- This topic has 182 replies, 6 voices, and was last updated 21 h, 45 min sedan by
.
-
Arand såg tyst på när Bodil ställde sig upp, redo att agera om hon gjorde något som kunde försätta dem i fara. Han höjde ett ögonbryn och suckade tungt för sig själv över vad som hände framför hans ögon, orden som utbyttes. Han vred sig långsamt mot Maeve och viskade, tillräckligt lågt för att inte Aslög skulle höra, men med tillräckligt mycket vass ironi för att hon skulle känna av den ändå.
“Se där. En till självmordskandidat. Vi kanske borde trycka upp fanor med för vår lilla klubb.” Han gnuggade tinningarna som om det skulle få hela situationen att försvinna, lite retligare än vanligt efter kampen de hade haft innan – så trött och sliten som han sällan känt sig. Men inget försvann. Det gav bara mer huvudvärk medan pratet fortsatte.
Han satte sig ned, och lät ryggen sjunka ner mot Maeves som stöd och drog manteln över benen medan han lyssnade på Aslög och Bodil. Han vände sig bort mot elden de gjort upp, drog manteln tätare och tänkte på hur mycket enklare livet varit när monstret man bekämpade var tre meter högt och luktade svavel. Då visste man åtminstone vilken ände man skulle hugga först snarare än detta politiska dravel.
“Jag kunde inte bry mig mindre om vems fana som fladdrar över Ranheims jävla port.. Ulfhednas, Turins, svartfåglarna eller nån annan skitstövel med ambitioner och allt för lite vett mellan öronen.” Han drog fingrarna över svärdets skida, som för att känna något fast mitt i all röra.
“Jag är bara en monsterjägare.” Han såg över axeln mot Maeve, rakt, utan undanflykter.
“Men om du tänker följa dessa rakt in i vargens käftar för att få ett slut på detta… då följer jag med. Inte för att jag tror på det där jävla kriget. Men för att jag tror på dig, och att du förtjänar ett avslut efter vad den jäveln gjorde mot din familj.”En kort paus, ett lätt ryck i ena mungipan, nästan ett leende.
“Så, när du väl sätter yxan i Turin… och det hoppas jag innerligt att du gör… sikta på njurarna först. Det sägs göra ondast.”
Han lutade sig tillbaka, slöt ögonen en stund, och tillade.
“Och om vi dör på vägen? Tja. Då får vi åtminstone lite sällskap i helvetet. Och jag har hört att de har bättre vin där än skiten ni dricker här i Kaldrland.” fnös han lite torrt.
-
För en kort stund så var hon försjunken i egna tankar, tankar kring hur denna plötsliga händelseutveckling trots allt skulle kunna gynna dem. Aslögs uppdykande hade först känts som ett av gudarna sänt straff, en påminnelse om hennes ambivalens kring hela situationen, hennes misslyckanden och snedsteg, men nu… Kanske var det hon tolkat som ett straff egentligen en gåva? I Ranheim hade hennes plan gått i kras när jarl Turin inte verkat lika mån om att avsluta det hela som hon själv, hon hade till och med övervägt att överge hela den dumdristiga planen, trots att det inte bara skulle ha givit hennes självkänsla en törn, det skulle också ha fläckat hennes heder.
Men nu… Nu var Aslög plötsligt med i bilden och hon var inte längre bara en krigare, hon var en ostoppbar kraft driven av hämndlystnad. Och så hade de Bodil, som precis rest sig upp och helt oväntat bytt sida, åtminstone som det såg ut. Hon kunde inte hjälpa det, men ett litet, vasst leende spred sig över hennes läppar. Rädsla och fruktan kunde förändra månget hjärta tycktes det. Hon fick skaka av sig tanken innan den fick ett ordentligt grepp om henne.
”Så det verkar som om du gör oss sällskap då, Aslög. Vårt uppdrag är trots allt detsamma, oavsett hur vi senast skiljdes åt”, sade hon med samma lilla leende och en snabb blick åt Bodils håll. Hon behövde inte säga något för att den andra kvinnan skulle förstå att Maeve Ulfhedna var både nöjd, tacksam och något misstänksam över den plötsliga vändningen, men att hon trots det inte tänkte avslöja något om deras egentliga bekantskap.
Situationen var nästan nog för att hon skulle brista ut i skratt, men hon insåg hur det hade sett ut, så hon lyssnade bara på Arands viskande ord och mumlet från Bodil och hennes män och tackade tyst Oden för den bajsmacka han kokat ihop åt henne och hennes familj. Var det så här det kändes att vara vald av gudarna så var hon osäker på om det var värt besväret.
”Så lätt slipper du inte undan. Jag har hört att mjödet flödar i Valhall, skulle vi hamna där istället för i ditt Helvete”, viskade hon tillbaka, och då kunde hon inte låta bli att frusta lite av skratt innan hon tog monsterjägarens ena hand i sin och tryckte den lätt.
-
Bodil mötte Maeves blick och kände sig lite osäker på vad exakt den innebar, men kunde åtminstone läsa på henne att hon inte tänkte avslöja dem. Anledningen hade kanske inte någon betydelse egentligen. Hon log åt henne och tog några djupa andetag innan hon drog fram sin kniv och började dra den längst lädret över hennes handled, vässande den medan hon sedan stirrade på Bodil igen som återigen bar på sin stora hammare och började vandra bort från gruppen, som om hon påbörjade en patrull, även om hon inte vandrade långt. Kanske var hon rastlös?
“Sov, vänner. Det finns inget mer vi kan göra nu. Möter vi inte den eviga sömnen är det bara för att vårt sällskap, det levande eller det döda, skonar oss.” Hon talade till sina män som fortfarande verkade lite fundersamma över vad Bodil hade gjort, men nickade och lade sig båda ner.
Bodil såg mot Arand och Maeve fundersamt medan hon var djupt i sina tankar. Hon avskydde läget hon befann sig i och vad hon övervägde att göra, det kändes inte hedersamt, men var fanns det ens heder att finna i dessa tider? Turin fann styrka i Ran och Bodil visste vilka hemskheter Turin utfört. Maeve var inspirerande som kvinna och krigare, men heder var inget man kunde utmärka henne med. Mannen, Arand? Hade han ens en herre? Hans liv verkade vara detta. Det fanns nog heder i det, att slåss mot monster, men vad gjorde det med ens själ, med ens mänsklighet? Bodils folk? De ville se Maeve död. Hämnd, inte kärlek eller trohet drev dem till Turin.
Bodil avskydde känslan inom sig. Det här var inte den hon skulle vara. Hon ville skratta, älska, leva ett hederligt liv, men glädjen och hedern kändes fjärran.
Precis som hon blev klar med kniven sin, precis innan hon tog undan sin arm så landade plötsligt en korp på lädret på armen. En av korparna som så ofta höll henne sällskap när hon hade sina patruller eller vandringar. Höll den koll på henne ända här ute? Hon log åt den, tryckte försiktigt sin panna mot fågelns huvud uppskattande och lade sig sedan ner. Med lite tur skulle hon vakna upp igen när natten var förbi, hennes samvete förhoppningsvis lite renare och idéerna flödande. Korpen hoppade upp på axeln hennes när hon lade sig på sida och med den nära kände hon sig trygg, falsk trygghet som det må ha varit, och somnade nästan på en gång. Det hade varit en stressfylld dag och hennes kropp välkomnade chansen att vila.
Aslög verkade absolut rastlös, hon vandrade korta längor, cirkulerade värmekällan och såg sökande bort mot dalens höjder. Då och då stannade hon och tittade på gruppen som var samlad, men om hon hade några särskilda tankar åt ett håll eller annat gick inte att läsa på hennes ansikte. Då och då kliade hon det stora, dödliga såret och ibland kunde hon stanna upp helt och hållet och bara stirra blankt på ingenting alls, för att sedan efter en stund fortsätta hennes rastlösa patrullering igen, hela natten igenom eller tills någon började prata med henne.
You must be logged in to reply to this topic.