Livet hade aldrig varit enkelt för Yazfein, allt hade varit komplicerat långt innan han lämnat Dar Zakhar, så mycket han hade upplevt genom åren. Njutit av hur komplicerat han kunde göra saker för andra och han hade varit bra på det. Det var innan han hade stött ihop med Maeve, det hade gjort allt komplicerat på ett annat sätt som han inte varit…[Read more]

“Jag hoppas de gjorde det för att jag bad om det… Jag är här för att jag vill vara här och hjälpa er, inte för att de bett mig om något medan jag är här. ” Han viskar sedan så tyst han kan i hennes öra och lägger armarna lite hårdare om henne, ” Jag är klar med Lloth och alla hennes anhängare…” Varje gång hennes nävar träffar hans brös…[Read more]

Efter att hon dragit sig undan från hans hand tar Yazfein ett sista steg mot henne, endast ett halv steg skilde dem åt nu där han stod framför henne. Hans blick mötte hennes och han ville lägga armarna om henne, få återigen känna den väldigt välbekanta känslan av henne mot sig. Men hur hårt han än ville det eller saknade det så slöt han mjukt…[Read more]

“Där jag var fanns det ingen jag kunde sända bud med… Sen hölls jag under uppsikt nästan hela tiden, nästan som en fånge.” Han sitter kvar och ser upp mot henne, nu med tårar väl synliga i ögonen. Vinden får hans långa vita hår att fladdra lite  och han sväljer en gång innan han mödosamt kommer på fötter, tog ett steg närmare henne men höll änd…[Read more]

Han lade benen i kors för att luta sig lite framåt med armbågarna som vilade mot knäna. Kinden sved och värkte än efter hennes örfil och den hade nog varit värre än om hon attackerat med klinga. Sen suckar han tungt och skakar på huvudet. “Jag vet inte om det kommer hjälpa mig, men jag vill berätta vad som hände.” Sorgen och rädslan är kvar men b…[Read more]

För ett kort ögonblick blundar han och väntar på slag, skrik eller hårda ord. Men när han öppnar ögonen, ser henne öppna sina och ser hennes försök att hålla tårarna bort sätter han sig ner tungt på marken. Känslan av osäkerhet och skam fanns kvar men samtidigt en liten lättnad över att hon satt kvar. Utan att tänka på det hade han sträckt ut…[Read more]

Det hade tagit honom en liten stund först att ta sig från salen och ut ur Sätet, men det hade varit kvickt nog för att se henne styra stegen mot gravhögarna bakom salen. Han hade följt henne med blicken, tvekat innan han själv följde hennes steg in bland högarna. Vid hennes skrik hade han ökat takten i ett par steg innan han lugnade sig då det va…[Read more]

Aenya gjorde en bister min över hennes kommentar. Kanske hade hon gått för långt, men hon kunde inte låta alverna hamna i kläm på grund av människornas arrogans igen. Inte efter allt hon varit med om, och inte efter vad de gjort till henne och till skogen. Det spelade ingen roll om Nearena försökte på diplomati, för hon visste att människorna…[Read more]

En liten suck lämnade Aenyas läppar, det var uppenbart att kvinnan framför henne inte såg någon skuld i hennes lands agerande eller i hennes familjs agerande. Typiskt människor, som trodde världen tillhörde dem. Som trodde de kunde göra vad de ville, utan konsekvenser. Men inte längre. Men nämnandet av Vendrik fick en ilsken glimt att blixtra ti…[Read more]

Skogen hade en tung luft och atmosfär över sig, vackert må det vara, men detta var en plats som varit orörd i årtusenden. En liten del av den gamla världen, där alvernas magi under tidsåldrarna långsamt sugits in i trädens och växtlighetens rötter och gjort dem till ett. Allting där verkade ha ett liv, ett medvetande, allting verkade ha ett annat…[Read more]

Ett litet leende växte på Ranghildrs läppar och hon följde efter Maeve till sängen för att sätta sig på kanten bredvid sin dotter för att börja fläta fler mindre flätor som Maeve hade bett om. Hon humade lite lätt medan hon flätade.

“Harfn kommer skrika i hallar till Hel när jag är klar med honom.” sa Ranghildr, säker på sin sak. Hur många gå…[Read more]

Yazfeins händer kramade hårdare om varandra när han hörde hennes ord, blicken hon gav honom skar djupt men samtidigt förstod han henne. Hade han ens försökt hålla sig lugn om det hade varit tvärtom? Det var en fråga han inte alls kunde svara på och inte heller ville tänka på nu så han sköt den snabbt åt sidan. Hennes röst var inte som han varit va…[Read more]

Arands blick fortsatte söka sig över de i deras närhet, men det var omöjligt att få någon klarhet där bland folkvimlet, skrattet och festandet. Han kunde inte fokusera sina sinnen på någonting, och rycktes bort från sina tankar då Maeve rörde vid hans arm. Ett ögonblick hade han varken hört eller sett något, men nu noterade han den märklige manne…[Read more]

“Sluta ljuga tösen min, jag känner dig allt för väl” sa hon tyst och såg lite oroligt på henne för att skaka på huvudet åt det hela. Förhoppningsvis hade hon rätt och hon klappade henne lätt på axeln för att nicka mot en spegel där i rummet.

“Vad tycker du? Vill du ha lite fler flätor?” frågade hon lite eftertänksamt samtidigt som hon ordnade u…[Read more]

“Inte vad jag vet, men vem vet? Kanske jag är ett spöke?” frågade hon och höll upp sina händer lite skrämmande för att sedan skrocka till och skaka på huvudet. Förstås hade hon blivit orolig när hon hade fått sändebudet. Så pass illa att Audgisil fick hålla fast henne så att hon inte reste för att hämta hem Maeve.

Försiktigt strök hon en hand…[Read more]

“Åh, tre små tottar tog över min tid och tankar då. Och gör fortfarande” sa hon lite retsamt och rufsade om Maeves hår med en blinkning för att sedan borsta bort lite damm som hon inbillade sig hade dykt upp på henne.

Sedan ryckte hon lite lätt på axlarna, som om det hela inte var något mer med det. Fast det var något i hennes blick som sa att…[Read more]

Den smalnade blicken fick Ranghildr att höja ena ögonbrynet lite grann för att sedan stryka Maeves hår milt. Nästan som om hon lugnade en hund, snarare än en dotter.

“Ranheim, ja. Se så, se inte på mig med den blicken.” sa hon med ett litet leende och klappade sin dotter på axeln för att knyta ett band på slutet av hennes hår för att avsluta flät…[Read more]

Lite lätt nickade hon åt Asgeirs antygande. Det fanns en sanning där som han sa och hon skakade nätt på huvudet åt det hela.

“Livet har en tendens att ge både goda och dåliga minnen. Till oss alla, Asgeir. Det förändrar inte vem vi är. Tvärtom, det är det som gör oss till den vi är.” sa hon, simpelt. Som om det inte var något annat i världen…[Read more]

Ranghildr log lite för sig själv när hon hörde hennes ord, hon visste nog vad dottern tänkte på. Att hon minsann skulle dö i strid, en känsla och tanke hon själv var bekant med.

“Det blir ensamt efter ett tag, ditt tankesätt. Tro mig, jag vet.” sa hon med ett snett leende och drog lite hårdare till om hennes hår så att flätan skulle bli smalare o…[Read more]

Det kändes skönt att slippa tänka på allt mörkt som hade skett under de två långa åren och enbart sitta där med Maeve framför sig. Som på gamla dagar, hon strök en hand igenom hennes hår igen, denna gång verkade den inte fastna i någon av hennes gamla fågelbon och hon började fläta.

“Med alla de fågelbon du hade i håret skulle du kunna starta en…[Read more]