Maeve betraktade meningsutbytet mellan Aslög och Bodil med en liten klump i halsen, men vad för ord som än utväxlats mellan de båda så fick Bodil gå därifrån med livet i behåll och Maeve släppte ut ett andetag hon inte vetat att hon hållit. Snart framme, sade Bodil, och hon nickade. Det var en plats lika bra som någon annan att stanna och vila på.
”Vi stannar här och samlar våra krafter en stund”, sade hon högt nog för att de andra skulle höra henne. Hon hade trott att Arand skulle gå iväg för sig själv, så när han tog tag i hennes arm och drog med henne bort från resten av gruppen så kunde hon inte låta bli att känna sig en smula förvånad. Men hon följde förstås med, det fasta och bestämda greppet han hade om hennes arm lämnade inget utrymme för protest, även om han knappast hade fått det ändå.
Så hon följde honom till den lilla sänkan dit han gick och såg på medan han började ordna vad för ritual det än var han behövde ställa till med. Av någon anledning fick det henne att rysa och hon drog sin päls tätare om sig när luften liksom tycktes darra till. Det var så mycket hon ville säga, och vanligtvis var hon inte särskilt sammanbiten, men nu tycktes det svårt att finna orden, så hon stod bara där i tystnad och betraktade monsterjägaren. Först när han satt sig ned och plockat fram sina flaskor och påsar så satte också hon sig ned mitt emot honom. Han mötte inte hennes blick, inte än, men hans röst var allvarlig och hon lyssnade och nickade. Hon skulle se till så att han inte blev störd.
”Jag…” Hon var inte säker på vad hon skulle säga, men det mjuka, tveksamma, kanske till och med sorgsna i hans blick när han såg upp på henne kom som en överraskning. Hon kastade en snabb blick åt hållet där de andra borde vara kvar, men mörkret avslöjade ingenting.
”Det låter som om du säger farväl”, kommenterade hon i ett försök att lätta upp stämningen en aning, men det föll platt även i hennes öron och hon lät mer sorgsen än något annat. Det hela fick henne att rynka på näsan och bara med en gnutta tvekan, hon visste ju inte om cirkeln med runor fick korsas, så lutade hon sig framåt, noga med att inte röra de glödande runorna, och kysste honom. Först efter vad som kändes som flera minuter så lät hon sina läppar lämna hans, men hon drog sig inte undan direkt. Istället höjde hon en hand och lade den mot hans kind, skäggigare nu än den varit när de först givit sig av från Frostheim. Det kändes som en evighet sen.
”Jag är glad att du är med mig, Arand av Elfdell”, sade hon ömt. Egentligen hade hon velat säga mer, men kanske behövdes det inte, värmen i hennes blåa ögon talade sitt eget, tydliga språk.
Nenya missförstod henne. Hon hade aldrig varit deras fiende, hon hade aldrig svikit dem så, trots vad hon tänkt eller sagt under tiden hon var med den där häxan… Nej, sveket var i hur hon valt en annan, en främling, framför dem, framför det dem hade byggt tillsammans. Framför deras familj. Hon hade brutit bandet med Isra och frivilligt klivit in i den där häxans kalla omfamning. Som om Isra inte hade betytt något alls. Det sveket var värre.
Men hon sköt undan de tankarna och viftade också undan Nenyas ord med ena handen, som om hon inte lade någon vikt vid orden om att bevisa sig själv, som om de inte spelade någon roll. Istället tänkte hon bara på vad Nenya sagt om Vesvía, om Tipums ankomst och förkunnande och slutligen Ayperos ord om deras väg framåt och om hennes roll… Hon kunde inte låta bli att le lite vasst.
”En frälsare säger du? Nåväl. Det är en bra plan. Jag ska sända bud både till mitt råd i Me’erisia och till Vesvía… Jag vet inte vilket inflytande handelsgillet har över Barastar, men det är värt ett försök, Vesvía har visat sig lojal hitintills och om någon kan övertala barbarerna att hålla sig utanför så är det hon. Jag reser så fort jag kan och möter upp min här vid Korodosflodens mynning”, sade hon efter en liten stunds beaktande.
”Tipum, du följer med mig, jag kan inte resa själv, särskilt inte i mitt tillstånd. Om min käre make kan övertala sin lilla kult att leda oss genom Tharmad så borde resan dit och tillbaka inte bjuda särskilt mycket motstånd, men det är dumt att riskera något”, tillade hon med ett litet leende åt Ayperos håll. Hon såg inte åt Nenya. Kanske var det småsint.
Det var något med Aslögs röst som fick Maeve att rysa, kanske var det bristen på liv däri, det lät liksom lite ihåligt, som om hon mindes vad hon borde känna men inte var kapabel till det. Det gjorde henne illa till mods, men hon kunde inte annat än följa med, att vandra vidare på den väg som så uppenbart stakats ut för dem av någon högre kraft.
Så hon gick vidare, vandrade ett par steg bakom Aslög och Arand, djupt försjunken i sina egna tankar medan ljudet av den knarrande snön omslöt henne som en kall, dämpande filt. Hon lyssnade till Arand och Aslögs samtal men hon lade sig inte i, även om hon mötte Arands blick när han vände den mot henne. Det var betryggande att ha honom vid sin sida, men hon hade ändå önskat att han inte varit inblandad.
”Samla dina krafter. Skulle vi inte komma tillbaka ut så ge dig av, berätta för min familj vad som hänt. Jag har en känsla av att Aslög kommer vara lika urskillningslös som jag har varit, som jag var i Loradon. Det kommer krävas mycket för att stoppa oss och om Bodil håller sitt ord…” Hon sänkte rösten en aning för att inte Aslög skulle höra henne. ”Om Bodil håller sitt ord så kommer vi möta mindre motstånd. Aslög hjälper mig bana vägen till Turin och även om jag skulle falla innan jag når honom så tror jag inte att hon kommer göra det”, fortsatte hon med ett litet leende innan hon lade en hand på monsterjägarens ena arm.
”Jag vet att du har sagt att du är med mig i detta, men jag vet också att det inte är din kamp. Jag tänker inte låta dig dö för min skull. Hjälp oss in genom muren så ska jag göra mitt bästa för att ta mig tillbaka ut igen vid liv, men inte innan jag gjort det jag kom för”, tillade hon lågmält, men med en värme i rösten som skvallrade om att hon, trots det hon kände för Arand, inte skulle backa i sitt beslut.
Det hade inte varit menat att Arand skulle höra det hon bad Bodil om, men hon borde väl ha kunnat räkna ut att han skulle tjuvlyssna. Men det gjorde detsamma, hon skämdes inte över att be om det, trots allt så betydde han alldeles för mycket för henne för att hon skulle låta honom ha ihjäl sig på grund av henne. Så hon reste sig bara hon också och gick samman med Bodil en bit till dess att hon föll bakåt en aning för att ansluta till sina mannar. Hon kunde höra hur Bodil sade något om att bryta loss från gruppen och hinna före dem till Ranheim. Hon hoppades att det var för att hinna varna resten av Bodils folk och inte för att varna Turin…
Hon kom ifatt Arand lagom till att ha slöt upp vid Aslögs sida och började gå i riktning mot Ranheim. Den odöda kvinnan verkade inte riktigt inse att natten passerat, men det var väl också som Arand sagt, det var något annat som drev henne. Hon var odöd, men inte helt, som om hon tappat all tidsuppfattning men inte sin hämndlystnad. Maeve kunde inte låta bli att undra om det inte var gudar inblandade i det hela trots allt, precis som Bodil sagt. Arand skulle kanske rynka på näsan åt det, men hon hade sett vad gudarna kunde göra, hade självt upplevt det.
”Du och jag kommer ge oss in i Ranheim först. Kvinnan som hjälper oss, Bodil, har förklarat vart Turin vanligen håller hus. Vi kommer bege oss dit först, så fort vi är innanför muren”, förklarade hon för den odöda, osäker på om hon ens skulle förstå vad en plan var, men vad skadade det att försöka?
Hon behövde inte dela ett band med Nenya för att se självömkan och skammen hos Nenya. På samma gång som hon kände ett visst mått av sympati för henne så kunde hon heller inte låta bli att känna frustration. Hon försökte tänka på det Ayperos sagt, att Nenya inte varit vid sina sinnes fulla bruk, att det var häxan som vridit hennes tankar och fått henne att agera som hon gjort, men det hjälpte inte. Istället vände hon bort blicken från Nenya och såg på Ayperos istället, fäste sin uppmärksamhet vid hans ord och lät det bli syftet hon behövde för att se förbi Nenyas svek.
”Jag sade det igår och jag säger det igen, jag tror fortfarande på vår sak, men jag tänker inte låtsas som om allting är som det var innan”, svarade hon kort, hennes röst hård och saklig men likväl uppriktig. Hon skulle inte låta Nenyas svek och självömkan stå i vägen för det hon jobbat mot i så många år nu.
”Min armé är stark, men det är en lång bit att vandra genom de dödas rike utan rätt motivation, de behöver någon som leder dem. Jag kan möta upp dem och själv leda dem, men då blir ni ensamma här…”, fortsatte hon medan hon rörde sig genom rummet för att hälla upp lite vin åt sig själv. Det smakade hemskt, men det var bättre än inget.
”Märehn är en fästning. Vi kommer behöva en betydande styrka för att hålla hela landremsan, och då lämnas Me’erisia utan skydd… Kanske skulle vi kunna hålla Novigrod en stund, men då måste vi också räkna med Barastar. Kan vi vara säkra på att barbarerna inte hugger oss i ryggen?” Frågade hon, kanske mer en fråga ut i etern än ställd till någon av dem. Hon var inte säker.
”Vore det inte bättre att vänta med Märehn? Jag vill inte riskera mitt eget rikes säkerhet för en sån ociviliserad skithåla”, tillade hon med en liten frustning och ett flyktigt leende.
Förstås hade han rätt, han hade berättat för henne om Athanishka, om vad hon kunde göra, men det var ändå svårt att förlika sig med tanken, att förstå… Det som de tre hade delat hade känts oförstörbart, och särskilt bandet som Nenya hade med Ayperos. Ändå hade hon brutit deras band och den smärtan var ännu för rå för att Isra skulle kunna förstå och förlåta, åtminstone nu. Så hon nickade bara och drack mer av vinet, försökte vända tankarna inåt, lugna sig själv och sin rädsla, sin ilska, och fokusera på det som spelade roll.
”Hon bröt bandet mellan oss när jag försökte hålla henne tillbaka. Jag känner henne inte längre, så jag får ta dig för ditt ord. Om vi ännu behöver henne, om du behöver henne, så ger jag inte upp, men jag gör det för oss, inte för henne”, sade hon med en slags slutgiltighet som markerade ämnet som avslutat. Det var kanske inte helt sant, men ilskan och sveket som hon kände fördunklade allt annat och just då kunde hon inte tänka logiskt kring det hela. Kanske var allt hon behövde tid.
Så de åt och drack, och när Ayperos gav lite av sin kraft till henne och deras barn så kysste hon honom ömt innan hon lade sig ned för att vila.
Hon föll i en orolig sömn från vilken hon då och då vaknade när det högg till av smärta i sidan. Varje gång gick hennes blick mot Ayperos, som för att se om han ännu var kvar. När gryningen kom kände hon sig starkare och hon visste att det var genom Ayperos förtjänst, det han hade givit henne. Hon var tacksam, men hennes hjärta kändes ändå tungt, och när Nenya rörde på sig och slog upp ögonen så kändes det nästan tyngre, som om ilskan och sveket flammade till liv igen samtidigt som Nenya gjorde det. Hon fick svälja tungt för att trycka undan känslorna och istället resa på sig för att gå fram till Ayperos där han satt vid Nenya. Hon såg ned på den andra kvinnan, kanske för att se om hon kunde se något där i hennes blick, något som skvallrade om att hon ännu fanns kvar där inne, eller om allt var förlorat. Hon sade inget och hennes blick var sval, likgiltig i ett försök att dölja smärtan och ilskan där bakom.
Smickrad kanske, även om det rådde delade meningar om Gullveigs förmodade ondska eller missförståddhet. Hon hade själv aldrig lagt särskilt mycket tanke vid just det, det var allt för långt från hennes egen verklighet. Oavsett så hoppades hon att Arand skulle finna mer nåd i gudarnas ögon än den beryktade Gullveig.
”Du är mer magiker än oss andra, monsterjägare”, sade hon bara med ett litet, snett flin, även om hennes röst höll mer ömhet än hon haft för avsikt att avslöja. Men vad spelade det egentligen för roll nu?
Så reste sig Arand upp och började spänna åt packningen på ryggen innan han förkunnade att han tänkte börja röra på sig. Det knöt lite i hennes mage vid tanken på att denna dag kanske var den sista hon skulle få uppleva, men hon nickade medhållande och drog åt manteln kring axlarna medan hon betraktade Arand där han börjat stövla iväg mot Aslög.
”Ditt folk kommer kanske önska hämnd på mig, och det kan jag förstå, till och med respektera… Men monsterjägaren… Han må vara min vän, och inblandad i hela den här röran på grund av mig, men han är inte en del av vår konflikt. Jag vet att det är mycket begärt, men om Turin dör och dina män utkräver sin hämnd så håll honom utanför om du kan. Jag vill inte att han dör för mina synder. Han förtjänar mer än så”, sade hon efter en stunds tystnad, när hon var säker på att Arand var utom hörhåll. Hon visste att Bodil knappast var skyldig henne något, och att hela planen skulle kunna gå åt helvete långt innan Turin dragit sitt sista andetag, men det var värt ett försök, om så bara för att hon skulle kunna dö lite lättare om hjärtat om hon visste att Arand inte skulle dela hennes öde för en sak som egentligen inte var hans.
”Så… Låt oss få det hela överstökat. Jag är trött på det här förbannade kriget och Turin Hrafns fula anlete”, kommenterade hon lite retsamt innan hon nickade åt Aslögs håll och började gå ditåt, efter Arand och mot Ranheim.
”Det var inte mat jag föreslog. Vi kan ordna annat”, svarade hon efter en stunds tystnad. Hon kämpade med de splittrade känslorna och självklart skulle Ayperos se det, även om de inte delat ett band så som de gjorde. Hon slets mellan viljan att söka tröst i demonens plötsliga ömhet, och ilskan och kylan som hon kände växa inför Nenya. Hon önskade att det hade kunnat gå tillbaka till hur det varit innan, men det kändes omöjligt. Nenyas handlingar hade skurit djupt och hon visste inte riktigt hur hon skulle navigera det. Kanske var det enda hon kunde göra att ignorera det, att låtsas som om Nenya inte längre var en faktor, blunda för henne, åtminstone för stunden.
Med en suck sjönk hon ned på en av stolarna vid bordet, och när Tipum hällde upp vin i de dammiga bägarna tog hon tacksamt emot det med sin oskadade hand.
”Vårt barn lever än, men svagare… Tröttare. Jag hade inte kunnat hålla undan lågorna utan lånad kraft”, lade hon till efter ytterligare en stunds tystnad, och även om det fanns sorg i rösten så fanns där också ett visst mått av ilska. ”Jag gjorde det för att rädda dig, Ayperos, inte för Nenya. Jag vet inte om jag kan förlåta henne. Hur länge var vi skilda åt? Ett par veckor? Någon månad? Hon visste vad hon gjorde när hon valde den där häxan. Hon valde henne framför oss, framför dig. Och ändå dök du ned i elden efter henne.” Drottningen röst var skakig av ilska och trötthet, av rädsla för vad som hade kunnat hända, vad som kanske ännu riskerade att ske. Hon hade tagit för mycket av sig själv och deras ofödda barn för att rädda Ayperos och Nenya.
Hon drack djupt ur bägaren, lät det sura vinet skölja bort röksmak och blod ur munnen innan hon ställde ned bägaren igen och lutade sig bakåt där hon satt.
”Så ja, jag är arg, och jag är rädd. Men jag tror fortfarande på vår sak, och jag står fortfarande vid din sida. Vi och vårt barn lever än. Låt oss hoppas att så är fallet även imorgon”, tillade hon slutligen innan hon kastade en blick mot Tipum i en tyst inbjudan om att han kunde slå sig ned bredvid dem. Det var ovant att se honom som han var nu, som en alv, och hon hade helst av allt sluppit diskutera sina känslor och tankar så öppet inför honom, men han hade räddat dem när han egentligen inte behövt och kanske var det enda anledningen till att deras barn ännu levde.
Hon hade önskat tala med Bodil, och uppenbarligen hade Bodil samma tanke, ty så fort Aslög försvann upp mot en av åsarna så gjorde hon dem sällskap. Det var kanske inte den enklaste konversationen att ha ett par sekunder efter att man stigit upp, men de behövde ha den och Maeve hade knappast sovit.
Åt Bodils första meningar så vifta hon bara lite avfärdande med handen. Trots allt var hon fullt medveten om hur det hela stod till. Det fanns ingen kärlek att finna hos Bodils folk, inte för henne, men det var knappast platsen eller tiden att börja diskutera sådant.
”Jag behöver inte ditt folks kärlek. Om någon av er vill hämnas för sin familj efter att det här kriget är över så är han eller hon välkommen. Jag kan inte rättfärdiga mina handlingar, men om man ska skylla på impulsiva åtgärder så vill jag också påminna dig om att Turin lät slakta delar av min familj först”, kommenterade hon lite torrt, men hon följde det med ett litet, snett flin, som för att understryka det ironiska i det hela. Sen såg hon upp åt hållet dit Aslög försvunnit och när hon konstaterat att den odöda kvinnan fortfarande var utom hörhåll såg vände hon tillbaka blicken till Bodil och lade ena handen mot sitt hjärta, hennes blick allvarligare nu än sekunden innan.
”Jag svär att Frejdal och alla som hjälper mig i kampen mot Turin, om så genom att stå vid min sida, eller genom att stå åt sidan, ska förlåtas och inte straffas för sin tidigare allians med Hrafn. Skulle jag inte hålla mitt löfte så må alla gudar straffa mig”, svor hon allvarsamt innan hon lät handen falla till sidan innan hon reste sig upp och kastade en hastig blick mot Arand när han flikade in i konversationen.
”Oavsett vad som håller henne vid liv så vet vi att hon är målinriktad och obeveklig i sin framfart. Jag tror knappast att vi kommer lyckas få henne att smyga in i Ranheim… Det känns fel att tala om en gammal vän på det sättet, men precis som Oden sätter sådana som mig i första ledet så kanske vi får använda henne så, som en bärsärk. Hon kommer inte stanna när hon väl får vittring på Turin, men precis som en bärsärk så kommer hon vara urskillningslös”, kommenterade hon lågmält medan hon betraktade de båda andra, en i taget. Det var en vild plan, och den skulle kräva mycket av Bodil, något som hon själv hade reservationer inför.
”Om vi kan få in henne i Ranheim och du kan få ditt folk att stå åt sidan så tror jag att hon åtminstone kan försvaga motståndet tillräckligt för att jag ska kunna komma åt Turin innan döden slutligen tar henne”, fortsatte hon i samma ton, inte helt säker på att det var en bra plan, men vad annat hade de?
”Tack, Tipum”, sade hon, lite lågmält och trött, men det var genuint. Hon visste att Tipum inte hade någon särskild anledning att bry sig om Nenya, men Ayperos brydde sig om Nenya, och i förlängningen så betydde ju det att även Isra behövde bry sig… Och det gjorde hon, eller hade hon gjort? Hon var osäker på exakt vad det var hon kände inför Nenya, efter att hon övergivit dem så enkelt, efter så kort tid… Hon kunde fortfarande se det hela utspela sig, hur Nenya vände dem ryggen och valde den där häxan framför dem…
Hon mötte Nenyas blick när hon för ett kort ögonblick öppnade ögonen, men hon förmådde inte dröja kvar, utan vände undan sina gråa ögon. Ilskan som bubblade upp inom henne, smärtan över sveket, var allt för bekant. Det var en känsla hon aldrig velat uppleva igen, som hon hade svurit att hon skulle slippa. Alla hon någonsin älskat eller brytt sig om hade i slutändan förrått henne. Hur hade hon kunnat tro att det skulle kunna bli annorlunda den här gången?
Drottningen hade lagt armarna i kors, som för att avskärma sig själv, när Ayperos tog till orda. Hon betraktade honom medan han ömt flyttade Nenya från bordet, men hon svarade inte på hans bekräftande ord med mer än en nickning. Sina tankar till trots så kunde hon inte låta bli att uppskatta hans ord och hans gest och hon log lite svagt åt det hela innan hon vände sig mot maten som Tipum plockat fram. Hon hade knappast någon aptit, men där fanns en tillbringare med vin som hon tog för sig av, hennes hals torr och brännande av röken.
”Du behöver vila och återfå din styrka, oroa dig inte för oss”, kommenterade hon bara efter en liten stund, osäker på vad hon skulle säga. Hur det ännu högg i sidan, hur hon inte längre kände rörelserna hon känt tidigare under dagen, hur hon fortfarande tyckte sig känna hjärtslagen, men svagare nu, med mindre kraft. Hon hoppades att det bara var trötthet, som den hon själv kände Något annat scenario ville hon inte ens underhålla.
”Skulle det hjälpa om du fick något att äta?” Frågade hon efter en sekunds tystnad, som om hon ville föra samtalet åt ett annat håll.
Hade situationen varit en annan så hade hon troligtvis noterat Tipums förvåning, och mest troligt hade hon också varit trevligare mot honom, men som det var nu så var hon helst enkelt för distraherad av allt annat. Hon noterade dock den ton han tog mot Ayperos och hon rynkade lite på näsan åt det hela, delvis för att hon inte ville att han skulle förbarma sig över henne så, men också för att hon ogillade sättet på vilket han talade till hennes man. Och kanske var det också lite för att hon till viss del kunde känna en önskan om att han gjort just det som Tipum sade, brytt sig om henne mer än Nenya. Men den tanken slog hon snabbt undan och istället följde hon bara efter Tipum när han ledde dem därifrån. Stanken av brinnande kroppar mildrades ju längre ifrån templet de kom och snart nog var luften, om inte ren, så åtminstone inte kväljande. Det var en slum de klev in i, men ingen verkade motsäga sig deras närvaro och även om huset de klev in i knappast kunde få kallas för ett hem så kändes det tryggare när man kunde stänga en dörr bakom sig.
Helst av allt hade hon velat sätta sig ned på en av bänkarna som stod längs rummets ena vägg, men hon förblev stående en bit bakom Ayperos och Nenya, betraktade dem båda när Ayperos började riva upp hennes kläder för att få en bättre överblick över det sår som häxan orsakat. Det gjorde ont i henne att se dem så, både Ayperos och Nenya. Nenya som verkade sväva mellan liv och död och Ayperos som riskerat sig själv för att rädda henne undan det och som så uppenbart lidit för det. Hon hade inget mer att ge, och hon var inte säker på om Ayperos ens hade accepterat det om hon erbjudit sig.
”Inget livshotande”, konstaterade hon bara, även om hon höll för sig själv vart hon tagit kraften ifrån när hon hållit lågorna på avstånd från demonen och Nenya.
”Tipum, kan du stabilisera henne?” Frågade hon, kanske lite mer sig själv nu när de kommit undan den värsta förstörelsen och, åtminstone för tillfället, var i någorlunda säkerhet. Hon visste att Ayperos inte skulle vila innan han visste att Nenya var säker, och han behövde vila om han skulle kunna göra något alls åt Nenyas tillstånd. Och sitt eget.
Det kändes underligt hur ödet hela tiden kastade om tärningarna och om det inte varit för Arands hand i hennes så skulle hon nog ha förlorat sig i sådana tankar. Ena stunden verkade det som om de skulle stryka med, som om allt var förgäves, bara för att en sekund senare fyllas av nytt hopp. Det var nästan utmattande hur snabba vändningarna var, särskilt som alternativet till att lyckas var en säker död.
”Det finns inget vackrare än Kaldrländsk sommar. Överlever jag Turin så har du ju dessutom mig, och jag har nog en del fina sidor kvar att visa”, svarade hon viskande, med sin karaktäristiskt hesa röst och ett litet skratt. Hon tyckte hans hand innan hon lade sig ned till rätta hon också, men någon sömn fick hon inte.
Hela natten igenom hade hennes blick gått mellan Bodil och hennes män och Aslög, och mellan den svarta fågel som satt på vakt på Bodils axel och det rastlösa i Aslögs vandring så var Maeves tankar alldeles för splittrade för att tillåta någon vila. Men hon låg stilla och funderade, och när gryningen kom kände hon sig, om inte utvilad, i alla fall något mindre uppgiven.
”Dags att slutligen döda eller bli dödad. Alltid ett trevligt sätt att vakna på”, svarade hon Arand när han kraxade sin form av god morgon. Hennes blick letade först efter Aslög, och sedan gick den mot Bodil och hennes män. Hon skulle gärna ha bytt ett par ord med Bodil utan att den odöda hörde dem.
Hon hade lyckats ta sig ut ur templet och nu stod hon bakom det som en gång varit Iserions religiösa hjärta, nu ett brinnande inferno. Kanske hade hon kunnat finna någon slags nöje i det hela om situationen varit en annan, men nu stod hon bara en bit bort, ögonen glansiga av röken, handen blodig och värkande, och i magen en knut som inte verkade sluta växa. Det högg till i sidan och hon fick ta stöd mot ett intilliggande hus för att inte kollapsa där hon stod. Smaken av blod i munnen gjorde henne illamående, men allt det sköt hon undan när hon hörde Tipum och Ayperos bakom sig. De hade tagit sig ut och den lilla demonen verkade dessutom ha funnit en värdkropp. Det var inte vad hon förväntat sig, liksom hon heller inte förväntat sig hans ord om att hon behövde vila, eller hans beröring. Hon skakade av sig den, liksom hans kommentar, med en enkel handgest.
”Du dök upp lägligt”, svarade hon bara innan hennes blick fästes vid Ayperos och den orörliga Nenya i hans armar. Ett till hugg av smärta i sidan fick henne att grimasera men hon bet ihop och lät Ayperos beröm nära henne en aning. Det var trots allt den hon var tvungen att vara, tänkte hon lite bistert, den starka, stoiska, den ovärderliga. Hon skulle aldrig tillåtas vara något annat, skulle aldrig ha råd att vara som Nenya. Känslomässig, impulsiv… Älskad.
Hon hade precis öppnat munnen för att svara Ayperos när templet bakom dem rasade samman och hon slängde upp en arm över ansiktet för att skydda sig mot det damm och den glöd som Ayperos inte lyckades skyla henne från. Det var som en het vägg som slog mot dem och hon sträckte ut sin lediga hand för att ta tag om Ayperos arm, trots att han fortfarande höll Nenya i sin famn.
”Vi måste härifrån. Tipum, har du någonstans där vi är säkra så ta oss dit”, sade hon nästan befallande, men hennes röst darrade något av ansträngningen.
Den bekanta känslan kom smygandes över henne, omslöt henne i en behaglig kyla, trots att hennes inre brann lika hett som luften omkring henne. Hon kunde känna sin egen styrka falna för varje sekund som gick då hon höll lågorna på avstånd från Ayperos och Nenya, hur ansträngningen sög själva livet ur henne själv och den framtid hon bar på, men sen var han där, Tipum. Han hade tagit ett steg tillbaka när Ayperos gjort entré och hon hade inte ifrågasatt det, tvärt om hade hon förstått. Men nu var han här, kanske kallad av Ayperos, eller av henne själv?
”Hjälp honom.” Svarade hon bara kort, svetten pärlandes över hennes panna medan hon betraktade det som skedde där nere i infernot. Hur Ayperos så ömt höll om Nenya, hur han gav henne av sin egen livskraft för att hålla henne i livet, hon som övergivit dem, som valt en annan… Och hennes far, eller det som en gång varit hennes far, hur han hörsammade hennes befallning och började hjälpa demonen att ta sig därifrån.
”Vill han ta med sig Nenya upp så låt honom. Se till så att min far kommer upp också. Han är fortfarande användbar”, tillade hon efter en stund, när Tipum landat där nere bland flammorna för att hålla dem på avstånd. Sen släppte hon taget, och vacklade bakåt där hon stod. Hennes blick mötte för en kort sekund Ayperos och även om hon helst av allt bara hade velat vända på klacken så nickade hon åt honom, som för att bekräfta att Tipum skulle hjälpa dem, sen gjorde hon som demonen sagt och vände sig om för att börja leta efter en väg ut.
Trots kakafonin omkring dem så kändes det som om världen plötsligt blev tyst. Alla ljud tycktes försvinna och kaoset till trots så kändes det som om tiden stod still. Häxan som genomborrade Nenya med sina klor, Nenyas osammanhängande tankar, hennes skam, hur hon föll tillsammans med häxan ned i det brinnande infernot… Och så Ayperos. Demonen som hon bundit sitt öde till, sin framtid, som dök ned i elden efter henne. Hon stod ensam kvar, stirrandes mot det gapande hålet i golvet. De stridande känslorna inom henne hade henne som fastklistrad där hon stod, trots hettan, smärtan och det val hon skulle behöva göra.
Ayperos hade gjort sitt val, men hon kunde inte låta det bli slutet, inte efter allt hon offrat, allt hon givit upp för att nå dit hon var. Hon behövde honom fortfarande, men vad kunde hon göra själv? Vad var hon egentligen, mer än en vacker prydnad med ett mäktigt namn? Hon hade ingen egen kraft, inga ändlösa depåer av styrka eller magi. Det enda hon hade var sin vilja, och med den kom en kall beslutsamhet, delvis född ur desperation, delvis av ilska och delvis av vad hon bara kunde misstänka var… kärlek?
Stapplande tog hon sig fram till öppningen i golvet och såg ned i det flammande infernot. Hon kände Ayperos genom bandet de ännu delade, och hon tyckte sig kunna skönja honom där nere, som en svart skugga bland allt ljus. Hon höll ut båda sina händer mot honom och slöt ögonen, kallade på den där viljan hon bar inom sig, på den lilla kraft hon själv besatt, och slutligen, på det enda andra hon hade att tillgå.
Det var som en viskning först, en liten gnista bland de slickande lågorna, men snart nog växte det sig större och blev till ett brus som fyllde luften kring Ayperos, Nenya och Athanishka. Lågorna pressades undan liksom de varit vatten kring ett skeppsskrov, en passage av luft mellan henne och demonen.
”Izotar, hjälp honom!” Befallde hon med darrande, ansträngd röst. Hon kunde känna sin far där nere, hur han kämpade för att ta sig till sin skapare, men hon kunde inte göra något annat än nu än att hålla lågorna på avstånd.
För en kort stund så var hon försjunken i egna tankar, tankar kring hur denna plötsliga händelseutveckling trots allt skulle kunna gynna dem. Aslögs uppdykande hade först känts som ett av gudarna sänt straff, en påminnelse om hennes ambivalens kring hela situationen, hennes misslyckanden och snedsteg, men nu… Kanske var det hon tolkat som ett straff egentligen en gåva? I Ranheim hade hennes plan gått i kras när jarl Turin inte verkat lika mån om att avsluta det hela som hon själv, hon hade till och med övervägt att överge hela den dumdristiga planen, trots att det inte bara skulle ha givit hennes självkänsla en törn, det skulle också ha fläckat hennes heder.
Men nu… Nu var Aslög plötsligt med i bilden och hon var inte längre bara en krigare, hon var en ostoppbar kraft driven av hämndlystnad. Och så hade de Bodil, som precis rest sig upp och helt oväntat bytt sida, åtminstone som det såg ut. Hon kunde inte hjälpa det, men ett litet, vasst leende spred sig över hennes läppar. Rädsla och fruktan kunde förändra månget hjärta tycktes det. Hon fick skaka av sig tanken innan den fick ett ordentligt grepp om henne.
”Så det verkar som om du gör oss sällskap då, Aslög. Vårt uppdrag är trots allt detsamma, oavsett hur vi senast skiljdes åt”, sade hon med samma lilla leende och en snabb blick åt Bodils håll. Hon behövde inte säga något för att den andra kvinnan skulle förstå att Maeve Ulfhedna var både nöjd, tacksam och något misstänksam över den plötsliga vändningen, men att hon trots det inte tänkte avslöja något om deras egentliga bekantskap.
Situationen var nästan nog för att hon skulle brista ut i skratt, men hon insåg hur det hade sett ut, så hon lyssnade bara på Arands viskande ord och mumlet från Bodil och hennes män och tackade tyst Oden för den bajsmacka han kokat ihop åt henne och hennes familj. Var det så här det kändes att vara vald av gudarna så var hon osäker på om det var värt besväret.
”Så lätt slipper du inte undan. Jag har hört att mjödet flödar i Valhall, skulle vi hamna där istället för i ditt Helvete”, viskade hon tillbaka, och då kunde hon inte låta bli att frusta lite av skratt innan hon tog monsterjägarens ena hand i sin och tryckte den lätt.
Skyddad från magi och omringande människor kanske, men elden som fick kyrkans fönster att explodera var en annan sak, liksom glassplittret från dessa. Drottningen hade en hand vilandes mot magen och den andra höjd mot Nenya, så när glaset kom flygandes mot henne så hann hon inte värja sig för dem helt och hållet. En skärva träffade henne över kinden och en annan, större, borrade sig in i hennes ena hand, den hon hållit höjd mot Nenya.
Nenya. Hon såg hennes förvirring och förtvivlan, och sen plötsligt hennes beslutsamhet. Om det var ögonblick eller sekunder var omöjligt att avgöra, men sen bröt hon deras länk och kraften i det hela fick Isra att stappla till. Smärtan fick henne att ropa till och insikten om vad Nenya gjort, vad för val hon gjort, fick drottningen att stappla till där hon stod. Varför..? Hur kunde hon?
Ayperos ord tycktes eka i salen, och blodet som träffade henne när de anfallande människorna exploderade i demonens makabra uppvisning makt fick henne att vakna till liv, och instinktivt tog hon hans hand med sin oskadade. De behövde fly. Hon höll med honom, kände hans tankar dra åt samma håll som hennes, men ändå kändes det omöjligt, att Nenya skulle vara förlorad. Hon kände henne inte längre, eller snarare… Hon kände henne, men hon var utanför nu, hon delade inte längre bandet de haft, hon hade brutit det. Hur var det möjligt? Vad hade den där häxan gjort? Eller var det Nenya själv? Hur hade hon kunnat välja en främling över dem? Blicken hon gav Athanishka var så mörk att den nästan tycktes svart och blodet rann från hennes skadade hand när gång på gång knöt den i ren frustration.
”Nenya!” Förtvivlan och ilska blandades i hennes röst när hon gjorde ett sista försök att nå fram till den andra kvinnan.
Väl framme vid källan så såg hon till att ordna en plats där de kunde sitta och vila. De var delvis skyddade av en klippavsats ovanför och värmen som steg från källan hade lämnat barmark där de slog sig ned. Luften var lite fuktig, men den var varm och hon tog av sig den tjocka pälsen hon burit över axlarna. Bättre att spara den värmen till dess att natten föll. Det skulle bli kallt, och trots att hon ville tro att Aslög bara menade väl så fick inte hennes erbjudande om att stå vakt Maeve att känna sig bättre till mods.
Arands fråga gjorde inte heller situationen bättre. Hon kastade en blick mot Bodil och hennes män, de satt närmre nu, för värmens skull, men de såg minst lika oroliga ut som hon kände sig. Aslög hade trots allt sagt att hon letat efter Ranheim, och vad skulle det finnas för anledning att ta sig dit om inte för att göra exakt det som Maeve själv ämnat göra? När hon såg sin egen plan speglas i en annan så kunde hon inte låta bli att känna sig som en jävla idiot. Hur hade hon någonsin trott att hon skulle kunna lyckas? Att ta sig till Ranheim var en sak, men väl där…
”Låt mig gissa, du tänker ha ihjäl Turin på egen hand?” Sade hon med ett litet snett leende. Kanske skulle Aslög ha större chans att lyckas, hon verkade ju inte särskilt bekymrad över de dödliga sår som tillfogats henne, så kanske kunde hon slå sig igenom Turins försvar innan det blev henne övermäktigt? Kanske… Kanske kunde de utnyttja det faktumet… Tanken fick henne att kika lite fundersamt mot den odöda kvinnan.
De hade observerat från skuggorna tillräckligt länge. När häxan fick en uppjagad folkmassa att tränga in i kyrkan och slakten där nere började så var det inte mycket mening med att hålla sig i det dolda längre. Ayperos steg fram först, men Isra var precis bakom honom. Hennes ljusa blick sökte efter Nenya och när hon fick syn på henne så naglade hon fast henne på platsen där hon stod, länkade samman sitt sinne med hennes och fyllde det tomrum som hennes försvinnande lämnat efter sig. Det var som att möta en vägg, men hon hade haft tid att öva, något som Nenya aldrig brytt sig särskilt mycket om att göra. Hon visste att hon inte kunde mäta sig med Nenya i strid, så hon skulle hålla henne på plats, fastfrusen i ett steg, medan Ayperos tog hand om häxan.
Det var dock inte helt utan distraktioner. Trots det korta arbete som Ayperos gjorde av den anfallande folkmassan så fanns det fler, de slöt upp bakom dem som om de var styrda av en annan kraft, vilket de förmodligen var, och de anföll utan att tillsynes bry sig om sitt eget välbefinnande. Hon lyckades hugga ned två män som kommit alldeles för nära, något klumpigt då hennes fokus låg på att hålla fast och distrahera Nenya, men den nästa anfallaren skulle ha lyckats skada henne om det inte var för skuggan som följde drottningen. Mörkeralven rörde sig som i en dans, hans varje handling medveten och precis, men hans blick var död och han gjorde ingen ansats till att lämna Isras sida.
”När människorna är döda så vill jag att du tar hand om vampyren, och den där andra… Henne vill vi ha levande”, sade hon med en nickning åt Ambrosinas håll, som om hon hört Ayperos tankar.
Sättet på vilket Aslög inte verkade minnas vilken dag som var vilken, hur hennes rörelser liksom var lite ryckiga och onaturliga, allt det i kombination med det döda i hennes blick var nog för att göra vem som helst nervös. Tanken på att spendera hela natten i hennes sällskap fick en klump att formas i magen, men de hade inte mycket till val. Så de promenerade vidare ned mot källan.
När Bodil slöt upp vid hennes och Arands sida och frågade om de litade på den odöda kvinnan så kunde Maeve inte mer än att skaka på huvudet och gestikulera medhållande åt Arands ord.
”Som monsterjägaren säger. Vi får låtsas att vi alla är på samma sida, så håll dina män i styr, åtminstone till morgonen”, tillade hon lågmält även om det kändes lite överflödigt med tanke på hur rädslan och osäkerheten speglades i allas deras ögon. Ingen vid sina sinnes fulla bruk skulle riskera att förarga Aslög.
Så promenerade de vidare och lyckligtvis gjorde Arand henne sällskap, något som, liksom alltid, fick henne att slappna av en aning.
”Något finns kvar… Frågan är bara hur det något kommer reagera när hon får reda på vilka vi är här med”, svarade hon och skakade på huvudet åt det hela innan tystnaden föll mellan dem igen. Hon hade trott att den skulle vara längre, men Arand tog till orda snarare än hon förväntat sig, och hans röst var lågmäld med ord bara för henne. Ord som var enkla men som fick en behaglig värme att sprida sig i hennes bröst, kylan och situationen till trots. Hon vågade snegla lite på Arand där han gick bredvid henne när hans hand lätt snuddade vid hennes underarm. Det var en medveten beröring som fick henne att le, ett leende hon tillät sig själv och honom trots situationen de befann sig i.
”Jag, söka fara? Det är du som har dåligt inflytande på mig”, svarade hon lite roat, men det fanns värme i orden och hon vågade sig på att röra hans knutna hand med sin, även om det bara var för en kort sekund.
”När det här är över… Om jag överlever Ranheim och Turin… Jag är ingen monsterjägare, men om du vill ha mig så kan jag åtminstone vara lockbete igen”, fortsatte hon med ett litet, mjukt leende. Det fanns mer bakom orden, mer hon ville säga, men kanske vågade hon inte riktigt säga det högt.