‘Oden har redan valt dig, hur du använder hans förmåga är upp till dig.’ sa Gerda lugnt, och de intensiva ögonen mötte Maeves blick.
‘Jag tog med mig det jag behöver. Du är en stark kvinna, Maeve, så jag vet att jag inte behöver be dig mer än en gång att vara stilla.’ sa hon, och hur axelväskan hon hade med sig tog hon fram de nålar, färg och andra små verktyg hon behövde för att kunna utföra ritualen. Systematiskt medan hon lågt viskade ord på gammal kaldrländska la hon fram verktygen. Då hon väl var redo med förberedelserna mötte hon Maeves blick.
‘Är du redo?’ undrade hon.

I det andra rummet nickade Audgisil åt sin hustrus ord, de var visa, och han själv hade åtminstone inte hjärta att yttra det Maeve varit med om högt i ord just nu.
‘Vill du lämna henne ensam med völvan?’ undrade Audgisil.

Då hon fått klartecken av Maeve började hon sitt arbete, medan hon sjöng på det gamla språket. Hennes melankoliska och överjordiska melodier vävdes ihop med kraften inom henne, som hon överförde in i bläcket och i hennes blod. Elden fladdrade något, och det var som om stämningen ändrades i rummet. Som om gudarna själva närvarade och betraktade henne där hon låg. Ögonblicket kunde ha varat i en evighet, eller bara några minuter, men slutligen tystnade hennes melodier då tatueringen var färdig. Völvan studerade sitt arbete kritiskt, men nickade sedan då hon torkade av Maeves arm.

‘Det är gjort.’ sa hon med en slutgiltig ton.