Det knastrade till lite då han begravde sina klor i det mörka jordgolvet och hon förstod att det måste göra ont. Det fanns väl inget bättre sätt att göra det på? Om han inte hellre hade amputerat den, men det var väl onödigt? En kort blick på såret. Fan! Hon hade glömt att göra rent det innan. Nå, det kunde väl göras sen det. Det såg inte allt för… orent ut. Det var inte allt för många stygn kvar som behövdes. Ett…? Två? Två.

”Inte mycket kvar, två stygn. Klarar du det?” frågade hon och utan att riktigt vänta på svar fortsatte hon med ännu ett stygn. Lite som om hon hoppades att han inte hade frågat mer om hennes bakgrund. Hon skulle väl inte nämnt något egentligen. Varför ljög hon inte? Ingen skulle ha fått reda på sanningen. Ännu en suck, lite mer irriterat lämnade honom.

”Vad? Tror du inte mig?” frågade hon och gav till en fnysning som kanske mer var som ett skratt.

Ett sista stygn, sedan bet hon av tråden för att fästa ben nålen i sin säck. En kort stund betraktade hon sitt verk och nickade lite nöjt. Det var inte ett mästerverk direkt, men det var å andra sidan inte allt för fult. De satt ihop, hindrade de mesta av smutsen kring dem att komma in. Vinga skulle precis säga något, men hann inte få fram några innan hon kände ett andetag som kittlade hennes hals. En rysning gick ner längst hennes rygg och hon ryckte till lite av att hans nos var så nära hennes ansikte. Hon hade inte riktigt tänkt att han skulle vara så nära henne. Närhet hade alltid varit något som skrämt henne. Eller snarare gjort henne obekväm. Lite stelt rättade hon till hur hon satt och höjde hakan lite trotsigt.

“Nog har man hört om prinsessor och drakar, men inte en och samma person. Inte sant?” sa hon, lite roat och flinade lite bittert åt det hela.

Vinga betraktade raden med de vassa tänderna och tungan, de var en otäck syn. Även om hon var mer van med tanken på en sådan skepnad. Hon förstod varför de flesta skakade av skräck vid åsynen av ett sådant vidunder. Hans kommentar fick henne att fnysa till igen och hon skakade på huvudet. En spännande blandning? Det var det allt. Men det var ett liv och en blandning hon länge velat dölja och glömma. Att ens hon tog upp det från början var ett misstag. Ett misstag som hon ångrade grovt nu.

“Och hur många prinsessor har du sett?” frågade hon tillbaka med ett höjt ögonbryn och gjorde sedan en gest framför sig.

“Det är meningen, att jag inte ser ut som en, vill säga”

Flyr du från något, eller någon? Frågan fick henne att rynka på ögonbrynen så att ett par rynkor syntes i pannan. Vad var det för fråga? Inte skulle hon vara svag och vek att hon flydde från något eller någon. Det var inte hon det var fel på. Det var systemet. Systemet som höll henne ifrån att vara den som hon hade tränats till att bli. Hon hade besegrat alla i turneringen. Hennes far skulle ge henne titeln, men avslöjandet att hon var…

Tankarna avbröts när hon blev indränkt av dregel och spott som verkade tillhöra Luka. Äcklad, gjorde hon en grimas och drog bort klägget från ansiktet och sin hud för att böja sig fram och torka det i böset på golvet. Hon skakade på huvudet för att sträcka ut sin tunga åt det hela. Hon höjde sitt finger för att sedan låta huvudet dras mot öppningen av huset. Om man skulle kunna kalla det de, i hennes ögon var det väl mer ett ruckel.

“Hör du… något?” frågade hon, lite förvirrat. Mer vargar? Tanken roade henne något. Vad skulle de ha satt upp sin boning för natten, mitt i ett vargrevir?

Kanske borde hon tacka ljudet utanför att hon fick något annat att tänka på än att hon var täckt i drakdregel. Även om det förmodligen var bättre än dregel från en vanlig mansjävel för människovalp. Fast kanske hon inte skulle vara så tacksam än? Tanken på att det skulle vara vargar gjorde henne irriterad och orolig. Hon lade sin hand om yxans skaft och strök sin tumme milt över dess lena yta, som var lite nött efter all tid hon använt den. Hennes trogna följeslagare i strid och liv.

Utan att svara på Lukas fråga först, gick hon tyst fram. Eller så tyst hon kunde, det var inte som hon var den smidigaste och varje steg var rätt tungt. Åtminstone fanns det inte något finporslin som hon kunde välta omkull där. Det var allt för många gånger det hade framkallat ett högt skrik i en alldeles för hög tonart.

Gula ögon glimmade i mörkret och var det ett par vassa vita tänder som glittrade till i månens ljus? Hon svor tyst och kastade en besvärad blick bakåt åt Luka.

”Det verkar som om det var fler i vargaflocken. Hur är det med ditt sår?” frågade hon och kastade en besvärad blick åt dörren som hon stod under. Det var inte lika lätt att stänga dörren – då Lukas rygg och svans hade vält ner en hel del.

Dammet som yrde kom in i Vingas näsa. Hon rynkade på näsan ett flertals gånger för att försöka få bort känslan att vilja nysa, det var inte riktigt den bästa situationen att göra det nu. Efter misslyckande försök till att sluta nysa, gav hon till en nysning som var hög. Samtidigt som hon nös hade hon, utan att tänka på det, höjt yxan och slog med den i luften framför sig. Lyckligtvis var inte Luka i närheten, åtminstone såg hon inget blod på yxan när hon öppnade sina ögon igen. Svaret som han gav henne gick henne förbi när det dova morrande bakom henne hördes.

Ett ögonblick hade hon tänkt vända sig om och stirra döden i vitögat. Men tack och lov, lyckades hon hejda sig själv och komma till klarhet att det faktiskt var Luka och inte en varg. Hon såg på vargarna som tycktes lite skrämda av morrande och hon greppade ett hårdare tag om yxan samtidigt som hon bet sig i läppen.

”Vilket morrande!” utbrast Vinga, glatt och kanske till och med lättad.

”Det verkar både skrämma dem…. Och göra dem mer aggressiva…” fortsatte hon sedan, lite tveksamt.

Att tveka vore dumt, speciellt i en sådan här delikat situation. Eller ja, hon skulle väl snarare vara den som smakade bra för vargarna. Hon skyndade sig in i ladan för att hämta sin väska. Den kunde hon inte lämna det var allt hon hade kvar. Tungt föll den mot ena axeln medan hon placerade sin stora yxa bakom på ryggen medan hon rörde sig mot svansen.

Lite ostadigt var det, men hon lyckades till slut ta sig upp på svansen och klättra sig upp på ryggen. Snart nog fann hon någonstans att hålla sig fast vid och hennes ben dinglade ner för hans nacke. Det kändes lite konstigt att sitta ovanpå någons rygg. Hon var van med att vara den som bar, i sådana fall. Lite ängsligt tittade hon bakåt.

”Så sätt fart då, för fan! Eller vill du bli mat?” utbrast Vinga, mer rädd än ilsket. Även fast någonstans inom henne skulle hon hellre vilja att han såg ilskan snarare än rädslan. Dessa var inte några äckliga män, eller större varelser… Men det verkade som om det fanns en oändlig mängd av dem. Tanken fick henne att rysa lite och hon svalde lätt åt tanken.

Tystnaden lades mellan dem, kanske behövde de båda lite rum för att tänka. Åtminstone var det något som Vinga själv behövde. Märkligt nog fann hon nästan den nya situationen att inte vara den som flög, skrämmande. Eller kanske snarare tanken att hon inte var den som var i kontroll. Det dröjde ett par timmar innan hon yttrade sig.

”Tack… Jag är skyldig dig ett stort tack och en gentjänst.” konstaterade hon och klappade honom lätt på de stora skuldrorna. Vinden ven omkring henne och det röda håret kastades omkring så att hon hade svårt att se något förutom hårstråna. Lite eftertänksamt fuktade hon sina läppar och funderade på vad hon skulle säga nu.

”Jag… jag kan flyga själv. Om jag är tung” konstaterade hon och huttrade till lite av kylan.

Hans ord fick henne att skratta, ett mörkt men genuint skratt. Om han hade sagt det till någon annan kvinna än henne, hade de tagit illa upp. För henne själv, var det snarare bättre att vara lite tyngre. Det visade att det fanns muskler och massa nog att kunna försvara sig mot någon best. Mänsklig, eller ej.

”Du har inte umgåtts mycket med kvinnor, eller hur?” frågade Vinga roat men hennes röst var lite darrande då hon huttrade av kylan. Lite vemodigt såg hon utöver molnbankarna, det var långt ner och nog skulle hon kunna bli en drake innan hon nådde marken. Eller? Var det värt en risk? I för sig skulle hon säkert  bli sjuk. Sjukdom ledde ju lite väl ofta till döden. Hon drog en suck och slöt ögonen för att hoppa.

Smärtan av förändringen i hennes kropp fick henne att skrika till, men också rädslan att falla. Till slut bredde hon ut sina vingar och styrde uppåt med sin väska och vapnet i sina klor. Kylan trängde sig inte in genom hennes fjäll och hon kände redan nu hur hon fick tillbaka sin värme. En lättnad spred sig i hennes kropp. Än levde hon.

Sättet han var oförstående, det fick henne att ge till ännu ett skrockande och hon kunde inte rå för att finna denne man… drake…? Intressant och roande. Hon undrade lite stilla för sig själv hur han kunde vara så omedvetande om sådana enkla saker. Eller kanske var det hon som överanalysera? Hennes äldre bror brukade säga att kvinnor hade en tendens att tänka över och se saker som inte var där egentligen. Fast för henne hade det låtit löjligt, men kanske det fanns något sådant… trots allt.

”Kvinnor brukar inte tycka om när folk kallar dem… tunga och feta” förklarade hon med ett litet flin som visade hennes vassa tänder. För att en kort sekund vända sitt huvud mot Luka och sedan tillbaka mot vinden.

“Om det var i hovet, skulle de bli en skandal.”