Stridens hetta hotade att ta över henne, hon kunde känna det i varje steg hon tog, desto närmre hon kom långhuset. Det var det där bekanta bruset som gjorde hennes synfält smalare och kanterna suddigare, som fick hennes hjärta att banka som en trumma i bröstet. Det hotade att svälja henne, och även om det alltid varit en del av beräkningen så ville hon inte att det skulle ske än, inte nu, inte innan hon fått konfrontera Turin. Om hon lät sig själv falla in i vansinnet så skulle hon tappa sin skärpa och sig själv, hon skulle bli mer lik Aslög, ostoppbar, men också urskillningslös. Inte än, tänkte hon medan hon slog sin väg framåt tillsammans med den odöda kvinnan.
Hon slet tag i en av männen som klamrade sig fast vid Aslögs arm och högg honom rakt över huvudet med yxan. Det fick honom att släppa taget och hon slängde hans kropp åt sidan, bara för att se hur Bror och hans män slöt upp kring henne. Förvåningen syntes i hennes blick, men innan hon hann fråga så kom förklaringen. Hon ville ha sympati, ville vredgas å Frejdals vägar, men det var nästan väntat. Turin hade bevisat gång på gång att heder inte var viktigt, så varför skulle det vara annorlunda nu?
”För Frejdal, för Kaldrland”, kraxade hon hest innan hon såg Bror försvinna i strid med en annan. Och det eggade på henne, skyndade på hennes steg och gjorde hennes yxa lättare i handen. Och sen plötsligt så stod hon där, framför långhuset. Framför Turin. Hennes fötter hade varit snabbare än Aslögs, särskilt som den odöda nu haltade.
Hennes blick gick från Turin, hans män, ned mot den döda stalldrängen, blodet på Turins svärd, och sen tillbaka upp mot Turin igen.
”Är det här ditt kungadöme, Turin Svartfågel? Två kvinnor bräcker er mur och ni vänder er mot varandra?” Hennes röst var hes men stark, hög nog för att höras över stridens kaos, och i dess spår tycktes en tystnad falla.
Förändringen i luften gick nästan att ta på när fränder vände sig mot varandra och gamla band slets sönder med avlossandet av en pil. Om hon inte hade varit mitt i det med yxa och sköld så hade det kanske fått henne att stanna upp men nu var det som om förvirringen och förräderiet omkring henne inte fanns. Allt hon såg var Aslög och de fiender som kom emot dem. Hon visste inte om Bodils män hade gjort dem sällskap, eller om de bara höll sig undan och i ärlighetens namn spelade det ingen större roll just då. Hon högg ned de som kom emot dem med höjda vapen medan de sakta gjorde sin väg mot Turins långhus. Först när de möttes av en samlad trupp en bit ifrån långhuset så sänkte hon yxan en aning och stannade upp för att andas. ”Ingen bärsärk, bara en galen kärring”, kunde hon höra en av männen ropa och då kunde hon inte låta bli att kraxa fram ett kort, glädjelöst skratt. Hon skulle ha bett Aslög att stanna upp, men det var uppenbart att den odöda kvinnan knappast skulle kunna ta några direktiv just då.
”Turin! Kom ut och möt mig!” Vrålade hon innan hon gjorde Aslög sällskap i konfrontationen med gruppen som spärrade deras väg. Hon höjde sin sköld för att skydda ögonen från en träbit som kom flygandes från fiendens krossade sköld och möttes direkt av en man med svärd när hon sänkte den igen. Han var snabb och hon tvingades stappla bakåt ett par steg för att undvika hans hugg, men hennes blod var redan hett och hon återhämtade sig snabbt. Med sin yxa fångade hon hans nästa hugg med svärdet och förde det nedåt, klev in alldeles intill honom och drog yxan uppåt, rakt in under hans haka. Mannen stapplade till av kraften i rörelsen innan han föll ihop på marken. Maeve klev över honom medan blodet började forsa ur hans hals och ansikte, baka för att möta nästa man på tur.
”Var är er kung?!”
Den familjära gesten förvånade drottningen en aning, men hon visade det inte utåt, mer än genom ett litet, mjukt leende. Hon visste förstås redan det som Vésvia delade med sig av, men det bådade gott att hon pratade om det snarare än att vifta undan sina kopplingar till Barastar när Isra så uppenbart fiskade efter något där.
”Våra folk är mer lika än vi tror, och jag vet att vår allians ännu håller, även om den är tämligen ytlig efter allt som hänt. Det är därför jag bad dig komma hit idag, varför jag pratar med dig, snarare än direkt med Gharf eller Renn… Jag skulle behöva veta vart Barastar står, om vi… Om jag, kan lita på dem. Om jag bad Barastar att stå åt sidan när min armé går in i Tharmad, eller i Märehn, skulle de göra det?” Frågade hon med samma lilla leende, samtalets allvar till trots.
”Jag behöver inga löften idag, inte ens ett svar om du inte vill”, tillade hon och höll upp en hand i en ursäktande gest, som för att bedyra att inget av detta skulle kräva illojalitet mot vare sig Barastar eller Me’erisia.
Hon visste förstås redan det som Vésvia berättade för henne, men att hon delade informationen utan tvekan eller bortförklaringar var väl den egentliga frågan som Isra velat få svar på. Och sitt svar hade hon. Det fick henne att le.
”Jag förstår…” Sade hon med samma lilla leende innan hon ställde ned vinglaset på bordet men höll ännu händerna runt dess fot för att snurra lite på det medan hon tycktes fundera över hur hon skulle formulera sig härnäst.
”Vi hade inte kunnat vara mer olika, du och jag, Vésvia, åtminstone utåt sett… Men vi delar något, något som av mig är av största vikt, kanske än mer nu än tidigare. Vi vet vad det innebär att leva i ett samhälle där blandat blod ses som en synd. Ni känner det nu, genom er son, och jag, nå, ni har känt mig länge nog för att minnas hur högt det viskades om mig och min bror här i palatset. Barnet jag väntar nu kommer ha det dubbelt”, började hon, hennes blick fäst vid vinglaset innan hon slutade att snurra på det och istället såg upp på Vésvia med sina stålgrå ögon. Blicken var hård, men hon lät något mer naket skymta, något som skvallrade om en oro som få skulle få se. Om det var på riktigt eller inte var omöjligt att säga, men kanske fanns där en gnutta sanning.
”Mina resor på sistone har tagit mig genom stora delar av Karm och Iserion. Jag hade kanske hoppats på att se något annat utanför Me’erisias gränser, men jag är rädd att samma förakt är mer utbrett än jag hade kunnat föreställa mig. Ni har varit i Iserion, av er gåva att döma, så ni har sett lidandet där, hur de som är annat än människor behandlas. Jag skulle kunna blunda för det, fortsätta jobba för att ändra situationen här hemma… Men vad vore min krona värd om jag blundar för sådana orättvisor?” Fortsatte hon innan hon pausade, lite för att känna av stämningen men också för att ge Vésvia en chans att ta in det hon nämnt. Hon visste att den andra kvinnan var henne lojal, men ingen lojalitet var villkorslöst, något hennes egen mor hade lärt henne när hon dömt henne för mord och satt henne i husarrest.
Det var inte svårt att se att Vésvia var nervös och även om det förvånade drottningen en aning så fick det henne att le lite roat. Denna nervositet var annorlunda, den var helt olik den som fyllt hennes tronrum efter att hon tagit makten, den var inte av rädsla, men av något annat, något varmare.
Den lilla speldosan som uppenbarade sig bakom sidentyget skimrade i en metall som mer liknade pärlemo och trots att hon försökte hålla masken så kunde hon inte hindra sig själv från att brista ut i ett brett leende. Det var en så enkel sak, en gåva, knappast den mest extravaganta hon fått heller, men hon kunde inte minnas senast någon givit henne något så… Familjärt.
”Tack, Vésvia. Jag ska hålla den nära”, sade hon med en förvånansvärt mjuk röst och med lika mjuka rörelser stängde hon speldosan igen och lade den försiktigt ovanpå det olästa brevet.
”Det var en välkommen distraktion, liksom ni är, men ni har rätt, jag kallade er inte hit bara för att få småprata med en vän om hennes familj”, tillade hon lite roat innan hon sträckte sig efter vinglasen och sköt ett av dem mot Vésvia innan hon smuttade lite på sitt eget.
”Likväl kallade jag er hit på grund av er familj, och ert inflytande. Hur stort är det, över Barastar?” Frågade hon lite vagt, som om hon inte riktigt ville säga allt på en gång.
Hon hade sett mycket under sina resor och upplevt sin beskärda del av magi, men det Arand nu släppte lös fyllde henne ändå med lika delar fruktan som vördnad. Det fick håret i nacken och på armarna att resa sig och hennes hjärta slog en knut på sig själv bara för att hoppa över ett extra slag. Luften omkring dem blev tung, som innan en storm, och precis innan det kändes som om de alla skulle krossas under den så exploderade det. Muren splittrades med ett bländande ljus och ett dån som av självaste Tor. Hon höjde skölden framför sitt ansikte lagom till att regnet av sten och trä kastades mot dem. Det tog knappast mer än några sekunder, sen föll tystnaden som en tung filt över dem. Hon visste att det var dags, men hon följde inte genast efter Aslög när hon rusade in som en besatt. Istället såg hon ned på Arand, såg hans bleka ansikte och blodet som rann från hans näsa. För en sekund tvekade hon, det drog i hjärtat på ett sätt hon inte upplevt tidigare, en känsla som fick henne att vilja överge hela uppdraget och istället ta med Arand därifrån. Men hon kunde inte göra så, inte mot honom, inte mot sitt folk, sin familj eller ens mot sig själv. Så istället klev hon fram till honom där han satt på knä, böjde sig ned för att lägga en hand mot hans kind och lutade sig in för att placera en öm kyss på hans läppar. När hon sträckte på sig igen så var hennes läppar färgade av hans blod, men hennes blick var hård och bestämd.
”Ta hand om honom”, befallde hon, även om hon var medveten om att Bodil knappast skulle lyda henne om hon inte själv ville det. Sen vände hon sig om och följde efter Aslög in genom hålet i muren.
Vakternas rop omkring dem hade brutit tystnaden och när hon slöt upp vid Aslögs sida hade hela staden utbrutit i en kakafoni av kaos. Explosionen i muren tycktes fortfarande eka mellan husens träväggar och mitt i allt vrålade Aslög. Maeve gjorde henne sällskap.
En man kom springandes mot dem, mot Aslög, med ett svärd i högsta hugg, men hon stoppade honom med en hård smäll från sin sköld innan hon satte yxan i hans hals. Snön färgades snabbt röd under deras fötter medan de rörde sig längre in i staden, in mot Turins upphöja hall. Kaldrlands konungadotter rörde sig som en varg vid Aslögs sida, högg ned de som kom mot henne från sidan medan den ostoppbara kvinnan rörde sig framåt, hennes andetag tunga men kontrollerade och hennes blick hård och mörk. Hur många män skulle Turin kasta mot dem innan han vågade komma ut och möta dem?
En pojke. Hon var glad för Vésvias skull och hon kunde se på henne, hur hon talade om honom och om sin man att barnet varit efterlängtat. Men att han var i Barastar istället för i Me’erisia var sorgligt, åtminstone anledningen till det, men det gav henne också en bra öppning för det hon skulle begära.
”Ah, jag mår bra. Jag antar att jag varit borta längre än jag inbillar mig”, svarade hon lite roat på Vésvias uppenbara förvåning, glädje och gratulationer. Hon hade sett samma förvåning hos flera i hovet och även om hon hade haft korrespondens med sitt råd under tiden hon varit på resande fot så hade de ju knappast spritt nyheten. Nu skulle det troligtvis bli annat, förstås.
Hon följde Vésvias exempel och slog sig ned vid bordet och inom kort dök en betjänt upp med vin och frukt. Hon hade tänkt börja med detsamma, men Vésvia förvånade henne när hon istället började rota i sin väska. Drottningen stelnade till en aning och hon kunde se hur en av de vakter som alltid höll sig i bakgrunden tog ett steg närmre, men hon viftade undan hon med en liten diskret handgest när ett litet paket inlindat i siden sköts fram mot henne på bordet.
”Vad är det här…? En gåva?” Frågade hon med ett litet roat skratt innan hon också ögnade brevet som Vésvia plockade fram. Hennes halvsyster… Hon drog båda sakerna till sig men lät brevet ligga kvar på bordet medan hon smekte med fingrarna över det sidenmjuka paketet för att finna skarven där det vikts samman. Hon vek försiktigt upp det mjuka tyget för att avslöja vad som fanns där innanför.
En god make… Tanken fick henne nästan att skratta, men hon nöjde sig med ett litet flin, för situationen till trots så hade stämningen lättat en aning. Att smida planer hade alltid fallit henne i smaken och det var en välkommen distraktion för allt det andra som pågick.
”Tack, kära make”, svarade hon lite roat när han släppte taget om hennes skadade hand, efter att ha sett till så att såret där slöt sig som genom magi. Hon kunde känna det rusa genom hennes blod, kraften han delat med henne för att läka hennes sår. Det var en behaglig känsla, men kanske mer uppskattat var det faktum att han valde att dela det med henne.
Med en liten nöjd suck slog hon sig ned på en av bassängens plattformar som löpte kring dess kant. Till hälften nedsjunken i det varma vattnet betraktade hon Nenya och Ayperos och lyssnade på deras ord, på det som väntade för Karm. Även om hon uppskattade denna lilla respit och hon också oroade sig inför att vara separerad från Ayperos, så längtade hon efter att få komma iväg.
”Ayperos har rätt. Om någon kan bryta Karm inifrån så är det du… Om du bara kan hålla ditt temperament i schack”, tillade hon lite retsamt innan hon började reda ut sitt eget hår. Om Tipum hade ordnat rena och hela kläder så skulle hon inte dröja kvar längre än nödvändigt, trots allt hade de saker att stå i.
Resan tillbaka till Antrophelia hade varit lång, till och med längre än hon förväntat sig, men den hade gått relativt smärtfritt, särskilt som det knappast fanns mycket till motstånd att möta i Tharmad. Hon hade rest med Tipum och vid deras ankomst till Korodosflodens inlopp hade de mötts av ett kompani från Nennans kompanjoner och med dem vid sin sida hade det inte varit svårt att ta sig den sista biten hem.
Hon hade knappt varit tillbaka i staden i ett dygn men hon hade inte slösat någon tid på att kalla Vésvia till sig. De möttes i palatsets trädgård, med prunkande, väldoftande blommor som aldrig tycktes vissna. Drottningen var åter klädd i en av sina mjuka, luftiga klänningar, mer passande för klimatet här under ytan snarare än i den kalla luften ovan och även om dess passform var något avslappnad så gick det inte att ta miste på hennes tillstånd.
”Vésvia. Tack för att du kunde komma med så kort varsel. Jag har hört att gratulationer är i sin ordning. Er son, är han med er man?” Frågade hon med ett litet leende. Trots allt hade hon inte träffat Vésvia på säkert över ett år och hon hade hört ryktesvägen att hon fått en son med sin barbar till make. Det grämde henne att hon inte kunnat gratulera tidigare, men hon kunde knappast påstå att det funnits tid för den typen av hövligheter på sista tiden.
Med en inbjudande rörelse gestikulerade hon åt Vésvia att hon kunde sätta sig ned vid ett bord som stod under ett av de särskilt stora träden där i trädgården, ett där Isra själv och hennes bror suttit många gånger och betraktat de fina damerna i hovet. Nu fanns inte många av adligheterna kvar i Antrophelias palats, det var kanske en mer öde plats än i hennes barndom, men den kändes säkrare och mer som hemma än det någonsin gjort.
Den ömsinta hjälpen från Ayperos förvånade henne en aning, men hon försökte att inte visa det, utan fortsatte som innan, tankfullt begrundande de ord som lämnade demonens läppar. Ett fäste i Karm var bra, det skulle behövas. Iserion var trots allt inte det slutgiltiga målet, det var bara ett stopp på vägen.
”Bra, det är bra. Håller vi Gröndal så kommer vi kunna skära av Karm söderifrån. Jag ska se om jag kan få till ett möte med handelsgillet Bläck vid min återkomst till Antrophelia. Med lite tur kan vi med deras hjälp också täppa till vägarna via Barastar”, hummade hon lågt medan hon gick vidare till att skrubba sina händer. Såret i hennes ena hand, där glasskärvan fastnat, var rött och irriterat, men hon gjorde sitt bästa för att göra rent det utan att utåt visa hur det sved och bultade.
”Och självklart ska jag vara i Me’erisia. Jag skulle inte föda vårt barn i den här smutsiga staden om det så var den enda säkra platsen kvar i världen”, tillade hon med en liten road fnysning, men så såg hon bak på Ayperos, och vidare till Nenya, om så bara för ett ögonblick. För en sekund hade en osäkerhet skymtat där bakom hennes annars så självsäkra blick.
”Men jag skulle föredra att inte vara ensam, om det är möjligt. Om något går fel menar jag.” Hon ville inte erkänna det, och kanske var det därför som hon lade till det där lilla extra på slutet, men tanken på att vara helt ensam i Antrophelia när barnet kom skrämde henne. Alla i hennes direkta familj var död. Allt hon hade kvar, de enda som var kvar, var Ayperos och Nenya.
Drottningen kunde känna Nenyas famlande försök att återupprätta det band hon brutit, men det var svagt, osäkert, och Isra slog undan det som man slår undan en irriterande fluga. Hon var inte redo för det, inte än. Hon kunde acceptera det Ayperos sagt, hans förklaring till Nenyas handlande och hur de fortfarande behövde henne, men hon kunde inte förlåta, inte än. Det skulle få ta tid, även om hon tvivlade på att det någonsin skulle bli som det varit innan den där häxan satt sina klor i den andra kvinnan.
”Det hoppas jag, annars skulle jag ifrågasätta ditt förnuft, och din smak”, svarade hon när Ayperos läppar slutligen lämnat hennes. Hon kunde inte låta bli att känna sig smickrad över stoltheten som så tydligt strålade från honom, genom hans tankar och minnesbilder. Det kändes fortfarande ovant, att veta att hon var källan till det, att hon var omtyckt, utvald, vördad. Hon log, men valde att dra sig undan ur Ayperos omfamning när han drog Nenya nära. Hon betraktade dem, inte med avund eller lust, men med något annat, något hon inte riktigt kunde sätta fingret på. Likgiltighet kanske? Hon sträckte sig efter en tvättsvamp som låg på bassängens kant och stoppade ned den under ytan för att låta den suga upp det parfymerade vattnet innan hon med metodiska rörelser började tvätta bort soten och blodet från sin mörka hy.
”Så, vad ska ni två göra när jag reser? Ta igen förlorad tid?” Frågade hon lite retsamt, även om hennes tonfall var lite sarkastiskt och torrt, och leendet inte riktigt nådde hela vägen till de grå ögonen.
Att Nenya uttalade sig om saken förvånade henne en aning, men hon valde att inte kommentera på det hela. Istället begrundade hon det faktum att det inte alls lät som Nenya. Den Nenya hon kände skulle inte ha vikt undan med blicken så där, och hon skulle definitivt inte ha talat om Isra som någon slags profet, snarare skulle hon ha hånat det hela, på det där lite sarkastiska viset. Tipum höll dock inte tillbaka, utan sade rakt ut vad han tyckte om sentimentaliteten. Han förvånade henne dock han med genom att sjunga hennes lovord, inte heller det likt honom, men kanske försökte han helt enkelt bara stärka sin position hos henne igen, det vore inte helt oväntat. Det hela fick henne att skaka lite på huvudet.”Om jag inte visste bättre skulle jag kunna tro att ni försöker smöra för mig, alla tre. Vet dock att jag kan spela rollen som frälsare, om det är vad som behövs, men jag kommer aldrig vara så skrupelfri, inte på riktigt. Ni vet det, alla tre. Men… Jag uppskattar förtroendet”, svarade hon efter en liten stund och då kunde hon inte låta bli att skratta roat och luta sig in mot Ayperos för att stjäla en kyss. Hans ord om Tipum var både roande och oroande. Kanske var det sant, kanske inte, men hon visste att hon knappast behövde mer drama i livet bakom kulisserna. Hon hade nog som det var.
Nenyas ord fick henne att rynka lite på näsan, men hon hann inte säga något innan Ayperos gjorde det och hans ord lättade upp stämningen en aning, även om de speglade något mörkt, något som de flesta kanske inte skulle kalla för uppmuntrande.
Likaså fick Tipums ord henne att flina lite och hon nickade tacksamt åt honom. Även om Ayperos hade sina åsikter om den mindre demonen så kände Isra ändå ett band till honom. Det var han som hade funnit henne när hon varit som svagast, som lockat fram henne ur uppgivenheten och förtvivlan. Han hade stått vid hennes sida när hon tagit sina första, stapplande steg som Antrophelias drottning och för det skulle hon alltid vara tacksam. Utan honom hade hon aldrig kommit så långt, det visste hon.
”Självklart… Det är dessutom startskottet, inte sant? Ett tecken till och med. För Iserions förtryckta, vad symboliserar inte ett sådant fall? Var det gudarna som lät rasera templet, symbolen för människornas överhöghet och förtryck, eller var det någon annan? Var det frälsaren som det viskas om?” Sade hon med en liten road fnysning innan hon lutade huvudet bakåt mot bassängens kant och slöt ögonen. Det kändes löjligt att tala om sig själv på det sättet, men det vore ju dumt att inte utnyttja varje tillfälle som gavs att börja så ett frö hos Iserions alver.
Hon hade spenderat natten djupt försjunken i tankar, tankar som då och då avbrutits av en påtvingad slummer när hennes kropp slutligen krävde det. Hon visste att gryningen skulle komma förr eller senare och med den skulle också hennes eget öde avgöras.
Och gryningen kom, och med den kom också Arand tillbaka till deras lilla läger. Han såg trött ut, likblek och åldrad, men hon kunde känna, snarare än se, magin som nu strömmade genom honom. Hon gillade inte att han behövt utsätta sig för… Vad det än var han utsatt sig för under natten, men han hade valt det själv och hon skulle inte slösa bort hans uppoffring. Så när Aslög barskt bröt in med sitt enkla ”nu går vi” så nickade hon bara, spände fast yxan vid sin sida och hängde skölden på ryggen. Hon var så redo hon skulle bli.
De gick i tystnad, hon bredvid Arand, Aslög i fören och Bodil och hennes kvarvarande man bredvid henne. Vad fanns det egentligen mer att säga? Hon hade sagt det hon ville säga till Arand kvällen innan, eller åtminstone så mycket hon vågade säga, och hon hade aldrig varit den som höll tal inför strider. Så det var tyst till dess att de plötsligt kunde se Ranheims murar framför sig, höljda i morgonens dunkla ljus och den kalla havsluftens dimma.
”Om jag faller så vill jag att du hjälper mig att hedra mitt ord till Bodil. Berätta för min far vad som skett och vad jag lovat. Han kommer lyssna”, sade hon lågmält till monsterjägaren. Hennes blick var fäst på Aslög och murarna framför dem, rädd att Turin och hans män skulle uppenbara sig och hindra deras framfart om hon tog ögonen från dem. Men de nådde hela vägen fram innan så hann ske och hon lade en hand mot det gedigna träverket, som för att försäkra sig om att de verkligen var där.
”Din tur, monsterjägare”, sade hon med sitt karaktäristiska, sneda leende. ”Aslög, du är med mig”, tillade hon innan hon lossade sin sköld och sin yxa och drog av sig den tjocka vargfällen hon bar över axlarna och kastade den i snön.
Ayperos tankar var kanske närmre sanningen än hon själv var medveten om, att hon sökte avstånd, en paus. Det kändes olustigt att lämna Ayperos, att resa iväg själv i det tillstånd hon var i nu, men så var också hela situationen här, med Nenya, även den olustig. Resan skulle ge distans och en möjlighet för henne att samla sina tankar och när hon sen återvände skulle hon kunna vara den ledare som hon behövde vara. Det var det bästa för dem alla. Nenya behövde försäkran och en uppmanande hand för att kunna återgå till sig själv, till den hon behövde vara, och det var något Isra inte skulle kunna ge henne, inte just nu.
Badhuset som Tipum tog dem till såg inte mycket ut för världen på utsidan, kanske var det till och med helt bortglömt av Iserions invånare, men insidan skvallrade om en forna prakt som fick Isra att tänka på sitt eget hem, på de salar och hallar som tycktes så långt borta nu.
Hon slösade ingen tid på att stå och betrakta de gamla freskerna och mosaikerna utan började bara snöra och knäppa upp sin klänning till dess att hon kunde kliva ur den och sparka den åt sidan.
Hennes hår såg grått ut av askan och soten och det fanns fortfarande torkat blod på hennes händer och i hennes ansikte, men resten av hennes kropp verkade lika slät och felfri som annars. De gröna fjällen över hennes axlar och bröst glimmade i det svaga ljuset, en tyst påminnelse om hennes blandade blod, det som gjort henne och hennes bror till parior i palatset i Me’erisia. Nu bar hon det med stolthet när hon naken klev ned efter Ayperos i det varma, väldoftande vattnet. En nöjd suck lämnade hennes läppar när hon tillät sig själv att sjunka ned en aning i vattnet. Hon var fortfarande slank, trots att hennes mage börjat växa en aning, men att bära på ett barn var tungt och hennes fötter och hennes rygg var tacksamma för respiten.
”Jag är imponerad Tipum. Jag hade nästan förväntat mig en balja med kallvatten”, sade hon efter att ha suttit och åtnjutit tystnaden en stund.
Hans ord gjorde ont inom henne, men hon visste att de var sanna, Arand skulle aldrig linda in sanningen för att mildra den, det var trots allt en av de saker hon tyckte bäst om hos honom. Så hon lät sig känna smärtan, oron och förtvivlan, men också värmen och det osagda löftet i hans ord, förhoppningen. Hon drog ett djupt andetag och sen satt hon kvar under tystnad medan han fortsatte sina förberedelser, betraktade honom när han metodiskt öppnade den ena flaskan efter den andra och sen slöt ögonen för att påbörja det som inte fick avbrytas. Först när hon kände luften förändras omkring dem och hon såg hans närvaro försvinna så reste hon på sig för att stega tillbaka mot det lilla lägret där de lämnat de andra. Hon såg sig om flera gånger för att försäkra sig om att monsterjägaren fortfarande satt där hon lämnat honom.
Väl tillbaka till de andra så viftade hon dem till sig, ståendes där hon fortfarande kunde se Arands gestalt. Ingen skulle få störa honom, varken vän eller fiende, levande eller död.
”Monsterjägaren samlar sina krafter för att kunna hjälpa oss genom Ranheims mur, han får absolut inte störas. Vi bryter oss in så fort han är redo. Jag och Aslög går in först. Bodil, du och dina män vet vad ni ska göra”, sade hon när de andra var inom hörhåll, men hon lät blicken vila på Bodil, som i en tyst frågan. Kanske skulle hon förråda dem… Eller kanske inte. Det hela var upp till gudarna nu, men om Bodil höll sitt ord och hade sina män stå åt sidan till dess att Turin var död så skulle också hon hålla sitt ord, och även om hon inte vågade tro att hon kunde styra över Aslög så kunde hon kanske minimera skadan hon gjorde på Bodils folk.
Till viss del kunde hon kanske förstå Nenyas envisa försök att be om ursäkt, att försöka förklara sig, men det irriterade henne likväl. Hon hade gjort som Ayperos bad dem om, hon ignorerade det som hänt, sköt det undan sig för att fokusera på den stora bilden, den framtid som de försökte bygga, men Nenya fortsatte riva upp såret. Ilskan som blixtrade till i hennes ögon när Nenya försökte förklara var tydlig, men hon sade inget utan höll det för sig själv, tankar för när hon var ensam.
”Du behöver inte oroa dig, jag har ingen fallenhet för impulsivitet”, svarade hon bara kort, kanske lite hårdare än nödvändigt, men det var ju sant. Hon hade lärt sig av sina misstag.
”Jag sänder bud med detsamma och ger mig av så snart jag lyckats ordna fram en häst, proviant och lite nya kläder. Nog för att jag ska resa in i de dödas rike, men jag skulle föredra att göra det utan att lukta lik och rök”, fortsatte hon när Ayperos frågade henne om när hon kunde ge sig av. Trots allt var det kanske som Tipum sade… Bättre att de skildes åt förr snarare än senare. Ändå grämde det henne att behöva resa utan Ayperos, han var trots allt hennes främsta skydd och efter all tid de spenderat tillsammans så hade hon faktiskt börjat känna sig tillfreds, som om hon funnit en plats där hon hörde hemma, där hon var önskvärd, ja kanske till och med älskad, på ett vis. Men det var förstås så hon känt med Nenya också, och se hur det gått…
”När jag tänker efter tror jag också att jag vill ta ett bad först. Ni borde göra detsamma, båda två”, tillade hon med ett litet leende åt Ayperos håll innan hon såg mot Tipum.
”Kan dina kontakter ordna med det, Tipum?”
Maeve betraktade meningsutbytet mellan Aslög och Bodil med en liten klump i halsen, men vad för ord som än utväxlats mellan de båda så fick Bodil gå därifrån med livet i behåll och Maeve släppte ut ett andetag hon inte vetat att hon hållit. Snart framme, sade Bodil, och hon nickade. Det var en plats lika bra som någon annan att stanna och vila på.
”Vi stannar här och samlar våra krafter en stund”, sade hon högt nog för att de andra skulle höra henne. Hon hade trott att Arand skulle gå iväg för sig själv, så när han tog tag i hennes arm och drog med henne bort från resten av gruppen så kunde hon inte låta bli att känna sig en smula förvånad. Men hon följde förstås med, det fasta och bestämda greppet han hade om hennes arm lämnade inget utrymme för protest, även om han knappast hade fått det ändå.
Så hon följde honom till den lilla sänkan dit han gick och såg på medan han började ordna vad för ritual det än var han behövde ställa till med. Av någon anledning fick det henne att rysa och hon drog sin päls tätare om sig när luften liksom tycktes darra till. Det var så mycket hon ville säga, och vanligtvis var hon inte särskilt sammanbiten, men nu tycktes det svårt att finna orden, så hon stod bara där i tystnad och betraktade monsterjägaren. Först när han satt sig ned och plockat fram sina flaskor och påsar så satte också hon sig ned mitt emot honom. Han mötte inte hennes blick, inte än, men hans röst var allvarlig och hon lyssnade och nickade. Hon skulle se till så att han inte blev störd.
”Jag…” Hon var inte säker på vad hon skulle säga, men det mjuka, tveksamma, kanske till och med sorgsna i hans blick när han såg upp på henne kom som en överraskning. Hon kastade en snabb blick åt hållet där de andra borde vara kvar, men mörkret avslöjade ingenting.
”Det låter som om du säger farväl”, kommenterade hon i ett försök att lätta upp stämningen en aning, men det föll platt även i hennes öron och hon lät mer sorgsen än något annat. Det hela fick henne att rynka på näsan och bara med en gnutta tvekan, hon visste ju inte om cirkeln med runor fick korsas, så lutade hon sig framåt, noga med att inte röra de glödande runorna, och kysste honom. Först efter vad som kändes som flera minuter så lät hon sina läppar lämna hans, men hon drog sig inte undan direkt. Istället höjde hon en hand och lade den mot hans kind, skäggigare nu än den varit när de först givit sig av från Frostheim. Det kändes som en evighet sen.
”Jag är glad att du är med mig, Arand av Elfdell”, sade hon ömt. Egentligen hade hon velat säga mer, men kanske behövdes det inte, värmen i hennes blåa ögon talade sitt eget, tydliga språk.
Nenya missförstod henne. Hon hade aldrig varit deras fiende, hon hade aldrig svikit dem så, trots vad hon tänkt eller sagt under tiden hon var med den där häxan… Nej, sveket var i hur hon valt en annan, en främling, framför dem, framför det dem hade byggt tillsammans. Framför deras familj. Hon hade brutit bandet med Isra och frivilligt klivit in i den där häxans kalla omfamning. Som om Isra inte hade betytt något alls. Det sveket var värre.
Men hon sköt undan de tankarna och viftade också undan Nenyas ord med ena handen, som om hon inte lade någon vikt vid orden om att bevisa sig själv, som om de inte spelade någon roll. Istället tänkte hon bara på vad Nenya sagt om Vesvía, om Tipums ankomst och förkunnande och slutligen Ayperos ord om deras väg framåt och om hennes roll… Hon kunde inte låta bli att le lite vasst.
”En frälsare säger du? Nåväl. Det är en bra plan. Jag ska sända bud både till mitt råd i Me’erisia och till Vesvía… Jag vet inte vilket inflytande handelsgillet har över Barastar, men det är värt ett försök, Vesvía har visat sig lojal hitintills och om någon kan övertala barbarerna att hålla sig utanför så är det hon. Jag reser så fort jag kan och möter upp min här vid Korodosflodens mynning”, sade hon efter en liten stunds beaktande.
”Tipum, du följer med mig, jag kan inte resa själv, särskilt inte i mitt tillstånd. Om min käre make kan övertala sin lilla kult att leda oss genom Tharmad så borde resan dit och tillbaka inte bjuda särskilt mycket motstånd, men det är dumt att riskera något”, tillade hon med ett litet leende åt Ayperos håll. Hon såg inte åt Nenya. Kanske var det småsint.
Det var något med Aslögs röst som fick Maeve att rysa, kanske var det bristen på liv däri, det lät liksom lite ihåligt, som om hon mindes vad hon borde känna men inte var kapabel till det. Det gjorde henne illa till mods, men hon kunde inte annat än följa med, att vandra vidare på den väg som så uppenbart stakats ut för dem av någon högre kraft.
Så hon gick vidare, vandrade ett par steg bakom Aslög och Arand, djupt försjunken i sina egna tankar medan ljudet av den knarrande snön omslöt henne som en kall, dämpande filt. Hon lyssnade till Arand och Aslögs samtal men hon lade sig inte i, även om hon mötte Arands blick när han vände den mot henne. Det var betryggande att ha honom vid sin sida, men hon hade ändå önskat att han inte varit inblandad.
”Samla dina krafter. Skulle vi inte komma tillbaka ut så ge dig av, berätta för min familj vad som hänt. Jag har en känsla av att Aslög kommer vara lika urskillningslös som jag har varit, som jag var i Loradon. Det kommer krävas mycket för att stoppa oss och om Bodil håller sitt ord…” Hon sänkte rösten en aning för att inte Aslög skulle höra henne. ”Om Bodil håller sitt ord så kommer vi möta mindre motstånd. Aslög hjälper mig bana vägen till Turin och även om jag skulle falla innan jag når honom så tror jag inte att hon kommer göra det”, fortsatte hon med ett litet leende innan hon lade en hand på monsterjägarens ena arm.
”Jag vet att du har sagt att du är med mig i detta, men jag vet också att det inte är din kamp. Jag tänker inte låta dig dö för min skull. Hjälp oss in genom muren så ska jag göra mitt bästa för att ta mig tillbaka ut igen vid liv, men inte innan jag gjort det jag kom för”, tillade hon lågmält, men med en värme i rösten som skvallrade om att hon, trots det hon kände för Arand, inte skulle backa i sitt beslut.