Tur för dem att stoet kunde ta vara på sig själv för när Skjórinn vred på sin överkropp för att titta på honom föll hans blick automatiskt till hennes ögon. Hon svarade honom att det i sådanafall störde henne att en sådan som han satt bakom henne och hans skulle ta till orda när ögonen svätte vidare ned mot bröstkorgen vid rörelsen av hennes hand. Fingrar mot och han stirra förvirrat på vad hon gjorde tills hon talade, kylan var något värre att frukta.
Hennes fingertoppar pepprade lätt på bröstkorgens lager men han kunde känna den vaga vibrationen igenom det.
”Jag menade om ni gjorde det jag gjorde, om det skulle störa dig.” Förklarade han medan hon drog bort handen, hon hade förvisso redan börjat lägga vart hennes åsikt kring det hela låg. Om hans sätt störde henne såsom hon sa att det gjorde hade hon nog ett samvete som skulle tryta med sinnet om det inte var en fråga om liv och död, att försvara sig själv kanske. Så han förtydligade bara den kortsamma nyfikenheten kring hennes männskliga natur, speciellt när hon var så vant isolerad i skogen med eventuellt sällskap till och från men ensamhet kunde även den forma, så han hade känt behovet att fråga.
Fingrarna lämnade hans bröstkorg och hon vände sig fram i sadeln igen. Yaraven fick ta sig en stund att förstå vad hon menade, de vardagliga språket gick väl an men den mening hon lagt fram åt honom var aningen främmande.
”Ah en fru.” Svarade han när han äntligen trott sig förstå meningen av hennes ord, han kunde trots allt fortfarande ha fel men hon skulle nog förtydliga åt honom om det vore som så, eller bara ruska på huvudet och ge upp.
”Inte vad jag vet än, kvinnor är..” Han sög lite på en bra formulering när han insåg att han faktiskt hade samtalet med en kvinna. Fast Skjórinn var en nordisk sådan, en skogsvan och det gjorde henne annars från de som fanns på fastlandet. Nog kunde han titta och se skönheter i deras ansikten men något direkt begär fanns inte.
”Svåra.” Var det han beslöt sig för att säga, trots allt var de mer komplicerade att förstå sig på än män, de krävde nivåer han inte kunde uppfylla och han var inte speciellt vacker eller sällskaplig själv så någon sådan chans hade han mer eller mindre räknat bort för länge sedan. För att inte tala om att en fru blev en gård, en gård krävde barn och hur uppfostrade man barn och skötte om en maka? Han kunde ta hand om en häst ganska bra men knappt sig själv. Nej en kvinna skulle dräpa sig själv efter några veckor tillsammans med honom.
”Jag kan heller inte producera barn och de är viktiga för dem, hittar ingen attraktion som väcker lusten.” Förklarade han, det vart en lönlös idé trots allt, kanske kunde de dras med honom om han i alla fall inte var impotent och gav henne ett barn eller två, då hade hon något annat att fokusera på medan han kunde sköta sig själv men utan det var det ingen idé alls.
De hade tagit sig en bit in på vägen, hans funderingar om hur han skulle tyda sig tog trots allt en lite längre stund då han var ovan just ett sådant samtalsämne och hade fått tänka extra kring det hela. Hans fingrar hade börjat pirra emellan pläden och hästens varma kropp, såsom de gjorde när värmen började återkomma och skapade det där stickningarna i händerna.
”Ni då, make, barn?” Frågade han utan åtanke om det var personligt eller inte. Vid frågekonversationer skulle man ofta motfråga för att visa intresse och engagemang till personen man pratade med så han frågade. Nu hade han hittat henne märglad, ensam i en bältrota men det betydde inte att hon inte hade någon make någonstans. Folket här levde till synligheten friare liv än de låsa stadsgiftemålen så vad visste han om han inte frågade och medan de småtalade kunde hästen trampa vidare. Skjórinn, nu vänd framåt satt förmodligen med öron och ögon på spänn, som hon gjort kring bäcken, i jakt på faror innan de kunde överraska dem allt eftersom hästen trampade vidare. Hon hade inte sagt hur långt bort de skulle men, han litade på att hon skulle uppdatera honom om hon så behövde.
Hon var minsann underlig och han förundrades över det faktum att han reflekterade till en mån han gjorde kring hennes beteende, hur hon talade till hästen och sedan förklarade för honom varför hon gjorde det. Själv talade han sällan till stoet men var noga med att behandla djuret väl för i slutändan så vann de båda två på det.
Flätorna svajade lätt när hon skakade på sitt huvud, ljusa i färgen men inte riktigt lika ljus som snön följde rörelsen när hon svepte den ljusa klädningen runt så det låg över hennes rygg medan hon svarade honom och betraktade omgivningen, vanan av skogens lagar låg nog inkarvade till hennes märg. Yaraven nickade kring holmgångens betydelse, en duell likt fastlandet men förmodligen med mer heder än det trams som stadsfolket tog som underhållning men han kunde uppskatta riten, en ärlig strid för att lösa problemen.
Han funderade kring hennes fråga medan hon tog sig fram och lät honom ta henne upp på hästryggen igen, svaret var nog relativt enkelt och hade inte krävts någon vidare fundering egentligen. Trots det gjorde han ett ärligt försök, när hon så bekymrat sig med att ifrågasätta värderingar och samvete. Han skrynklade på ögonbrynen när hon tagit upp gröten igen, osäker på vad hon menat egentligen för han hade inte spetsat den, det var i alla fall det som susade mellan hans öron när komplimangen var så okänd för honom att egentligen förstå den och hennes leende gjorde honom bara mer förvirrad kring det hela. Hans kropp gungade svagt till när stoet spetsade på öronen vid hennes ord och tog de första stegen för det stabila tempot efter Skjórinns hälar inte behövde mer än röra vid stoets sidor för att hon skulle lystra till kommandot.
”Det vet jag inte, men det är inte heller mitt problem.” Svarade han tillslut på hennes fråga, sedan länge berövad av någon riktigt åsikt på sin egen moral. Det gjorde inte hans natur elak och fördärvad, öppnade för en hel del möjligheter när allt mindre stod ivägen för det som skulle göras och var helt enkelt en utvecklingsprocess han fått genomgå med tiden. Han varken hatade eller gillade människor, det hela var som en massiv och passiv inställning gämtemot andra och han var inte säker på när han hamnat där.
”Det bekymrar mig inte, kan minnas att det gjorde det en gång i tiden.” Han tystnade vid sina ord, kunde minsann minnas det men det var främmande minnen vid det här laget och någon mer medvetenhet om att han en gång varit mer anpassad till empati existerade inte.
”Det här jobbet är det sätt jag överlever, det förmågor jag har duger ingen annanstans och jag har inte gåvan för jakt.” Förklarade han. Så länge han tjänade nog för att klara sig jagade han sällan mer prisbyten än han behövde. Han kunde misstänka att det fanns en måtta avund till den unga kvinnan och hennes levnasförmågor, han hade inte sett henne jaga men någon som sov i en bältrota med skinn och pälsar var mer anpassad till den typen av liv än han själv någonsin kunde bli och hon förde sig med en spänst likt ett djur i jakt till viss mån, hon kunde nog vara skickligare än han skulle tro från det lilla han uppmärksammat.
Hästen manade troget upp för krönet, smart djur nog för att leda dem lika mycket som Skjórinn ledde djuret men tog i regel inga större beslut själv. Kylan som trängde runt kropparna ryste lätt i kläderna, emellan dem höll sig värmen tät, kanske för hennes tycke satt han för nära men hon hade inte snärtat honom på armen och bett honom hålla avstånd så han antog att hon inte brydde sig. Men hans händer klagade vilt då inte den månsamma beröringen av leder räckte till och han förde dem längs sina ben för att kila in dem emellan mittpläden som låg under sadeln, lade fingrarna emot hästens varma päls medan hästen fortsatte uppåt och över krönet.
”Skulle det störa dig?” Frågade han sedan, väl mer talig med någon som inte var så naturlik som Skjórinn.
För Yaraven var det hela bara ett extra moment i vardagen trots att det var alldeles för få gånger han inte varit ensam på hästen, förmodligen år sedan det hänt sist. Han hjärna letade sig tillbaka till det distinka minnet av den där pojken, vad var det hans namn hade varit igen, Joseb.. Jopheba.. Nej inget av namnen klingade rätt för honom men han kom ihåg hur lätt och skranglig ynglingen hade varit. Skjórinn var längre men vikten var nog inte så annorlunda om han skulle gissa av hennes nätta spänstiga kropp, 10 år eller 14 spelade ingen större roll. Pojken till skillnad från henne hade förlorat sitt hem och doften av tomma bergvindar som bar röken med sig var det som var lättare att komma ihåg i slutändan. Eld var en sådan detalj som lätt flöt till ytan varesig det var ett fält med brända kroppar, en skog som brann eller en enkelt lägereld som knastrade.
Yaraven tippade huvudet milt när den unga kvinnan talade till hästen som frustade under hennes styrning men som tog lätt till varje tecken i tyglar och ben och gjorde henne till en utomordentlig följeslagare till skillnad från de karlar som insisterade om att de skulle ha den grannaste hingsten och slutade med sitt val viftande på svansen medan deras arsle satt i backen. Men ett sto, hon var oftast lugn och uppmärksam när ens egna männskliga drifter och sinnen bar för kort och hon arbetade ofta tåldmodigt och fokuserat medan hanarna hade spratt och lek i sig.
Under resan satt han stelt i samma ställning med enbart höfter som justerade kroppen utefter stoets steg genom vintermassan. Terrängen var som jägarinnan hade beskrivit, lättsamt för hästens färd och isolerande i naturlig tystnad när de inte talade med varandra med undantag för vinden som drog igenom landskapet till och från.
Yaraven var andre man ned från ryggen då hon tatt i tyglarna och stannat hästen. Bäcken porlade knapert men helt klart dugligt för att stoet skulle få i sig det vatten hon behövde och med fötterna på backen höjde han lädertäcket och lättade på sadelgjorden så det skulle underlätta pausen. I bakgrunden vandrade hennes lätta steg, nästan så att han nog inte skulle ha hört henne om inte snön knarrat under fötterna och som jägare misstänkte han att hon nog kunde undkomma även det när hon så ville. Hon talade till honom medan han föste tyglarna en aning fram över nacken på hästen så de kunde hänga och vila över manen men med minsta längd rem och drog en hand uppmanande över den mjuka pälsen på djurets hals innan hon frustade och sänkte sitt huvud.
”Jag vet inte.” Svarade han henne och han fann frågan underlig, allt för få människor på fastlandet hade det inom sig att undra över sådant numera. Fanns du på en statlig efterlysning var du automatiskt en hemst människa och de pekade åt hållet han skulle snabbare än han hade tid själv att ens överväga att reflektera.
”Oftast nog för att fly, mord, storbrand, ledare för någon form av liga. Det brukar inte stå mer än den peng som belönas.” Förklarade han och vände sig så han kunde följa hennes rörelser. Fingrarna rörde på sig stillsamt innan han höjde händerna och armarna för att sträcka på kroppen igen, kände den klaga över hans senaste val, senaste val genom senaste åren och han sög på ett långsamt andetag igenom processen av muskelknutar som sprätte till innan de lade sig till vila igen.
”Jag antar att det är något sådant.” Han släppte ned amarna igen och lade kläderna till rätta då de alltid tycktes hamna på sniskan med skenor och läderbitar som älskade att kärva sig in jävligt när de fick chansen. Hon undrade, förmodligen i brist på annat, för honom spelade det ingen roll så länge han kunde leverera och tjäna sin slant för att leva några veckor till.
Yaraven drog blicken från henne och såg mot hästen som tog sig sin tid med det kalla vattnet, en vettig häst minsann och alldeles strax färdig om han läste henne rätt. Han vände sig mot stoet och justerade tyglarna innan han inväntade den sista klunken med handen vid sadelgjorden, Joseba, så hade pojken hetat. Han hade haft ansiktet fullt at sot, med blöta ögon och snor i näsan när Yaraven satt honom i sadeln och sedan tagit honom från pojkens framtida ruiner av aska. De hade skiljts åt senare och han undrade kort om livet trillat i pojkens väg efter det eller om han gått i graven redan.
”Ni har inget sådant här?” Frågade han tillbaka, kanske det rent var som så att de inte hade efterlysningar här. Folket kanske hade vett nog att jaga efter sina egna dispyter istället för att fjolla kvar i sin bekväma stad medan någon annan gjorde jobbet. Han visste själv att det var svårt att kommunicera med vanligt stadsfolk och det flög oftast mer än ett par hot om en huggen hand då han inte kunde tala på det sätt de krävde , så det var sällan han gjorde det. Skjórinn var enkel dock, han förstod inte riktigt den aggressiva sidan till en början förutom smärtan möjligtvis men fler borde vara som henne, även om språket tog extra kraft av honom så var hennes sätt tydligt. Han drog åt sadelgjorden när stoet lyfte sitt huvud från bäcken och tog tag i topparna för att rycka lätt och bekräfta att den satt som den skulle innan han klev upp i sadeln och lutade sig snett framåt. Han händer erbjöd sig nedsträckta att kila sig under hennes armhålor och lyfta henne upp om hon ville, annars kunde hon välja att ta ett grepp om den ena handen och kärvas med att dras upp medan hon själv tryckte sig upp med foten i stigbygeln och snart skulle de vara på sin väg igen.
Frukosten passerade relativt smärtfritt utan några direkta samtal och lämnade mätta magar. Han själv var ingen expert på matlagning i sig och hade följt hennes instruktioner och tagit kitteln från elden när hon ansett att gröten var färdig, därefter slevat henne en portion och väntat på att hon skulle äta sitt innan han lånade hennes skål och tog sig en portion själv. När det kom till smak hade han sällan någon åsikt, de senare åren hade dräpt det mesta av hans smakfulla aptit och han kunde inte minnas när han sist brydde sig om någon smak till det han åt, gröten var därför likt all annan mat förutom i dess konsistens. Men mättade gjorde den och han tackade för sig eftersom hon bjudit honom och tog sig en extra bit kött innan han packade ihop knyttet och rotlådan till säcken igen.
Det var egentligen en perfekt frukost, allt för van vid att mannarna pratade för mycket emellan varandra så var tystnaden emellan dem två rätt så välkommen och när hon började packa ihop sitt hivade han sig upp på fötterna och började med att dra åt sadlingen på hästen i förberedelse för färden. När hon pekade åt den rikting de skulle färdas i såg han efter hennes finger och tog in skogstoppen, enkel terräng som gynnade två resande på ett riddjur väl och när han såg tillbaka mot henne så stod hon och sneglade på honom vid hästen.
Trots rötterna skulle det fortfarande vara ett besvär och han väntade inte en sekund på att visa sina händer så hon skulle vara medveten om vad han gjorde, trots det väntade han inte mer en sekund och gav henne inte någon chans att ångra sig innan han la sin borte arm runt hennes höft så han kunde stödja hennes rumpa med armvecket, sänkte knäna och satte den andra handen vid hennes höft som stöd innan han lyfte upp henne i sadeln. Därefter tog han sin packing och slängde den över axeln och hakade tyglarna tillbaka i sina öglor vid bettet. Remmar var trots allt inte det bästa i en skogsmiljö och han ville inte att riddjuret skulle fastna om det vandrade omkring på fri fot eller tog sin flykt i hast vid eventuellt rovdjur. Yaraven lyfte tyglarna över huvudet på hästen och lade dem framför Skjórinn innan han satte foten i bygeln, förde sin hand framför henne för att ta tag i sadeln och klev sedan upp bakom den mindre kroppen.
”Bättre om du leder.” Sade han medan han rättade till svärdet som hamnat på sniskan och såg till att allt han behövde och hade med sig höll sig till sina rätta platser. När han var nöjd stötte han försiktigt med hälen, en häst med vana och tillit emellan sig och ägaren behövde trots allt inte mer än de tecken de var vana vid och behandlade man dem väl fick man ofta igen det.
”Om vi har vägarna förbi en vattenkälla skulle jag vilja stanna till och låta henne dricka.” Lade han till, inte för att han ville göra ett extra stopp till men vissa fick man lov att göra ändå, hade han tur kunde de göra stoppet kort om det fanns och inte längre än tio minuter innan de skulle bege sig igen.
Han möttes av en spänd blick när han väl tog till syne den han försökt prata till och han kravlade sig instinktivt ett steg tillbaka, attans rackarrns fy och fä det var ju Silke. En loska saliv tog sig i all hast mot det smutsiga golvet i ett halvdant försök att hålla sin avsmak tillbaka. Han och hon må vara från samma gille men han var inte direkt så förtjust i denna kvinna, i och för sig var han knappt förtjust i någon av dem men vad gjorde man inte för att överleva? En gång i den goda tiden kunde man dra sitt eget strå och göra sin stack men nu var det näst intill omöjligt och de behövde jobba tillsammans för att överleva. Något som påminde honom om att det gällde även för dena skrynkliga, trånga och ordentligt otrevliga cell han var fast i.
Han rullade tillbaka sin vikt på framfoten och slingrade sig tillbaka till gallret som höll dem isär, klistrade på ett tappert leende åt hennes håll och spann på rösten för att försöka vinna några goda tag hos kvinnan.
”Nämen, min kära vän!” Yttrade han sig med ormtungan, lät faktiskt nästan övertygad om att han var glad att se henne men det var omöjligt för henne att inte skåda genom hans charad med tanke på hur de sist lämnat varandra. Satan att det behövde vara Silke av alla idioter han beblandade sig med, lekte med tanken att han skulle ta ett slut på deras relation om de väl tog sig ut från cellerna, kanske en tragisk olycka vem visste. Lekte farligt nära tankarna på vad som var möjligt men visste samtidigt inte om han ville riskera sitt skinn för att försöka ha ihjäl henne innan hon hade ihjäl honom, speciellt inte när han redan försökt en gång genom att lämna henne som vakternas byte.
Rahla Korptunga hade ack ingen ära i blodet, inte ett mynt över för det och inte heller någon skam av sina låga slag under bältet. Det hade varit henne eller honom själv och hon skulle tamejfan ha gjort likadant mot henne, inte som att någon av dem hade någon form av heder. Så vad, stick honom i magen till att förblöda för hur han hade tatt sitt och dragit, kanske glömt meddela att han uppmärksammat vakterna när det ändå var han som höll utkiken, tanken hade varit god att slinka undan själv och hon fick ta smällen, tanken hade inte varit att han skulle hamna i cellen brevid på grund av några satans ungjäklar.
Nära intill gallret vek han blicken en kort sekund av ljudet som slingrade sig ned för trappen, ännu en kvinna av tonen att dömma som satt i klistret, men denna kände han inte igen. Han såg till att hålla sig på tårna ifall Silke skulle få för sig att vilja sätta händerna runt han strupe för han tvivlade inte att hon skulle ta chansen om hon fick den och han tänkte fan inte ge den rakt ut, nej icket. Kanske kunde han skita i Silke, te sig till den nyanlända som tog på sig den där kvinnliga hala tonen av förföring som hans eget kön hade svårt att nyttja och ofta svårare att motstå. Om man inte var drägg som dem i cellerna just nu, alla av dem, drägg och fän. Silke kände han till i alla fall, men tvivlade på att han skulle vinna i en strid mot henne om det gick så långt, mer sann i sin karaktär att fly före han fäkta om det behövdes. Den andra kvinnan var dock okänd, Silkes hat kunde han i alla fall ta för givet medan den okända, ja var just det, okänd.
”Jag vet vad du tror, men jag lovar jag såg dom inte förrän det var försent!” Beklagade han sig med en helt understryken lögn i det hela, hans nattsyn var perfekt, bland den bästa i gillets samling.
”Det kom en katt och du vet att jag inte kan motstå katter, eller djur, eller rödtottar.” Fortsatte han, redo att backa om hans försök till försoning inte skulle genomskådas och hon skulle välja att attackera om hon tyckte han var nära nog för att lyckas. En hel massa förklaring som nog inte skulle göra någon skillnad för det var tvivelaktigt att hon hört något av dessa detaljer om honom. Han vänder sig mot ljudet av mycket ljudlig celldörr när fröken okänd blir inkastad och släpper ur sig en mind vissling och en lätt leksam ton till mungiporna av delad misär ibland dem alla.
Yaraven tog tillbaka papperet på ren reaktion när hon sträckte över det. Tog in orden på samma sätt men förlät sina tankar virvla runt om det hon sagt och hur hon såg ut när hon gjorde det. Hennes axel var uppenbarligen inte i något bra skick men i samma veva hade hennes ögonbryn sjunkit, därefter hela huvudet.
”Självklart.” Var det första han svarade. I samma andetag som han tackade ja till hennes erbjudande hade han redan bestämt sig att det var lite väl begärt att be henne röra på fötterna genom terrängen och det gynnade varken henne eller honom och att få henne upp på hästryggen om hon ville visa honom till Gvenak så självklart var bland de bättre alternativen. Så länge det var lagom plan mark kunde de dessutom rymmas två uppe på ryggen och det var inte mer än att han avstod om hon inte var bekväm med det eller terrängen tillät det.
Han såg mot skålen hon plockat fram och mindes, nej han hade nog ingen skål efter den förra sprack men det gick väl ta vad som eller vänta så kanske han fick låna hennes skål när hon var färdig. Om hans mage var något så var den tåldmodig. Däremot rotade han i väskan i alla fall, mer mer dagsljus ju längre tid de satt vid elden ju lättare var det att kunna styra öppningen så man såg något.
”Ingen skål men, Kvartsrot, södra Celeras?” Frågade han medan fingrarna lade sig runt rätt trälåda och han tog fram den så hon kunde se de torkade rötterna i den när han öppnade locket. Han undrade om hon visste vad det var för det sista man ville göra var att ta emot okända substanser av okända människor. Han tog en kort blick på kitteln och insåg att han saknade väl en viss form av misstänksamhet men samtidigt hade det inte sett harmfullt ut och han drog sig tillbaka till lådan. Kvartroten var effektiv mot bultande obekvämligheter varesig det var smärta eller i huvudet, var man ovan kunde det ha en lätt dosande effekt men annars var den effektiv.
”För smärtan.” Förklarade han och lade lådan intill köttstycket vid elden ifall hon ville ha en bit. Det var inte mer än att bara tugga roten, vätska upp den med sitt saliv och bita ned den, redan kapat i lagoma mängder för honom själv så hon skulle nog behöva en mindre bit. Han sträckte sig efter den välanvända sleven igen och rörde runt i kitteln, långsamt värmande men det såg ut att börja ta ihop sig och han var ingen expert men såvida det inte var soppa så var tanken med att att de skulle ta ihop sig eller? I alla fall så var morgonen inte helt förgäves när hon erbjudit sig att ta honom till bytet och så fort de fått äta frukosten så skulle de kunna bege sig. Han ögnade runt ikring dem efter någon böjd barkbit i lagom storlek för att hålla den måtta mat han blev bjuden på men skulle nog behöva leta längre ut för i närheten fanns det inget passande. Han såg mot hennes skål, kanske enklast om hon fick äta först och han lånade hennes efter.
Han hade trott att det var han själv som skulle behöva ta upp ämnet om jakten efter hon mosat ihop papperet till en boll och kastat den tillbaka under gårkvällen, men han överraskades glatt att hon tog upp det på så kort tid. Ja om man inte räknade med att han behövt vänta till morgonen. Han tog upp den välanvända sleven igen och rörde runt i kitteln, mat behövde trots allt omtanke och ett öga på sig, det sista man ville göra ute i vildmarken var att bränna den, även om det kanske inte fanns så stor risk än när vattnet ännu hade att koka. Men han gjorde det i alla fall, kanske till och med lite halverst omedvetet av vana.
“Gvenak Starr.” Svarade han och höjde sin gråblåa blick mot Skjórinn, som hade gett sitt namn tillbaka och han hade lagt en kort nick åt hennes håll att han uppfattat det. Eftersom hon artigt nekat köttet så tog sträckte han sig med handen mot bältet och löste en mindre kniv från sin skida, tog biten och skar loss en klump innan han la tillbaka den. Hon kunde ju få tid att ångra sig om hon ville det. Med biten i sin hand förde han tillbaka bladet i sin skida och drog läderremmen som stödde den runt skaftet och runt en liten hake i slidan. Köttbiten låg stelt mellan hans fingrar medan han gjorde detta men så fort han var färdig tog han biten mot sin mun och lät tänderna slita ned i köttet och dra loss en bit som han kunde tugga på.
“Jag är på uppdrag från fastlandet efter denna man.” Han talade genom maten i munnen, men hade delikat lagt den åt sidan med tungan innan han talat. Direkt han var färdig drog han den tillbaka mellan tänderna och fortsatte tugga ned massan med kött för att sen svälja den.
“Skissen.” Han avbröt sig själv när han kom på att han kanske skulle ta fram det mosade papperet igen eftersom hon nog uppfattat så mycket under gårkvällens mörker. Nötta fingrar letade sig in under bröstbeklädningen igen, rotade runt som om det var en bottenlös kista med nödvändigheter tills han hittade den oälskade lappen och tog fram den. Den bar spår från att ha blivit mosad och sedan utsträckt i ett tapper försök att bevara den. Nu ihopviken så öppnade han upp den och lade ner den bredvid köttet med en mindre sten på den för att inte vinden skulle spela honom ett spratt och ta den till Skjórinns slukande men trötta eld.
“Skissen finns på papperet, det är svårare här uppe, större landskap med mindre människor än på fastlandet. Färre jag kan fråga.” Förklarade han och bet en bit till från köttbiten han skurit loss. Han var ingen spårare i grunden, kunde inte jaga rätt på denna typ av jakt. På ett fält kunde han söka sig efter blodet, i en stad kunde han fråga sig till sitt byte men här, här behövde man annan kunskap för att kunna spåra och med facit i hand var det dumheter att bege sig hit. Men jobben var få och han fick ta det han kunde.
I bakgrunden trampade hästen runt, gick aldrig för långt dels för att den var trogen men även medveten om att det fanns godsaker den kunde få. Yaraven sneglade mot sin följeslagare när den stötte med huvudet mot honom och han gav den en lätt strykning med handflatan på dess kind innan den luskade vidare.
Han hade dosat av under nattens gång, efter att hon så bryskt sagt åt honom att han fått lov att vänta till morgonen. Trädet hade inte varit det mest bekväma, men det var inte heller det värsta han sovit på eller mot, nu när barken gnagt mot ryggen så uppenbarade sig obekvämligheten vid hennes ord och han rörde på sitt huvud för att få liv i sin nacke. Ännu hade han att öppna sina ögon, men han öron tog in ljudet av hennes rörelser, hur det sprätte av glöd och antändning, en långsamt återupplivad eld som hon behandlade.
Fortfarande kunde han ha en del svårigheter att begripa språket och brytningen, var och en i främmande land unik på sitt talesätt inte bara på grund av området till sin uppväxt men även vana ibland familjen. I de mer centrala delarna av världen, de större städerna var det mindre märkbart men här på den norra ön låg tydligheterna klart kvar. Han öppnade ögonen och såg hur hon tog snön till kitteln för att föra den över elden och erbjöd honom mat medan hon höll på. Ett par dagars ransoner hade han kvar men det var en artighet att tacka om man blev bjuden.
”Jag är tacksam.” Svarade han henne på vana medan han började röra på resten av sina kroppsdelar, såg hur hon rotade runt i en skinnbörs och påbörjade en mutning till hästen, eller, nej. Hon hade erbjudit honom frukost så detta var snarare en akt av välvilja till djuret, om han förstod henne rätt. På ett visst sätt tedde hon sig annorlunda vid erbjudandet till djuret än till honom och hans följare tackade hjärtligt med en frust innan läpparna la sig runt bitarna i hennes handflata och tog dem. Han passade på att resa på sig, sträcka sin stora kropp och kände hur ett par leder poppade från den stillsammande positionen han somnat i, därefter tog han sig mot elden med sitt packe och slog sig ned intill den då hon öste kornen ned i den smälta snön och hon gjorde det med möda tack vare sin skadade axel. Han gav sig några sekunder att se på mitellan hon hade för att stadga skadan innan han letade sig första bästa ting att röra om i vattnet med. Hon hade ont nog som det var och om hon bjöd på maten så kunde han i alla fall underlätta arbetet. Hade hon en slev i närheten så skulle han använda den, om inte räckte en pinne gott och väl som han kunde borsta av och hetta till över elden innan han rörde i grytan så hon skulle slippa, det handlade om tjänster och gentjänster, hade en gammal kamrat till honom sagt och det var det minsta man kunde göra.
Det kanske var underligt, två okända och det var inte som så att det inte fanns någon spänning för fara vakade runt varje hörn. Trots det så höll de sig till en eld, hon litade nog inte på honom för fem öre men hon tillät honom att vistas i närheten av honom. Det kunde vara som så att hon med sin skada agerade vänligt för att vinna fred, men nordborna var sällan de som la sig i första taget så mest troligt tolererade hon honom just så knappt. Efter han rört runt i kitteln letade sig hans hand mot packet istället och han höll upp ena sidan medan den andra handen rörde runt efter torrköttet som låg inlindad i tyg, han hade inte så mycket med sig så den var lätt att hitta när han dessutom hade tre till. Vanligtvis levde han på knaper föda, låga storlekar i ransonerna för att de skulle räcka längre men nu bjöd hon på mer än han var van och då kunde han i alla fall bidra med något själv. Så han tog fram tyglindan och lindade loss biten från köttet, la ned tyget emellan dem intill elden så hon kunde nå köttet om hon ville ha av det och la sist ned biten på tyget.
”I gengäld.” La han till ifall hans gest inte var tydlig nog, hon skulle nog tycka att han var en trög idiot för det var väl inte så långt ifrån vad de flesta tyckte om hans sociala kompetens.
”Jag är Yaraven Gauter, eller Yara som jag brukade bli kallad, upp till er vad som passar om ni vill ha ett namn.” Förklarade han, av princip skulle man presentera sig så länge det inte var strid och därför, när denna underliga frukoststund dem emellan inte hade någon akut fientlighet så var det inte mer än rätt, även om hon struntade i hans namn. Hans gamla smeknamn hade gått igenom hos kamraterna han hade förut, för att göra något med honom gulligt hade de sagt men han hade inte riktigt förstått innebörden. Namnet hade stannat kvar och som med henne nu hade det inte spelar någon roll då heller. Kanske skulle hon erbjuda sitt tillbaka, i vilket fall behövde han bara den lilla grund de byggde för stunden innan han gjorde ett nytt försök att höra om den man han letade.
När handen sträcktes mot honom dök blicken mot den och följde varje centimeter som den begav sig mot centrum av hans bröstkorg. Som om han studerade den, den hade inget vapen i sig så blicken följde latsamt med den tills den daskade honom på nyckelbenet. En konfunderad fasad lade sig vagt över hans ansikte medan han övervägde vad hennes syfte med det hela hade varit, gick igenom alternativ för alternativ och han räknade ut viljan att söka mänsklig kontakt definitivt inte var det rätta svaret. När han anlänt vid vett och etikett om personliga avstånd och bekvämligheter såsom han själv ofta saknade, om det inte var stridens hette där någon intill sig ofta betydde ett hål i kroppen, strid var en ridå av suddiga linjer när det kom till sidor. ‘Vanligt folk uppskattar inte en viss närhet’ om de inte är intima i vanliga fall och, ‘vanliga fall’ skulle för honom kräva att han redan kände denna kvinna. En form av orelaterad förståelse bytte plats på hans konfunderade ansikte, han förstod poängen på samma sätt som att någon en gång sagt exakta orden till honom och utgick efter det.
Dasken hade han redan fått, den var vek mot för vad han tänkt sig, vad hon visat när hon först börjat röra sin arm. Men nu med en måtta förståelse över avståndet så drog han sig tillbaka, snarare rätade upp sig så han inte längre hukade in och slukade hennes personliga sfär. Han tog in henne nu mer synlig utanför fällarna med överkroppen, dränkt i klädsel som var uppenbarligen för stora för henne, trots det fann han det inge annat än naturligt med kvällen, rotvältan, fällarna och munnen på kvinnan när hon började spy tvi och två på honom. Han blinkade lätt.
“Varför inte på natten?” Är det första han frågar, när det dessutom tog honom en stund att justera hennes unika tal, han var inte direkt allt för erfaren med språket här längre. Papperet fick han inte behålla, hon var uppenbarligen förbannad på honom, hon var tydlig nog att även han skulle kunna se det, hon tycktes påstå att det var fel att fråga så här mitt i natten men att vakna titt som tätt för diverse anledningar var väl knappast något konstigt? Det var i alla fall en normalitet för honom.
“Smyger, är du säker du..” Han hade väl inte klampat, men inte heller smugit. Men innan han avslutade sin mening fick han en fällklädd fot lätt snuddande sitt ben, intrasslad men förmodligen menad att träffa mycket hårdare än den gjorde. Han tog ett steg bak, väl accepterande av det faktum att arga kvinnor var nog det sista han skulle kunna försöka förstå. Men när ilska var en del ‘be bara om ursäkt och retirera’, han vägde över orden på sin tunga istället för att avsluta meningen han börjat på, om han kunde smyga att utan ens försöka sov hon nog djupare än hon varit van vid, eller så hade skogen dämpad hans steg nog mycket.
“Men har du sett.” Han avbröt sig själv, bollen landande med två studsar, dova och tysta, retande. Han tog sig själv på bar gärning om vad han nyss gått igenom i sitt huvud, retirera betydde inte hans vanliga, gör det i alla fall och han hade varit nära att fråga om hon sett honom trots situationen som brusade dem emellan, automatiken var svår att bryta ibland. Hon hänvisade honom till att vänta till morgonstund om han ville veta, han sträckte sig ned mot bollen och tog vara på sitt material innan han nickade mot henne med ögonkontakt, som om hon och han precis gjort ett avtal i blod. Han skulle vänta till morgonen, ett fåtal timmar vila för honom och sin kamrat skulle nog inte skada, han kunde också fortsätta hade nog helst velat göra det men hon kanske visste något. Så med två fingrar satta mellan läpparna visslade han mjukt medan han vände sig till närmaste träd för att slå sig ned där med ryggen mot. Hovarna närmade sig och stannade till i närheten av sin ägare, mörkgrå till färgen, svart man och lugna ögon. Han tog fram ett vattenskinn från bältet, det var litet för att minska vikten att bära men dög gott och väl för snabb vätska. Vänta kunde han göra.
Som om dragen ut ur en långsam, nästan olidlig tanke utan slut fokuserade blicken tillbaka till nuet. De mörka färgerna av natur, raska vindar lika många som lugna, vissa piskande bitiga medan andra var mjukt omfamnande. Den långsamma tanken tycktes sekundar till hans sinne i nuet, krypande och kravlande som om den förlorat en lem, låg blödande och desperat tills den tillslut nådde. Han hade stannat till och ställt sig frågan om det hade varit värt resan hit, att testa det nya området för arbete, eller nytt och nytt kanske det inte var, men det var länge sedan han satt sina fötter på de nordiska ön. Vibrationer under honom manade hans hand att stryka över halsens sida, hästen hade frustat för att teckna att den nu blivit rastlös av avbrottet, samtidigt som han i sin tur fastnat i en distant tanke han knappt varit medveten om att han tänkt. Framför de två delade sig vägen vilket var anledningen till stoppet från första början. I vanliga fall kunde det bringa osäkerhet om ens destination, han blickade emellan de två vägarna och valde vänster, det han fann det fann han.
Lågmält sprakande utan röster, men någon form av läger låg nära nog. Han hade inte behövt tveka om sitt vägval, inte med det oväsen från en best fört sig, få djur kunde få en sådan best att yttra sig som så och hans chansning var att det kunde finnas människor i närheten. Stelt rörde han igång cirkulationen i fingrarna innan han drog tyglarna lätt mot sig och hästen saktade in tills den stod still, nog nöjd med att ha fått fortsätta nöta ut sin energi men flackande öron och nervösa kliv då den vittrade odjur om än det kanske var långt borta vid det här laget. Djur var trots allt vaksamma varelser, mer så än männsikor, mer så människor än honom själv. Inte på det här sättet. Med vänster fot tryckte han sin vikt ned, så han med höger ben lyfte sig över och kunde kliva ned från sadeln och han förde tyglarna försiktigt över huvudet på hästen. Han behövde trots allt dessa människor, spåren hade tagit slut och folket likaså, det negativa med ett land som detta var bristen av människor, inte för sällskapets skull men för informationen de kunde bidra med om de sett något. Så han började styra stegen mot hans uppskattning av ett läger, hade han otur hade ljuden han hört bara varit av naturens slag, kanske det inte fanns någon här eller så hade han tur och hans öron gynnade honom lycka. Han hann dock inte så värst långt innan hans ögon lade sig mot en rotvälta, en utstickande form som manade honom att ta en närmre titt och urskilja en kropp, någon att ta kontakt med och han drog handen längs hästen kind innan han släppte tyglarna och ensam gick över mot kroppen.
Han möttes av ett ”hallå”. Han stod nu lutad över henne, om det inte var en karl med väldigt ljus röst, det var trots allt svårt att riktigt se klart i mörkret med så lite ljus omkring. Han var stor jämfört med henne och det hade spelat någon roll om inte för vart de var. Den nordiska ön var trots allt en plats där han kunde smälta in där den större delen av ursprungsbefolkningen var storvuxen av sig. Blågråa ögon letade hennes ansikte trots det genom mörkret, lite längre än bekvämligheterna kallade för kanske, men det var en social smidighet han saknade och det faktum att han borde ha svarat henne innan han stirrade som en idiot utan ord förgick honom. Håret låg mattat, halvlångt och ovårdad, mörkbrunt till färgen och fick nu hans vanligtivt lätt solbrända och nedsmustade hy att se ljus ut. Han hade förundrat över hur huden bleknat så hastigt efter några veckor här på Kaldrland, nog för att det var orelevant. Lång, med välanvända muskler och ärrat skinn, han tycktes skåda upplevelser hos henne själv efter ögonen börjat justera sig och tillslut öppnade han sin mun, justerade ett tyngre svärd ur vägen.
”Jag skulle behöva veta.” Han stängde den igen då faktum var att det kanske skulle hjälpa om han faktiskt höll fram papperet innan han frågade. Näven grävde sig in under de tunga läder och yllekläderna som gömde sig under fällarnas täckande skydd. När han tillslut fått tag i papperet förde han den inlindade handen mot henne så att bladet föll ned med texten mot henne. Texten kanske inte gick att läsa i mörkret med den skissade bilden kunde nog synas. Det här med att först introducera sig, speciellt i en situation med nya männskor där hot var en vardagsmat ute i värlen, kanske hade varit en bra idé .Det slog honom för sent att det var den sociala normen att faktiskt göra som så och han skrev ned det i sin mentala anteckningsbok inför nästa gång och utan att faktiskt genomföra det så fortsatte han.
”Gvenak Starr, en efterlyst man, hört av eller sett honom?”
