De var förstås barbarer. Hennes tankar gick osökt till den kaldrländska pojken som hon skurit halsen av, han som på något vis lyckats förföra hennes halvsyster. Dessa människor delade samma råa, burdusa själ som Kaldrländarna och även om hon kunde uppskatta deras rättframhet så var det något inom henne som ogillade allt det där andra, som såg ned på det. Hon visade förstås inget av det utåt, utan log bara artigt medan hövdingen, Gharf, pladdrade på om hennes uppenbarelse. Hon var inte den som motsatte sig smicker, även om det kom från en barbar.
”Tack, er omtanke värmer. Och som er kära maka precis sade så är jag likväl glad över att maktskiftet inte har påverkat våra länders goda relation”, sade hon, riktad till Gharf, innan hon reste sig upp från tronen och gick ned för de vita trappstegen för att möta sina gäster mer ordentligt.
”Jag litar på att Vésvia har framfört mitt meddelande och min anledning till att bjuda ned er hit, så jag ska inte dra ut på det hela allt för mycket… Men ni har rest långt och jag tror att det vi ska samtala om görs bäst i sällskap med mat och vin, inte sant?” Fortsatte hon med ett litet roat leende när hon slutligen satte fötterna på det vackra, vita golvet. Hon gjorde en liten gest med ena handen mot en dörr en bit bakom tronen och som på beställning så öppnades de in till ett mindre, mer privat och betydligt mer bekvämt rum. Hon väntade inte på svar från sina gäster utan ledde vägen in genom dörrarna på lätta, sandalklädda fötter.
Där innanför var ljuset något mer behagligt och stämningen var inte fullt så tryckt som i tronsalen. Ändå fanns där samma vackra pelare och samma hantverk som i resten av palatset. En underlig eld brann i en ränna på golvet längs med rummets ena långsida och i taket hängde en vacker takkrona snidad ur någon form av korall. I rummets mitt stod ett bord dukat med både mat och vin i överflöd.
Hon visste att hennes mor misstyckte en aning, det syntes på den lilla rynkan mellan hennes ögonbryn, men trots det så sade hon inte emot. Det var med viss lättnad, insåg hon, då hon var van vid att hennes mor satte sig på tvären, men kanske var det annat nu. Nog för att hon kallade både henne och Arand, vilket i sig var något skrattretande, för barn, men kanske hade hennes mor äntligen accepterat att hon vuxit upp, att hon inte längre behövde hålla henne i handen och skydda henne från resten av världen.
Hon gav dem båda ett leende innan de försvann ut ur stugan och för en liten stund var hon åter helt ensam där inne. Det luktade hemtrevligt, lite rökigt kanske, och filten hon låg på luktade gammalt och lite mögligt, men det var inte nog för att ta kål på den där känslan av att vara trygg. Trots att hon befann sig mitt i fiendens hjärta.
Det kunde inte ha gått mer än några sekunder innan Arand klev in i stugan, men på den lilla stunden hade hon hunnit sluta ögonen och lutat huvudet mot väggen bakom sängen. Ljudet av dörren som slog igen fick henne att rycka till en aning, som om hon dåsat till. Hennes blick föll genast på Arand och hon behövde inte syna honom särskilt länge för att se hur trött och sliten han såg ut. Det var som om en del av honom gnagts bort, som om någon osynlig kraft förtärt delar av hans hela väsen, och den insikten fick hennes hjärta att sjunka som en sten i bröstet.
Smärta svepte över hennes ansikte när hon hasade sig ut ur sängen, men hon bet hårt ihop tänderna medan hon på darriga ben haltade sig fram till honom och lade armarna om hans hals och drog in honom i en omfamning. Hon hade inget annat än sina underkläder på sig, men stugan var varm och trots allt hade de sett mer av varandra än så förut.
”Jag lever och jag är fortfarande mig själv. Du är här och du behövde inte ha ihjäl mig. Jag har aldrig mått bättre”, svarade hon efter en stunds tystnad, och då kunde hon inte låta bli att skratta, ett skratt som snart nog blandades med tårar som hon inte längre kunde hålla tillbaka. Att hon hade feber och var svag av blodförlust var inget hon tänkte på just då, eller ens skadorna i benet och armen, trots att det uppenbarligen smärtade henne.
”Hur mår du?” Frågade hon och såg upp på honom med ett litet, mjukt leende. Hon kunde ju se det, frågan var egentligen överflödig, men hon ställde den ändå, och lade en försiktig hand mot hans kind.
Svaret på hennes inbjudan hade kommit förvånansvärt snabbt men det passade henne bra. Hon hade hunnit skicka bud till Ayperos och Nenya där de befann sig i Iserion och trots att förberedelserna med armén var i full fart så var det inget som syntes utåt när delegationen från Barastar anlände till Antrophelia.
I palatset var stämningen dock annorlunda. Det var kanske mörkare och något tryckt, som luften kan vara precis innan en storm, men båda hövdingarna och deras familj blev välkomnade med respekt, även om härolden som annonserade dem kastade en extra blick mot barbarerna innan han steg åt sidan.
Isra satt på sin tron, uthuggen ur samma vita korall som utgjorde pelarna i det vackra tronrummet. Ljudet av porlande vatten fyllde salen och bakom tronen kunde man skymta det mörka havet som omgav dem. Det tryckande mörkret där utanför fick tronrummet att kännas en aning hotfullt på ett vis det inte varit när hennes mor suttit på samma tron, men kanske hade det mer att göra med drottningen än med rummet i sig.
Hennes vita hår låg utsläppt över axlarna i mjuka vågor och kring sin hjässa bar hon ett enkelt men vackert diadem i guld. Hon var klädd i en ljusgrön, skir klänning under vilken hennes växande mage kunde skymtas, men trots sitt tillstånd så utstrålade hon samma styrka som vanligt när hon mötte hövdingarnas blickar.
”Välkommen till Antrophelia”, sade hon med ett litet leende medan hon ögnade sina besökare.
Vid hennes ord så reste sig hennes mor upp från sin plats där hon suttit och trots att lukten av mat som spred sig i stugan var lockande så fick det henne att må lite illa. Kanske var det allt för länge sedan hon ätit. Tacksamt tog hon istället emot den stora sleven doppade den i vattenhinken innan hon förde den till sina läppar och drack. Hon upprepade samma procedur ett par gånger innan hon slutligen tycktes ha stillat den värsta törsten, lagom till att hennes far klev in i stugan igen.
”Som skit… Men bättre. Tack. Jag behövde bara hämta mig lite”, sade hon till både sin mor och far innan hon viftade undan Ragnhildrs hand från sin panna, dock med ett litet leende som sade henne att hon inte behövde oroa sig. Hon var fortfarande varm, men den värsta febern verkade ha lagt sig och även om hon kände sig svag och darrig av blodförlusten så lade hon sig inte ned igen, utan hasade sig bara upp så hon kunde sitta lutad mot sängens huvudände.
Vid hennes fars sista ord så stelnade hon dock till en aning och något oroligt syntes i hennes blick innan hon tvingade sig själv att slappna av. Arand. Hon kände sig dum, som om hon övergivit honom. Han hade knappast varit i bättre skick än henne när hon senast sett honom.
”Arand. Ja, hemskt gärna”, sade hon med en allvarsamhet som förvånade också henne själv.
Åter påmindes hon om varför hon valt att skona Vésvia, trots hennes övertramp med Fëani och hennes hand i dennes flykt. Hon var inte bara användbar, hon var också väldigt medgörlig och enkel att ha att göra med. Kanske skulle hon till och med kunna sträcka sig så långt som att säga att hon faktiskt tyckte om henne, att hon såg henne som en vän. Tanken fick drottningen leende att bli lite mjukare.
”Ni har så rätt. Om ni tror att de skulle vara villiga att resa ned hit, för jag vet att det inte faller alla i smaken, så skulle jag tacksamt ta emot dem. Låt oss säga så då. Ni levererar mitt meddelande och min inbjudan till hövdingarna, så slipper vi riskera att Me’erisias arvinge föds på ytan”, svarade hon lite roat innan hon reste sig upp som för att visa att samtalet var slut. Trots allt hade hon saker att stå i, en armé att förbereda, och ett meddelande att skicka till sin make i Iserion. Det började dra ihop sig och det vore ovist att inte slå medan järnet var varmt.
Hon tog tacksamt emot flaskan med sprit som hennes mor räckte henne, även om hon nog hellre önskat att det var vatten. Hennes strupe kändes torr och rå, och när hon satte läpparna till flaskan och började klunka i sig dess innehåll så brände det så illa att hennes ögon tårades. Men det släckte den värsta törsten och dämpade den värsta smärtan och snart nog fylldes också den lilla stugan av en behaglig värme tack vare elden hennes far startat.
”Jag är bara inte lika… Skicklig som du, mor”, svarade hon med ett litet flin innan hon lät sig själv sjunka ned på rygg igen. Det fanns nog en viss sanning i det, hon var oförsiktig, hade alltid varit det, men mer så när hon föll i bärsärk. Hon blev slarvig, obrydd om sina egna skador och det syntes på hennes kropp, även om hon knappast tycktes besvärad av det.
Medan hennes mor och far såg om hennes sår så låg hon tyst och stirrade upp i taket. Det hela kändes så overkligt. Klumpen i hennes mage, den där dödsångesten som hon burit med sig hela vägen från byn vid bergspasset, tycktes ha lösts upp i samma stund som Turin föll. Hon kunde ännu känna smaken av hans död när det torkade blodet i hennes panna löstes upp av svetten och rann ned över hennes kinder och letade sig in mellan hennes läppar. Det var nästan att hon brast ut i skratt igen, men hennes kropp var trött och hon frustade bara lite roat för sig själv innan hennes tankar blev avbrutna av frågan hennes far ställde.
”Hur..?” Hennes blick flackade mellan hennes föräldrar och sen bort mot dörren som ledde ut från stugan. Ejvalds stuga. Hennes mor hade vuxit upp här, tänkte hon lite disträ, innan hon kunde fokusera på frågan igen. Vad skulle hon svara på det?
”Tur mest. Och jag fick hjälp. Arand hjälpte mig, och Bodil Ek. Och Aslög. Hon är död nu, verkligt död. Men inte jag, jag är kvar. Varför är jag kvar? Jag förstår inte…” Mumlade hon, plötsligt bekymrad över vad det hela innebar. Men hon skakade av sig de tankarna, de skulle inte hjälpa henne just då. Istället drog hon bara ett djupt andetag och slöt ögonen för en sekund. Hon var så trött.
”Låt mig vila en stund så ska jag berätta allt sen”, sade hon med en liten nickning, som för att övertyga både sig själv och sina föräldrar att allt var okej. Hon ville bara få vila en stund. Och hon ville hem.
—
När hon vaknade nästa gång var det mörkt ute. Åtminstone verkade det som det, ty skuggorna i stugan tycktes längre och utanför stugans lilla fönster såg hon bara mörker. Hon anade en rörelse där utanför och på ren instinkt sträckte hon sig efter sitt vapen, men fann inget annat än en maläten filt vid sin sida. Hon måste ha sparkat sig den för nu var det verkligt varmt i stugan. Hennes hals kändes torr och hennes ögonlock kändes tunga. Hon var tvungen att blinka flera gånger för att få bort känslan av grus däri medan hon såg sig om i stugan.
Utanför var det tyst. Ljudet av skrikande röster och brinnande hus tycktes ha avtagit och trots att hennes kropp värkte så skänkte tystnaden henne ett underligt lugn. En harkling hördes utanför stugan och ljudet av hur någon växlade sin tyngd från ena benet till det andra. Mest troligt en av hennes föräldrars soldater som satts på att vakta henne.
Med stor möda satte hon sig upp i sängen där hon legat och såg ned på sin skadade arm. Hennes mor hade sytt ihop hennes sår och under förbandet som lindats kring såret så anade hon en grötig salva.
”Mor..?” Sade hon kraxande, hennes röst raspigare än vanligt, medan hon såg sig om i stugan.
Hon visste att hon aldrig skulle förstå det verkliga djupet av sorg och förtvivlan som hennes föräldrar kände inför sin yngsta sons död, hon hade ju själv inga barn, men trots det så förvånade det henne hur oceremoniellt hennes far kastade ifrån sig Turins krossade och blodiga skalle. Kanske hade hon trott att han skulle sätta den på en påle, hänga den i fören på sitt skepp eller något liknande, men han kastade bort det som om det inte varit mer än ett par uttjänta stövlar. Passande förstås, varför skulle man ge Turin Hrafn mer makt än så? Och det var ändå typiskt hennes far, han hade aldrig varit mycket för uppvisning och dramatik. Tanken fick henne att frusta lite av ett tillbakahållet skratt där hon mer eller mindre hängde i sin mors armar. Värmen från hennes mors kropp, hennes bekanta doft och orden hon viskade så att bara hon kunde höra var betryggande och hon slöt ögonen för ett ögonblick.
Sen hjälpte hennes far henne upp på fötter igen och stödd på båda sidor av sina föräldrar började hon röra sig tillbaka in mot Ranheim. En del av henne hade hoppats att hon skulle slippa se den förbannade byn igen, men nu vandrade de tillbaka in och allt hon kunde göra var att följa med på haltande ben. Hennes blick sökte efter Arand men han måste ha dragit sig undan. Hon hade hoppats på att få prata med honom, att få säga det hon inte vågat säga innan, att få tacka honom för allt han gjort för henne, och kanske mest av allt så hade hon velat slå armarna om honom bara för att få veta att han var okej, att hon var okej, och att de båda överlevt.
När hon slutligen lades ned på en hård, kall bädd så var hon alldeles kallsvettig. Hennes ögon kändes grumliga och hon fick kämpa för att hålla dem öppna och inte falla i sömn. Hon visste att blodförlusten var stor, trots allt hade Turin kört in ett spjut i hennes arm och svärdshugget i hennes ben hade skurit djupt. Somnade hon nu skulle hon kanske inte vakna igen.
”Finns det något att dricka..?” Kraxade hon med sin spruckna röst medan hon betraktade insidan av stugan de befann sig i. Hon behövde fukta strupen, skölja bort smaken av blod och sot.
Där hon satt i den leriga snön och såg skeppen lägga till i hamnen så var det nästan så hon brast ut i gråt av lättnad, men ropen som skallade kring dem, som ekade mellan husen, höll tårarna tillbaka. Hon var ingen ledare, men hon förstod lika väl som Arand att den rollen givits henne oavsett om hon ville eller inte, och just då, när hon hjälptes upp på fötter igen så var hon tvungen att vara stark, att vara den kämpe de kallade henne för.
Med ett krampaktigt tag om Turins avhuggna huvud kom hon åter på fötter, men hon lutade sig tungt mot mannen som hjälpt henne upp. Hennes skadade ben bar henne inte längre och blodförlusten hade gjort henne blek och svag, men hon höjde likväl sin blick och mötte sin mor och far med högt huvud. Hennes far såg bister och allvarsam ut och trots att hon visste att hon förtjänade det efter att ha gått emot hans direkta order så knöt det sig lite i magen vid hans hårda ord. Tystnaden som föll därefter gick nästan att ta på men hon bröt den inte, utan höll bara sin blå blick på sin kung, kanske med ett visst mått av trots, något som hennes far och mor skulle känna igen allt för väl.
Men så brast allvaret och innan hon hann förstå vad som hände så hade hennes far dragit in henne i en hård kram, en som fick hennes ömma kropp att skrika av både smärta lättnad. Hon fick dra efter andan för att kunna få fram några ord alls när han slutligen lättade på sitt grepp om henne.
”Min kung”, kraxade hon med ett litet, blekt leende innan han tog hennes skadade arm och höjde den mot skyn. Odens utvalda. Orden från hennes far och ropen från de samlade män och kvinnor som följt honom var nästintill berusande. Hon hade aldrig varit den som önskat stå i centrum på det sättet, men det var omöjligt att inte låta sig påverkas när hennes namn mässades på det sättet. Hennes blick sökte efter Arand och sen vidare över de samlade krigarna. Hon kunde se hur vissa av Svartfåglarna anslutit sig till dem, utan vapen och med dyster blick, hur ännu några tycktes tillfångatagna med händerna bakbundna och blickar fyllda med hat. Hon sökte bland dem efter Bodil Ek och hennes folk men fann dem inte.
Med viss ansträngning vände hon sig mot sin mor och far och räckte över det avhuggna huvudet mot dem.
”För Kettil, och för morfar. Jag ger er det som är kvar av Turin Hrafn och Ranheim. För de som lagt ned sina vapen har jag lovat nåd även om den inte var min att ge. Jag ber er hedra mitt ord, särskilt för de som hjälpt mig, för Arand av Elfdell och jarl Bodil Ek och hennes folk. Jag…” Hennes röst tycktes brista ett par gånger och slutligen tycktes den helt ge upp. ”Jag behöver bara vila en stund”, viskade hon fram, nästan lite sluddrande, innan hennes ben gav vika igen och hon föll ihop som en trasdocka där hon sekunden innan stått så stolt med huvudet högt.
Vägen från Ranheims långhus ned till dess hamn var inte särskilt lång, men för Maeve tycktes den sträcka sig i en oändlighet. För varje steg hon tog kändes det som om en liten bit av hennes väsen nöttes bort och tröttheten som hemsökt henne under de senaste veckorna tog ut sin rätt. Vreden som drivit henne hela vägen till Turins dörr hade nu lämnat henne och trots att hennes hjärta kändes lättare så kändes hennes kropp tung och trasig. Ju längre bort hon kom från långhuset desto påtagligare blev smärtan. Halvvägs till hamnen så hade hon börjat halta på det trasiga benet och hennes skadade arm hängde lealös vid hennes sida. Bara det stenhårda greppet hon höll om Turins krossade skalle bestod.
Män och kvinnor som såg henne passera stannade upp. Fiender som slagits mot varandra upphörde vid åsynen av Maeves blodiga ansikte och Turins avhuggna huvud. Hennes anhängare tjöt och vrålade seger och flera av Turins män slängde sina vapen på marken. Snart nog ljöd rop och skrik om vad som skett längs med stadens gator och de strider som fortfarande pågick klingade av. Åter ljöd hornen från skeppen men de mötte inget gensvar från Ranheim. Vaktposterna längs vattnet skickade fortfarande sina pilar mot den annalkande flottan, men inget understöd från staden kom.
När hon äntligen nådde hamnen och såg fjorden breda ut sig där framför med sitt iskalla vatten, så stannade hon. Hade hon verkligen tagit sig ur detta med livet i behåll? Hon som under så lång tid varit så säker på att detta skulle vara den slutgiltiga striden, den där mörkret skulle svälja henne hel och aldrig släppa sitt grepp om henne… Hon som fått Arand att lova att dräpa henne när hon slutligen förlorade mot vansinnet… Hon stod kvar. Det var som om Turins död brutit den förtrollning hon varit under. Som om gudarna valt att rädda henne undan det ödet, åtminstone denna gång.
Tanken fick henne att vrida på huvudet en aning, för att se på Arand där han gick bakom henne, blek och spöklik, som ett skal av sig själv, men han var vid liv, och hon var vid liv. Det var nästan nog för att få henne att brista ut i skratt igen, men allt hon hade ork till var ett leende, ett leende som nådde hela vägen till de blå ögonen när hon såg på honom. Runt dem tycktes deras krigare samlas, de som slagits på hennes sida, på hennes fars sida, som en skyddande mur omkring dem. Hon vände blicken mot de annalkande skeppen igen och höjde det avhuggna huvudet i luften för att möta den hälsning hon tyckte sig se där bland skeppen.
Sen gav hennes ben upp och hon föll på knä i snön och blev sittandes där i väntan på sin kung.
Tystnaden som föll efter hennes ord tycktes nästan öronbedövande och för en kort stund var allt tyst, tyst och stilla. Sen återvände ljudet igen när Aslögs slägga föll och krossade det som var kvar av Turin Hrafns ansikte. Hillevi skrek av förtvivlan medan hennes forna fränder försökte fly undan platsen eller helt enkelt gav upp inför det uppenbara nederlaget. Ett horn ekade över vikens kalla vatten och sen ett till, och ytterligare ett. En svartskäggig man lade sin yxa vid hennes fötter och efter honom följde en till, och sen ytterligare en. Mitt bland allt så stod hon, Maeve Ulfhedna, med blodigt ansikte och skrattade. Ett kraxande, rått skratt som inte gick att hålla tillbaka. Inte ens när Arand hasade sig fram till henne och manade henne att de skulle ge sig av så slutade hon att skratta. Hon stod bara där och betraktade allting med en blick som verkade både fjärran och seende på samma gång.
Först när Aslög andades ut och föll ihop över Turins kropp så slutade hon skratta. Hennes kropp tycktes slappna av och hennes axlar föll en aning. När hon vände blicken mot Arand som stod bredvid henne så var hennes blick mjukare igen, mer hennes egen, och hon lade en hand mot hans kind.
”Det är Kaldrlands kung som kommer, Arand av Elfdell”, svarade hon nästan lite högtidligt innan hon såg tillbaka mot Aslögs väldiga, stilla kropp. Den odöda kvinnan verkade slutligen, äntligen, fått ro.
”Lägg ned era vapen och svär trohet till min far och jag ska skona er. Fly, och vet att jag kommer att jaga er som en varg jagar sitt byte, var det till Utgård eller världens ände!” Skrek hon högt, hennes röst brusten av vreden men ännu bar den över de som samlats kring tvekampen. Somliga verkade inte höra henne, eller så valde de ändå att fly. Några stannade upp, begrundade hotet och flydde ändå, men en handfull gjorde den svartskäggige mannen sällskap och slängde sina vapen på högen vid hennes fötter.
Hon böjde sig ned och tog upp en av yxorna innan hon gick fram till Turins livlösa kropp och Aslög som låg ovan honom. Hon satte sig ned på knä i leran och rullade undan den stora kvinnans kropp. Döden hade åter tagit henne och nästan lite ömt strök hon ett par slingor hår ur hennes ansikte, mumlade något ohörbart och sen vände hon blicken mot Turin. Det var inte mycket kvar av hans huvud, men hon tog likväl yxan i ett fast grepp skiljde det oceremoniellt från resten av kroppen. Sen reste hon sig, tog huvudet i håret och började gå ned mot hamnen för att möta sin kung.
Hon kunde höra hans ord, såg hans läppar röra sig, men vreden lät henne inte reflektera över dem, inte nu. Senare skulle hon minnas orden och hur rädslan i Turins ögon försvunnit och ersatts av ett obehagligt lugn, ett lugn som inte borde finnas hos en man som dog så som han dog, som hon dödade honom. Men just då var det bara hans död som var viktig och hon hade troligtvis kramat ur det sista av livet ur hans kropp om hon inte bryskt blivit sliten från honom av Hillevi.
Likt ett djur sprang hon upp på knä igen och hennes blick for genast till Hillevi och den döende Turin. Hon såg ut som att hon skulle ge sig på båda två igen, men en kvinna klev emellan, hennes båge spänd och riktad mot henne och för en sekund verkade Maeve tveka, fundera. Hon betraktade Hillevi när hon förgäves försökte dra Turin bort från platsen, hennes desperata försök att återförena honom med Ran innan han drog sina sista andetag. Hon skulle just kasta sig efter dem när Aslögs slägga träffade Hillevi rakt i bröstet och kastade iväg henne som en trasdocka.
Liksom bubblande upp inom henne, kom ett hest, kraxande skratt och hon ställde sig svajande upp, knappt stödjande på det skadade benet, yr av känslor och förnimmelser som knappt kändes som hennes egna. Blodet från Turins krossade ansikte hade färgat hennes panna röd, och stråk av blod hade letat sig in i hennes ögon och ned för hennes kinder likt en grotesk imitation av en krigsmålning.
”Ran är inte här, hon var aldrig här! Det här landet tillhör Oden! Det tillhör mig! Mig!” Hon skrek det med en hes och kraxande röst men orden var så befallande att de inte lämnade rum för tvivel längre, det var inte hennes egna ord.
Hennes blick föll på Aslög som nu stod med sin slägga över Turins huvud och hon frustade till, sliten mellan önskan att själv utdela det sista slaget och att få det hela överstökat. Hon nickade.
Isra såg ned i sitt vinglas medan hon begrundande den andra kvinnans ord. Söka hjälp… Det kändes främmande, så länge som hon stått ensam, men nu var planerna i rullning och hon visste att det vore dumt att tacka nej till potentiella allianser. Frågan var bara vad hon hade att erbjuda, eller snarare, vad hon var villig att erbjuda. Hon trodde knappast att hon skulle behöva Barastars hjälp i Iserion, men inför nästa mål… Hon hade inte ens berört frågan om Karm än, och kanske var det ännu för tidigt, men frön som sås tidigt har ju längre tid att gro…
”Jag skulle inte be er makes landsfränder att gå in i Tharmad. Att passera obehindrat är allt jag ber om. Trots det…” Hon såg upp från vinet och log lite roat åt Vesvias nervösa gest.
”Trots det är det kanske dags att jag underhåller relationen med mina allierade. Du ska få leverera ett meddelande åt mig Vesvia. Meddela Barastar om mina intentioner för Iserion och berätta om det vi har talat om här idag. Om Barastar är lika medgörliga som säger er tro så är det kanske dags för mig att göra ett besök”, fortsatte hon med samma lilla leende innan hon drack upp det sista av sitt vin.
Det var förstås en riskabel resa, särskilt som hon var ensam, men om hennes armé skulle gå den vägen så var det en risk hon var villig att ta.
Den hesa, tunna viskningen från Arand bröt på något vis igenom dånet av hennes eget blod som rusade i öronen och för en sekund såg hon bort från Turin, mot monsterjägaren som följt henne in i döden. Han stod där, blek och utarmad och för ett kort ögonblick tycktes vreden i hennes ögon ge vika, som för att återta kontrollen.
En annan röst drog henne tillbaka. Den kom som en viskning med vinden, en låg, mullrande befallning som ekade genom hela hennes väsen. ”Avsluta det. Enögdes kämpe, avsluta det.”
Hon såg honom i ögonvrån, såg honom komma med svärdet men hann inte hoppa undan i tid. Stålet skar genom tyg och kött och hon stapplade till. Vilken krigare som helst hade fallit, vingklippt av smärtan enkom, men bärsärken drevs av något annat. Hon stapplade, men hon föll inte. Istället kastade hon sig rakt mot Turin och använde sitt momentum och sin tyngd för att fälla honom, ned i den gyttjiga, blodiga snön. Hennes händer släppte yxa och sköld och grep istället kring hans hals, hennes fingrar som kallt, hårt stål.
”Var är Ran!? Var är hon nu!?” Rösten lät inte ens som hennes egen, den var brusten, hård och befallande, och någonstans i dess djup fanns där något annat, något hånfullt. Det bubblade upp inom henne och trots vreden i hennes ögon så kröktes hennes läppar i ett djuriskt flin.
Sen kastade hon bak huvudet för att ögonblicket därefter föra det snabbt och våldsamt ned mot hans ansikte. Hennes panna träffade honom rakt över näsryggen och krossade benet under huden. Hon gjorde det igen, och igen.
”Var är hon nu, Turin?” Viskade hon lågt, hennes röst fylld av ett gift inte bara kunde vara hennes eget.
Det var uppenbart att Maeve började tappa fattningen helt, hennes anfall var våldsamma och vårdslösa, slagen var hårda men finessen var som bortblåst. Turins hånfulla ord rann av henne som vatten, ty för sitt inre såg hon inte bara mannen framför sig, hon såg sin brors döda, uppsvällda kropp, hans blanka ögon som stirrade ut i etern. Hon kände det kalla stålet i natten, händerna kring sin hals. Hon såg sin morfar liggandes i snön, blodet kring hans kropp, hans sargade ansikte. Hon såg Turin, mannen som kallade sig själv för kung, och hon skrek. Det kom som bubblande upp ur henne utan att hon själv var riktigt medveten om det, ett ljud som bröt igenom förtrollningen som höll åskådarna stilla och rev hennes hals till dess att hon smakade blod.
”Dö! Du ska… Dö!” Hennes röst verkade ha brustit av vredesskriket orden liksom raspades fram mellan sammanbitna tänder när hon värjde sig mot den spruckna skölden med sin redan skadade arm. Den träffade med en hård smäll och fick blodet att flyga från det otäcka sår som spjutet lämnat, men hon verkade inte reagera på smärtan utan var redan där, redo med sin yxa för att ta emot svärdet som kom farandes mot henne. Det tjöt i stålet när svärd och yxa möttes, och sekunden därefter höjde hon sin egen sköld och använde den som tillhygge för att försöka slå Turin rakt i ansiktet. Det fanns ingen stridskonst kvar i hennes rörelser, bara rått, kallt våld, sådant som lämnade öppningar för fienden, förutsatt förstås att han skulle ha tid och plats att utnyttja det. Hon visste någonstans i bakgrunden att fienden fortfarande fanns kvar omkring henne, men ännu hade ingen klivit in för att avbryta tvekampen. Både fiender och fränder verkade stå åt sidan, vilket troligtvis var till hennes fördel. Hon skulle inte se en attack från sidan, inte ens om hon skulle försöka, inte nu.
Hon visste inte vad hon väntat sig, men hon hade trott att han skulle munhuggas med henne först, att han skulle dra ut på det hela så länge som möjligt för att köpa sig själv mer tid, att han skulle ha haft någon storsint, genomtänkt plan i rockärmen. Men han gjorde vad hon minst av allt förväntat sig och attackerade först.
”Heder!” Hann hon väsa fram, som om blotta ordet lämnade en sur smak i hennes mun. Att han vågade tala till henne om heder!
Men hon hann inte tänka allt för mycket på det innan han kom flygandes mot henne. Det hela gick så snabbt och var så oväntat att hon inte hann få upp sin egen sköld för att skydda sig mot hans spjut. Det borrade sig in i hennes ena arm i samma stund som hon fick hans sköld rakt i bröstet. Hon stapplade bakåt men som genom ett mirakel föll hon inte, trots att luften slagits ur hennes lungor. Hon kände hur smärtan strålade från bröstet där skölden slagit och hon visste att mer än ett revben var brutet, men vad värre var, var spjutet i hennes arm. Hon lutade sig in mot skölden och pressade sin kropp mot den innan hon tog spjärn och sparkade mot den. Smärtan i armen när spjutet med våld drogs ut när hon rörde sig bakåt fick det att ringa i hennes öron och hon kunde känna hur synfältet blev smalare. Oskarpare.
”Jag spottar på din heder”, fräste hon, och spottade mycket riktigt i marken framför hans fötter innan hon slog sig för bröstet och själv gick till attack.
Hennes yxa var snabb men hennes rörelser var oförsiktiga och vida när hon högg mot hans sköld i ett försök att få honom ur balans. Raseriet höll på att äta upp henne inifrån men det spelade ingen roll längre. Hon skulle hugga ned Turin Hrafn och sen skulle hon hänga upp hans kropp i ett träd och låta korparna äta upp hans ögon.
Skrattet var något oväntat, men kanske fanns det mer bakom det, det var omöjligt att säga. Visst var det kanske en konstig fråga, speciellt med tanke på att Vésvia utåt sett inte var inblandad i Barastars politik… Men drottningen visste att hennes inflytande sträckte sig långt, och en så känslig fråga som denna ville hon helst av allt undvika att ta den officiella vägen, åtminstone till en början. Hon ville känna på vattnet innan hon klev i, särskilt nu när hon var ensam.
Hon viftade lite med handen åt den andra kvinnans ord om Tharmad medan hon begrundade det första bekräftandet. Hon kände såklart till historierna om Tharmad, och vad som blivit av dess befolkning, men hon behövde likväl få det bekräftat. Hon hade inte personligen haft särskilt mycket kontakt med Barastar sedan hon tagit över tronen så även om hon läst rapporterna så var det finstilta fortfarande oklart.
”Me’erisia har inget intresse av Tharmad i sig, men det är vägen jag skulle behöva ta min armé för att nå Iserion. Skulle Barastar låta oss gå ohindrat genom de dödas rike, eller skulle de kräva något i gengäld?” Hon flöt frågan mellan dem. Kanske hade Vésvia inget svar, kanske inte idag, men hon visste att hon kunde lita på att den andra kvinnan tog reda på det, och med alla kort på handen kunde hon kliva in i en förhandling med barbarerna och vara säker på utkomsten.
Stridens hetta hotade att ta över henne, hon kunde känna det i varje steg hon tog, desto närmre hon kom långhuset. Det var det där bekanta bruset som gjorde hennes synfält smalare och kanterna suddigare, som fick hennes hjärta att banka som en trumma i bröstet. Det hotade att svälja henne, och även om det alltid varit en del av beräkningen så ville hon inte att det skulle ske än, inte nu, inte innan hon fått konfrontera Turin. Om hon lät sig själv falla in i vansinnet så skulle hon tappa sin skärpa och sig själv, hon skulle bli mer lik Aslög, ostoppbar, men också urskillningslös. Inte än, tänkte hon medan hon slog sin väg framåt tillsammans med den odöda kvinnan.
Hon slet tag i en av männen som klamrade sig fast vid Aslögs arm och högg honom rakt över huvudet med yxan. Det fick honom att släppa taget och hon slängde hans kropp åt sidan, bara för att se hur Bror och hans män slöt upp kring henne. Förvåningen syntes i hennes blick, men innan hon hann fråga så kom förklaringen. Hon ville ha sympati, ville vredgas å Frejdals vägar, men det var nästan väntat. Turin hade bevisat gång på gång att heder inte var viktigt, så varför skulle det vara annorlunda nu?
”För Frejdal, för Kaldrland”, kraxade hon hest innan hon såg Bror försvinna i strid med en annan. Och det eggade på henne, skyndade på hennes steg och gjorde hennes yxa lättare i handen. Och sen plötsligt så stod hon där, framför långhuset. Framför Turin. Hennes fötter hade varit snabbare än Aslögs, särskilt som den odöda nu haltade.
Hennes blick gick från Turin, hans män, ned mot den döda stalldrängen, blodet på Turins svärd, och sen tillbaka upp mot Turin igen.
”Är det här ditt kungadöme, Turin Svartfågel? Två kvinnor bräcker er mur och ni vänder er mot varandra?” Hennes röst var hes men stark, hög nog för att höras över stridens kaos, och i dess spår tycktes en tystnad falla.
Förändringen i luften gick nästan att ta på när fränder vände sig mot varandra och gamla band slets sönder med avlossandet av en pil. Om hon inte hade varit mitt i det med yxa och sköld så hade det kanske fått henne att stanna upp men nu var det som om förvirringen och förräderiet omkring henne inte fanns. Allt hon såg var Aslög och de fiender som kom emot dem. Hon visste inte om Bodils män hade gjort dem sällskap, eller om de bara höll sig undan och i ärlighetens namn spelade det ingen större roll just då. Hon högg ned de som kom emot dem med höjda vapen medan de sakta gjorde sin väg mot Turins långhus. Först när de möttes av en samlad trupp en bit ifrån långhuset så sänkte hon yxan en aning och stannade upp för att andas. ”Ingen bärsärk, bara en galen kärring”, kunde hon höra en av männen ropa och då kunde hon inte låta bli att kraxa fram ett kort, glädjelöst skratt. Hon skulle ha bett Aslög att stanna upp, men det var uppenbart att den odöda kvinnan knappast skulle kunna ta några direktiv just då.
”Turin! Kom ut och möt mig!” Vrålade hon innan hon gjorde Aslög sällskap i konfrontationen med gruppen som spärrade deras väg. Hon höjde sin sköld för att skydda ögonen från en träbit som kom flygandes från fiendens krossade sköld och möttes direkt av en man med svärd när hon sänkte den igen. Han var snabb och hon tvingades stappla bakåt ett par steg för att undvika hans hugg, men hennes blod var redan hett och hon återhämtade sig snabbt. Med sin yxa fångade hon hans nästa hugg med svärdet och förde det nedåt, klev in alldeles intill honom och drog yxan uppåt, rakt in under hans haka. Mannen stapplade till av kraften i rörelsen innan han föll ihop på marken. Maeve klev över honom medan blodet började forsa ur hans hals och ansikte, baka för att möta nästa man på tur.
”Var är er kung?!”
Den familjära gesten förvånade drottningen en aning, men hon visade det inte utåt, mer än genom ett litet, mjukt leende. Hon visste förstås redan det som Vésvia delade med sig av, men det bådade gott att hon pratade om det snarare än att vifta undan sina kopplingar till Barastar när Isra så uppenbart fiskade efter något där.
”Våra folk är mer lika än vi tror, och jag vet att vår allians ännu håller, även om den är tämligen ytlig efter allt som hänt. Det är därför jag bad dig komma hit idag, varför jag pratar med dig, snarare än direkt med Gharf eller Renn… Jag skulle behöva veta vart Barastar står, om vi… Om jag, kan lita på dem. Om jag bad Barastar att stå åt sidan när min armé går in i Tharmad, eller i Märehn, skulle de göra det?” Frågade hon med samma lilla leende, samtalets allvar till trots.
”Jag behöver inga löften idag, inte ens ett svar om du inte vill”, tillade hon och höll upp en hand i en ursäktande gest, som för att bedyra att inget av detta skulle kräva illojalitet mot vare sig Barastar eller Me’erisia.
Hon visste förstås redan det som Vésvia berättade för henne, men att hon delade informationen utan tvekan eller bortförklaringar var väl den egentliga frågan som Isra velat få svar på. Och sitt svar hade hon. Det fick henne att le.
”Jag förstår…” Sade hon med samma lilla leende innan hon ställde ned vinglaset på bordet men höll ännu händerna runt dess fot för att snurra lite på det medan hon tycktes fundera över hur hon skulle formulera sig härnäst.
”Vi hade inte kunnat vara mer olika, du och jag, Vésvia, åtminstone utåt sett… Men vi delar något, något som av mig är av största vikt, kanske än mer nu än tidigare. Vi vet vad det innebär att leva i ett samhälle där blandat blod ses som en synd. Ni känner det nu, genom er son, och jag, nå, ni har känt mig länge nog för att minnas hur högt det viskades om mig och min bror här i palatset. Barnet jag väntar nu kommer ha det dubbelt”, började hon, hennes blick fäst vid vinglaset innan hon slutade att snurra på det och istället såg upp på Vésvia med sina stålgrå ögon. Blicken var hård, men hon lät något mer naket skymta, något som skvallrade om en oro som få skulle få se. Om det var på riktigt eller inte var omöjligt att säga, men kanske fanns där en gnutta sanning.
”Mina resor på sistone har tagit mig genom stora delar av Karm och Iserion. Jag hade kanske hoppats på att se något annat utanför Me’erisias gränser, men jag är rädd att samma förakt är mer utbrett än jag hade kunnat föreställa mig. Ni har varit i Iserion, av er gåva att döma, så ni har sett lidandet där, hur de som är annat än människor behandlas. Jag skulle kunna blunda för det, fortsätta jobba för att ändra situationen här hemma… Men vad vore min krona värd om jag blundar för sådana orättvisor?” Fortsatte hon innan hon pausade, lite för att känna av stämningen men också för att ge Vésvia en chans att ta in det hon nämnt. Hon visste att den andra kvinnan var henne lojal, men ingen lojalitet var villkorslöst, något hennes egen mor hade lärt henne när hon dömt henne för mord och satt henne i husarrest.