- This topic has 75 replies, 2 voices, and was last updated 4 år, 6 månader sedan by
.
-
”Ja, jo..” En kort paus. ”Men.. det var ju du som sa att du var tung.” Tonfallet fick det att låta som en fråga. Nog för att han inte var införstådd med hur kvinnor i hovet ville behandlas, men nu var de ju inte i hovet, och det var ju dessutom hon som sagt det först. Han visste inte riktigt hur han skulle förhålla sig till det.
”Man ska inte ta åt sig av vad som sägs av de som druckit” sade han istället, skämtsamt. Deras blickar möttes när hon vände huvudet mot honom, men han hade svårt att lägga märke till hennes flin. Synfältet grumlades av suddiga fläckar, och yrseln hade kommit tillbaka.
-
Vinga kunde inte rå för att skratta och slöt sina ögon ett tag för att njuta av vinden som inte kändes lika kall mot hennes fjäll längre. Det var skönt och det kände som en frihet som hon sällan hade känt. Att visa sin drakform för någon annan än sin familj, var något hon trott var omöjligt. För det fanns regler som visade att man inte skulle göra det. Dessutom var han roande med sina skämt, fast hon stannade till och flög istället vid hans sida när hon lade märke till att hans flygning blev lite… mindre stabil. Hade alkoholen slagit så hårt mot honom?
”Är du okej?” frågade hon, nästan lite bekymrat och rynkade sitt ansikte oroligt. Märkligt, det var sällan som hon hade blivit orolig för att någon hade fått lite för mycket att dricka. Speciellt en man.
-
Att hon var orolig gjorde honom nästan lite irriterad, varför visste han inte. Kanske skavde det lite att någon brydde sig när han var van vid att behöva klara sig själv. Vävnaden i såret hade svullnat upp och kändes som att den inte riktigt fick plats under den ömma huden.
“Ja.. jag behöver bara ta mig hem. Vet du vart vi är?” Han fick blinka hårt flera gånger för att ens kunna få syn på Vinga, som befann sig alldeles intill.
-
Det fanns något i tonen och hans tystnad som avslöjade att han var irriterad. På vad? Eller kanske på vem? Var det henne? Tanken var väl inte allt för omöjlig. Det var trots allt inte första gången hon hade varit som en nagel i ögat för någon. Men vad hade hon gjort nu? Tankarna förvirrade henne, men hon valde att försöka fokusera på något annat. Som på den där frågan som han ställde. Hon rynkade på sitt ansikte och försökte kisa för att se vad som fanns framför dem. Det var svårt att se något annat än molnen.
”Jag har ingen aning. För att vara ärlig. Vart är hem?” frågade hon, med ett lätt hummande. Slog med sina stora vingar i ett försök till att få undan ett par moln, även om det inte tycktes hjälpa någonting.
-
”Det beror väl på vart du bor,” svarade han undrande som om han inte förstod vad Vinga syftade på. Hon kanske inte hade något hem, tänkte han, men det vore väl inte så konstigt eftersom att hon sagt att hon var på rymmen, eller hur vad det nu? På resande fot? Hans irritation var som bortblåst så fort hon bytte ämne.
Kantiga former stack upp ur molnen som små öar, eller kanske var det bara lustigt formade moln de med? När hon slog med vingarna för att få undan molnen och förbättra sikten så verkade formerna inte påverkas, och Luka insåg genast att han kände igen dem. Trots dimman och hans nuvarande sinnestillstånd kände han dessa bergstoppar så väl att han nu visste var de befann sig och kunde dra en lättnadens suck. Så de hade tagit sig i rätt riktning trots allt.
”Jag vet ett ställe väldigt nära, du kan följa med om du vill,” sade han ivrigt men utan några större förhoppningar, om hon ville vidare så var det förståeligt.
-
Hade han slagit i huvudet så illa att hans minne spelade honom ett spratt? Eller var det alkoholen som gav Luka dessa korta minnesluckor. Hur skulle hon ens ha någon aning om vart hans hem var. För det var väl inte hennes hem de talade om? Eller? Kanske det helt enkelt var hon själv som hade fått något i huvudet, eller så hade det hela varit en dröm. Tanken var väl inte allt för omöjligt?
“Får… vill du?” frågade hon, lite tafatt som om hon inte trodde att någon skulle vilja ha med henne att göra, ett försökt till ett svagt leende.
-
Han förstod inte frågan, om han inte velat så skulle han inte nämnt det. Men det kanske var en fråga av ren artighet, sådant som han inte var så bekant vid. Han mumlade något jakande och girade ner i det mjuka vita.
En del av honom kände att det hade varit fel att ta sig hit med henne, men han hade inga alternativ och på något vänster kände han sig också lite ivrig att dela med sig. Han landade på en utskjutande klippa som var mer eller mindre otillgänglig för alla markbundna varelser, och gick in genom en flera meter i diameter stor öppning i berget samtidigt som han skiftade till tvåbent, numera naken utöver sin väska som han bar. Mörkret där inne välkomnade honom, han lade väskan åt sidan och grep efter en rock att svepa om sig.
-
Det var svårt att förstå svaret från denne Luka. Var det ett ja? Ett nej? Eller hörde han ens frågan? Men något inom henne var nyfiken och det var svårt att veta vart hon skulle ta vägen idag. Trots allt behövde hon vila, för kvällen gav inte allt för mycket sömn och vem behövde inte sin skönhetssömn? Molnen var omkring henne och hon stannade till på den stora öppningen i berget. Dess svala och kala sten kändes under hennes klor. Några få stenar lossnade och föll nerför stupet och för att vara ärlig var Vinga glad att inte vara stenarna. Öppningen till grottan var stor, men trots det lät hon sin drakskepnad försvinna så att hon stod där i sin kvinnliga form igen.
Mörkret gjorde det svårt att se vad som fanns där. Kanske lurade Luka in henne i något mörkt fängelse. Vem vet? Hon blinkade ett par gånger för att försöka få mörkret att bli lite ljusare. Till slut kunde hon åtminstone se någon meter framför sig.
”Och… vart är vi?” frågade hon, lite förväntansfull.
-
Mörkret där inne var för honom inget hinder, han hittade som i sin egen ficka, men för de bådas bekvämlighet drog han ändå ett tjockt tygstycke åt sidan och blottade en märkligt självlysande kristall. Dess ursprung var för honom okänd, han hade inte tagit sig tid att fråga förra ägaren när han stulit den. Hur som helst så fyllde den nu grottan med ett behagligt ljus så ingen utav dem skulle behöva snubbla runt i blindo. För honom var det behövligt, i sitt nuvarande instabila tillstånd.
Där inne fanns inga möbler, däremot fanns lådor, kistor och trälårar till förbannelse. Väggarna var fullständigt belamrade av dem.
“Mitt näste,” svarade han, med känslan att det skapade fler frågor än det besvarade. Ett “vänligen rör inget” vilade på hans läppar men förblev osagt då han ansträngt hasade djupare in i grottan till ett stort hålrum bäddat med pälsar och filtar, som ett stort fågelbo. Där sjönk han ihop i ett hörn, i nuvarande skepnad såg han liten och ynklig ut i utrymmet som var avsett för något större.
Vinga var långt ifrån den förste han tagit med sig hit men hon var definitivt den enda som hade möjligheten att ta sig hit och härifrån utan honom, men på något vis oroade det honom inte. Det kändes som att han kunde lita på henne, även om hon fortfarande var en främling.
-
Mitt näste. Bara orden fick henne att le lite grann. Fast det såg ut som ett näste, med saker från hela världen. Hon lät blicken vandra över alla de saker de passerade. Ytterst tacksam för ljuset som han hade tänt, eller… vad man nu skulle säga. Hon hade redan klivit över ett par saker som hon definitivt skulle snubbla över annars.
“Det ser hemtrevligt ut…?” försökte Vinga, med ett litet leende och lät blicken fastna på några glimrande grejer som nästan skavde i ögat på henne.
“Du har ingen… mat?” frågade hon när hennes mage gav till sig ett kurrande, som fyllde hela grottan i den form hon var i. Hon harklade sig lite generat.
-
”Nej,” mumlade han efter en kort stunds betänketid. ”Det finns bara att dricka. Bredvid.. öh.. den övertäckta spegeln.” En av lådorna där skulle vara fylld av flaskor med stark sprit om han inte mindes fel, hans sista vakna hjärnceller fick verkligen anstränga sig för att komma ihåg hur rummet han nyss gått igenom såg ut.
Han gjorde ingen ansats till att resa sig där han låg, det började bli svårt att hålla ögonen öppna över huvud taget nu när han äntligen befann sig på ett av de få ställen där han kände sig trygg.
”Hittar du?” frågade han bara, även om det han erbjudit inte ens var något han visste om hon ville ha eller ej.
-
Utan att märka det stötte hon till något med sin fot i sitt sökande efter drycken. Även om det egentligen var magen som kurrade till och inte strupen som var torr. Faktum var att hon hade enbart mat i huvudet så hon hörde inte hur något rullade från hennes fot mot en hög av tallrikar av metall och porslin. Ett väldigt oväsen förde det och hon höll om sina stackars öron. Innan hon insåg att det var saker som kunnat gå sönder.
“Nej, nej, nej!” utbrast hon förtvivlat, det här var ingenting hon behövde. Inte efter en sådan här dag. Hon skyndade sig fram till högen och försökte desperat få ihop några delar med varandra. Inte för det lycakdes, det saknades något att hålla ihop dem med.
“Jag menade inte att… Jag menar, förlåt…”
-
Han hade hunnit slumra till och nästan falla in i sömn när det höga ljudet av något hårt som krossades plötsligt fick honom klarvaken. En iskall känsla infann sig i maggropen, och sedan vrede. Ilsket kastade han sig upp på benen, kunde man inte ens få vila ifred här heller?
“Klumpeduns” svor han muttrande för sig själv och betraktade med avsmak röran som hon ställt till med. Nu var hon skyldig honom ännu en tjänst, tänkte han, och gick fram till trälådan han tidigare syftat på. Med en kanske lite för våldsam rörelse slog han upp dess lock, grep en av flaskorna däri och smällde sedan igen locket lika bryskt. Han satte sig på lådan, drog loss flaskans kork med bara tänderna och tog en stor klunk av drycken innan han räckte över den till Vinga.
-
En hastig blick ner mot röran som hon hade gjort, och för att göra det ännu värre råkade hon slå till sakerna med sin fot när hon reste sig upp för att nå flaskan som Luka sträckte mot henne. Ett litet klirrande hördes och hon försökte att dölja det med ett harklande. Hon kliade sig lite nervöst i håret.
“Jag menade inte att förstöra… Kan jag göra någonting för dig?” frågade hon lite försiktigt och tog tag i flaskan och klunkade i sig en hel del av flaskan. Önskade att värmen som fyllde henne också skulle fylla hennes ångest.
“Jag kanske kan… hitta något liknande?”
-
Han lutade sig bakåt mot den kalla grottväggen. Stenen svalkade såret från vargbettet som än en gång gjorde sig påmint, men det var förhållandevis lätt att ignorera nu. Hans fokus låg nämligen på att försöka minnas varifrån porslinet ursprungligen kommit från.
“Helst,” svarade han lågt efter en stund, det enda ordet som svar på båda hennes frågor. Egentligen betydde porslinet inte så mycket för honom, det var bara en ren principsak. Men det sa han inte, för han hade ännu inte kommit till den insikten utan var fortfarande frustrerad över de trasiga tallrikarna. Han förblev tyst efter det, tänkte att Vinga själv kanske hade något bättre förslag på hur hon kunde ersätta porslinet.
Det hade ljusnat ytterligare utomhus vid det här laget och i mynningen till grottan strömmade gryningens solstrålar in. Luka tvivlade på att han skulle lyckas få någon mer vila vid det här laget och reste sig för att gå och rota fram något bättre plagg att bära. Han hade börjat få ont om dem, natten som varit hade inte varit första gången han sprängt sönder kläder genom plötslig förvandling.
-
Det fanns inte mycket mer att nicka lätt åt det som sades mellan dem. Fast vad var bättre? Den hemska tystnaden som trängde in dem i var sitt hörn och fick tankarna att löpa amok. Fanns det någonting som hon någonsin gjorde rätt? Hon gnuggade sig i sina ögon, som om det skulle få bort tankarna som gnagde inom henne. Det var nästan som om hon föredrog sina dumma kommentarer. Inte för att de var lätta att stoppa, kanske egentligen stum, döv och blind inte vore så dumt?
En djup suck föll ur hennes läppar medan hon tog en hand på sitt huvud för att sedan resa sig upp och ta några av trasorna som Luka hade. Hon rev sönder ena, för att kunna få tråd och började sedan långsamt sy ihop något med hjälp av en nål som hon hade i jackan.
Långsamt, men inte allt för länge, hade hon lyckats få ihop något som såg ut som en tunika. Hon höll upp den för att granska den, inte ett av hennes mästervärk, men åtminstone var det något. Hon harklade sig, lite försiktigt.
“Här…” sa hon, och svalde till sedan.
You must be logged in to reply to this topic.