Kheelan RaineKheelan hade bara tittat upp mot henne med när hon sagt sitt namn, han nickade och log lätt. Shaper’inn, vilket udda namn? Å andra sidan var han inte världens bästa att fråga om namn eller ha koll på dem alla gånger.
Han log igen, om än lätt trött. Hon verkade i alla fall ha hjärtat på rätta stället det kunde han inte säga något om, mer än att det var beundransvärt att hon faktiskt följde det istället för logiken. Tänk om han hade varit någon elak person som velat skada henne? Då hade hon troligen inte haft så mycket att sätta emot, inte vad han visste vill säga, då han inte hade en aning om vad hon var för något.
“Det uppskattas. Vi jagas av de som inte tror att vi är skrönor.. allt för vingarnas skull och en hel del annat trams som folk verkar gå på och tro att det är sant…”
Med “Vi” menade han naturligtvis hans ras som i mångt och mycket påstods bara vara skröna nu för tiden, något som så gott som bara fanns i sagor och sjömäns myter och legender, eller andra som rört sig i närheten av Järnbergen och som inte blivit tagna av Orker.
Kheelan såg något förvånad ut när hon tog över malandet av örter, men lät henne fortsätta, och blandade i fler av örterna över den platta stenen. Han öppnade väskan, lyfte ur en bok med virvlande bokmönster på som liknade blommor som inte riktigt såg till att tillhöra en man egentligen, och la den bredvid sig och asken med de resterande blå kristallerna i. Han grävde runt lite och fiskade upp en liten tygväska och la läderväskan åt sidan och verkade glömma att lägga tillbaka de andra sakerna.
Kheelan öppnade tygväskan och ställde fram den vid stenen med locket uppvikt. Den innehöll ett antal sårlindor att använda vid såromläggning, inklusive lite annat smått och gott för sårförband. När hon nämnde vatten sträckte han sig efter väskan igen och filten som var upprullad och fastspänd under den. Han knäppte loss den och rullade ut den, inuti fanns vad som såg ut som en bit kanvastyg som även var vaxat.
“Den är vattentät och kan få plats med ungefär 5 liter vatten i. Jag brukar använda den när jag fiskar med levande bete.”
Även den här vaxade kanvasväskan hade axelrem, då han hade det mesta antingen över axlarna eller runt midjan när det gällde flygandet. Ryggsäck skulle bara hamna i vägen för vingarna när han flög, så det var inget bra alternativ för Eshimer riktigt, i alla fall inte för honom och hans breda vingpar som han hittills inte haft helt utspända än, i alla fall inte sen hon träffat honom.
“Vi kan använda metallasken att göra brygder och dekokter i eller mat för den delen, det finns lite fler användbara saker i läderväskan om det skulle behövas, kryddor, salt och annat också”
Kheelan hasade iväg mot bergväggen lite halvt och hamnade ungefär en meter ifrån henne så han kunde luta sig med den friska axeln mot bergväggen för att avlasta både rygg och axlar en aning bättre än vad han gjorde när han satt upp utan ryggstöd. Han fällde ihop den friska vingen helt vilket gjorde den knappt synbar bakom honom när han lutade sig, även om nu den skadade vingen syntes mer än väl.
Kheelan RaineTänkte de hjälpa eller skada? Han hade svårt att landa i något av det, mer än att den förvirrade blicken på mannen med filten nu visade att han verkade vilja hjälpa honom? Kheelan var fortfarande inte säker och med alla sjömän som tittade på honom som om han vore någon attraktion gjorde inte saken bättre.
Kheelan sneglade upp på mannen framför honom igen, Luka var det? Han verkade förhållandevis ärlig av sig, inte verkade han rädd av sig heller, vilket gjorde Kheelan mer förvirrad. De flesta med vettet i behåll brukade åtminstone backa när han fräste, men inte denna man? Vem var han egentligen?… eller, vad var han?
Tankarna snurrade runt i huvudet på honom medan mannen gick över till den rödhåriga kvinnan som såg väldigt ung ut. Hennes händer vittnade däremot om att hon arbetade med händerna. Han såg på henne, på honom, på resten av besättningen som stod hanfallna där inte mer än rorsman gjorde vad han skulle och styrde skeppet vid rodret.
Kheelan såg över relingen igen, späckhuggaren syntes för tillfället inte till, samtidigt så insåg han att även om den inte var det, så hade han inte möjlighet att försöka simma till land ändå, då han inte var en vidare stark simmare till att börja med. Luften var där han hörde hemma, ingen annanstans.
Han såg tillbaka till de två som var minst handfallna och minst förvirrade. Kvinnan som verkat mest nyfiken och mannen som talat till honom. Kheelan sjönk ner på knä ifrån att ha stått i någon form av försvarsställning då ingen verkade vilja skada honom, även om nu de flesta stirrade på honom om om han var någon form av attraktion som någon släpat runt i byarna. Det hade han hört om att det kunde ske och det var ingenting han riktigt uppskattade oavsett vem det var som släpades runt.
Kheelan greppade filten som fortfarande låg vid honom, och torkade ansiktet igen och drog över hans långa, tjocka man till hår till ena sidan och över axeln och började försöka torka det så gott det gick så det slutade rinna ner i ansiktet och över ryggen. Han han ansåg att han var så torr han kunde bli så hade det åtminstone slutat droppa om honom.
Försiktigt reste han sig upp på lätt ostadiga ben då han inte var vidare van att stå på skepp. Vågrörelserna var ingenting han var van vid, hade det varit vindar hade det varit en annan sak. Han lyckades stå några sekunder innan han vacklade till och greppade relingen med båda händerna för att lyckas hålla sig på fötter. Vingarna reagerade instinktivt och spred ut sig i sitt fulla vingspann på nästan 7 meter, vilket inte gick obemärkt förbi. Vingarna hade en lätt täckning i mahognyrött som matchade hans djupröda hår, men de var så gott som vita, utöver V-formationer i en del av vingmönstren, det syntes utan större problem, trots att vingarna fortfarande dröp av vatten.
Kheelan RaineKheelan reagerade instinktivt när han kände något vidröra hans vinge. Han ryckte till och rörde sig ifrån det som berörde honom och fräste i sin tur mot Luka och blottade sina huggtänder i samma veva. Blicken han hade var mer rädd och osäker än arg.
Så många gånger han hört om att just Eshimfjädrar skulle vara mycket värda på grund av sin storlek och ovanlighet, då fjädrar väldigt sällan släppte. Han hade en inre konflikt. Mannen hade talat till honom och sagt att han ville hjälpa, samtidigt hade Kheelan den andre Eshimen i tanke, han som dött då han blivit nerlurad på stranden för att sen dras ner i djupet.
Kheelan drog ihop vingarna för att i nästa sekund sträcka ut dem i en snabb rörelse så vattnet stänkte från dem. Sjömännen backade och kippade efter andan, en del greppade efter kniv i bältet men utan att dra dem, vilket gjorde att Kheelan återigen vände sig om mot de män och kvinnor som så gott som stod i en halvcirkel runt honom, men på ganska behörigt avstånd tack och lov.
Hans lagunblå ögon med svarta ögonvitor föll på en rödhårig kvinna, hon såg ung ut, men samtidigt så såg hon ut att vara otroligt bekväm i att stå på däck medan vågorna gjorde att båten rörde på sig, det i sin tur gjorde att Kheelan hade svårt att hålla balansen, och stannade kvar på ena knät och den andra foten med ena handen mot däcket. Hon stirrade på honom, han stirrade tillbaka. Han var osäker. Han förstod inte helt varför han blivit uppdragen dit, samtidigt var han i hjärtat tacksam för att han inte blev lunch till späckhuggaren som fortfarande skymtade en bra bit bort från båten meddan den jagade fisk istället för Eshim.
Kheelan svalde och lät blicken vandra från den unga kvinnan sen vidare på sjömän och kvinnor som stirrade på honom som om han var en halvdränkt cirkusattraktion. Den tjocka manen till hår låg som en dränkt trasa över rygg och axlar och nådde honom ner till mitten av låren i en komplex men dränkt tjock fläta som inte var lika vackert ihopsatt nu som innan han hamnat i vattnet.
Han vände sig om mot Luka igen när mannen sa vad han hette och i sin tur frågade vad han hette. Kheelan slickade sig lite osäkert om läpparna och drog ihop vingarna så de var något utfällda så vinden kunde dra igenom fjädrarna, samtidigt som han inte tog upp hela skeppet med dem. Det var bättre att lufttorka än något annat och vindarna ute till havs var bra och starka för det ändamålet.
“…Kheelan”
Sa han tillslut med en dov stämma, fortfarande osäker på mannens intentioner. Samtidigt var han fast på skeppet utan att kunna ta sig därifrån innan vingarna torkat. Hur som, så var han fast så var än skeppet ville ta honom, så hade han inget annat val än att följa med.
Kheelan RaineDet var bara någonstans långt bort från dit han svävade i sinnet, som han noterade att hon tagit emot honom, att han däremot drogs in i tryggheten av grottan var ingenting han var med på, då mörkret och okontaktbarheten tagit honom. Så fortsatte han att vara ett bra tag framöver och var helt oviss om hur väl hon tagit hand om honom under tiden han förlorat medvetandet.
Kheelan hade varit okontaktbar i nästan ett dygn innan han äntligen började göra mer livstecken ifrån sig än bara andning och hjärtslag. Han hade konstant feber även om den gick upp och ned. Han gnydde av och till, om det till en början var en drömlös sömn, lätta gnyenden och suckanden som av smärta och troligen feber.
Eshimen hade börjat darra medan svetten lackade så gott som överallt där bar hud syntes. Han kved till och öppnade sakta ögonen och möttes av ett starkt sken av elden som nu brann i grottan, röken tog sig ut i ett litet hål i stentaket mellan klippblocken. Den höga febern var ett faktum, vilket fick honom att dra ihop sig i en form av fosterställning. Blicken var glansig och trött.
Han svalde och blinkade några gånger innan han verkade hitta fokus med blicken. Hon… var kvar? Kheelan blinkade igen medan han skakade på grund av feberfrossa, vilket indikerade att febern inte hade hittat sitt max än. Han var törstig men trött, kanske hungrig? Han var inte säker, inte mer än att han skakade som ett asplöv i vinden.
Kheelan RaineI sin panik hade Eshimen inte helt koll på vad det var som me’eriern ville även om han påstod att han ville hjälpa. Han mindes mycekt väl den Eshim som satte livet till, då en av de vattenlevande drog ner honom i djupet för att aldrig få andas luft mer. Det skulle komma att gäcka Eshimer ett bra tag framöver, så även Kheelan.
Han kände repen men kunde inte göra så mycket åt dem mer än att följa med upp på skeppet som en halvdränkt katt, eller ja.. fågel i det här fallet. Starka händer greppade honom hårt i armarna och slet honom över relingen utan att han hade så mycket att sätta emot, tunga blöta vingar med ett vingspann på över 6,5 meter utöver känslan av att ha panik över att inte kunna andas.
Inte förrän han kände plankorna under händerna när han landade på däck, lugnade han ner sig en aning, men mest bara för att hinna andas några sekunder medan håret dröp om honom som en tjock matta av mahogny. Vingarna låg halvt ihopdragna över ryggen på honom och visade inte sin hela vingbredd för tillfället vilket var kanske tur, med tanke på hur förvirrade och rädda sjömännen verkade vara då det nu satt en man med vingar på däck och inte en stor fågel som en del av dem säkert trott.
Någon pratade om skrock och om det var tur eller otur om att få en bevingad man på däck, men ingen verkade få fram något vettigt om vad som var vad. Kheelan hostade hårt ett antal gånger medan hjärtat slog hårt i bröstkorgen på honom. Han var klädd i grönt, en tunika som var genomblöt, men sydd för att kunna ha den med vingarna. Det fanns knytsnören på sidorna på den så den ändå höll ihop som en tunika skulle.
Hans knähöga skor i läder, även dem i grönt rann minst lika mycket som resten av hans välskapta form. Kheelan sneglade upp mot mannen som nu höll en filt emot honom och frågade hur det gick. Eshimens lagunblå ögon med svarta ögonvitor, såg på mannen framför sig, även han blöt, men med två ben? Hade han inte känt en fiskstjärt tidigare? Eller? Han var inte säker riktigt.
Kheelan tog emot filten efter ett tag och torkade ansiktet med ett hörn av den, men verkade inte göra någon antydan av att lägga den över sig, men nickade till svar medan han fortfarande var anfådd efter att ha kämpat ensam i vattnet innan. Eshimen släppte filten på däcket innan han lutade sig tillbaka för att räta på ryggen och såg ut mot vattnet för att se om späckhuggaren var kvar någonstans i närheten. Äcklig tur eller bara slump?
Kheelan rörde lite på vingarna och i samma veva, tog en hög sjömän och bokstavligen studsade bakåt några meter, vilket fick Eshimen att vända sig om mot dem, en del av dem såg skräckslagna ut, andra som om de inte trodde sina egna egna ögon.
Kheelan Raine
Khelan hade sikte mot land och såg mer ut som en halvdränkt örn med vingarna utspridda längs vattenytan för att försöka få någon form av flytförmåga. Han hoppades mest på att späckhuggaren inte skulle återkomma medan han försökte ta sig fram, här hjälpte knappast att kalla på vinden för att hjälpa honom upp, det om något skulle bli mer ödestiget än något annat.
Han hostade till igen och spottade ut vatten medan han försökte simma framåt, sekunden efter kände han något vid sitt ben och fick så gott som panik och var beredd på att slåss med vad det nu var, han började sparka och försöka ta sig ifrån det hela innan något, eller snarare någon började lyfta upp honom högre upp från vattenytan. Det resulterade i att han drog ett djupt andetag av välbehövd luft innan han såg ner mot den som nu verkade hålla upp honom? Skräckslagna lagunblå ögon med svarta ögonvitor stirrade på den fjällbeklädda mannen som höll upp honom.
Han drog i sig mer luft och mindre vatten, samtidigt kunde han inte få bort tanken på den eshim som fått sätta livet till när han sett någon som såg ut att kämpa sig in på land och i samma sekund som han hade tagit sig ner mot personen, blivit fast och neddragen i djupet till han drunknade. Den mannen hade varit en av vaktstyrkan. Kheelan visste inte vem han var så där direkt, men han visste att han i alla fall hade samma yrke som honom.
Kheelan svarade inte när Luka frågade om han var ok, han fortsatte att kippa efter andan och hosta upp vatten men försökte samtidigt ta sig ifrån honom med tanke på vad som hänt hans kollega, han var nästan tvärsäker på att han skulle dö där och då. De blöta vingarna försökte få honom att lyfta även om det så gott som var ett dött lopp med att ens försöka.
När Kheelan väl insåg att han kunde andas bättre och inte drogs ner i vattnet utan snarare lyftes upp, blev han i alla fall något lugnare. Mannens ord ekade i huvudet på honom, en Me’ersier som frågade om han var ok? Det hade han nog aldrig hört i sin livstid, alla kanske inte ville döda Eshim ändå? Han såg skeppet som verkade styra emot dem och blev med ens orolig över att han kanske ändå skulle råka ut för samma öde som sin kollega, men den här gången via skepp och inte under vatten, samtidigt kunde han inte annat än att följa med, då han inte var i sitt element, utan i me’ersiens. Kheelan fortsatte att hosta medan han klamrade sig fast vid Luka för att fortsätta hålla sig över ytan, samtidigt som skräcken över vad som kunde komma att ske på skeppet kröp i bakhuvudet på honom. Av någon anledning var eshimfjädrar något som betraktades som åtråvärt, men inte nödvändigtvis då de satt fast på vingarna eller fanns på en levande eshim. Skeppet kom närmare och betydligt fortare än vad han var bekväm med, samtidigt som han var tacksam över att kunna andas luft istället för vatten.
Taras lyfte på ena ögonbrynet när han hörde att påsen pep igen, gav den gråhudade mannen en vass blick när han försökte irritera och kaxa upp sig på hur de arbetade. För tillfället brydde sig inte Taras nämnvärt.
“Finns ingen anledning till att tro att vi skulle göra något annat än att ta det försiktigt”
Svarade Taras kallt. När vakten pratade såg han mot honom och medan vakten höll i botten på påsen så öppnade han försiktigt påsen lite grann upptill ca 3-4 cm, men utan att det nämnvärt rörde påsen nertill, endast tillräckligt för att han skulle kunna titta in med hjälp av en liten ficklampa som han fiskade upp ur vaktbältet. Ville inte det som var där i, som uppenbarligen pep, bli berört eller taget i, så behövde det inte det heller. Frågan är vad det var? Kattungar? Hundvalpar? Något annat?
Varför hade inte den här så kallade köpmannen velat säga vad det var istället för att de skulle behöva ta den hårda vägen i det hela? De mentala svordomarna var många, men Taras behöll lugnet på utsidan medan han och vakten hjälptes åt att ta reda på vad innehållet i den mindre säcken, var.
Kheelan RaineKheelan var på jakt efter mat och hade glidflugit efter fisk ett bra tag nu, några fiskar fanns redan i nätet han hade som en sidoväska där han släppte ner de fiskar han fångat. Han glidflög på vindarna och stört dök ner mot havet för att lyckas kroka fast fiskar på spjut, något han gjort sen barnsben.
Håret var bakbundet i komplexa flätor för att få det att inte vara i vägen, då de nådde honom till mitten av låren om han skulle haft det utsläppt, nu var det däremot uppsatt tillräckligt för att inte nå lika långt då han aktivt använde vingarna. De skimrade i vitt och guld beroende på hur solens strålar föll på dem, precis som hans mahognyfärgade hår även skimrade i samma typ av guldtoner.
Kheelan siktade återigen ner mot vattenytan med spjutet, i samma stund som han spetsade fisken han siktat på, dök det däremot upp en stor jättelik fisk från djupet, den var svart med vita fläckar på kinderna och såg ut att även vara vit på magen då den högg tag i både fisk och spjut med sylvassa tänder.
Eshimen hann knappt reagera innan han slets ner i vattnet på några sekunder. De stora vingarna dränktes direkt och blev tunga. Naturligtvis släppte Kheelan spjutet i samma veva som späckhuggaren simmade vidare med en stor tonfisk i munnen och ett mellanmål rikare, tack och lov verkade den i alla fall inte vända tillbaka, men med dyblöta vingar blev det nästan omöjligt att försöka simma, att det sen var flera kilometer in till land gjorde inte saken lättare.
Han hostade till när han ofrivilligt svalde vatten medan han försökte hålla huvudet ovanför vattenytan. Att flyga var han duktig på, men att simma var inte lika lätt oavsett om han drog ihop vingarna eller inte. Han kämpade med att hålla paniken borta medan han försökte ta sikte på land där han såg Järnbergens vackra former. Att trampa vatten och försöka ta sig framåt var inte vidare lätt, än mindre när man skulle försöka hålla huvudet ovanför vattenytan, samtidigt som han fick i sig kallsupar.
Taras tog emot påsen, lyfte huvudet och visslade på de andra vakterna och gav över påsen till en av dem. Denne börjdade känna av påsen utan att öppna den, för att se om det fanns något magiskt i den eller inte. Taras besvärade sig inte med att besvara den irriterande attityden hos mannen med den askgrå huden, utan väntade helt enkelt på vad hans kollega skulle känna av först och främst.
Taras beundrade den yngre mannens naivitet, det var nästan så han ville ta honom under armen och lära honom att världen inte bara var lagunblå, utan även lika svart som havsgravarna på de djupaste bottnarna.
Han tog inte ögonen från Wreaks men noterade att han tydligen tänkte köra kortet om en annan hudfärg för att försöka slingra sig ur situationen han nu befann sig i. Taras höjde ena ögonbrynet men höll periferin på läderpåsen.
“Så du tänker försöka bortförklara dig med din hudfärg när jag gör mitt jobb och konfronterar dig? Du har inga som helst rättigheter när jag ber dig att visa vad du har som har fångat mitt intresse som stadsvakt. Jag vill se vad det är i påsen och det är nu, är det ingenting olagligt så har du inget att oroa dig för.”
Taras tog ett halvt steg emot Wreax och greppade ett hårdare tag i treudden, han tornade upp sig automatiskt med sin breda bringa och sin längd, utan att han faktiskt behövde göra nämnvärt mycket mer än att stå rak i ryggen. Flinet mannen gav Luka gör att Taras är mer än beredd på att kalla på fler stadsvakter om så skulle behövas.
“Tappa påsar kan vem som helst göra oavsett om man är köpman eller smugglare eller något annat… Antingen visar du vad du har i påsen, eller så kallar jag hit vaktstyrkan. Välj själv vilket.”
Att Werax försökte att bevisa sin oskuld genom att påvisa att smugglare inte tappade påsar var mer än fånigt, han hade hört bättre ursäkter än så i sina dagar i medeltiden under vatten.
“För mig är situationen helt annan. Jag har auktoritet via mitt yrke och speciellt när det finns personer som försöker slingra sig som du gör. Det har ingenting med ego att göra, utan mitt jobb. Det är något som du som handelsman bör veta mer än väl. Om det du säger är sant, så finns det ingen anledning till att inte visa vad du har i påsen. Då den rör sig av sig självt så vill jag se vad du har i den. Nu.”
Rösten var som tidigare dov och tydlig i vad han ville, nu tog han en hårdare ton än tidigare, kall som stål men samtidigt obehagligt lugn, han tog inte skit oavsett vem det var ifrån. Han noterade att två vakter från kvarteren bakom Wreakx stannat till vid slutet av sina rundor, och stod nu stilla och väntade på eventuell signal från Taras, men än så länge stod de inom hörhåll men hade en bra distans samtidigt, beredda att rycka in om så behövdes.
“Visar du inte vad du har i påsen nu, så blir det arresten fram till att vi undersökt allt du har med och på dig, till vi är nöjda med vad vi har hittat inte innebär olagligheter.”
<h2 style=”text-align: center;”> Taras Maelstrom</h2>
Taras noterade den yngre mannens uppspärrade blick, men verkade inte nämnvärt visa det. Om något så var han van med det, då så få var vana med en me’eridian som var så pass lång och stor som honom. Gudarna hade varit honom välgiven när det gällde just storleken.
Hans melerade ögon noterade hur den yngre mannens hand drog sig tillbaka från påsen som rörde sig en aning, men fortsatte att se på den andre mannen, då han gav honom ett spydigt svar. Som han misstänkte, den här mannen kunde bli ett problem. Fördelen var att det fanns andra vakter i närliggande kvarter som han kunde kalla på om det skulle behövas. Han lät den första kommentaren gå förbi även om han noterade ursäktandet som ett försök att verka berörd över Taras fråga. Kanske till och med förnärmad, alternativt irriterad över att han klivit fram till dem?
“Det spelar ingen roll vad du har för färger på din dräkt, om du är i yrke eller i fritid. Jag ställde en fråga då det är mitt yrke att se till att allt är som det ska i Anthropelia. Det ger mig rätten att ställa frågor till alla som vistas här i staden. Det inkluderar även handelsgillet, vilket du som handelsman borde veta vid det här laget.”
Hans blick var skarp medan hans dova stämma talade till mannen med den pondus som tillhörde hans yrkesroll. Däremot var han lugn och sansad och höll sig till samtalston. hans rygg var rak medan han såg rakt in i ögonen på mannen med den askgrå huden. Något kändes fel med honom men han kunde inte säga vad det var mer än att det var en känsla. Han studerade mannens ansikte, noterade små kännetecken medan han såg på honom.
“Så, återigen. Vad är det du har i påsen som du inte kan leverera själv?”
För tillfället ignorerade han att mannen frågade denne yngre, som tydligen hette Luka, om han fortfarande var intresserad av att leverera påsen dit den skulle.
Det var som om luften skiftade som strömmarna i vatten när någon upptäckte att de blev lyssnade på. I alla fall på senare år i vaktstyrkan, av någon anledning hade Taras fått känsla för det hela. Å andra sidan så verkade ju knappast denna person som talade med den unga me’eriern inte vara av fullblod, då hans hud var tämligen mörkare än de allra flesta i den här staden, så att han reagerade på att bli diskret lyssnad på förvånade knappast denna elitkrigare; just nu stadsvakt.
Han sneglade mot dem sekunderna efter att luften hade vänt likt vattenströmmen. Han hörde dem, hörde mannens fråga om den yngre mannen kunde ta den lilla läderpåsen till Djupgraven. Vem var han ens och varför ville han föra något dit utan att göra det själv? En handelsman som skickade varor till någon annan i handelsgillet utan att begära betalning för det? Eller var det något annat? En muta? Och varför rörde sig påsen? Det gick inte helt ihop i huvudet på honom.
Taras vred sig på hälarna likt en statyett som höll sin vaktpose och stod nu med med männen framför sig med en bister och sammanbiten min, typiskt en stadsvakt med både ögon och sinnen på spänn för det mesta som skedde i hans del av staden.
Han klev sakta ner från de tre trappstegen han stått på för att få bättre utsikt över folket på gatorna, och gick emot dem sakta och med rak rygg. Han var inte precis kortare tre steg närmare marken med sina 217cm över havsbottnen och med armar som skulle göra en björnhanne stolt. Han var kort och gott ett mindre hus samtidigt som han rörde sig med flytande rörelser som i vatten, trots att luftbubblan runt staden påstod annat. Treudden landade bredvid hans fot sekunden innan han började tala med dem, även om frågan verkade mest riktad till den unge mannen och inte detta askfärgade halvblodet.
“Är allt som det ska här?”
Frågade han med en djup, dov röst som lät som vågornas dova slag mot klipporna under havets yta, och såg först på Luka och sneglade sen misstroget på den mörkt ask-tonade mannen med de sjuka ljusa ådrorna i huden på honom. De missfärgade ögonen gjorde inte misstroendet över mannen bättre. Taras hade haft duster tidigare med sådana som han, halvblod, det hade slutat i antingen arrest eller död när det visat sig att de gjort något de inte borde, ofta med hjälp av andra vakter också så klart, men Taras var knappast rädd av sig.
“Vad är det du har i påsen som du inte kan leverera själv?”
Frågade han Wreaks och såg honom rakt in i de missfärgade ögonen med sina skarpa grön-brun melerade ögon som var som en målning av tropiskt vatten och havsstrand. Han var infödd i staden och kände väl till varje del av den, förhoppningsvis skulle det räcka att prata med dessa två utan att något mer ansträngande skulle behövas.
Taras var som alltid på vakt via sitt yrke. Han var aktiv i både lyssnandet och tittandet där han stod, stor som en björn i både längd och muskler, känd som en av de hårdaste krigarna i staden, men som inte hade några större problem att rycka in extra vid vaktpostering när han inte var ute på andra uppdrag.
Taras hade sett påsen falla en bra bit bort och han hade sett hur en av ynglingarna i staden plockat upp den och återförenat den med sin ägare. Han var inte säker på varför, men något med den andre mannen störde honom en aning, men han kunde inte sätta fingret på det riktigt. Han noterade att de verkade komma närmare honom där han för tillfället stod och hade vaktpost, även om han nu kunde röra sig runt i ett visst område, men just nu var han mer intresserad av dessa två och stod så ledes kvar på sin plats.
Det verkade som om de två männen pratade tjänster? Det första han hörde av deras konversation var att den yngre mannen verkade sälja läkesalvor och andra läkande preparat, något att ha i åtanke till framtida möjliga slag där sådana saker skulle behövas. De verkade stå stilla inom hörhåll, turligt nog för Taras då han diskret kunde lyssna på dem, medan han tittade åt ett annat håll, men höll dem i periferin.
Var det något han kunde så var det att lyssna och se saker som många andra inte alltid hann eller lyckades se. Som till exempel att påsen som givits tillbaka, verkade röra på sig? Bara det gjorde att han blev aningen nyfiken, men höll sig till diskretion där han stod med treudden lutad mot marken, uddarna uppåt, iklädd fjällpansar som skiftade i guld och grönt.
