Hennes tankar gick liksom hans till häxan som tagit Nenya och hon nickade medhållande till hans ord om att hon antingen var desperat, eller hade fått hjälp av någon eller något. Kanske… Men nej, om det var Lloth så borde de ha misstänkt det redan, eller? Hon bet sig i underläppen medan hon funderade, hennes grå ögon fästa på en punkt långt borta, trots att de befann sig i vagnens begränsade utrymme. De behövde få svar, och för att få svar så måste de gå in med övertaget, de kunde inte tillåta sig själv att bli flugor i häxans nät, som Ayperos så poetiskt beskrev det hela.
”Så vi observerar, och vi döljer Nenya i våra hjärtan tills vi vet mer”, sade hon medhållande innan hon vände blicken mot Ayperos igen, denna gång med ett litet snett leende över läpparna åt hans ord. Skulle hon lära honom att smälta in i skuggorna? Det var en roande tanke och hon lät sig själv känna det, om så bara för ett litet ögonblick.
”Nåväl, kära make, när vi är innanför murarna så följer du mig, så ska jag visa vad för gåvor Lloth skänkt sitt folk”, tillade hon lite retsamt, för trots att hon knappast kallade sig en av Lloths barn så kunde hon inte förneka sitt arv, och i Dar Zakhar hade hon fått lära sig vad det innebar.
Det var sällan Ismat kände sig vilsen, men i just detta sammanhang kände hon sig som ett bortkommet barn. Både Sera och Salim talade om henne som om hon var någon slags representant för deras tro, och hon som vanligen bara var van vid att viska förväntades nu tala med auktoritet inför dessa… Dessa barbarer. Och de hade ju trots allt rätt, hon ville inte se på dem, ville helst av allt inte vara här alls, men tron på Sera var starkare än alla sådana känslor. Så hon tvingade sig själv att svälja sitt ogillande och slappna av. Om Sera trodde att detta var den enda vägen…
Först när alla de andra sagt sitt så drog hon en djup suck och nickade, kanske mest för sig själv. Seras tal var, precis som Salim sagt, passionerat och vackert och det fick henne att känna starkare än någonsin att den forna prinsessan verkligen var en ledare värd att följa, och för hennes skull var hon villig att svälja alla sina förutfattade meningar och sin inlärda motvilja. Hon tog ett steg framåt när Salim gestikulerade mot henne, även om han nog inte menat att kalla henne till svars på det sättet.
”Ärade I’saj Salim kallar mig en representant för vår tro, men det är inte hela sanningen. Ni ser mitt ogillande, det är svårt för mig att dölja, så jag tänker inte låtsas att det inte existerar. Jag litar inte på er, och det är något jag säkerligen delar med Iselems verkliga prästerskap… Men jag är inte en del av det. Jag är Sharahs röst för folket, för alla de delar av livet som prästerskapet dömt ovärdiga Sharahs uppmärksamhet. Jag ger Sharahs råd och värme åt de som behöver den, oavsett klass, ålder eller ställning. Jag tjänar Iselems folk, inte dess prästerskap, och därför är jag här. Jag vet att Sera Tenír är Iselems framtid och jag tror på henne mer än mina egna fördomar”, sade hon efter en stunds tystnad, hennes röst lågmäld och mjuk, och hon menade det. Hennes blick var kanske inte lika mjuk som hennes röst, men hon var noga med att se på båda representanterna innan hon böjde på huvudet i en tyst gest av respekt och tog ett steg tillbaka igen.
I stridens hetta var det lätt att glömma både tid och rum, och för en stund så var så fallet även nu, trots att fienden inte var levande. Ena stunden stod hon sida vid sida med Bodil, och i nästa var hon rygg mot rygg med monsterjägaren. I den stunden glömde hon bort var de var och i vilket sällskap, det var hon och han, kämpandes sida vid sida som så många gånger förut och det fick hennes hjärta att slå ett extra slag. Kanske tänkte hon säga något, men inga ord kom över hennes läppar. Hennes blick fästes istället på kvinnan som precis gjort dem sällskap i kampen och för ett ögonblick frös hon till, hennes yxor blev hängandes i luften och om det inte varit för att Bodil åter lyckats ansluta till dem så hade hon blivit nedstucken av en av de odöda. Aslög.
Minnet av hur de skilts åt, och var, blixtrade för hennes inre, men Arands röst kallade henne tillbaka till verkligheten. För honom lyckades hon skaka av sig chocken och göra som han bett om, men hon var distraherad, och även om hon lyckades mota fienden in mot elden så var hon inte lika snabb på att kliva tillbaka när han befallde det, och elden som flammade upp slickade hennes armar. Hon svor högt över smärtan och fick slå bort ett par lågor som fastnat i hennes tunika, precis som hon såg Arand sjunka ned i snön på knä bland de brinnande fienderna.
”Nu! Döda dem!” Det lät mer som en befallning än hon själv menat, för trots chocken över Aslögs uppdykande så var hennes träning, och hennes tillgivenhet för monsterjägaren, starkare. Hon rusade in bland de brinnande fienderna och började hugga ned dem där de stapplade omkring Arand, noga med att alltid placera sig själv mellan honom och de odöda. Oron i hennes ögon var tydlig, men det var först när den sista av draugerna fallit som hon kastade yxorna till marken och skyndade fram till monsterjägaren.
”Imponerande, men kanske tog du i lite väl, hm?” Sade hon lite retsamt när hon sjönk ned på huk bredvid Arand i snön, men hennes blick skvallrade om den ömhet hon försökt dölja inför Turins män.
”Vi fick… Oväntad hjälp”, tillade hon i en lite allvarligare ton medan hon stoppade en arm under hans för att hjälpa honom upp på fötter igen, hennes blick sökandes efter Bodil och den nyanlända… Aslög.
Hon hade varit säker på att Arands hugg skulle klyva draugens huvud från dess kropp, men så fastnade det bara där, halvvägs genom den tjocka nacken, och Arand tvingades ducka för sitt eget svärd. Hon kunde höra Bodils varnande rop, men monsterjägarens befallning om att ta den odödas uppmärksamhet gav henne ingen tid att se sig om. Istället kastade hon fruktan åt sidan och gav sig in i striden med draugen.
Utan sköld var hon mer sårbar, men hon hade aldrig varit den som gick fram med försiktighet, så varför börja nu? Hon drog fram de båda yxorna hon lånat av Bodil och gav sig på draugen för att avleda dess uppmärksamhet från Arand medan han duckade för sitt eget svärd. Den var snabb, förvånansvärt snabb, och hennes kropp var trött, men snart nog kunde hon se Arand höja en fackla mot dem och om hon inte förstått vad han skulle göra så hade hon kanske stått kvar. Lyckligtvis kände hon monsterjägaren tillräckligt väl för att se orden som formades på hans läppar innan elden kom farandes mot draugen, och henne, liksom ett brinnande spjut.
Hon hoppade undan och rullade en bit i snön, men fick ändå slå bort lågor ur pälsen hon bar över sina axlar när hon stapplande kom på fötter igen. Draugen var död, men givetvis fanns det fler. De kom stapplandes mot dem bakifrån, från hållet där Bodil och hennes män stod. För ett ögonblick övervägde hon att bara lämna dem åt sitt öde, låta dessa odöda ta hand om dem och själv fly tillbaka genom bergspasset… Men vad hade då varit meningen med att ta sig till Ranheim alls? Hon hade släpat hit Arand, hade dödat så många män och kvinnor, hade låtit sig själv bärsärka sin väg genom landet, allt för att få en chans att ta kål på Turin. Hon kunde inte bara vända om nu.
Så med en snabb blick till Arand, för att försäkra sig om att han inte var värre skadad än han kunde hantera, så vände hon sin uppmärksamhet mot Bodil och hennes män och det nya hotet som kom stapplandes mot dem.
”Gör som monsterjägaren säger. Mer eld!” Uppmanade hon männen när hon slöt upp vid Bodils sida, lagom i tid för att låta den första av de nyanlända draugerna få ett smakprov av hennes stål. Yxans egg sjönk djupt ned i det redan döda köttet, men varelsen verkade inte ens känna av det, fastän ena armen nu hängde oanvändbar.
Hon betraktade honom under tystnad när han verkade sträcka sitt sinne utåt, hon kunde genom bandet de delade förnimma det som en lätt vibration i luften och hon visste redan innan han sade det att han inte funnit det han letade efter. Det var lite besvärande, förstås, men som Ayperos själv sade sekunden därefter så var det väl just när det var svårt som jakten var extra intressant, en läxa hon först lärt sig i Dar Zakhar.
”Den praktiska delen av mig skulle föreslå det första alternativet… Men jag är nyfiken, och går vi in med eld och död så lär vi inte få några svar. Säga vad man vill om Dar Zakhar, men min vistelse där lärde mig att uppskatta mer… Diskreta tillvägagångssätt”, svarade hon efter en liten stunds fundering.
”Jag vill veta vilka dessa nya spelare är”, tillade hon innan hon vände blicken tillbaka ut genom vagnens fönster. Hon kunde se stadens murar närma sig och hon kunde inte låta bli att undra exakt vad som väntade. Ayperos var mäktig, hon kunde känna mörkret som strålade från honom, men likväl oroade hon sig en aning. Vem var denna häxa som vågade sätta sig upp mot honom och vilka allierade hade hon skaffat sig under sina år i fångenskap som gjorde henne så djärv?
”Nej, du är Iselems rättmätiga drottning. Jag borde buga djupare”, svarade hon med ett litet roat leende åt Seras ord, men för henne var det sanningen. Ormdrottningen må ha tagit hennes titlar, men trots det så hade framtiden aldrig varit tydligare. Sera skulle sitta på tronen, annars skulle de alla gå under, och kanske var det därför som hon var här idag, varför hon följt med trots att hon ogillade hela idén. Hon skulle just svara när de blev avbrutna av nykomlingarna, och på ett vis som var helt okaraktäristiskt för Ismat så stelnade hon till och hennes leende försvann som om det blåsts bort av ökenvinden.
De hade kommit. Barbarerna. De som aldrig känt Sharahs ljus och värme. Deras uppenbarelse fick Ismat att känna sig alldeles kall inombords och hon lade instinktivt armarna i kors framför sig, som om det skulle kunna skydda henne mot dessa… Hon avbröt sina egna tankar innan hon stängde ned helt. Sera trodde på det här, och vem var hon att ifrågasätta sin drottning? Ändå skavde det, denna varelse, denna förvuxna katt, och så ökenalven, ett folk som isolerat sig själva för att undvika Sharahs ljus. Men hon lyssnade på deras hälsningar och på Seras tal under tystnad. Salims tal däremot, eller snarare hans avslutande ord, fick henne att fnysa kort.
Representanten för vår tro… Skulle det vara hon? Prästerskapet skulle fått en kollektiv hjärtattack om de kunnat höra honom säga det.
Hon visste att hon borde hälsa de andra välkomna, men orden stakade sig i hennes hals och hon fann det svårt att fästa blicken vid meoien, så istället fokuserade hon på alven när hon som hastigast böjde på huvudet i en tyst hälsning. Kanske var det bättre att låta Sera och Salim föra talan för stunden. Hon kunde lyssna och betrakta, försöka se vad som fanns i främlingarnas hjärtan… Om de nu ens hade sådana alls…
Hon hade avrått prinsessan från den dumdristiga idén, men hade hon lyssnat? Givetvis inte. Hon hade, som vanligt, gjort precis som hon själv fann för gott. Det enda Ismat hade kunnat göra var att erbjuda en säker plats att mötas på, meddela Salim och förgäves försöka se vart detta skulle leda dem. Hon var inte säker på att Sera skulle uppskatta hennes närvaro, men Salim hade bett henne att följa med och hon hoppades kanske att deras närvaro skulle kunna få prinsessan att tänka åtminstone en extra gång innan hon valde dessa… Barbarer, som sina allierade.
Ismat höll sig för det mesta i bakgrunden, men även därifrån var det svårt att undgå doften av rökelse som alltid tycktes finnas kring henne. Hon var klädd i en enkel klänning i rött, men den stod i stark kontrast till de mer praktiska kläderna som Salim bar. Hela hon kändes malplacerad i en miljö som denna, där de andra var krigare eller diplomater, men hennes gröna blick var närvarande och skarp, trots att hennes ögonlock verkade tunga under den svarta kohlen.
När Salim klev fram för att omfamna Sera som lägligt nog precis dykt upp så tog hon ett par steg framåt. Hon gjorde inte Salim sällskap vid Seras sida, så familjär vågade hon inte vara inför Iselems rättmätiga drottning, men hon gjorde sin närvaro känd, och stunden till trots så kunde hon inte låta bli att le lite mjukt åt Salims ord.
”Du låter förvånad. Sade jag inte att hon skulle komma?” Frågade hon lite roat innan hon bugade inför Sera så de mörka lockarna nästan rörde vid golvet.
Kanske var det bara till hälften ett skämt från Bodils sida, men Maeves min surnade en aning. Hon mindes allt för väl hur Turins folk redan försökt sig på den taktiken, att dräpa henne medan hon sov. Det var lika fegt nu som då, men hon fick snart släppa tankarna på det hela. De klev ned i en dal som förvånansvärt nog fortfarande bar spår av grönska, och dessutom var betydligt varmare än deras tidigare omgivningar. Hon förstod Bodils tecken för grotta när hon vände sig mot dem och nickade. Kanske skulle hon förmedla det till Arand, men de hade knappt hunnit nå ned till vattnet innan hon blev varse samma ljud som Arand precis reagerat på.
”Vid Oden…” Flämtade hon kort. Hennes händer blev plötsligt stela och hennes hjärta hoppade över ett par slag. Det som reste sig ur snön var inget hon inte sett förut, döden bekom henne inte, men när den rörde på sig… Hennes tankar gick direkt till viset på vilket de funnit hennes bror, Kettil, blå och lila och uppsvullen. Draugen påminde henne om det, och hon rös.
”Ni, eld!” Upprepade hon i en befallande ton och gestikulerade mot Bodils män. Hon misstänkte att de inte skulle vilja ta blicken från henne och någon måste ju hjälpa monsterjägaren.
Med ett kort frustande stampade hon ett par gånger med fötterna mot den hårda marken som för att egga på sig själv innan hon började röra sig mot Arand. Mot den onaturliga snabbheten som den odöda uppvisade så skulle hennes sköld bara sakta ned henne, men hon knäppte loss den från ryggen och vägde den i sina händer innan hon lyfte blicken mot monsterjägaren. Han högg vilt med svärdet, en dans hon beundrat många gånger förut, men draugen var stadig på benen och verkade svår att få ur balans.
”Vad var det du sade, monsterjägare? Av med huvudet? Pass på!” Ropade hon roat innan hon med imponerande träffsäkerhet kastade skölden rakt mot den odöda. Den träffade varelsen med den hårda kanten av metall rakt i bakhuvudet och fick den att stappla till. Förhoppningsvis var det allt Arand behövde för att avsluta det hela innan det kom fler…
”Det ena behöver inte utesluta det andra. De kan få hjälpa oss på vägen först, och sen renas”, svarade hon med en liten road fnysning innan hon vände blicken mot Izotar igen och lyssnade på det han hade att berätta.
Att Nenya hölls i en kyrka i stadens mitt var både oturligt och något osmakligt, men det fanns väl något poetiskt över det hela om man skulle vara lagd åt det hållet. Det hela gjordes dock extra besvärligt av den andra delen av Izotars rapport, att de inte skulle vara ensamma. Vakter hade hon väl räknat med, och förutsatt att Izotar kunde hantera, men ett till sällskap var helt oväntat.
”En vampyr? Antingen har fler av dina skapelser bytt sida, käre make, eller så är det fler än vi som letar efter Nenya… Kanske hennes mor? Har Nenya en syster?” Frågade hon, slagen av insikten att hon faktiskt aldrig frågat… Visserligen hade Nenya knappast önskat prata om sin familj, men trots det så kände hon att hon kanske borde ha frågat.
”Om det är en av dina, kan du inte förnimma henne, nå henne?” Tillade hon. Han hade trots allt skapat vampyrerna. Han var deras herre.
Passet, det som hon och Arand passerat på sin väg in till Ranheim, nu låg det åter framför dem, men tydligen gömde sig en varmvattenkälla där… Om de hade vetat det hade de kanske inte behövt dräpa männen i vaktstugan för att få skydd från vädret, men det var förstås inget att grubbla över nu. Gjort var gjort och om nu ryktena om gengångare var sanna så väntade där kanske mer dödade ändå.
”Låt oss hoppas att det inte är sista gången då”, svarade hon lågmält, också hon utan att kunna hindra sig själv från att le en smula, situationen till trots.
Hon stannade upp vid Arands sida och väntade in de andra. Bodil verkade på lika bra humör som alltid, men hennes män tog sällan blicken från vare sig henne eller Arand, och deras blickar brände.
”Med andra ord en bra plats för ett bakhåll, både för odöda och levande”, tillade hon lite torrt, trots allt så hade tanken slagit henne mer än en gång att detta bara var ett sätt att lura henne från staden och göra sig av med henne där.
Resan mellan Karm och Iserion var längre än hon förväntat sig, men det hade också givit henne tid att fokusera och träna, att resa sina sköldar och skärpa sitt sinne för det som skulle komma. Ändå kände hon sig fruktansvärt oförberedd när de väl nådde den dystra staden och i maklig takt närmade sig de höga murarna och den beryktade järnporten.
”Men om ryktet är sant så finns det ett missnöje värt att ta i beaktning. Liksom Aeldir så kanske alverna här övertalas om att dela vår vision”, svarade hon med ett litet leende innan hon helt abrupt blev avbruten av dunsen på taket. Hon ryckte till, men sekunden som hennes sinne uppfattade vem det var så slappnade hon av och sjönk tillbaka på sin plats i vagnen igen. Sekunder senare hade hennes far gjort dem sällskap i vagnen, en skugga av sitt forna jag, men mer användbar nu än då.
”Izotar. Bra. Har du hittat henne?” Frågade hon utan vidare ceremonier.
En del av henne var irriterad över avbrottet, över att de tvingades promenera upp i samma jävliga bergspass som de nyss lyckats ta sig ned ifrån, bara för att jaga ett påstått monster… Men den andra delen av hennes själ hade också längtat tillbaka ut dit, bort från intrigerna och till det enkla i att strida och överleva. Att hon kanske skulle få en chans att tala med Arand lite mer ostört var förstås en del av det hela, men likväl önskade hon att han hade hållit sig till deras plan, även om den nu gått helt snett. Turin vägrade holmgång och dödläget hade försatt henne i en slags limbo där alla hennes valmöjligheter ledde till fler misslyckanden och mer lidande. Aldrig hade det varit mer tydligt för henne själv att hon inte var gjord för att leda. Hon var ett verktyg, inget mer, men hon hade blivit ledd att tro att hon var mer, och nu satt hon i klistret utan en tydlig väg ut.
När Arand fick tillfälle att sluta upp vid hennes sida så var det med en liten suck, kanske av tacksamhet över att han avbröt hennes grubblerier en aning. Hans ord fick henne dock att fnysa kort och skaka lite på huvudet.
”Jag trodde det var vår plan”, viskade hon lite irriterat, men det var kanske mer irritation riktad mot henne själv som valt vägen, och för Turin som inte antagit hennes utmaning.
”Men nej, han har inte nappat… Och jag vet inte vad nästa steg ska bli. Snart nog kommer min familj nås av nyheten att jag är hans fånge… Det var ett misstag att bege sig hit. Jag önskar att du inte delade mitt öde i det”, fortsatte hon, de sista orden knappt en viskning, bara så att Arand skulle höra det. Om hon flydde nu så skulle det ge Turin och hans anhängare mer bränsle för sin eld, men återvände hon så riskerade hon att dö förgäves i Ranheim, eller ännu värre, hållas vid liv och användas som lockbete.
Hon såg upp från Arand för att se efter vart Bodil och hennes män var. Kanske kunde de döda alla tre?
Nej det var verkligen inget trevligt samtalsämne, och hon hoppades innerligt att det inte skulle vara för sent för Nenya. Trots allt hade hon kommit att bli en del av Isra lika mycket som Ayperos, de hade sammanflätat sina sinnen så pass länge att frånvaron av henne kändes som ett tomt, gapande hål i själen. Men det var som Ayperos sade, världen de skulle bygga var viktigare.
När han tog hennes händer i sina så kramade hon dem lätt, hon visste ju att han, trots sin natur, älskade Nenya mer än han älskade något annat.
”Med Izotar som min sköld så ska jag göra mitt bästa. Antingen når jag fram till henne, eller så uppehåller jag henne tills du har hanterat den där häxan”, svarade hon med en liten nick, som för att bekräfta att han kunde lita på henne. Hon skulle inte låta Nenya lägga sig i det som behövde göras.
Ju längre tid som gick desto säkrare blev hon på att detta var ett misstag. Att bege sig ut mitt under rådande krig, under vad som var tänkt att vara ett avgörande drag i kampen mot Hrafn, för att jaga odöda… Allt för att hon ville få ett par extra ögonblick med monsterjägaren, och de skulle till råga på allt inte ens vara ensamma. Hon hade kommit för att ha ihjäl Hrafn och förmodligen gå sin egen grav till mötes, men nu skulle de istället ut på ett sidospår, ett som Arand förvisso tog på fullt allvar, men som i sken av allt det andra kändes… Meningslöst. Kanske till och med som slöseri på tid. Men vad annars skulle hon göra? Sitta i Bodils hall och vänta på att Turin fattade ett beslut som kanske aldrig skulle komma?
Så de förberedde sig. Maeve såg till att få två yxor och en sköld till låns, hennes egna säkerligen undanstoppade i Turins förvar, och sen begav de sig. De sammanstrålade med Arand i byns utkant, inte allt för långt från platsen där hon och Arand bara en dag tidigare tagit sig ned från berget i skydd av mörkret.
”Vi är Kaldrländare, du vet att ingen av oss kan hålla sig i styr”, kommenterade hon lite torrt, men med ett litet leende över läpparna. Egentligen menade hon väl kanske att säga ’du känner mig’, men det vore dumt att ge sken av att hon och monsterjägaren kände varandra mer än ytligt…
Orden fick Isra att vrida på sig av olust. Hur kunde någon besitta den makten över en annan, över Nenya? Nenya var stark och hennes kärlek för Ayperos var ännu starkare. Hur skulle den kunna glömmas bort så snabbt? Hon ville inte tro det, men hon visste mer än väl att Ayperos inte ljög, att hans hårda blick inte talade annat än sanning.
”Min farmor lärde mig att använda ett svärd, och efter henne min far, men jag är ingen krigare, jag är inte Nenya. Om vi måste slåss mot henne…” Sade hon och skakade på huvudet. Hon skulle inte ha en chans.
”Jag vill inte tänka tanken, men om Nenya verkligen är förlorad, om det inte finns en chans… Vi kan inte låta våra känslor överskugga den större bilden, framtiden vi ska bygga”, tillade hon, kanske lika mycket för hans skull som för sin egen.
Kanske överförde han en del av sina tankar om framtiden till henne utan att mena det, eller så speglade de hennes egna så exakt att de fann varandra däri. Oavsett vilket så fick hans ord också henne att drömma sig bort, till en värld som var deras, där ingen skulle kunna ifrågasätta henne eller hennes framtida barn. Tanken på det hela fick henne att, för henne ganska ovanligt, ömt smeka över demonen kind. Han skulle ge henne allt det hon alltid önskat sig och mer därtill…
Försjunken i tankar kring deras framtid så betraktade hon Loradons ruiner med ett litet leende. Det falnade dock när Ayperos tog till orda igen. Allvaret i hans ord fick hennes hjärta att sjunka och hennes drömmande tankar att ta ett steg tillbaka igen.
“Jag vet vad som väntar, det gjorde inte Nenya. Mina väggar kommer vara resta innan vi når Iserion”, började hon, men vred lite på sig över det sista uttalandet.
“Men… Om så är fallet, vad gör vi då? Om Nenya har vänts mot oss…” Fortsatte hon utan att helt avsluta meningen. Skulle Ayperos kunna lämna Nenya bakom sig? Skulle hon?
Kanske förvånade det henne en aning att Bodil gick med på förslaget så utan vidare, men den andra kvinnan hade ju rätt i det hon sade. Den enda som hade något att förlora på att hon gick och dog, eller för den delen lyckades dräpa den eller de odöda som hemsökte Ranheim, var hon. Varför Arand föreslagit det hela visste hon inte, kanske för att få en stund till tillsammans, eller för att han önskat ge sken av att hans uppdykande där var en ren slump och liksom hon själv inte räknat med jarlens medgivande. Hur som helst så satte det Maeve i en något prekär situation. Hon ville gärna få en chans att tala mer ostört med monsterjägaren, men om hon skulle gå och dö till någon draugr… Men vore då gudarna inte längre med henne?
Hon tog en klunk av sitt öl under tystnad, hennes min något allvarligare än sekunden innan. När hon svalt så ställde hon ned stopet på bordet igen, hennes händer fortfarande vilandes kring dess rundade midja.
“Du har förstås rätt. Den enda som har något att förlora på det är jag… Om nu inte gudarna verkligen är med mig. Att dö till en sån varelse när jag kommit hela den här vägen vore väl ett bra tecken för Turin och hans följare, men skulle jag överleva… Då fick jag åtminstone spendera tiden medan jag väntar med något roligare än att sitta här och rulla tummarna”, svarade hon till slut. Hon var fortfarande inte säker på att det var vägen hon ville gå, men om det gav henne en möjlighet att tala med Arand i enrum en sista gång så var det kanske värt risken.
“Men jag antar att det är något ni måste lyfta med er jarl först”, tillade hon med ett snett leende innan hon tog ytterligare en klunk av sitt öl.
Kanske var det viset på vilket han såg på henne med stolthet och glöd i blicken, eller så var det hans ord om hur hon hade rätt, om hur de inte skulle misslyckas. Du och jag. Oavsett vilket så gjorde det henne starkare, mer säker i sin roll och i sina planer, och det gjorde henne… Varm? Hon var inte helt säker på att det var rätt känsla, men nog brann det i bröstet och över hennes kinder när han helt plötsligt drog henne till sig och kysste henne djupt. Det kändes rätt, som att det var så här det var menat att vara, allt lidande hade kulminerat i den här stunden, i det här ögonblicket, då hon plötsligt kände sig mer som en jämlik än hon någonsin gjort tidigare. Så hon besvarade kyssen, lät sitt medvetande röra vid hans, smälta in i det som om de varit en och samma. Hur länge de satt så var omöjligt för henne att avgöra i efterhand, men när demonen bröt kyssen och lättade på omfamningen så var hon tvungen att dra efter andan.
”Ett projekt för ett senare tillfälle, antar jag”, svarade hon med ett leende efter att ha hämtat andan och samlat sina tankar igen. Kanske hade hon, liksom han, kunnat stanna där ett tag längre… Men de kunde inte överge Nenya.
Det var enkelt att göra som han bad henne om, trots allt hade de övat mycket, och sen var energierna där i staden… Starka. Påtagliga. Det var knappt att hon behövde sträcka sig efter dem, de kom mot henne som en våg och allt hon behövde göra var att öppna dörren en aning för att kunna ta del av det som Ayperos talat om. En kraftkälla, inte helt olik den under Antophelia…
”Det påminner om energierna under Antophelia, kraftkällan där. Om vi kan nyttja det där så varför inte här? Om man kunde samla energin och koncentrera den så skulle vi bli ostoppbara”, föreslog hon innan hon öppnade ögonen och vände blicken mot Ayperos igen. Hon kände snarare än såg hur han frossade på kraften av Loradons förstörelse, och hon kunde inte låta bli att flina.
”Om nu inte min kära make redan ätit sig mätt”, tillade hon roat och lutade sig bakåt i vagnen igen, hennes ögon kanske något klarare för ett par ögonblick, som om kraften hon tagit del av blixtrade till där på ytan, för att sedan sjunka tillbaka in i hennes sinne.
För givetvis skulle hon med. Det var inte bara för att hon själv oroade sig över Nenya och vad som hänt henne, eller för den ilska hon kände över att den där förbannade häxan tagit vad som borde ha varit en lycklig stund ifrån dem alla tre… Det var också för att hon behövde tänka på sig själv, på barnet som växte inom henne. Skild från Ayperos så var hon svagare och mer utsatt än annars, och även om det kanske inte var något hon själv var medveten om så ville hon binda honom till barnet redan nu, och i förlängningen till sig själv. Hon ville bli oumbärlig för honom, lika självklar som Nenya, även om han kanske aldrig skulle hysa samma kärlek till henne.
Så de reste, och när de kom till Loradon så var det med genuint intresse som hon betraktade den ödelagda staden. Svartnande ruiner var allt som fanns kvar och hon förnam en känsla av död och lidande som fick håret i hennes nacke att ställa sig upp.
”Död, lidande…” Svarade hon lågt innan hon gjorde som han bett henne om och sträckte ut sina sinnen mot staden. Det ekade tomt mellan byggnaderna, men där… ”Som skuggor av tidigare liv, medvetanden som är fast mellan världarna”, fortsatte hon lågmält.