Post has published by Amdir
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 139 total)
  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Efter Ulfhednas blodiga vinst under Maeves ledning som lett till att bergspasset mot Ranheim nu var under deras kontroll hade de nått ett stillestånd. Konung Audgisil hade beordrat dem att vänta på hans armé innan de pressade vidare i ett försök att göra en samkoordinerad attack både genom bergspasset och över hav. Tid som många upplevde de inte hade, det skulle inte dröja länge innan Ranheim var medvetna om att Ulfhedna hade tagit passet, och noterade deras framfart.

    Tillsammans med monsterjägaren Arand hade Maeve lämnat deras barrikad för att se om de kunde hitta vägen till Raneheim innan de blev upptäckta – och kanske även svar på frågan som pressade hårt på dem båda. Vad skulle de göra med Maeves förbannelse som Arand släppt lös under slaget om Loradon?

    Det hade varit många kalla dagar nu i snöyran som äntligen börjat lätta, istället hade kylan kommit och medan klara himlar och ljusa dagar var välkomna var kylan inte den lättaste att handskas med. Till och med Arand huttrade lätt under sin tjocka mantel där han ledde sin häst genom snö som var djup efter dagarna efter snöstormarna som skyddat dem under attacken. Än så länge omgavs de av bergspasset som inte var lätt att navigera genom, speciellt för de två som inte kände vägen. Snön hjälpte heller inte.
    ‘Är det bara jag eller känns det som om det finns ögon bakom varje sten och klippa?’ undrade han i de första orden någon av dem sagt denna dag. Hans känsliga hörsel och ögon hade inte noterat något ännu, troligen var till och med Hrafns spanare i kläm efter stormarna.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Kylan hade letat sig hela vägen in i märgen och trots att Maeve var van vid klimatet och dessutom ordentligt påpälsad så frös hon stundtals så att hon klapprade tänder. Som värst var det när natten föll då de varken hade skydd eller möjlighet att tända en eld. Kanske var det därför som de ännu inte stött på någon av Hrafns spejare, kanske litade de på att kylan skulle ta död på eventuella inkräktare innan de ens hann halvvägs, eller så var de själva kloka nog att hålla sig inomhus. Hon hoppades att det var det senare.

    ”Vore det så väl… Säkert har vi gått vilse och de enda ögon som betraktar oss nu är kråkornas”, fnös hon bistert där hon lufsade fram i snön jämte Arand. De hade inte delat många ord de senaste dagarna och även om det till stor del var hon själv som vänt sina egna tankar inåt så kändes det något betryggande att höra monsterjägarens röst och känna hans närvaro där de gick i det annars så tysta landskapet.

    Hennes sinne hade varit tungt sedan de lämnat byn bakom sig, men trots det så kände hon sig ändå mer beslutsam nu, befriad inte bara från sina samvetskval om det oundvikliga, men också befriad från den tyngd som varit mörkeralven Yazfein. För varje timme och dag som gick så blev hon mer och mer säker på att halsbandet hon burit, det hon fått som en gåva av honom, inte var lika oskyldigt som det verkade.

    ”Jag skulle döda för ett stop varmt mjöd i ett rum med fyra väggar”, tillade hon efter en stunds tystnad och ett kort, bistert skratt.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand gav ifrån sig ett lågt hummande som egentligen kunde betyda vad som helst. Men antagligen skulle han även inte säga nej till ett stop med mjöd och fyra väggar. Han gick några steg till innan han plötsligt stannade till och gestikulerade åt henne att göra det med. Med ett magiskt tecken lugnade han ned sin häst och rörde sig närmare Maeve så tyst han kunde.
    ‘Jag tror att din önskan blir sann.’ sa han, och riktade hennes blick med en hand mot några klippor längre fram. De kunde inte se något speciellt.
    ‘Det luktar rök därifrån.’ svagt och svårt att känna i kylan som brände i näsan, men han hade ett skarpare luktsinne än de flesta.
    ‘Kanske en vaktpost dold i klippan?’ föreslog han, och tog hästen med sig för att lämna den så dold de kunde. Så länge märren var under hans magi skulle hon sannolikt inte springa iväg.
    ‘Vänta här.’ sa han lågt åt hästen och klappade den lätt på nacken, och fick bara ett frustande till svar, innan han vände blicken mot Maeve, nästan lite ursäktande, innan han började klafsa genom snön så tyst han kunde mot klipporna. Röklukten blev mer påtaglig då de närmade sig.
    ‘Så, döda eller fånga, ifall vi hittar dörren?’ undrade han, hon var trots allt prinsessan med planen.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hans gest fick henne att stanna mitt i ett steg. Hon följde hans hand med blicken men hon kunde inte se något och inte heller kunde hon känna någon lukt i den kalla luften, trots att hon drog ett extra djupt andetag, något som fick hennes lungor att bränna. Hon tvivlade dock inte på honom, hans sinnen var skarpare än hennes och hitintills hade de ännu inte sett vare sig spejare eller spår efter dessa, och de måste trots allt vara här.

    Alltså väntade hon medan han stuvade undan sin häst bakom en passande klippskreva innan de tillsammans kunde börja röra sig mot klipporna han pekat ut. Snart nog kunde även hon känna lukten av rök och tyst, så tyst hon kunde förmå sig, så hakade hon loss sin ena yxa från bältet och slöt sina kalla fingrar kring dess fäste.

    ”Det lär bara finnas en väg in och ut. Om vi kan ta åtminstone en vid liv så kan vi kanske få svar på vilken väg som är den rätta genom resten av passet… Vi kan dock inte låta någon komma undan, vi kan inte riskera att vår närvaro röjs”, svarade hon lågt, nästan viskandes nu när de kom allt närmare klippan. Hon visste att Arand bara var här för deras vänskaps skull, att han inte skulle döda oskyldiga om det kunde undvikas, men hon kunde heller inte riskera båda deras liv i det här förbannade passet genom dum passivitet.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arands gula ögon mötte hennes då hon resonerade kring fångar, och han nickade allvarsamt. Det var något grymma gärningar de var här för att göra, och knappast hade någon av dem heller förväntat sig att detta skulle bli en dans på rosor i vackra snölandskap. Men det tog ändå emot att döda folk i detta sammanhang. Men nu hade han bestämt sig för att hjälpa Maeve, vilket resulterat i att han var rätt begraven i Kaldrlands konflikt. Han var heller inte direkt en man som man glömde i en folksamling, de flesta visste nu vilket parti han tagit i Kaldrland. Bäst var väl att se till att det partiet vann.

    ‘Som du säger.’ höll han med i en liten nickning, en lätt ogillande grimas på hans anlete. Men det fanns en beslutsamhet där, då han bestämt sig för något var han inte direkt den som backade undan.
    ‘Bakom kröken där.’ det var en gissning, men han litade på sina instinkter, och sjönk ned i den kalla snön för att krypa upp för sluttningen. En stund senare kikade hans huvud ned för en liten naturligt skyddad plats från väder och vind bland klipporna i en minimal ravin som de befann sig på toppen på. Där nere i den lilla ravinen kunde de se en dörr, och en liten rykande skorsten. Inga vakter på utsidan, de höll sig nog inne nu i detta väder. Långsamt och ljudlöst drog han sitt svärd.
    ‘Om vi täpper igen skorstenen?’ föreslog han, ifall de rykte in skulle de tvingas ut förr eller senare.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Det sneda leendet över hennes läppar var kanske något ursäktande, ty hon visste att han ogillade onödigt dödande, men i det här fallet kunde hon knappast påstå att de hade något val. Själv tyckte hon förstås inte att Hrafns män var onödiga att döda, snarare tvärt om. Hon skulle med glädje döda dem, men hon visste att hon gått över en gräns i den första byn de anfallit och efter bärsärkargången i byn vid passet så förstod hon själv att hon vandrade en tunn linje. Av någon anledning så betydde Arands åsikt om henne mer än hon kunnat tro och säkert mer än hon skulle erkänna högt.

     

    Tillsammans med monsterjägaren så kröp hon upp på den snöiga sluttningen till dess att också hon kunde kika ned mot dörren och den lilla skorstenen från vilken röken kom.

    ”Det är en bra idé. Kan du ta dig upp till skorstenen så smyger jag upp och håller dörren, sen väntar vi”, föreslog hon med ett litet, denna gång mer genuint, leende. Trots att det denna gång var människor innanför dörren så kunde hon inte låta bli att påminnas om de monster de jagat tillsammans i Karm, eller om slaget om Loradon då de klättrat upp för muren för att släppa in kung Sandors armé. Arand skulle kanske inte vilja medge det efter allt som hänt, men i hennes egen mening så jobbade de bra ihop.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand hummade lätt till svar, av någon anledning hade han föreställt sig att de två skulle ha haft rollerna tvärtom till hennes förslag. Kanske en löjlig instinkt inom honom som inte ville att hon skulle ställa sig i farans väg. Men hon hade ju gång på gång bevisat att hon var mer än kapabel att hantera sig själv, så han nickade. Det var hennes krig, trots allt, och med förlängning delvis hans nu med.

    Medan hon positionerade sig på rätt ställe tog han en filt ur sin packning, lite ångerfylld kanske över att behöva förstöra den, men med lite tur skulle folket inuti ha en ersättare åt honom som inte var allt för maläten. Väl på plats vid skorstenen på det förrädiska taket täppte han igen öppningen med snö och filt. En viss spänning började bygga sig inom honom, en spänning som ofta dök upp inför strider som han med god träning kunde trycka ned och kontrollera. Lugn andning, lugna hjärtslag.

    Inuti stugan var det allt annat än lugna andetag och lugna hjärtslag, ty Kaldrländska svordomar hördes snart då de fick kämpa med rök där nere. Visst var man väl vana att härda rökiga stugor i Kaldrland, speciellt en kall dag som denna, men det fanns väl en gräns då det började tåras för ögonen och det blev svårt att andas. Fler svordomar hördes och det skramlades där inne då de började röra sig i vad som troligen var en stuga tjock med rök svår att se i, och som väntat kunde de höra bommen dras åt sidan och se den något kamouflerade dörren öppnas mot det kalla och snöiga landskapet.

    ‘Vid Hel…!’ svor en rödhårig spinkig karl då han stapplade ut med ett rökmoln farandes efter sig och tårade ögon som var så gott som blinda efter mörkret och röken, omedveten om de två i bakhåll som väntade.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Det kliade i hennes fingrar och trots att hon försökte lugna det så hade hennes hjärta börjat slå snabbare i förväntan över den kommande striden. Hon visste att hon behövde behålla lugnet, men det var alltid lättare sagt än gjort i hennes mening.

    Hon hade hunnit smyga sig fram mot den väl kamouflerade dörren när hon såg Arand täppa för skorstenen med en filt. Snart nog följde en harang av svordomar inifrån och efter en del stök kunde hon höra hur bommen drogs åt sidan och dörren öppnades framför henne.

    Röken vällde ut och tillsammans med den följde en rödhårig karl med tårar rinnandes från oseende ögon. Maeve väntade inte på att hans kamrater skulle göra honom sällskap, utan tog helt enkelt tag i hans tunika och drog honom till sig.

    ”God dag”, klämde hon ur sig innan hon slog honom i huvudet med den trubbiga änden av yxan. Karln hann inte ens skrika till av förvåning innan han föll ihop i den djupa snön, bara ett ögonblick innan nästa man klev ut genom dörren.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand skakade på huvudet lite åt Maeves teatraliska sida som kom fram med hennes sätt att hantera den första mannen. Det var inte mycket plats där nere för honom att hjälpa henne, men hans gula ögon betraktade henne spänt samtidigt som han höll ett öga på kullarna omkring den för att se ifall det fanns förstärkningar som skulle komma till undsättning. Än så länge såg det bra ut.

    Tumultet fick de kvarvarande att fråga vad fan som stod på, vissa sökte efter sina vapen och sköldar medan andra rörde sig mot utgången – inte en allt för lätt sak i det rökiga kaoset men nu då dörren öppnats fanns det en ljusglimt att följa åtminstone.
    ‘Vem fan är där?!’ frågade en biffig jävel, och svingade en arm tjock som en stam mot Maeve. Arand beslöt sig för att skutta ned, men höll sig ännu bakom Maeve utan att lägga sig i.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Lyckligtvis kunde det inte vara allt för många män kvar där inne i stugan, den var allt för liten för att kunna husera en halv armé, men trångt som det var även utanför den så visste hon att hon skulle vara i underläge om Arand inte gjorde henne sällskap.

    Han verkade dock sitta bra där uppe på taket, något hon konstaterade i samma stund som en tjock, hårig arm slogs ut mot henne och träffade henne så hårt i bröstet att hon stapplade bakåt ett par steg och nästan tappade andan.

    ”Helvete…” Kraxade hon fram innan hon tog sig samman och vände på yxan i handen för att låta den falla ned över mannen som nu kom rusandes mot henne. Den fann sitt mål och sjönk djupt ned i mannens oskyddade hals. Han föll som ett träd framför henne, men följdes av ännu en man, och bakom honom ytterligare två.

    ”Lite hjälp tack!”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    ‘Jag är på väg, för helvete!’ ropade Arand bakom henne till svar. Ur röken dök det upp ett långhårigt as på väg för att hugga ned Maeve med en klinga i var hand och ett högt skrik på sina läppar, följd av två andra som började ha återfå fattningen. Häxern rörde sig som vanligt onaturligt smidigt jämfört med vad man förväntade sig av en karl, och med ett dansaktigt skutt var han förbi Maeve mitt bland de tre kvarvarande som fick uthärda en storm av hugg som fick lemmar och blod att flyga till höger och vänster – allt på en stund mindre än några sekunder. Medan de tre kropparna dunsade till marken drog Arand efter ett djupt andetag och rättade till sig för att se över axeln mot Maeve.
    ‘Så, lever den första fortfarande?’ undrade han med en något hes röst.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Egentligen hade hon väl kanske inte behövt hjälp med alla tre, men när Arand likväl steg in mellan henne och de kvarvarande männen så kunde hon inte annat än att ta ett steg bakåt och betrakta skådespelet. Ibland slogs hon av hur olika de var, hon och Arand, men hur man än vred och vände på det så kunde hon inte låta bli att beundra hans stridsförmåga. Det var vackert på något vis, blod och lemmar till trots, och när han slutligen vände sig mot henne så stod hon där med yxan i ena handen och ett litet leende över läpparna.

    Hans ord väckte henne ur vad för tankar hon än fallit in i och nästan lite ursäktande så harklade hon sig och stoppade tillbaka sin yxa i bältet för att gå bort till den första mannen.

    Med två fingrar mot mannens hals kunde hon konstatera att han fortfarande hade en puls, men hans andning skvallrade om att han inte var vid medvetande. Kanske hade hon tagit i lite för hårt med baksidan av yxan.

    ”Vi får kanske vänta tills han vaknar… Jag kan ta bort filten du stoppade i skorstenen om du binder hans händer. Det kommer bli mörkt snart nog, så vi kan lika gärna vänta på att han vaknar där inne i värmen”, sade hon och gjorde en gest mot stugans dörr.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand höjde ett ögonbryn åt hennes blick då den verkade stanna kvar på honom lite längre än behövligt. Var det… respekt för hans stridskunskap? Som svar rynkade han på ögonbrynen och gjorde en liten grimas, trots allt njöt han inte direkt av detta men vad skulle han annars göra – stå i bakgrunden och sänka ned sig till en lägre nivå? Träningen han genomgått, kombinerat med en viss typ av naturlig fallenhet, hade lett till detta och att rikta den på människor hade inte riktigt varit det ämnade ändamålet.

    ‘Visst, visst.’ muttrade han då hon kollat pulsen och annonserat sin plan. Han såg sig omkring i det rökiga rummet och hittade lite rep han kunde använda för att binda mannens ben och händer. Då Maeve väl öppnat luftströmmen igen och de vädrat ut röken och slängt ut kropparna för att frysa till is ute i kylan kunde de sätta sig ned i värmen med deras fånge.

    ‘Lite värme en stund i alla fall.’ konstaterade Arand då han slängde in några vedklabbar då Maeve stängde dörren.
    ‘Finns det någon sprit, tro?’ undrade han med ett snett leende.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Faktum var att det kanske var mer än bara det, men ingen av dem sade något om saken. Istället klättrade hon upp på taket med visst besvär, hennes händer var kalla som isbitar vid det här laget, och tog bort filten som Arand använt för att täppa till skorstenen.

    När hon väl stängt dörren bakom dem så hade hon också hämtat Arands häst och ställt den i lä intill stugan med den gamla filten över djurets kropp. Hon kunde höra hästen frusta där ute, nöjd över förändringen, precis som hon själv var över att ha fått komma in i värmen.

    ”Jag skulle bli förvånad om det inte fanns”, svarade hon med ett litet leende innan hon började rota igenom det enda rum som stugan bestod av. Hon fanns snart vad som troligtvis varit männens proviant, en skral kost bestående av sura vinteräpplen, torkad och saltad fisk, dagsgammalt rågbröd och korn som kunde kokas till gröt. Bland detta fanns ett par flaskor med sprit som vid första anblicken verkade vara både öl och mjöd. Hon tog flaskorna med det sistnämnda och kastade en av dem till Arand innan hon gjorde honom sällskap vid elden.

    ”Det börjar redan mörkna, men jag tror vi närmar oss Ranheim. Det verkar inte finnas mer proviant än för någon vecka här inne”, konstaterade hon medan hon korkade upp sin flaska och satte den till läpparna.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand gav ifrån sig ett lågt fundersamt läte, men lätet blev lite mer positivt överraskat då de fann både mat och dryck. Trots allt hade det inte varit allt för trevliga dagar, och bortsett från blod och våld de precis utfört så kunde en lugn kväll i en stuga i bergen kanske vara ett bra sätt att rensa tankarna något. Bara de fick ut alla kroppsdelar så det gick att vara där. Han skred till verket för att städa upp efter våldet innan och vädra ut röken, för att sedan sätta sig ned med en tung suck, tog en flaska i hand och öppnade korken som gav ifrån sig ett behagligt ploppande.
    ‘Kanske vi inte behöver ha så bråttom. Dessa verkade inte på alerten, med lite tur har de inte fått nyheter om attacken än.’ han slängde en flaska åt henne och höjde sedan sin egna i en skål.
    ‘Så, vad tänker vår tappra prinsessa på, så här gamla vänner emellan?’ undrade han då han tagit en rejäl klunk.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hon besvarade Arands skål med en egen innan också hon drack av den värmande drycken. Efter flera dagar ute i snön så kändes hela hennes väsen genomfruset, men stugans lilla eldstad och den söta spriten började långsamt värma upp henne igen, liksom även hennes humör. Arands förslag om att inte behöva ha så bråttom fick henne att le och med en liten suck så tillät hon sig själv att slappna av en aning och luta sig bakåt där hon satt.

    ”Du vet bättre än någon annan att jag är lika mycket prinsessa som du, monsterjägare”, svarade hon med ett litet flin innan hon tog ytterligare en klunk av mjödet. I tystnaden som följde hördes bara knastrandet av eldstaden och deras egna andetag och trots att hon var tacksam för värmen och den tillfälliga vilan så hade både den och Arands fråga påmint henne om tankarna som hon försökt skjuta ifrån sig under de senaste dagarna.

    Med en liten suck drack hon igen innan hon vände blicken till Arand igen. Det fanns fortfarande ett litet leende över hennes läppar, men det var blekare än innan och nådde inte riktigt hennes ögon.

    ”Det känns som om jag har vaknat ur någon slags trans. Ända sedan kvällen vi återvände till Frostheim har det känts som om jag gått runt i någon slags dimma, ledd av en osynlig hand mot ett mål som inte var mitt eget, styrd av tankar och känslor som inte var mina egna, om du förstår?” Sade hon lågt, osäker på hur mycket hon skulle säga om sina tankar, men det tyngde henne, och hon ville av någon anledning förklara för honom.

    ”Jag är glad att det är över, att vad för kontroll som än hölls över mig är bruten… Men jag är rädd att det redan är för sent, att skadan redan är skedd. Jag har gått för långt, skadat inte bara oskyldiga människor och mig själv, utan också de som står mig närmast”, tillade hon med en menande blick innan hon suckade och såg tillbaka mot elden igen.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand drack i lugn och ro, med blicken lite tomt vänd in i elden som reflekterade i hans ljusa hår och gula ögon. Ett litet leende fanns där på hans läppar över hennes kommentar, och kanske hon hade rätt – att hon inte var den traditionella prinsessan i alla fall. Han lät henne tala och lyssnade på hennes ord, drack en klunk eller två, och nickade lite. Visst kunde han känna den känslan också.
    ‘Jag kom till Kaldrland i hopp om att kunna komma bort, att gå tillbaka till det för mig normala… monsterjakt. Men här är jag, insyltad i politikens och krigens centrum. Men jag vet vad som kallar mig.’ sa han och vände blicken mot henne.

    ‘Ayperos.’  hans gula ögon glimmade lite då han inte såg direkt in i ljuset, som ett rovdjurs, men han såg inte allt för farlig ut om man kände honom bakom den hårda ytan, och vad tänkte hon månne kring demonen som undkommit dem?
    ‘Och vem ska döma dig, Maeve? Gudarna? Dina gudar som älskar krig?’ frågade han med ett litet snett leende.
    ‘Gjort är gjort, det går inte att göra ogjort. Jag har varit med om värre.’ tillade han, som för att syfta till hon attackerat honom.
    ‘Folk dör varje dag, oavsett om det är våra klingor eller någon annans. Om vi avslutar denna konflikt kanske färre behöver dö, och vi kan återgå till det som vi redan borde gjort. Vad spelar ett litet inbördeskrig i Kaldrland för roll, om en demon tänker försöka ta över världen?’ undrade han.
    ‘Så jag säger att vi tar huvudet av ormen, hittar en siare som kan hjälpa dig kontrollera dina krafter, och sedan tänker jag söka upp Ayperos. Om du följer med eller inte… Det är upp till dig.’

     

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hon betraktade honom under tystnad medan han talade, dröjde kanske en aning vid hans underliga ögon och det lilla leendet över hans läppar när han frågade henne om hennes gudar. Han missförstod henne men hon kunde knappast klandra honom för det. Istället sänkte hon blicken till sina händer där de vilade i hennes knä, den ena med ett fast grepp om spritflaskan och den andra rastlöst plockande på fällen som hon satt på.

    ”Jag är inte rädd för gudarnas åsikt om mig, jag talade om dig, din idiot”, svarade hon med en kort, road frustning innan hon höjde flaskan till sina läppar igen som för att dricka bort resten av monologen som hotade att lämna hennes tunga.

     

    ”Men du har rätt. Gjort är gjort, vi kan bara se framåt. Du lovade att hjälpa mig och min familj och i gengäld så lovade jag att hjälpa dig dräpa den där förvuxna fladdermusen. Jag står fortfarande fast vid mitt ord. Dessutom tror jag inte att du skulle klara det utan mig”, fortsatte hon lite retsamt i ett försök att lätta upp stämningen en aning. Samtalsämnet var trots allt inte det mest lättsamma, och att hon mer eller mindre räknade med att dö när de nått Ranheim hjälpte knappast stämningen, även om hon undvek att säga det högt.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand fick en förvånad glimt i de gula ögonen då hon avslöjade vem hon talade om.
    ‘Mig?’ frågade han, som om han inte riktigt förstod vad hon menade. ‘Om min åsikt var skarpt negativ skulle jag inte vara här, Maeve.’ sa han ärligt, rakt på sak som alltid. Han var kanske inte direkt en poet då det kom till ord, men han kunde åtminstone säga saker som de var i hans ögon. Sen var han väl kanske inte den skarpaste då det kom till att tolka sociala situationer som denna.
    ‘Se, vi har en plan. Så varför oroa sig?’ frågade han med ett litet leende. ‘Kanske du blir en medlen i Grå gillet en dag?’ frågade han lite skämtsamt.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Trots de dystra tankar som fyllde hennes sinne så kunde hon inte låta bli att skratta lite åt hans ärliga svar, det var precis som han, alltid rakt på sak och utan krusiduller. Det var en av sakerna hon uppskattade med honom, även om det också gjorde hennes nuvarande situation något mer komplicerad då han inte riktigt verkade förstå vad hon faktiskt menade, och hon själv uppenbarligen var för feg för att våga säga det högt.

    Så hon försökte fokusera på det positiva i det hela och såg upp på honom igen när han föreslog en framtid för henne i Grå gillet, ett litet leende spelandes över hennes läppar, även om det som tidigare inte riktigt nådde hela vägen till de blå ögonen.

    ”Jag vet, jag vet…” Svarade hon innan hon tog en klunk till av den söta spriten. ”Vi börjar med att hugga huvudet av den där ormen Hrafn så får vi se vart vi hamnar sen. Om jag fortfarande är i livet efter det, och vi lyckas ha ihjäl Ayperos, så räknar jag med åtminstone en inbjudan till ditt gille”, fortsatte hon lite skämtsamt med en blinkning åt hans håll.

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 139 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.