Hans beröring var som ett tveeggat svärd. När han med tummen rörde vid det nya, fula ärret så hade hon lust att beskylla honom för det, för att han inte hade varit där, samtidigt som hon ville vända bort ansiktet så att han skulle slippa se på det, men hon lät bli.

Istället öppnade hon munnen för att svara på hans ord, bara för att mötas av…[Read more]

Hans fingrar mot den bara huden i hennes nacke fick henne att rysa av välbehag. Det gick som stötar genom hennes kropp där hans fingrar rörde vid henne och hon ville nästan dra sig undan, ville hålla kvar sin ilska, men hon gjorde inget av det. Istället lät hon känslan hänga kvar, till dess att han flyttade sin hand till hennes rygg igen för att h…[Read more]

Sedan när hade hennes liv blivit så komplicerat? Hon kunde minnas hur det var innan hon lämnat sitt hemland, hur ingenting bekom henne, hur allting verkade så simpel och solklart. Någonstans på vägen hade något förändrats och nu stod hon där och visste inte alls hur hon skulle hantera situationen. Hon var arg på honom, så väldigt arg, samtidig…[Read more]

”Varför skulle dem ge dig det? Varför…” Orden var knappt mer än en viskning, för det var som hon befarat, och hon visste att Lloth inte gjorde något utan en baktanke, det hade han själv lärt henne. Inte för att hon brydde sig om vad hon var eller vad hon gjorde, men hon ville inte ha henne inblandad i Kaldrlands affärer. Hon ville inte behöva vä…[Read more]

Det var knappt att hon stod ut med att se på honom när hans ögon plötsligt blev sådär glansiga, så hon lät sin blick vara fäst på marken bredvid sina fötter istället. Hon hade slagit armarna om överkroppen där hon stod, men hon gjorde ingen ansats till att flytta sig, trots att han kom närmre henne.

Hans ord om att ha blivit sänd till Kald…[Read more]

Hon var både arg och besviken, men tvingade sig själv att se tillbaka på honom där han satt. Han såg så sorgsen och uppgiven ut, och hans ord lät som sanningen, även om hon omöjligt kunde vara helt säker.

”Så din härskarinna gav dig ett uppdrag… Ett uppdrag som tog mer än ett år att genomföra? Under all den tiden, kunde du inte ha bemödat dig att…[Read more]

Instinktivt drog hon benen närmare sig själv, drog upp knäna till bröstet och lade skyddande armarna om dem när han sträckte sig efter henne. Hon var inte redo för det, och han verkade inse det själv när han lät sin hand falla innan den nådde henne.  Hans förklaring förklarade liksom ingenting. Hämtad? Av vem? Och varför? Kunde han inte kämpa emot…[Read more]

Ljudet av steg nådde henne som om det varit filtrerat genom ett första lager av brus. Hon hade kunnat tro att det var hennes mor, far eller någon av hennes bröder, kanske till och med Arand, men så fort hon kände håret i nacken ställa sig upp så visste hon att så inte var fallet.

Kanske i ren protest, eller för att hon inte visste om hon sku…[Read more]

Hennes mors ord fick hennes leende att bli lite sorgset, för hon kunde inte låta bli att tänka på Kettil. Hon hade nog aldrig känt ett sånt hat för någon människa förut som hon kände mot Hrafn. Hur kunde någon vara så feg att de dödade ett ensamt barn på det viset? Hon skakade på huvudet för att förtränga lite av de mörkaste tankarna.

”Jag tro…[Read more]

Det kändes som om tiden stod stilla omkring dem, när allt hon kunde fokusera på var den blick han gav henne, den sorg och smärta som fanns i hans ögon… Hans ögon, som inte ens var hans egna, precis som orden, hur ärliga de än må låta, säkerligen bara var lögner.

Hon drogs tillbaka till verkligheten när Arand lade en hand på hennes axel, de…[Read more]

”Vem vet, vi kanske kommer behöva all hjälp vi kan få mot Hrafn och hans män”, sade hon med en liten axelryckning.

Sen reste hon sig från sängen och gick fram till den lilla spegeln i rummet och betraktade sig själv där. För ett ögonblick tyckte hon inte att hon kände igen personen hon såg framför sig, som om hon hade förväntat sig at…[Read more]

Kanske var hon för lik sin mor på vissa sätt. Ingen av dem verkade vilja tala om vad som hänt när de varit frånskilda, även om Maeve själv tyckte att hon förtjänade att få veta i alla fall lite om läget i landet. Men det var kanske ett allvarligare samtalsämne, ämnet för en annan dag.

Så hon tyckte lite på axlarna åt det hela innan hon såg ned…[Read more]

Påståendet fick henne att fnysa, men det fanns likväl ett litet leende över hennes läppar.

”Då pratar vi väl inte mer om det då”, sade hon lite retsamt innan hon lutade sig bakåt mot väggen som sängen stod upptryckt mot.

”Berätta för mig istället hur ni har haft det, du, far, Asgeir och Eirik… Har Hrafn försök dräpa någon av er i sömnen?” F…[Read more]

Hennes mor hade aldrig riktigt talat om sin barndom, mer än om Ejvald, mannen som de sett som sin morfar, trots att de egentligen visste att han inte var besläktat med dem. Att Ragnhildr valde att berätta mer för henne nu var förvånande, men hon lyssnade med intresse, rädd att avbryta, för då skulle hon nog inte få chansen igen.

”V…[Read more]

Det var kanske sant, att det blev ensamt. Hon hade upplevt den ensamheten i Karm, från stunden då Yazfein försvunnit utan en tillstymmelse till förvarning eller förklaring, och efter slaget i Loradon. Efter slaget hade hon haft Arand, i varje fall på ett vis. Han hade alltid haft förmågan att försvinna iväg på annat, både fysiskt men också i sin…[Read more]

Orden fick henne att frusta till lite roat.

”En familj med skator kanske”, kommenterade hon lite drygt. Trots allt så var en egen familj inte något hon någonsin tänkt på att skaffa. Hon hade ju sina bröder, och det kändes någonstans mer sannolikt att någon av dem skulle stadga sig först. Själv hade hon alltid trott att hon skulle dö i strid, oc…[Read more]

Det kändes som att hon var ett barn igen, sittandes framför sin mor medan hon kammade ut hennes hår, och för en kort sekund lät hon sig själv njuta av stunden. När hon lämnat Kaldrland hade hon varit ung och naiv, utan några större bekymmer i världen, men den Maeve som återvänt hyste inte längre några sådana illusioner.

”Äsch, du är värre… Och j…[Read more]

Ett litet, frustrerat läte lämnade hennes läppar när hennes mor vägrade berätta vad det var hon tänkt säga, men… Hon hade inte berättat något för sin mor om allt hon frågat om, så hon skulle inte kräva något annat av sin mor heller, även om det nu såtts ett litet frö av oro i hennes mage. Hon hade ju sett blicken, och kände ilskan inom sin mor,…[Read more]

I protest skakade hon på huvudet medan hon krängde på sig sina stövlar.

”Det är inte rättvist. Om jag lovar, berättar du för mig då?” Frågade hon med ett höjt ögonbryn innan hon sträckte på sig igen och mötte sin moders blick, lika blå som hennes egen. Hon skulle ändå inte kunna njuta av någon fest, så mycket visste hon redan nu, och allvaret…[Read more]