Post has published by Amdir
Viewing 20 posts - 21 through 40 (of 137 total)
  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand nickade, trots allt var det kanske inte värt att fantisera eller spekulera kring framtiden allt för mycket nu då de hade ett uppdrag att utföra.
    ‘Lyckas vi dräpa Ayperos tror jag att vi kan få en inbjudan vart fan vi vill.’ sa han med ett litet skratt, och tog en rejäl klunk ur flaskan för att grimasera lite över spritens brännande styrka.
    ‘Kanske vi kan bli hovmonsterjägare i något palats, men det låter ganska tråkigt om du frågar mig.’ han lade ned flaskan och reste sig från sin sittplats.
    ‘För tillfället får vi nöja oss med att det är du och jag mot Hrafns lilla gäng. Vad vet vi om honom egentligen?’ undrade han och blickade ut genom det lilla fönstret i stugan, någonstans där ute höll kropparna på att täckas med snö som drev omkring i den kalla vinden.
    ‘Har han någon svaghet, eller kanske han varje dag besöker templet ensam. Ja, vad kan vi använda till vår fördel?’

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hans skratt fick henne att dra på smilbanden igen, delvis för att han hade rätt i det han sade, men också för att ett skratt från monsterjägaren alltid var lika sällsynt. Dessutom lät det hela inte allt för tokigt, att slippa politik och mänskliga konflikter och istället spendera sin tid med att jaga monster tillsammans med Arand. Hon skulle kunna tänka sig den framtiden.

    ”Hm…” Hummade hon lågt medan hon betraktade Arand när han reste sig upp och såg ut genom stugans enda, lilla fönster. Hon begrundade Arands fråga, trots allt var hon inte alls särskilt insatt i sitt lands politik, inte så som hon kanske borde ha varit, inte som sina bröder. Hon hade aldrig trott sig bli inblandad i en konflikt som denna så hon hade inte lagt särskilt mycket energi på att lyssna när de var yngre, något hon kanske ångrade en aning nu.

    ”Jag är rädd att jag inte vet tillräckligt. Jag vet att han är en feg skitstövel som inte drar sig för att smutsa ned sin heder för att få det han vill ha. Han ser Kaldrlands tron som sin rätt, trots att min far tog den rättvist och med gudarna på sin sida. Han kan inte ha Oden på sin sida, och av hans metoder att döma så skulle jag gissa att han vänt sig till någon annan för stöd, men det är kanske inte särskilt hjälpsamt”, svarade hon med en liten axelryckning innan hon tog ytterligare ett par klunkar ur flaskan. Det brände behagligt i halsen.

    ”Jag trodde vår plan var att smyga in och släppa lös bärsärken på Hrafn och göra så mycket skada som möjligt innan min far och bror anländer och tar hand om det pack som är kvar och räddar dig undan det där helveteshålet”, tillade hon med ett snett leende.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand hade väl gissat att Maeve knappast skulle ha några magiska svar som skulle rädda dem, men ändå kunde inte låta bli att känna sig lite besviken. Han gick långsamt fram till henne, flaskan i en hand, och ställde sig bakom henne för att se ut han med.
    ‘En feg skitstövel, säger du?’ frågade han lugnt.
    ‘Kanske det är det vi får göra, men vore det inte snyggt om vi kunde fånga honom ensam på sitt morgonbad eller något sådant?’ undrade han, medan han tankfullt blickade ut på ingenting speciellt, bara glad över att kunna samtala bara hon och jag utan en armé omkring sig.
    ‘Jag förargade dina krigare, gjorde jag inte?’ frågade han.
    ‘Den starka kvinnan bara lämnade er kamp.’

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hon hummade lite till svar på hans ord och snurrade flaskan mellan fingrarna medan hon betraktade det snötäckta landskapet där utanför. Hon hade saknat det på sina resor i Karm, det karga, kalla, men ändå så vackra landskapet, men nu när hon såg på det så kände hon bara en underlig maktlöshet.

    Lyckligtvis var hon dock inte ensam, och trots att de talade om allvarliga saker så var det skönt att det bara var dem just då, inga andra öron som lyssnade eller ögon som vakade. Kanske hade hon inte förstått det förens hon återvänt hem, men Arand var en av de få som hon faktiskt, verkligen litade på och i vars sällskap hon kunde slappna av, särskilt sedan relationerna med familjen här hemma tycktes ha skiftat så väldigt medan hon varit borta…

    ”Det är värt ett försök. Om vi kan smyga in osedda och hitta en plats att gömma oss på så kanske vi kan luska ut vad han har för vanor”, sade hon med en liten nickning innan hon vred på huvudet en aning för att betrakta Arand där han ställt sig bakom henne. Gesten och hans ord fick henne att le och rycka lite på axlarna innan hon vände tillbaka den blå blicken mot fönstret igen.

    ”Och vad gäller våra krigare… Ja, och nej. Våra seder är annorlunda, och även om somliga tycker att det jag gjorde var rätt så är det nog flera som tyckte som du, men som inte vågade säga något efter det jag gjorde mot den där mannen. Min far har alltid försökt vara en rättvis ledare snarare än en tyrann, men vårt namn kommer med bagage, något som jag såg till att leva upp till… Jag ska inte ljuga, jag gillar stridens hetta, känslan av ett vapen i min hand, men att göra som jag gjorde är fel. Det skulle göra mig, och i förlängningen min far, som de vi försöker besegra. Du sade att jag var monstret, och du hade rätt. Någon behövde säga det”, svarade hon efter ett par ögonblicks tystnad.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand nickade i tysthet över hennes ord, gav något hummande här och där, men han kände sig förvånansvärt lättad över att hon kunde erkänna sina fel. Att hon inte bara var blodtörstig, utan också kunde ha ett samvete kring det.
    ‘Vi får kanalisera den törsten på något som kan hjälpa folk, om det är något du vill.’ men de hade redan konstaterat att det fanns en framtid att utforska, kanske snarlik den som gjort att de träffats från första början.
    ‘Alla har vi monster i oss, och minnen vi vill undfly.’ ansåg han, och gav henne en lätt beröring på axeln för att ge henne lite stöd, eller visa sin närvaro.
    ‘Åtminstone de av oss som inte levt ett skyddat liv.’ han log lite snett, kanske lite mer pratsam efter spriten.
    ‘Så, ditt skrik och gormande där ute i snön, betyder det att du och den där mörkeralven inte längre är tillsammans?’ undrade han.
    ‘Det påminde mig om hur kvinnor skrikit på mig, jag antar jag inte är den bästa på att hantera relationer och känslor.’

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Den lätta beröringen mot hennes axel fick henne att le en aning och hon höjde sin ena hand, den som inte höll i en flaska, och lade den över hans hand och kramade den lätt. Hon var glad att han var där, även om frågan som följde fick henne att rynka på näsan och vända sig om för att se på honom där han stod. Han brukade inte ställa så direkta frågor, men kanske hade spriten lossat hans tunga en aning, och hon fann snart att den gjort detsamma för henne.

    ”Hrmpf”, sade hon, eller det var åtminstone ett ljud i den stilen. ”Jag tror inte att det någonsin var på riktigt. Vad för förtrollning han än lagt över mig så bröts den när jag hade sönder det där förbannade halsbandet han hängt om min hals”, fortsatte hon innan hon flyttade undan hans hand från sin axel, men hon släppte den inte, utan höll den kvar i sin.

    ”Har jag tur är han halvvägs tillbaka till sin demon vid det här laget och har vett nog att lämna mig ifred. Jag är dock förvånad, och nästan lite förolämpad, över att du inte gjorde något åt saken själv”, tillade hon med en liten, road frustning.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand visste väl att han var ute på farligt vatten, men spriten gjorde kanske att han inte la allt för mycket tanke på det. Trots allt, hur mycket kunde ord skada efter alla skador de fått uthärda?
    ‘Någon vis person sa väl en gång att mörkeralver bara är trubbel. Kanske detta är ett till kapitel i den boken, eller vad säger du?’ undrade han, och liksom hon inte heller knuffade undan hans hand drog han inte heller tillbaka sin från hennes grepp. Hennes kommentar därefter gjorde så klart att hans huvud gick i baklås, som alltid då det kom till sådana här saker.
    ‘Jag… antar jag inte kände det var min plats att lägga mig i era… angelägenheter.’ sa han och skrapade sig lite genant i bakhuvudet med handen hon inte höll i.
    ‘Fast jag hade nog lust att slå honom en gång eller två.’ erkände han med ett lite pojkaktigt leende.
    ‘Han hade en talang för att reta upp mig.’

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hans ord fick henne faktiskt att höja lite förvånat på ögonbrynen för trots att han ofta blev lite mer pratglad när han fått i sig sprit så var ärligheten oväntad. Dessutom var hon inte helt säker på hur hon skulle tolka hans ord och det lite pojkaktiga, generade leendet över hans läppar.

    ”Jag önskar att du hade gjort det”, svarade hon uppriktigt, för det var sanningen. Kanske hade hon en gång faktiskt känt något för mörkeralven, men nu i efterhand var hon inte säker på om det någonsin varit något mer än en flyktig attraktion, en som han valt att utnyttja för sin egen vinnings skull. Trots allt hade hon inte känt något innan han dykt upp i Kaldrland igen och nu när hon krossat halsbandet han givit henne så kände hon ingen hjärtesorg, bara en väldig lättnad. De tunga känslorna hon burit på under de senaste veckorna var snarare kopplade till ånger över vad hon gjort och rädslan för att förlora de som verkligen betydde något, som sin familj, eller Arand.

    Insikten fick henne att vilja skämta bort det hela, men av någon anledning gjorde hon det inte, utan stod bara där och betraktade honom i tystnad medan hon brottades med impulsen att tolka hans ord så som hon själv önskade och agera på det.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand skrattade lite roat åt hennes önskan.
    ‘Nästa gång jag ser honom lovar jag att ta till nävar, som en riktig man.’ sa han lite skämtsamt. Trots allt hade mörkeralven förargat honom mer än en gång, men han hade försökt vara så neutral han kunnat vara. Hans gula ögon betraktade hennes en stund, varför skulle allt detta vara så svårt? De hade mött Ayperos och riskerat sina liv, men sådana här ensamma stunder kändes svårare än det.
    ‘Jag är glad över att… det bara är du och jag.’ sa han till sist, och suckade lätt.
    ‘Och för att vi inte behövde ha ihjäl varandra. Jag ville inte slåss mot dig.’ erkände han.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hans skratt och de något skämtsamma orden om att ta till nävar lockade fram ett litet leende över hennes läppar och hon tryckte lätt hans hand innan hon såg tillbaka upp på honom. Sättet på vilket han erkände att han var glad att det bara var dem nu och att han dessutom sluppit ha ihjäl henne värmde, även om den sista meningen också fick det att hugga till lite i bröstet på henne. Trots allt fanns det fortfarande en risk för att så skulle bli fallet. Hon hoppades förstås att allt skulle gå över förväntan, men hon hade redan stålsatt sig för att detta dåraktiga uppdrag skulle bli hennes sista och att Arand kanske skulle behöva vara den som avslutade det hela. Så varför dansa kring det, tänkte hon lite bistert.

    ”Nå, förhasta dig inte, Arand av Elfdell, du kan ännu få chansen”, sade hon lite sarkastiskt innan hon drog honom till sig och placerade en förvånansvärt öm och försiktig kyss över hans läppar. Den varade bara några sekunder innan hon lät sina läppar lämna hans, rädd för att ha tagit sig friheter hon inte borde, men ändå utan att ångra det.

    ”Men jag är glad att det är du som är med mig, och ingen annan”, tillade hon med ett litet, snett leende.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand hade precis tänkt komma tillbaka med något svar på hennes kommentar innan hon tystade honom med en kyss. Det tog honom tillbaka till deras tid i Hannadon, men denna gång var det på något vis mer äkta då de inte var så redlöst fulla efter dryckesduellen de haft då. Kyssen la dem så klart i en komplicerad situation, och han gick igenom alla skräckscenarion i huvudet först. Men sen sköt han undan dem, trots allt… vad spelade det för roll vad de gjorde? Risken fanns ju att de inte skulle överleva detta. Orden värmde, och trots osäkerheten inom honom kunde han få fram ett leende över orden och kyssen.

    Medan hans ena hand fortfarande höll hennes la han den andra på hennes höft och drog henne närmare sig för en lite mer passionerad kyss, kanske något stärkt av allt våld de redan fått genomlida idag, inre frustration över allt som skett de senaste veckorna… bara att plumsa omkring i snön innan och efter striden och inte ett ögonblick av egen tid. Men här var de ensamma nu, farliga dagar framför dem, en liten stund av frid. Han drog in hennes doft och känslan av deras kyss, innan han avslutade kyssen, pannan lutad mot hennes.
    ‘Jag är… glad med.’ svarade han, rösten ett lågt brummande. Kanske inte så glad över våldet, men glad över att de hittat varandra.
    ‘Vi är bra tillsammans, eller hur?’ frågade han, och tänkte på hur de arbetat då de dräpt bruxan, och senare hur de konfronterat Ayperos, och idag med spanarna. Och att de mellan varven inte verkade vilja skrika och gapa på varandra.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    En del av henne hade kanske trott att han bara skulle humma till svar över kyssen och sen låtsas som om den aldrig hänt, eller kanske till och med skjuta undan henne, så när han lade en hand på hennes höft och drog henne intill sig för att kyssa henne igen så blev hon uppriktigt förvånad. Visst hade de båda fått i sig ett par klunkar starkt mjöd, men det var knappast nog för att göra någon berusad, alltså kunde hon inte bortförklara vare sig sin egen handling, eller hans, med att de inte var vid sina sinnens fulla bruk. Och kanske var det därför hon blev förvånad.

    Den känslan varade dock bara något ögonblick, för ganska snart fylldes hon istället av andra, varmare känslor som fick henne att besvara hans kyss med mer passion än den hon givit honom innan.

    När hans läppar slutligen lämnade hennes så var det med en liten suck som hon lutade sin panna mot hans. Flaskan med mjöd måste hon ha släppt på golvet, för hon kom på sig själv med att ha lagt handen kring hans nacke där hon svagt kunde känna vibrationerna från hans halsband under sina fingrar.

    ”Bättre än bra. Jag har trots allt bara försökt ha ihjäl dig två gånger under alla år vi har känt varandra”, svarade hon lite retsamt, men det fanns en värme i hennes röst som också reflekterades i viset på vilket hon lät sin hand ömt smeka upp längs hans nacke och in under hans hår. Om hon blundade så kunde hon nästan glömma att de befann sig bakom fiendens linjer, i en stuga med en hög lik utanför och en medvetslös, bunden man i ett av stugans hörn.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    ‘Det är färre än de flesta velat ha ihjäl mig. Och låter som om bättre statistik än de flesta relationer…’ svarade han med en viss självironi och ett snett leende på läpparna som kanske var lite mjukare än hans leenden annars brukade vara. Arand lutade sig lite mot hennes beröring vid hans nacke och hår, ja det var nästan lätt att tänka att de var någonstans helt annanstans.
    ‘Och om vi överlever allt detta får jag väl bara oroa mig över vad din familj tänker ifall jag tar med dig på monsterjägaräventyr i syd.’ tillade han lite sarkastiskt, och gav henne en kyss till. Varför nöja sig med en, eller två, trots allt?
    ‘Lite jävelskap i terrängen, och så gör vi slut på skiten, hm?’ hummade han mot hennes läppar efter kyssen, trots allt var det väl bäst att hålla sig positiv.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hans ord fick henne att skratta, för även om hon förberett sig på att dö så var det inte utan att han tände ett litet ljus av förhoppning inom henne. Även om hon länge hyst varma känslor för honom så hade hon aldrig trott att det skulle vara mer än bara en vänskap, men de senaste månaderna, och särskilt veckorna, hade gjort det tydligt för henne exakt hur mycket han betydde för henne. Hon hade inte bara varit rädd att förlora en vän efter det hon gjort i byarna på vägen ned till Ranheim, hon hade varit rätt att förlora någon hon älskade mer än så.

    Den biten sade hon förstås inte högt. Istället så lät hon sig själv fångas upp i ytterligare en kyss. Det var ju som han sade, de var bra tillsammans, på mer än ett vis, och om det här nu skulle vara sista gången de fick vara ensamma så tänkte hon inte slösa den tiden med att grubbla på vad framtiden höll.

    ”Ah, du behöver nog inte oroa dig, vi är Kaldrländare trots allt, inte Karmansk adel”, viskade hon mjukt mot hans läppar innan hon fångade upp dem i ytterligare en kyss, en som hon helt planerat att förlora sig i när ett plågat stön hördes från stugans ena hörn, tätt följt av ett grötigt ”vad fan…” från den bundna fången som helt uppenbart återfått medvetandet och nu såg på dem med både förvirring och avsmak i blicken.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand som precis hade tänkt gå in för en till kyss stannade upp då de kunde höra ett stön i bakgrunden. Han stelnade till något, mötte Maeves blick och suckade lätt.
    ‘Varför gör det mig lugnare att ni inte är karmansk adel?’ undrade han, och vände sig om för att se på mannen som hade sitt äcklade uttryck klistrat på ansiktet.
    ‘Inte sugen på att komma med i gemenskapen? Det är antingen det, eller att styvna där ute i snön. Beroende på hur äventyrliga vi är kanske det finns plats för en tredje.’ sa han lite sarkastiskt och torrt, för att släppa Maeve och närma sig mannen. Han sjönk ned i huk, hans gula ögon glimmande i dunklet.
    ‘Men om du hellre vill prata är det en bra stund. Kanske du har några tips åt oss om hur vi ska hitta till Ranheim, hm?’ frågade han och rufsade om mannens hår, för att se över axeln till Maeve.
    ‘Så hur brukar ni göra sådant här? Jag menar… Jag har ju sett dig utföra blodörnen en gång.’

     

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hon hade nästan glömt bort fången fram till dess att han avbröt vad som hade kommit att arta sig till en riktigt trevlig stund, platsen till trots. Avbrottet fick Maeve att ogillande rynka på näsan och trots att hon precis erkänt att hon gått för långt i sin hantering av fienden tidigare så kände hon sig tämligen lockad att hantera fången på ett liknande vis nu, särskilt när Arand släppte taget om henne. Hans kommentar fick henne dock att flina lite roat innan hon skakade av sig den värsta av irritationen och vände sig mot fången där han halvsatt i ett av hörnen. Uppenbarligen hade han inte förväntat sig att vakna upp till det han vaknat upp till och vem kunde klandra honom?

    ”Jag har inget emot att göra om det, om det är enda sättet att få ett snabbt svar. Till skillnad från monsterjägaren här så är jag inte särskilt sugen på en tredje deltagare, och du avbröt oss precis”, sade hon lite bistert och lade armarna i kors över bröstet medan hon betraktade mannen på golvet. Styvna ute i snön skulle han få göra oavsett, frågan var bara i vilket skick han skulle hamna där ute.

    Omnämnandet av blodörnen verkade dock ha väckt rädslan inom honom, säkerligen för att även han nåtts av ryktena om vad Maeve Ulfhedna gjort i byarna norr om Ranheim och därför var fullt medveten om att det inte bara var tomma hot. Mannen såg från Maeve till Arand innan han skakade på huvudet.

    ”Ni är redan på rätt väg. J-jag kan visa er vägen över passet om ni bara låter mig gå sen”, kraxade han medan han diskret försökte lossa på repen som band samman hans händer.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand hummade bara lite medhållande till Maeves kommentar, mest för att ge mannen något att fundera på. Han suckade lite åt det enkla svaret som följde efter orden.
    ‘Så vad tror vi, är detta en lögn eller ett snabb svar för att han faktiskt på riktigt är rädd för dig?’ undrade han med ett höjt ögonbryn i Maeves riktning. Arand gick fram till mannen och drog upp honom på fötter.
    ‘Är du beredd att förråda din ynkrygg till mästare, hm?’ undrade han lite nyfiket.
    ‘Men bäst för dig att du visar vägen, om du inte vill avsluta ditt liv som dina styva kamrater där ute.’ sa han och knuffade ned mannen åt sidan.
    ‘Så vad tror du, kan vi lita på honom eller borde vi bara göra oss av med besväret?’ undrade han i riktning mot Maeve, mest för at lägga lite press på mannen.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Nå, egentligen hade hon ingen lust att rista blodörn en gång till, men mannens svar hade kommit lite väl snabbt och dessutom kände hon sig fortfarande irriterad över att ha blivit avbruten. Hon hade nästan lyckats inbilla sig att hon skulle kunna få spendera åtminstone en natt under tak, och dessutom tillsammans med Arand, innan helvetet brakade lös.

    Tanken fick henne att kasta en snabb blick utåt där snön redan hade börjat falla igen och himlen långsamt börjat mörkna. Hon vände den tillbaka till den lilla stugan igen och såg slutligen ned på mannen där han åter hamnat på golvet. Han såg uppriktigt rädd ut men hon visste bättre än att lita på fienden, särskilt en som var trängd.

    ”Troligtvis en blandning av båda”, svarade hon slutligen, fullt medveten om att de inte skulle kunna låta mannen leva, oavsett om han visade dem vägen genom passet eller inte. Hela det här uppdraget stod och föll med deras förmåga att smyga sig in i Ranheim, och att riskera att röjas av en man som valde att springa hem och skvallra var inget alternativ.

    ”Jag föreslår att vi väntar ut snön och natten här i stugan, och i morgon låter vi vår nya vän här ta täten. Om du leder oss rätt så får du din frihet, och om inte, nå, då vet du vad som väntar”, tillade hon med en suck innan hon kastade en något plågad blick åt Arands håll.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand var så klart ingen dum man, något idealistisk ibland kanske, men han förstod deras situation och uppdragets natur. Han förstod Maeves blick, och gav henne en nick. Att ha en stressad och rädd karl i stigan var så klart inget alternativ, så Arand vände sig mot mannen och satte sig ned på huk.
    ‘Sov nu, du har en lång dag framför dig imorgon.’ sa han stillsamt, sträckte fram handen mot mannens tinning, och kallade på den energi han hade inom sig. Så klart inte lika mycket som en magiker, men tillräckligt för att göra det han ville. Ett vitt sken tändes i mannens ögon då Arand pressade sig förbi hans icke-befintliga magiska försvar, och stunden senare sjönk mannen ned i djup sömn.
    ‘Bättre att han är utslagen än att han försöker göra vårt liv mer besvärligt än det behöver vara. Tyvärr kan jag inte gräva i hans huvud som en magiker kanske skulle, så vi får hoppas på att han värnar tillräckligt om sitt liv för att leda oss rätt.’ han tog en filt och lade den ovanpå mannen så de slapp se på honom.
    ‘Eller tror du risken är för stor?’ undrade han, och vände blicken mot henne.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    ”Det var… Skonsammare än det jag hade i åtanke”, kommenterade hon med en något road frustning när Arand fick mannen att somna utan att slå honom i huvudet igen, vilket var vad Maeve hade planerat. Hon var dock tacksam över att hon slapp göra det, om så enbart för att det skulle ha förstört stämningen en aning, särskilt om det skulle visa sig att hon slagit för hårt och mannen inte vaknade dagen därpå.

    Med ett litet leende lät hon armarna falla till sidan där hon tidigare hållit dem korsade över bröstet och gick fram till mannen för att se till så att repen kring hans händer och fötter inte lossats allt för mycket när han försökt ta sig loss. Sen sträckte hon på sig igen och vände upp blicken för att möta Arands.

    ”Mitt rykte föregår mig, jag tror att han faktiskt var rädd på riktigt. Med lite tur så visar han oss rätt väg. Det är värt ett försök. Vi vet ungefär i vilken riktning Ranheim ligger och om han leder oss rätt så borde vi skymta slutet på bergen redan i morgon. I värsta fall förlorar vi en dag och måste följa våra egna spår tillbaka hit och börja om”, svarade hon med en lite axelryckning.

Viewing 20 posts - 21 through 40 (of 137 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.