- This topic has 75 replies, 2 voices, and was last updated 4 år, 6 månader sedan by
.
-
Mörka moln hade under eftermiddagen samlats över himlen och hotade att släppa lös ett antal regnskurar mot kvällen. Väderprognosen hade fått draken att avbryta sin färd, då han inte var vidare förtjust i den ökade ansträngningen som regn och lågtryck medförde. Under andra omständigheter så hade han fortsatt ändå, men idag hade han varken någon tid eller plats han behövde infinna sig vid, och kunde därför spendera dagen bäst han ville.
Han hade för en bra stund sedan tagit mark bakom en till synes övergiven lada, skiftat skepnad till en aningen mänskligare, och suttit på knä i gräset alldeles för länge – allt fokus låg på den lilla vedhögen framför honom. En blyg låga dansade i det halvdana försöket till en öppen eld. Veden hade sedan länge surnat av fukt. Osäker på om han skulle lägga på mer virke eller släppa in mer luft satt han istället och stirrade intensivt på den lilla högen utan att göra något alls. På så vis riskerade han ju visserligen inte att varken råka kväva elden eller få den utblåst av vinden, men den blev inte större heller för den delen. Att tända en eld var verkligen en konst, tänkte han, det var inte långt kvar nu tills frustrationen skulle börja bubbla inombords. Trots att det inte gick något vidare så kände han någon sorts stolthet i att lågan inte slocknat ännu och det var väl alltid något, men om elden inte tog sig snart skulle han inte få tillagat den nyfångade haren han lagt vid sin sida, och att äta den rå var han inte så sugen på. Då återstod att gå hungrig eller skaffa mat på annat håll, och inget alternativ var tilltalande, nej, nu hade han lagt så pass mycket tid på att få igång denna ohjälpsamma elden att han inte ville prova något annat.
-
Vädret var på väg att ändra till en lite mer otrevligt väder. Även om den smutsiga vandraren säkert skulle behöva tvätta av sig, var inte regnet något hon föredrog. Fast å andra sidan, hade hon inte något annat val. Vägen var lång framför henne och det var inte en by i sikte. I horisonten kunde hon skymta något glödande och en skugga. Vad skulle vara det värsta som kunde hända? Ett anfall, en tjuv… Tja. Hon hade mött allt i sina dagar.
Den stora yxan på ryggen och de dolda knivarna på armledernas läderskydd visade att hon åtminstone hade vapen att försvara sig. Kvinnan var lång, men musklerna och den robusta kroppsformen fick henne att se stor och nästan lite mullig ut. Hon bar ett par mörkbruna byxor som var pösiga upptill för att sedan smalna av vid de höga stövlarna som räckte rätt långt upp på smalbenet. Över sin vita, även den pösig, skjorta bar hon en beige dubbelknäppt. Stegen var bestämda och stora vilket gjorde att det inte dröjde allt för lång tid innan hon hade kommit fram till silhuetten.
Lite fundersamt granskade hon mannen med sina bärnstensfärgade ögon som glimmade till av ljuset från den lilla elden. Med en duns satte hon ner sin stora lädersäck framför sig så att damm och smuts yrde. Sedan drog hon en hand genom sitt bronsröda hår som var kortklippt. Inte direkt vackert heller, utan lite risigt och snett på sina ställen.
”Finns det en chans att du kan tänka dig att dela den dära elden med mig? Jag har lite torkat kött att bjuda på” sa kvinnan, vars namn var Vinga, efter att ha harklat sig. Rösten var lite mörkare och det märktes att hon inte hade talat med någon på ett tag. Åtminstone såg mannen inte ut som en tjuv, eller en farlig typ. Men det skulle inte vara första gången som hon hade tagit fel.
-
Att någon närmat sig lade han inte märke till förrän det var för sent, dunsen fick honom att rycka till och han höjde överraskad blicken för att stirra upp mot den stora beväpnade gestalten som tornade upp sig alldeles intill. Hans allra första tanke var att nu var det problem på gång, och spände sig, men när hon började tala stod det ganska snabbt klart att så inte var fallet. I alla fall antog han det. En suck av lättnad lämnade honom, sällskap hade han ingenting emot.
“Ja ja, slå dig ned. Trevligt att råkas,” svarade han tafatt och blinkade förvånat medan han synade henne uppifrån och ned. Hade de träffats förut? Han kände inte igen henne. Folk som såg farliga ut var han annars rätt bra på att lägga på minnet. Han hade svårt att tro att den stora yxan bara var för syns skull, men valde att för stunden sluta spekulera.
”Den tar sig nog,” sade han sedan och syftade på elden som han åter riktat sin uppmärksamhet mot, och som vem som helst kunde se att den inte alls höll på att ta sig.
-
Den tag sig nog… Orden fick hennes mungipor att rycka till i ett leende. Vem som helst kunde se att den var på väg att dö. Fast om hon kommenterade det, kanske han skulle bli bitter? Män hade en tendens att bli arga om man rättade dem. Hon satte sig ner med en tacksam nick och öppnade sin säck för att få fram lite torkat kött som hon hade lovat denne man. Det var ju dessutom vandrings sed att dela på det man hade.
”Vinga” sa den unga kvinnan medan hon sträckte fram ett par köttbitar mot mannen och stoppade en bit i sin egna mun. Hon hann inte ens tugga ur innan hon fortsatte.
”Mitt namn, vill säga, Vinga…” och satte en av bitarna i halsen vilket fick henne att hosta till och hon letade lite febrilt efter sin plunta med en dryck av det starkare slaget att skölja ner den med. Efter att ha slutat hostat och dragit några andetag för att få tillbaka sin röst. Harklade hon sig igen.
”Och vem är du?” frågade Vinga, det fanns inte något som bad om ursäkt för vad som nyss hänt. Saker händer, hon försökte vara artig. Och så länge man kunde etiketten och bröt dem medvetet… Var det väl inget fel med det?
-
Tacksamt nickade han, tog emot det torkade köttbitarna han blivit erbjuden och tryckte genast in en av dem i munnen. Hade haren varit tillagad så hade han gärna delat med sig av den, men nu var den inte det. Nåväl, han kunde i alla fall flå den så länge. Obekymrat tog han fram sin enda kniv ur bältet utan en tanke på att det kunde uppfattas som en hotfull gest, och började snitta upp bukskinnet på det lilla djuret.
När Vinga hostade till så var han bra nära att sätta i halsen själv av överraskning, men lyckades låta bli.
“Ett bra namn,” anmärkte han innan han fortsatte. “Mitt är Luka.” Allt efter en stunds betänketid, mest för att inte råka bli avbruten av någon eventuell hostattack.
“Vad för dig hit?” Blicken fastnade på säcken hon hade med sig. Själv färdades han med knappt mer än sig själv; det han för tillfället bar och en mindre hopsnörd säck som för tillfället inte innehöll mer än en sliten bok och en penna.
-
Lite varsamt betraktade Vinga kniven som främlingen höll fram. Fast hon var skeptiskt till att denne man vill henne något ont, nå vem vet? När väl han började stycka upp haren nickade hon bara lite lätt för att ta några få torra kvistar att mata elden som blossade upp en kort sekund. Hon nickade lätt till hans svar. Luka, Luka… Lu…Ka. Upprepade hon inuti sina tankar för att försöka komma ihåg namnet.
Hans fråga fick henne att rucka lätt på axlarna. Det var väl en fråga som hon alltid hade svårt att besvara. Lite diskret höll hon för sitt emblem som fanns på säcken. En svart drake kring ett svärd mot en röd sköld, trots att det började bli slitet och svårt att se vid första anblick. Hon harklade sig lite.
“Livet, antar jag. Eller ödet, om man tror på sådana saker. Likt som många söker jag jobb, föda… och sällskap” sa hon och tvingade fram ett litet leende. För att ta en annan kvist och peta i elden så att gnistor flög från den. Hon försökte sällan tänka tillbaka till dagen hon lämnade sin familj, fast trots det lyckades känslan av ilska och ensamhet vanligtvis krypa fram.
“Och du, Luka?” frågade hon sedan och lät blicken vandra från hans kniv och arbete med att stycka haren till att se upp mot hans ögon istället.
-
Han lyssnade på Vinga när hon talade, samtidigt som han fortsatte med haren. Med ett hårt grepp mellan tumme och pekfinger nöp Luka tag i harens skinn precis där han skurit, och drog av det helt, som en våt strumpa. Hastigt lyfte han blicken mot elden när den blossade upp. Hoppet fanns ännu om att få haren tillagad innan kvällen. Med en viss varsamhet spetsade han den på en lång smal pinne vars ena ände han stack ned i marken och den andra balanserade mot ett av vedträna i elden.
Långsamt lade han sin vikt bakåt för att sätta sig i en bekvämare position på rumpan istället för på knäna. Han satte sig med benen i kors, höger ben överst vilande på den aningen otympliga protesen som ersatt hans vänstra. Obekymrat gnuggade han kniven och sedan handflatorna mot det fuktiga gräset för att få dem någorlunda rena efter hanteringen av det lilla kadavret. Dess skinn kunde han sälja eller byta mot något, men hade inte lust att ta hand om det mer än att låta det självtorka.
“Jo.. samma för mig. Inte ödet, det tror jag inte på..” Hans ljusa blick mötte hennes. “Inget illa men’t,” ursäktade han sig efter en stund i ett försök att vara artig innan han fortsatte. “Är på väg hem efter ett slutfört jobb, hoppas på ett nytt inom kort. Hittar’u det du söker?”
-
Ett flin fanns på hennes läppar och hon skakade på sitt huvudet medan hon skrockade lite åt denne Lukas svar. Som om hon själv skulle tro på något så simpelt som ödet. Livet var väl inget annat än ett elände som man tvingades igenom tills det var slut? Något större än det var det inte. Åtminstone inget som hon själv hade lagt märke till. Hon var inte helt säker på vad det var som mannen frågade till slut. Det var trots allt många saker som hon sökte och hon fuktade sina läppar med sin smala tunga medan hon funderade på vad hon skulle svara denne främling.
“Jag… har inget arbete för tillfället… Om det var det du menade?” frågade hon och lät sedan sitt huvud tippas på ena sidan medan hon granskade mannen framför sig med ett fundersamt leende. Kanske menade han att hon kunde sluta leta. Att han hade något som skulle intressera henne. Åtminstone hade han väckt hennes svårväckta nyfikenhet. Lite mer pengar, eller för all del äventyr, hade inte skadat henne nu.
“Eller sällskap?” frågade Vinga sedan och kunde inte rå för att skrocka till ännu en gång. Lite hest, som om hon inte skrattat på länge. Sedan drog hon handen genom håret för att få bort de slitna korta håret från ögonen och som i ett tappert försök till att hindra sig säga något dumt.
“Och vilket hade du tänkt erbjuda?” frågade hon till slut. Att hon aldrig kunna hålla sin tunga i styr. Det var alltid det som hade fått henne i trubbel. “För all del, kan vi sitta tysta hela natten, om du föredrar” fortsatte Vinga sedan, som för att göra sig själv mindre genant och främlingen mindre obekväm.
-
Erbjuda? Vem var denna Vinga egentligen, och vad hade hon för avsikter? Ett uns av misstänksamhet började gro i Luka och han visste inte riktigt vad han borde, eller förväntades, svara. Intensivt granskade han henne på nytt, hennes bärnstensfärgade ögon och bronsröda hår, sög in alla detaljer för att försöka dra sig till minnes om han någonsin korsat vägar med henne förut.
“Vem frågar?” undrade han till slut, efter en stunds tvekan. Det var hans lite diskretare sätt att fråga vem hon egentligen var och varför hon hade vägarna förbi, för han vågade inte helt och fullt lita på att hon tidigare talat sanning. Hade han kunnat släppa henne med blicken nu så hade han antagligen lagt märke till att de tunga molnen tätnade ytterligare. En stor vattendroppe föll och landade mitt i hans mörka behornade panna, och han suckade frustrerat för sig själv. Han hade hoppats på att det skulle hålla upp i alla fall lite längre än så här, om inte annat för eldens skull.
-
Att han var misstänksam var inte svårt att se. Fast hon verkade mindre berörd av det, vad skulle han göra? Han verkade inte allt för stridslysten. Hon höjde ett ögonbryn åt hans fråga. Vem hon var? Hade de inte nyss talat om detta. Åtminstone förvirrade det henne. Kanske hon hade gjort honom obekväm. Hon skrockade till lite innan hon ryckte på axlarna, kanske han hade kort minne?
”Mitt namn är Vinga” upprepade hon, enkelt med ett leende så svagt att det knappt syntes. Eller, visst var de det namnet hon presenterat sig själv med? Hon svor lite i sina tankar, eller var det hennes andra namn Linn? Hon lade sin arm vilande på sitt knä och granskade personen framför sig. Nog var han inte helt mänsklig, men hon hade sett värre. Och vem var hon att döma? Men hon kunde inte bestämma sig för om det var en blandning mellan någon slags mörkeralv och faun, eller vad. Men hon hade svårt att få fram en sådan fråga.
”Eller menar du ännu mer filosofiskt, Luka?” frågade Vinga, efter att ha grävt fram namnet i sitt minne.
-
Hennes svar gjorde honom både lättad och besviken, för han kunde faktiskt inte låtit bli att hoppas lite på att hon var här i ett ärende som kunde involvera honom. Men det var osannolikt, insåg han när han tänkte efter, för ingen kunde väl egentligen veta att han tänkt stanna just här för natten. Och även om någon möjligtvis kunnat veta det så var han inte tillräckligt misstänksam för att undra hur eller varför.
”Nej, du får ursäkta mig, jag..” Elden, eller i alla fall det som återstod av den, avbröt hans mening med att ilsket spotta och fräsa efter varje droppe regn som landade i den. Till slut gav den upp, försökte nöja sig med att stillsamt glöda, men inte ens det tillät regnet.
”Det var som jäsiken,” muttrade Luka lågt och reste sig. Nu hade han ingen lust att sitta kvar här, och vände sig istället om mot ladan som var anledningen till att han från början stannat här. Inne i den vågade han inte elda, men den gav i alla fall skydd från regnet. Han lyfte haspen från den skrangliga trädörren och öppnade den tills den med ett gnissel lossnade från sina gångjärn och landade på marken med ett knarr. Då sköt han den bara åt sidan för att inte blockera öppningen, och kikade in. Ville Vinga också kanske följa med? Det var oartigt av honom att bara ställa sig upp och vända ryggen till, men i frustrationen var det inget han reflekterat över.
”Välkommen in,” sade han bara innan han klev in, trots att han i mörkret där inne inte kunde se någonting. I de små springorna mellan de dammiga halvruttna plankorna som väggarna bestod av kom nästan inget ljus alls, eftersom det redan börjat mörkna utanför.
-
Någonting i hans röst och sätt att röra sig sade att han egentligen inte var allt för glad över att behöva dela skyddet. Fast, det var inget som Vinga ens lade mer än en sekund tanke på. Det regnade ute och hon hade inte tänkt låta sig bli blöt för att en främling hade andra åsikter om henne. Med ett krafttag tog hon tag i sin säck och svingade den på ryggen för att ge ifrån sig ett litet ouff när tyngden träffade hennes rygg. Sedan gick hon in i ladan. Det var inget palats, men det var tak för huvudet. Åtminstone på de flesta ställena, några luckor i taket gjorde att det läckte in på sina ställen. Hennes ögon tycktes ha ändrats till smala pupiller som en orm, eller drake, om man trodde på sådana berättelser. Det var enklare att se i det dystra mörkret.
”Charmigt” kommenterade hon, lite roat och vände sedan sin blick mot främlingen för att sätta sig ner i gammal halm som någon samlat. Allt flög omkring och fick henne att nysa högt. Det kändes nästan som om plankorna skakade till, fast det var nog hennes egen fantasi.
”Tack” fortsatte Vinga sedan, när hon insåg att hennes hyfs hade försvunnit. Det tenderade att göra det efter långa dagar ensamma på vägen.
-
Det tog längre tid för hans ögon att vänja sig vid mörkret än det verkade göra för Vinga, som gått in och genast funnit en plats. När dammet flög och hon nös så ryckte Luka till en aning, utan att riktigt förstå varför. De små partiklarna i luften nådde även honom, efter en stund kände han hur det började rinna ur både näsa och ögon, och han torkade sig oförfinat med ärmen i ansiktet. Försiktigt trevade han sig försiktigt fram i mörkret utan att riktigt veta vart han satte foten. Till slut slog han sig i vad som såg ut att ha varit någon slags spilta och bad en tyst bön om en ostörd natts sömn och att inte bli mördad i sömnen av denna främling Vinga som han valt att lita på ikväll.
I vanliga fall sov han inte med kniven nära till hands och det tänkte han inte göra i natt heller, för risken var större att han skulle lyckas sticka hål på sig själv i sömnen än att han skulle hinna vakna och försvara sig med den. Han hade nämligen gjort det förut, så det var inte ett helt okvalificerat val. Det kunde bli så, när man inte hade varken fodral eller vidare kunskap om vapenhantering, om man nu kunde kalla det ett vapen. Trött lade han sitt knyte en bit ifrån sig och sneglade samtidigt lite åt sidan för att se om hon såg vad han gjorde. I mörkret var det svårt att avgöra. Tröttheten hade smugit sig på sakta och han kom inte på något bättre att säga än att önska henne en god natt, och lade sig ner där golvet endast bestod av hårt packad jord, trots att det var lite obekvämt.
-
Vinga kunde se hur främlingen hade lagt sig på marken. Fast det verkade inte allt för bekvämt. Hon stampade lite med sin fot mot den hårda jordytan. Sannerligen kändes det inte bekvämt. Fast det var väl inte hennes problem. Ett svagt nöjt leende på läpparna gosade hon in sig ännu mer bland halmen, även om det kliade lite. Åtminstone var det mer mjukt än jordgolvet. Tystnaden avslöjade att främlingen hade somnat. Så enkelt? Vilken lyckost.
Själv vred sig Vinga fram och tillbaka oroligt. Hamlen flög omkring henne och fick henne att nysa till. En liten eldslåga flög ut från hennes mun. Hon svor tyst för sig själv, lättad att främlingen sov och framförallt att huset inte fattade eld.
-
Tysta tassar närmade sig i mörkret. Det hade slutat regna och tjock dimma hägrade över fälten. Vargarna hade fått upp vittringen på haren som vårdslöst lämnats ute i natten, men även något mer, något.. eller några de inte stött på innan.
Luka vaknade med ett ryck. Vad var det för ljud utanför? Förskräckt satte han sig upp och såg mot Vinga. Var hon vaken? Hans första tanke var att detta var hennes påhitt men han ändrade sig när hans blick fångades av två lysande klot till ögon tillhörande en raggig silhuett som ställt sig i dörröppningen. Han kände sig öm och stel i kroppen från det hårda jordgolvet men det var knappast hans största problem just nu.
“Hörru. Är du vaken?” väste han åt Vinga, utan att släppa djuret med blicken. Det lät som att fler rörde sig utanför. Och de var hungriga.
-
Det var knappt att hon hunnit stänga ögonen och somnat förrän hans höga väsande störde Vinga. Hon höll sina ögon stängda, kanske det var en inbillning? Det skulle inte vara förstå gången. Irriterat muttrade hon några svordomar. Säker på att hon i vart fall inte kunde få någon sömn. För redan nu började tankarna att löpa amok. Tänk om främlingen skulle rånat henne? Eller värre, försöka mörda henne?
Vinga satte sig upp så att halmen flög omkring henne igen. Hennes ögon var som is när hon lade ögonen på främlingen. Redo att väsa tillbaka med en arg och otrevlig röst. Fast varför var hans ögon fästa på dörren? Hon följde den och fick syn på de gula kloten till besten. Lite förvirrad lät hon sin ena hand fumla efter skaftet på sin tvåhandade yxa. Fast hennes hand kände en så länge enbart den hårda jordytan. Vart fan hade den tagit vägen?
“Det är inte en av dina bekanta?” frågade hon, lite avvaktande.
-
Det är inte en av dina bekanta? Frågan väckte en blandning av frustration och förolämpning hos Luka och han visste inte hur han skulle reagera.
“Inte ser jag väl ut så där?” fräste han, fast han kunde egentligen inte i mörkret avgöra hur figuren i dörröppningen såg ut alls. Han famlade i mörkret efter sin kniv, men stannade tvärt upp då vargen morrade, ett djupt gutturalt läte som fick nackhåren att resa sig. Osäker på om odjuret skulle anfalla eller inte vågade Luka sedan inte röra sig. Han ville inte råka i slagsmål med det, och att han skulle lyckas skrämma iväg det tvivlade han på.
-
Fräsandet och det irriterande lätet från Luka gjorde att Vinga förstod att han var förolämpad av vad han sa. Varför? Det var inte som om hon var allt för seriös. Vem visste vad folk egentligen hade för bekantskaper, speciellt främlingar? Hon svor tyst, verkade inte finna sin yxa. Vart hade hon lagt den? Ett svagt minne av att hon lade yxan på gräset utanför fanns. Hur korkad fick man lov att vara? Ännu ett par svordomar lämnade hennes läppar och hon kastade en blick ner på sina händer. Nog för att de grova.
“Min yxa är utanför…” muttrade hon, lite tyst som om hon själv var rädd för att väcka vreden av den där besten.
-
Ljudet av något eller någon som slets i bitar utanför gick inte att missta. Vinga verkade mumla något, men han kunde inte höra vad. Det var svårt att avgöra men hon verkade inte alls lika skrämd som han själv kände sig. Han ville inte släppa odjuret med blicken, orolig att den skulle röra sig om ögonkontakten bröts. Kanske kunde han skifta skepnad även om han var inne i ladan, om inte för att skrämmas så för att bara ha en bättre chans att försvara sig. Då vargen verkade ha fått syn på dem båda nu och fortfarande stod och tvekade fick Luka tillfälle att kasta sig efter kniven som han nu kunde se efter att ögonen vant sig lite, men rörelsen triggade något hos besten som utstötte ännu ett dovt morr och tog sats. Den kastade sig framåt med vidöppna käftar, de vassa tänderna slog plötsligt emot metallprotesen och Luka gav ifrån sig ett chockat utrop där han låg, fortfarande på jordgolvet, nu med en kniv i handen och en varg i benet.
-
Vad skulle hon göra? Det var den enda och första tanken som for igenom hennes huvud när Vinga såg hur vargen hoppade på Lukas ben. Det dova morrandet. Lite irriterad över att bli väckt när hon äntligen hade kunnat sova. Inte kunde hon sitta där och se på. Ett skrik kom från hennes läppar medan hon kastade sig mot vargen. Ett hårt grepp, fast det var svårt att hålla kvar den klösande vargen under sig. Åtminstone hade hon fått bort vargen från Luka en sekund.
”Jag har inget vapen på mig!” utbrast hon, lite högre och kände hur vargens tänder sjönk in i hennes arm samtidigt som dess morrande. Hon spände sin käke och visade sina tänder, som verkade vassare än en vanlig persons. Fast hon ville inte ge ifrån sig ett skrik utan försökte hålla sig.
You must be logged in to reply to this topic.