Maeves bedjande var som en hand kramade om hennes hjärta, eller som en kalldusch. Det var svårt att helt sätta ord på det. Det var få ord, en bedjande om hjälp men inte något i klartext. Hon slutade stryka hennes hår och kunde se en glimt av de mörka ögonen. Lite förvånad greppade hon tag i Audgisils tunika. Diskret så att inte Maeve skulle se he…[Read more]

Orden fick henne att ge till ett skratt, som lät mer som ett kraxande från en död fågel än ett ljud som innebar glädje. De röda ögonen var svåra att tyda om hon fann orden roande, eller dåraktiga. Eller behövde det ena utesluta det andra? Blicken fanns kvar vid högalvens ögon, som en lek mellan två rovdjur. Utan att ta bort blicken, och röra en m…[Read more]

Än en gång argumenterade inte Audgisil med Ranghildr, men han fann att hon överdrev något då hon skickade iväg pojken för fler helare. Maeve skulle klara sig, och fler människor just nu skulle göra mer kaos än nytta. Men han lät henne göra som hon önskade, trots allt var hon en orolig mor och det var ingen idé att argumentera. Men orden som kom…[Read more]

Viskningen var så tyst, att det knappt hördes mot den sprakande elden och hennes egna bultande hjärta. Det slog så hårt, att hon inte ens var säker på att ingen annan hörde det. Trots det hörde Ranghildr den, men orden stack som en kniv i hennes hjärta. Vad kunde de göra mer? Lite orolig och rädd mötte hon hastigt sin makes havsblåa blick. Det sk…[Read more]

Audgisil betraktade stygnen med kritiskt öga, och även om det hela var tungt och svårt för honom hade han inte rört en min. Han var lika fokuserad och skarp som han var i strid – då hans blå ögon tyckte lysa som klarast.
‘Asgeir, be någon av helarna laga en salva åt din syster. Vi kan inte låta hennes sår bli infekterade. Gå.’ sa han, och med det…[Read more]

Audgisil hade alltid varit bättre på att tala och hon var tacksam för att han instruerade deras dotter på vad som skulle göras. En enkel nick, som för att säga att hon var redo när hon hade fått i ännu en tråd i bennålen. Det var långa minuter och Ranghildr hade nog aldrig skakat på sina händer så som hon gjort då. En sista gång bet hon av tråden…[Read more]

Audgisil hade i vanliga fall argumenterat att han visst kunde hantera sår, men han visste också att i detta ögonblick var det ingen idé med att argumentera mot sin hustru. Så istället sträckte han över tråd och nål åt henne, och mötte hennes blick som snabbast.
‘Vad som än händer, ligg stilla Maeve.’ bad Audgisil milt och kysste sin dotter på hår…[Read more]

När Maeve sköt flaskan bort från henne, tryckte Ranghildr flaskan tillbaka med ett litet bestämt grepp. Så här illa hade hon aldrig varit däran, men hon hade fler än en gång känt hur alkoholen brände bort allt i såret och ibland ens eget vett.

”Ta fler klunkar Maeve. Det kommer inte lindra all smärta, men det kan inte bli värre. Ge hit nålen Au…[Read more]

Maeves ord fyllde Audgisil med någon slags stolthet, men samtidigt vemod. Han var glad över att hon hade haft styrkan att försvara sig själv – men det var tydligt att något var fel förutom de fysiska skador hon hade. I slutändan hoppades han att hon inte hade behövt få utstå allt för mycket lidande, och att hon skulle bli den person igen som h…[Read more]

Det tog en bra stund för Ranghildr att göra rent ansiktet, hon var noga med att allt torkat blod skulle bort. Sedan sköt hon undan den blodiga hinken med sin fot, som nästan genast byttes till en ren trähink som en av tvillingarna räckte fram. Vem det var såg hon inte. En kort blick på ansiktet. Hon nickade, men det var något i Maeves ansikte…[Read more]

Audgisil drog ett djupt andetag efter Ranghildrs tillrättavisande. Han var tvungne att tvinga sig själv att lugna sig, men det var svårt med bilderna han hade i huvudet och med åsynen av sin dotter som fått lida som hon gjort. Istället fokuserade han på trofén hon höll fram, och satte sig ned på ett knä framför Maeve för att varsamt ta tanden i…[Read more]

Innan Maeve hade hunnit kraxa fram att hon ville ha vatten hade Ranghildr burit fram båda trätunnorna med vatten i. En av grötslevarna höll hon i handen, den som annars brukade vila vid hennes midja i bältet. Försiktigt höll hon med ena handen kring Maeves nacke för att stödja henne så hon kunde dricka från sleven som hade lite vatten. Att vattne…[Read more]

Den stora hallen som låg på den högsta kullen i staden var tom, förutom deras familjemedlemmar och eventuella tjänare som just då hade beordrats ut ur deras närvaro. I eldstaden som fanns i mitten av salen sprakade det varm glöd som Audgisil sett till att få i ordning då han fått ord om Maeves situation och att hon var på väg tillbaka med hans hus…[Read more]

Arthion gav Luka en kort nickning. Hade det varit en människa från det landet som nu stod framför honom skulle han inte varit så nådig, för ett brott mot en alv var ett brott mot hela deras nation. Men han förstod också att Luka själv inte var ansvarig för hans vänners bortgång. För att vara ärlig visste han inte om de var vid liv än eller inte…[Read more]

Fundersamt drog den yngre kvinnan sitt finger åt norr mot Telkar där de var nu. De var en lång bit till Älvskogen, även om hon inte hade allt för mycket emot att resa. Skulle det ta många dagar. Hon knackade till lite på kartan, precis nedanför Solberget på en skog. Harklade sig lite medan hon kliade sig i nacken.

“Det är långt till Älvskogen,…[Read more]

Vinga var inte den som bad om förlåtelse, speciellt när det enbart handlade om ett fåtal känslor. Hon hade dessutom all rätt att vara bitter. Det var han som hade frågat om hennes liv, vad hade han förväntat sig för svar av en legoknekt? En dans på rosor? Kanske hade hennes liv varit det. Om hon inte hade motsatt sin familj. Fast skulle det vara e…[Read more]

Det knakande ljudet fick henne att grimasera. Ett ljud som hon aldrig tyckt om. Om det inte var ett ben till en av hennes fiender under en våldsam behandling av henne. Då kunde det knakande och ljudet av något som brast vara som en längtansfull suck. Ett tecken på att skadan gick igenom.

Många skulle irritera sig på det sneda leendet som alltid…[Read more]

Hastiga utandningar likt ett skratt for ur Ziyatés läppar och hon placerade sin haka i sin ena hand medan hon lutade sig mot bordet. Den röda blicken konstant betraktande alven framför sig men öronen var på spänn. Om något… av mer oväntat kaliber skulle ske. Det ryckte till i hennes mungipor och hon sträckte sig nonchalant efter sitt glas för…[Read more]

Leendet var märkligt på högalvens läppar, som om det inte riktigt passade henne. En glimt av det bakom ridån? Fascinerande.  Vad var denne alv för någon. Det fanns något mörkt över henne. Något som Ziyaté inte helt kunde sätta fingret på. Något som väckte henne ur den vanliga tristessen i vardagen.

”Korridorer? Ah… Jag brukar se liv som böcker. F…[Read more]

Jag lyckades. Orden fick henne att le, ett av hennes  bredare leenden. Ett av de leenden hon brukade ha när Maeve hade satt någon på plats. De flesta gångerna som hon egentligen skulle ha klappat till henne eller höjt fingret. Kanske var det att hon såg sig själv i flickan. Det fanns stolthet där i blicken, men hon kunde inte riktigt dölja si…[Read more]