Arand teg en stund efter hennes ord. Han kände hennes hand mot sin kind, den var grov på sina ställen, märkt av allt hon genomgått, men trots det också varm. Han lutade sig lätt mot den, som för att minnas värmen, som om han skulle försöka bära med sig minnet av hennes beröring. De hade en tyst och ömsesidig förståelse för varandra. Hade tiderna varit lyckligare, kanske de också hade kunnat hitta lyck tillsammans i form av gemensamma resor och delade tystnader. Nu fick han nöja sig med en kyss, som han besvarade med värme och en stilla längtan, som om han inte ville att kyssen skulle ta slut. Men som med allt gott tog den slut, och tystnaden la sig om dem igen medan hans gula ögon såg in i hennes.

När hon drog sig tillbaka såg han på henne i det flackande skenet från runorna som ännu glödde svagt, och ett drag av något ovanligt mjukt vilade över hans annars hårda ansikte. Han var ingen man som klädde känslor i vackra ord, ingen som gjorde löften i skyn om evig kärlek eller trohet, han hade för många ärr för sånt. Men det fanns en ärlighet i hans tystnad, en tyngd i hans blick.

Han lutade sig sakta framåt, rörde vid hennes panna med sin i en stilla gest, en sådan som sade mer än de flesta ord. Sedan drog han sig tillbaka, men bara en aning, så att han kunde se henne rakt i ögonen.

“Trots allt som hänt, allt jag sett, är jag glad att det var vid din sida jag tog mig genom detta.” Det fanns nog ingen han hellre skulle sitta med, där i den förnannade kylan. Hans röst var hes, låg, som någon som talar till sig själv lika mycket som till henne.

“Jag vet inte om det är ett farväl vi säger nu. Kanske är det det. Vi vet båda vad en strid är, och vad som kan ske. Den tar, utan att fråga om lov. Och jag kan inte lova dig att jag kommer kunna stå där inne med dig när det brinner som hetast. Det här…” Han nickade mot sina runor och sina märkliga brygder. “Det är ett pris som ska betalas för vår ingång till staden. Jag vet inte hur mycket jag har kvar efteråt.”

Ett litet, snett leende spelade över hans läppar, kort och bittert men inte utan värme.

“Men om jag får önska något, för din skull, kanske även för min, så är det att du går därifrån. Att du får leva att se en annan sommar i det här förbannade landet. Och att du slipper behöva vara den där blodiga krigaren för alltid.”

Han drog handen genom håret, långsamt, och lät blicken sjunka ned mot marken en stund innan han åter såg på henne.
“Om era gudar lyssnar på något jag säger så hoppas jag de ser värdet med att låta dig leva lite till.”

Så andades han ut, tungt. Han strök med tummen över hennes hand där den vilade på hans kind. Han tystnade, lät orden ligga kvar i den kalla luften mellan dem som rök från en falnande eld, och böjde sedan åter nacken något för att återgå till sina förberedelser, som om han inte vågade säga mer än så.

Så gav Arand Maeve en sista blick, en blick som för ett kort ögonblick rörde vid hennes som en hand som vilade mot en axel i tyst förståelse. Något i honom skrek en tyst klagan, en längtan efter att vara med henne, men han var tvungen att släppa den där och då. Så drog han in ett djupt andetag, som för att samla modet som krävdes för att släppa taget om allt runtomkring sig. Släppa taget om Maeve.

Han vände åter blicken mot sin cirkel, runorna som lyste med sitt kalla, månbleka sken mot snön. Det var som om själva marken här höll andan. Han satte sig än mer tillrätta, lät ryggen sjunka mot en rak hållning som någon som satt vid ett altare, och började metodiskt sitt verk.

Han tog en av flaskorna, en blågrå vätska som skimrade matt när han skakade den lätt. Han förde den till munnen och drack, långsamt, som om smaken var hemsk men nödvändig. Ansiktet ryckte till, men han tvingade sig att svälja. Sedan torkade han mungipan med baksidan av handen och lade flaskan åt sidan.

Han tog en påse med rostbrunt pulver och doppade två fingrar i det, smetade det över sina tinningar, över ögonlocken och ned över bröstet där han öppnat sin tunika. På huden, blek och väderbiten, syntes redan gamla ärr efter liknande ritualer – tunna linjer som vittnade om ett liv i kamp inte bara mot vapen, utan mot själva kraften han brukade.

Sedan tog han ännu en flaska, denna gång grönaktig och tät som träskvatten, och med en säregen doft av malört och järn. Han smorde in sina handleder, armveck och hals med den, som om han mätte ut punkter där blodet pulserade närmast huden. Hans ansikte var helt stilla nu, uttryckslöst som en mask.

När allt detta var gjort lade han händerna i knät, öppna, som för att ta emot något. Han slöt ögonen och andningen blev stadig och jämn.

Luften omkring honom förändrades märkbart. Där tidigare bara den isiga vinden blåst sin klagande sång genom trädens  grenar och de vindpinade slätterna blev det nu en tryckande tystnad. Runorna runt honom glödde starkare, djupare, som om själva marken andades. Ett svagt ljud kunde höras om man lyssnade noga, ett lågt, pulserande hummande, som om världen självt svarade på de gamla orden ristade i marken om honom.

Arands kropp blev orörlig som uthuggen ur sten. Ansiktet slappnade av i en uttryckslös koncentration, ögonlocken darrade svagt men öppnades aldrig. Han var inte längre riktigt närvarande här. Andedräkten lämnade honom i långsamma, rytmiska suckar som rök i kölden och löstes upp.

Magin var ingen enkel sak för honom. Det var som att häva vatten ur en brunn där varje hink var tyngre än den förra, och repet skavde i händerna tills blodet droppade. Nu såg det nästan ut som att han sov, men det var inte vila. Det var snarare en dykning ned i något mörkt och kallt, där han letade efter den sista kraft han kunde tömma ur sig själv för deras skull.

Och omkring honom låg marken tyst och mörk, förutom den kalla elden i runorna som brann som frostklar månstråle i vinternatten medan de alla väntade på att skrida till verket.