansikte hade en oro fortfarande, men det fanns ett mer lugn där än innan. Åtminstone visste de vad som plågade deras dotter nu. Lösningen var nära. Eller, närmare i alla fall.
”Gerda skulle inte ta vår dotter ifrån oss.” sa hon övertygat medan hon sträckte sig efter handtaget. Fast innan hon öppnade dörren, kastade hon en blick mot sin make, som om hon ville ha sin tanke bekräftad.
-
Audgisil rynkade på sina ögonbryn och undrade vart Ranghildr var på väg nu. Han skulle inte låta völvorna ta deras dotter till Draumrheim, eller något annat. Maeve hade ett annat öde, något större.
‘Inte Gerda, nej, men så länge ordet inte sprids vore det bäst tills vidare.’ sa han lite strängt, och undrade varför Ranghildr skulle tala med völvan. Han förstod Ranghildrs oro, men själv la han inte lika stor tillit på völvorna som kanske Ranghildr gjorde.‘Men gå, om det ger dig sinnesro – kanske hon har några svar om detta. Jag stannar här så länge och ser över vår dotter – men skynda dig tillbaka.’ sa han och vände blicken till Maeve och lade fler filtar över henne och hummade en Kaldrländsk visa lågt som han sjungit för barnen då de var små.
‘Vila nu, sluta kämpa mot sömnen…’ hummade han.
-
Orden som lämnade hennes moders läppar fick ett lågt, missnöjt morrande att komma från hennes läppar. En völva var det sista hon behövde nu, eller i alla fall det sista hon ville ha, för trots att hennes mor litade på just Gerda så skulle något som detta omöjligt förbli en hemlighet om fler beblandade sig med det. Men hon sade inget, utan vände bara huvudet mot elden istället, som om det skulle hjälpa henne om hon slapp se på allt som skedde omkring henne. Inte för att hon höll ögonen öppna särskilt länge, mörkret var att föredra framför den där dimman.
Hon kände hur hennes far täckte henne med fler filtar och hon var tacksam, för även om eldstaden värmde så gav hennes feber inga uppskov och hon frös så fruktansvärt.
”Tänk om jag inte vaknar igen?” Mumlade hon åt sin far, rädd att hennes mor skulle höra. Hade hon gått än? Hon visste inte, men hon ville inte dela med sig av just den rädslan med sin mor. För det var en rädsla, om hon slöt ögonen och lät sömnen ta henne, skulle hon någonsin vakna upp igen?
”Stannar du hos mig?”
-
Att hon stannade en kort sekund längre, gjorde att hon tvekade. Speciellt när hon hörde Maeves morrande. Lämna sin dotter när hon mådde dåligt, var inget hon hade lust med. Det sved i hjärtat, men det var rätt. Innerst inne trodde Ranghildr det och vad skulle hon inte göra för hennes lilla flicka? Ett hårt tag om pälsen kring hennes axlar för att försöka stänga den och hålla borta kylan så mycket som möjligt. Vägen var lång till Gerda, in i den mörkaste delen av skogen. Den delen hon som liten hade varit rädd för. Innan hon hade gett sig av, innan hennes föräldrars död. Långa månaderna tillsammans med Gerda då hennes far hade varit ute på plundringståg… Tanken fick henne att rysa. Kvinnan hade alltid skrämt henne något.
Allt sådan sköt hon åt sidan och började springa i den höga snön. Att benen var trötta efter ritten med Maeve sköt hon konstant bort tanken. Precis som kylan och träden som reste sig högt vid var sin sida av henne. Till slut fick hon syn på röken från hennes lilla stuga. Andfådd, trött och stressad bankade hon på dörren. Hårt. Som om hon ville väcka de döda.
”Gerda. I alla gudars namn, öppna dörren. GERDA!” ropade hon ut samtidigt och slutade inte slå på dörren förrän völvan skulle öppna den.
-
Audgisil fortsatte stryka sin dotters hår långsamt och log milt.
‘Du är för stark för att låta något så enkelt som sömn hindra dig. Jag är här och vakar över dig.’ Han stannade som han lovat, och en stund senare kom två helare till deras hallar. Med Audgisils hjälp började de lägga salva på såren vilket skulle minska svullnaden och förhoppningsvis se till att de inte blev dåliga. Varsamt virades bandage runt henne för att pressa salvan mot hennes sår. Medan Audgisil hjälpte till med att sköta om Maeves rygg ordnade den andra te med honung och örter som skulle ge Maeve lite välbehövd energi.‘Drick detta…’ bad Audgisil milt och höll fram en liten skål mot Maeves läppar.
–
Utanför Frostheim öppnade Geras dörr långsamt bara några ögonblick efter Ranghilds ankomst, och den rödhåriga völvan betraktade henne lugnt.
‘Jag väntade på dig.’ sa hon stillsamt och lät Ranghildr kliva in.
‘Te?’ undrade hon och nickade åt en liten kastrull som stått över spisen. ‘Du behöver det efter din språngmarsch i snön, kusin.’ -
Ljudet av dörren som gick igen talade om för henne att hennes mor hade gått, och snart rådde bara tystnaden i den stora salen, så när som på knastrandet från elden hon låg intill. Den bröts dock snart av hennes två äldre bröder som återvände med två av Frostheims helare och hon fick stålsätta sig för ytterligare behandling av de sår hon hade på ryggen. Hela området var ömt och ett stort blåmärke i form av en hård sula tycktes växa sig allt tydligare till dess att helarna, med hjälp av hennes far, lindade om hennes överkropp och täckte över alla spår av vad som hänt henne.
Det var en av hennes bröder som kom med teet, men det var hennes far som förde skålen mot hennes läppar och tvingade henne att dricka. Det var nästan för varmt och det brände hennes tunga, men den söta smaken av honung väckte hennes hunger och hon drack snabbt och djupt till dess att skålen var tom.
”Tack”, viskade hon, kanske något mindre hest nu när den varma drycken fått verka på hennes trasiga stämband. Hon fångade som hastigast Asgeirs blick där han satt en bit bort i salen med Eirik och förde ett viskande samtal. Det värsta av ruset hade lagt sig, men hon vågade inte kolla på honom allt för länge, rädd att han skulle se hennes mörka blick, så hon vände bort den och såg istället upp på sin far.
”Far… Jag gjorde något hemskt i Vinterskog”, viskade hon så att bara han skulle höra. Det hade alltid känts lättare att tala om sådana saker med Audgisil, inte för att hon inte stod nära sin mor, men det var som om hon var rädd att göra sin mor besviken.
-
Ranghildrs näve stannade i luften, enbart några få centimeter ifrån Gerdas ansikte. Långsamt sänkte hon näven men rörde sig inte från sin plats. Stampade lite på stället. Även om kastrullen kändes lockande, hade de inte tid med sådant nu. Hon drog sin kappa närmare sig, även om hennes fingrar nästan var stelfrusna. Hon svalde lätt, kvinnan framför henne, hennes kusin, hade alltid skrämt henne något. Hur kunde hon veta att hon skulle komma? Det fick henne att rysa till.
”Jag hinner inte med te. Gerda, min dotter…” började hon, men det var som om alla ord försvann. Vad skulle hon säga? Hon ville inte att Gerda skulle ta ifrån deras Maeve och samtidigt…
”Min dotter… De får inte ta min dotter. Min Maeve. De får inte…” fortsatte hon, men det var svårt att få fram några ord alls när hon hackade tänderna.
-
Audgisil väntade tills helarna var klara med att sköta om Maeve, och då de lämnat salen vände han blicken till Maeve. Han hade hört hennes ord, och även om det var något han redan gissat sig till ville han – något bävande – höra vad hon hade att säga.
‘Lämna oss, pojkar.’ bad han tvillingarna, och snart var de ensamma där vid den sprakande elden. Han strök Maeve milt över håret och sträckte sig till korgen intill för att lägga lite ved i eldstaden. Den sprakade muntert och hemtrevligt, och han drog lätt efter andan.
‘Berätta för mig, Maeve.’ bad han stilla, och såg på henne. Hon visste att han inte skulle döma henne.–
Gerda verkade inte reagera märkbart på Ranghildrs näve, trots allt var det som om hon väntat sig det med. Utan att bry sig om Ranghildrs ord hällde hon upp te i en mugg, och sträckte dem fram åt henne.
‘Drick, andas.’ sa hon, något befallande. För även om Ranghildr och Audgisil var i befäl över denna stad var hon gudarnas röst och hade auktoritet.
‘Er dotter har blivit utvald av Oden.’ sa hon. -
Febern härjade fortfarande ohämmat i hennes kropp, men hennes huvud var klarare nu och trots att tröttheten stod som skriven i hennes ansikte så verkade hon inte ha lika mycket problem med att hålla sig vid medvetande som när hennes mor först burit in henne i långhuset. Troligen hade spriten vid det här laget börjat verka för att dämpa de värsta av smärtorna.
Så när hennes far bad henne berätta så drog hon en djup suck och virade filtarna tätare om sig där hon låg på sidan med ansiktet vänt mot sin far. Hon såg på honom ett tag innan hon lät blicken fastna på någon punkt i träväggen bakom honom. Hon var glad att han skickat iväg Eirik och Asgeir och mer än förvånad över att de hade lydigt utan att ifrågasätta sin far, men så var de inte barn längre.
”De hade nog tänkt våldta och råna mig, gav sig på mig mitt i svartaste natten… vem gör något sådant? De högg först, men…” Hon var tvungen att ta en liten paus, försökte skjuta undan alla bortförklaringar. ”Jag dödade dem inte bara far. Jag minns allt. Jag kunde inte hindra mig själv”, fortsatte hon och kastade en snabb blick tillbaka upp på Audgisil som för att försäkra sig om att han lyssnade och att han inte dömde henne.
”Jag slaktade dem, far, som boskap. En av dem levde fortfarande när jag…” Hon kunde inte förmå sig att säga det rakt ut. Hon hade blivit ett monster. Det fanns ingen heder i det hon gjort, trots att männen hon gjort det mot var fredlösa och hade gett sig på henne först.
-
Nästan besviket lät hon sina händer omfamna muggen som Gerda hade hållit fram till henne. Den nästan brände hennes fingrar som var så stela av frosten och kylen. Försiktigt blåste hon på drycken för att kyla den något. Fast det verkade inte hjälpa någonting när hon sippade på den och brände läpparna och strupen. Det gav henne lite värme och lugn. Påminde henne om de kvällarna Gerda hade passat henne som liten. Redan då visste hon saker… innan det hade hänt. Precis som nu.
”Jag vet… Jag vet Gerda. Och jag är tacksam för det, stolt… Men hon lider Gerda.” påpekade Ranghildr med en allvarlig blick. Samtidigt tog hon ännu en klunk och på tre klunkar hade hon druckit hela innehållet. De kunde inte vänta längre. Mjukt och nästan bedjande lade Ranghildr sin kalla hand på hennes arm.
”Snälla… Gerda. Jag ber dig. Jag gör vad som helst”
-
Hennes ord fyllde Audgisil både med stolthet och ilska, och han knöt sina nävar något med bilden fokuserad i elden innan han tvingade sig själv att slappna av. Det var svårt att inse hur en sådan sak kunde avväpna en så stor man som han själv, en man som sett så mycket krig och våld. Men sådant agerande som hans dotter beskrev, som hon blivit utsatt förr, var oförlåtligt.
‘Inget mindre än de förtjänade, min dotter. Känn ingen skam över det.’ sa han och vände blicken för att se på henne. En stund var han tyst då han funderade, men tog sedan till orda.
‘Jag har själv inte befunnit mig i en så desperat situation, men att Oden valde att ge dig styrkan att besegra dina fiender fyller mig med stolthet.’–
Gerda studerade Ranghildr där hon stod framför henne, med sina genomträngande gröna ögon.
‘Maeve är ämnad för större saker än Draumrheim.’ sa hon stilla. ‘Oroa dig inte, Ranghildr. Hon måste lära sig att kontrollera sin förmåga.’ Men völvan suckade lätt och såg sedan på Ranghildr.
‘Men ta mig till er dotter, så ska jag se vad jag kan göra.’ -
Hennes underläpp darrade lite, men om det var på grund av kyla, feber eller gråt var inte helt tydligt. Hennes far dömde henne inte, det hade hon redan innan förstått att han inte skulle, men likväl såg hon på honom att det hela besvärade honom, och det borde det. Hon hade vänt en man ut och in, skurit upp honom och dragit ut allt på insidan, låtit det falla ned i den vita snön och sett på när den färgades röd. Om hon kunde göra sådant när bärsärken härjade inom henne, vad skulle kunna hända om hon inte hade kontroll? För hon hade inte haft någon kontroll alls, hon hade varit som förbytt, bara kunnat betrakta det som hände utan att kunna hindra sig själv, och vad värre var så hade en liten del av henne, faktiskt henne, tyckt om det. Hon hade aldrig upplevt ett sådant rus förut.
Hon svalde klumpen i halsen och mötte tveksamt sin faders blick. Vågade hon säga det till honom? Nej, hon var inte helt säker.
”Men jag kunde inte kontrollera det far. Tänk om det händer igen?” Sade hon tyst, noga med att inte tala för högt av rädsla för att hennes bröder skulle höra. Hon ville inte vara en utvald, särskilt inte om det innebar att hon kunde vara en fara för de hon älskade mest av allt på denna jord
-
Det var sällan, om ens aldrig, som Ranghildr bad någon om något men idag lade hon sin stolthet åt sidan och en lättnads suck lämnade hennes läppar – som darrade något av kölden – när hon lovade att följa med henne hem. Vanligtvis var hon inte heller en känslosam människa men hon lade sina armar omkring Gerda i en hastig kram, som för att visa sin tacksamhet. Något hon nog inte gjort sen de var barn. Innan hon började röra sig framåt igen, för att sedan kasta en blick bakåt åt sin kusin.
”Tack… tack Gerda. Jag är dig evigt tacksam.” sa hon och det fanns inte ens någon anledning längre att hålla igen sin kappa för kylan hade redan ett grepp om henne. Ju fortare de kom hem och in i värmen, desto bättre.
-
‘Du måste lita på Oden.’ sa Audgisil stillsamt men säkert. För åtminstone han tvekade inte på gudarnas plan.
‘Det var gudarna som ledde oss hit, och de har visat sig stå på vår sida, min dotter. Din förmåga kommer att användas mot de som vill oss – eller gudarna – ont.’ sa han.
‘Men detta innebär att vi måste försöka träna dig.’ han tänkte tillbaka på de berättelser han hört om bärsärker, men tänkte inte oroa Maeve med alla våldsamma och groteska berättelser som rörde sig kring dem.Medan Audgisil satt och försäkrade Maeve och höll henne sällskap vandrade Gerda tillsammans med Ranghildr till staden och snart kunde man höra portarna öppnas och stängas. En vindpust fick elden att fladdra lite, och völvan med sitt långa röda hår som hängde ned till midjan närmade sig Maeve och Audgisil. På sig bar hon en klänning som vid första anblick bara såg ut som en vacker klänning i blåa, vita och gröna färger med mönster, men såg man noga skulle man se att gudasagorna var broderade i tyget.
‘Var hälsad, Audgisil och Maeve.’ sa hon. Audgisil nickade lätt.
‘Völva.’ sa han enkelt. -
Hennes far hade alltid litat på gudarna, särskilt sedan de lovat att han skulle bli kung, vilket han också blivit. Det var sant att deras släkt alltid haft en viss koppling till Oden, men för Maeve hade det alltid varit sagor, sådana som hennes mor berättade för henne när hon var liten och inte kunde sova. Nu var det mycket tydligare, men ändå tvekade hon där hennes far inte gjorde det. Vad sade att detta inte var en förbannelse? Hon tuggade lite på insidan av kinden men valde att inte kommentera det. Istället nickade hon bara, en gest som inte var helt enkel där hon låg på sidan med huvudet vilandes mot de varma fällarna.
Ljudet av dörren som slogs upp, och den efterföljande vindpusten, fick henne dock att stelna till en aning och hon lät sin blick snabbt fara mot de två kvinnorna. Hennes mor och völvan, Gerda. De hade samma röda hår men hon var bara glad att se en av dem. Det var inte för att hon tyckte illa om völvorna, det skulle hon aldrig kunna göra, men det var det faktum att hennes tillstånd nu var som det var som gjorde henne nervös och hon sänkte blicken igen, rädd för vad som komma skulle. Hon hälsade inte ens, men kunde man klandra henne?
-
Eldstadens värme brände i Ranghildrs kinder och näsa. Hon var fortfarande spänd över Maeves hälsa, men när hon såg att hon fortfarande var vid liv lugnades hennes hjärta något. Det skulle bli bra. Det måste bli bra. Till och med Gerda hade sagt att hon var utvald av Oden, innan hon ens hade uttalat sin oro. Hon hade inte ens berättat vad som hade hänt. Som alltid hade Gerda redan vetat. Tanken skrämde henne fortfarande.
Efter att ha tagit bort sin kappa som var tyngd av snön och nästan genomblöt, satte hon sig på huk för att milt stryka sin hand över Maeves kind med ett svagt leende på läpparna. Hennes hand var kall och för att inte göra sin dotter allt för frusen drog hon tillbaka den. Hon kastade en kort blick mot sin make och sedan sin kusin. Det hade alltid varit en spänd relation mellan dem. Hon visste vad Audgisil tyckte om völvor. Fast hon brydde sig inte om det nu. Det var rätt det som hon hade gjort. Någonstans kände hon det.
You must be logged in to reply to this topic.