Torin försökte att inte springa då han inte trodde det skulle hjälpa och det var ändå någonting, med varelsen som gjorde honom nyfiken. När varelsen berättade vad den var för något så undslapp ett åh hans läppar och han började tänka. En Wolhu var en varelse han aldrig hört talas om och han hade ändå hört många historier från personer som varit ute och rest runt om i världen. Han undrade också om han kanske inte varit tydlig nog så han svarade
“Åh inte? Ska jag vara ärlig har jag inte sett någon som är dom dig heller,” sedan tog han en liten paus innan han fortsatte. “och om du blev förvirrad och undrade hur jag kunde vara både människa och alv så är det för att min mamma är människa och min pappa är en alv.
När wolhun kom närmare så började han slappna av för nu trodde inte Torin att den skulle skada honom, kniven han hade haft bortglömd.
“Åh jag är Torin förresten vad heter du?” Sedan sträckte han fram handen och log
Robin kollade på maten och försökte dölja sin förvirring. Varför hade man ingen egen tallrik med mat?. Då han han inte ville verka ignorant så väntade han istället på vad Sera och Aeon skulle göra. När Aeon frågade hur han och Sera träffades så var hantyst ett tag för att bestämma vad han skulle säga men bestämde sig för att utesluta att han var en tjuv, då det inte passade att säga så öppet, och att han inte heller visste hur pålitlig Aeon var, även om han och Sera var goda vänner. Så han sa bara med ett leende på läpparna.
“Jag gick in i henne när jag gick ifrån mina problem och sedan började hon följa efter mig”
Sedan tackade han Aeon för att han hällde upp vinet och drack en liten klunk medans han fortfarande undrade vad han skulle göra med maten.
Robin kollade noga på Sera, men döljde det med ett slappt och lite nonchalant kroppspråk och undrade hur det kom sig att hon var så skarpsynt, varför var hon inte som alla andra? Men sedan tänkte han att hon gjorde honom nyfiken och hoppades att dom kunde bli vänner
Jag dålig lögnare?, Sa Robin med ett lättsamt skratt innan han fortsatte “Vad har jag egentligen gjort för att få dig att tro att jag ljuger? Jag var bara på väg hem efter att ha vandrat omkring här, när jag hörde ett tumult, jag har ju faktiskt studier som jag måste klara av”
Sedan hade dom kommit ut till en större gata utan några vakter så såg han ett stånd som sålde blommor och han använde sin magi när dom gick förbi för att få ägaren att varken se honom eller Sera medans han snodde en rosa ros som han sedan gav till Sera med ett leende
“Här får du en ros som tack för att du gör mig sällskap, för du är mig allt en underlig ung dam Sera Saga Tenir och jag hoppas att vi kan vara vänner någon gång” sedan fortsatte han med raska och långa steg att gå vidare utan något egentligt mål.
Torin fortsatte att hålla fram kniven medans han såg varelsen komma närmare. Han kunde också känna sin puls slå snabbare ju närmare den kom. Han upprepade sin varning, men blev så chockad när han hörde varelsen prata, som en människa. Efter det så tappade han sin kniv då chocken gjorde att han glömde bort att han höll i den och sa med snabb röst
“Jag är människa och alv, vad är du själv?” Sedan när han hade kollat på varelsen lite så började han, utan att egentligen veta varför, slappna av då varelsen inte verkade speciellt aggresiv och hade stannat en bit framför honom. Sedan kom han också på att den hade räddat honom från en säker död och frågade osäkert “varför räddade du mig?”
Torin märkte älgen när den kom springande mot honom och eftersom han aldrig sätt en på riktigt och eftersom han inte visste vad han skulle göra så backade han långsamt, men älgen kom snabbt närmare. När den började närma sig honom ännu mer så kände Torin en vindpust vid sitt högra öra och såg den falla ihop på marken med en pil mellan ögonen. Sedan hörde han ett läte när nästa pil for förbi honom och såg en liten älg unge. Hans puls var hög och han hade fortfarande inte bearbetat vad som hände chocken gjorde att han bara stod som förlamad och stirrade på dem utan att kunna förstå vad som hänt. Men när chocken hade lagt sig så kom han på att någon måste avfyrat pilarna så han vände sig om och framför honom stod en varelse som både såg ut som en varg, men som stod på bakbenen, vad var det för varelse egentligen? Han hade aldrig hört om att någonting som såg ut som den skulle finnas. Han tog ett steg bakåt och skulle precis vända sig om och springa när hans fot fastnade i en rot och han föll till marken sedan vände han sig om och kollade upp på varelsen och tog fram sin täljkniv.
”Ko ko kom inte nä närmare”, stammade Torin fram. ”Ja jag har ett va vapen”. Han sträckte fram båda händerna med sin kniv och svor lite för sig själv. Självfallet var det bara löjligt han skulle aldrig kunna göra varelsen illa. Men även fast hela kroppen skrek spring så tyckte hans hjärna att det var bättre att sitta kvar så det var vad han gjorde, hur korkat det egentligen var.
Torin vaknade efter några timmar och sträckte på sig. Sedan gick han ut ur tältet för att tända en eld så han kunde värma resterna från gårdagen. När han ätit så började han packa ihop sitt tält och släcka elden och kollade runt för att se vart han skulle gå
Det var då han insåg att han inte alls visste vart han skulle eller vart han var någonstans. Som den nyfikna idiot han var så hade han bara gått in i skogen utan att alls tänka på vart han började. Men han antog att han någongång skulle komma ut ur skogen, för den var väll ändå inte oändlig. Så med en liten orolig klump imagen så lyssnade han på omgivningen och sa högt för sig själv
” Torin nu kör vi, nu utforskar vi mer av skogen och försöker hitta en väg ut! Och gärna drickbart vatten” sedan tystnade han för han hade helt plötsligt fått en känsla av att vara iaktagen.
Han tog ett djupt andetag och sa tyst för sig själv. “Det är ingenting att vara orolig över, det bor ju många djur i skogen så självklart kommer någon iakta dig” och började tyst gå ifrån sin lägerplats
Robin skrattade för sig själv och skakade lite lätt på huvudet innan han vände sig mot Sera och sa med en lätt retsam bugning
“Förlåt min sköna dam, jag ska hädanefter tänka mig för innan jag yttrar mina åsikter om din ädla vän”
Sedan utan att blivit inbjuden av varken Sera eller Aeon så gick Robin och satte sig på Aeons högra sida och hade ett litet retsamt leende på läpparna och sa till Aeon
“Ryck upp dig, alla har vi dåliga dagar! tro det eller ej jag har också det!” Sedan tog han en liten paus och hans retsamma leende byttes ut mot ett charmigt leende som brukade få de flesta, både män, kvinnor och icke binära att falla för honom. “Vad sägs om att bli vänner?”
Robin vände sig mot Sera och log ett leende han hoppades vara självsäkert. Han var inte van att någon var så ihärdig. De flesta brukade godta hans ursäkter på en gång. Så han var inte van med någon som Sera
“Fet? Inte alls! Han var ganska stilig skulle jag vilja påpeka”, Sa han stolt och insåg på en gång att han troligtvis sagt för mycket. Sedan följde han Seras blick och bet sig i underläppen och försökte tänka ut hur han skulle komma ifrån denna besynnerliga person, som också gjorde honom både nyfiken och lite nervös.
“Förresten ville du någonting?”
Robin skrockade tyst för sig själv och skakade på huvudet åt den andra mannens utbrott och sa med road röst
“Vilken solstråle vi har här då”, och vände sig sedan mot Sera “Varför sa du aldrig att du hade en sån charmerande vän. Han skakade på huvudet och sträckte sedan fram handen mot mannen, för han kom just på att han aldrig presenterat sig
“Föresten jag heter Robin, trevligt att träffas” och sedan log han ett, vad han tyckte var, charmigt leende
Robin kollade på tjejen som hette Sera Saga Tenir, och bet sig på naglarna och tänkte. Det lät som ett namn han hade hört någon gång, men han kunde inte alls minnas varför namnet egentligen borde vara bekant. Men sedan ryckte han på axlarna och log ett snabbt leende; han hade sätt att vakterna började komma närmare och även fast han var säker på att de inte skulle se att det var han som var tjuven så ville han inte ta någon risk. Han bugade sig lätt
”Men då får den viktiga Sera Saga Tenir ha en bra dag, men jag måste verkligen gå nu” han vände sig om och gick med självsäkra steg därifrån men stannade när han rundat ett hus. Han hoppades att han skulle stöta in i henne igen för hon verkade intressant
Robin höjde på ögonbrynen och började skratta.
“Och exakt varför skulle jag vara död, du ser inte så viktig ut” svarade han mellan sitt skrattanfall ” eller finns det någon lag som säger har du fått någon att ramla, så ska du dö”
Sedan efter några minuter, när skrattanfallet gått över så såg han vart flickan kollade och sträckte stolt på ryggen
“Och varför skulle jag leka med döden, ingen kommer någonsin att hitta mig, så länge jag inte vill bli hittad” sa han med en stolt röst ”
Sedan bugade han lätt och log ” men eftersom du inte behövde min hjälp, så måste jag fortsätta; det känns inte som att denna plats längre är säker
Och så vände han sig bort från flickan och börjande visslande gå därifån när han gått några steg så vände han sig om och sa
“Och föresten så letar de efter en medelålders man”
Robin var nöjd över vad han åstadkommit denna förmiddag och kollade ut över folksamlingen för att hitta sitt nästa offer när han hörde en röst han inte hört på månader och spanade ut över folkmassan med sina gråa ögon för att hitta personen som rösten tillhörde. Efter några sekunder hade han lokaliserat rösten och såg att Sera sprang fram lite och tog upp en hatt för att sedan gå tillbaka till en ganska lång och spinkig man; som Robin antog var hennes vän Aron? Han kunde inte för sitt liv komma ihåg om det var rätt eller fel, men det var sak samma
Robin drog sina fingrar genom sitt blonda axel långa hår och knäpte upp några knappar på sin skjorta innan han bestämde sig för att följa efter Sera och den där mannen. Han kunde inte alls förstå varför hon var vän med någon som honom, för han såg ju inte ut som att han brydde sig om hur han klädde sig och hans hår såg väldigt ovårdat ut.
Medans han följde efter Sera och hennes vän så skapade han en illusion av att vara en medelålders man runt sig och tog, utan att någon märkte ett äpple ur ett stånd och började äta på det. Han var så inne i sina tankar om vad han skulle säga till Sera att han nästan gick förbi dem, det var bara en smäll som gjorde honom uppmärksam. Han märkte att det var mannen som som på något sätt fått dörren på sig och han skrattade högt innan han gick fram till dem, med långa steg och sa med hög röst först till mannen medans han tog bort sin illusion
“Gick det bra?, Det lät som en rejäl smäll” innan han vände sig mot Sera och log sitt charmigaste leende och sa “det var länge sedan”