Kanske var det bara till hälften ett skämt från Bodils sida, men Maeves min surnade en aning. Hon mindes allt för väl hur Turins folk redan försökt sig på den taktiken, att dräpa henne medan hon sov. Det var lika fegt nu som då, men hon fick snart släppa tankarna på det hela. De klev ned i en dal som förvånansvärt nog fortfarande bar spår av grönska, och dessutom var betydligt varmare än deras tidigare omgivningar. Hon förstod Bodils tecken för grotta när hon vände sig mot dem och nickade. Kanske skulle hon förmedla det till Arand, men de hade knappt hunnit nå ned till vattnet innan hon blev varse samma ljud som Arand precis reagerat på.

”Vid Oden…” Flämtade hon kort. Hennes händer blev plötsligt stela och hennes hjärta hoppade över ett par slag. Det som reste sig ur snön var inget hon inte sett förut, döden bekom henne inte, men när den rörde på sig… Hennes tankar gick direkt till viset på vilket de funnit hennes bror, Kettil, blå och lila och uppsvullen. Draugen påminde henne om det, och hon rös.

”Ni, eld!” Upprepade hon i en befallande ton och gestikulerade mot Bodils män. Hon misstänkte att de inte skulle vilja ta blicken från henne och någon måste ju hjälpa monsterjägaren.

Med ett kort frustande stampade hon ett par gånger med fötterna mot den hårda marken som för att egga på sig själv innan hon började röra sig mot Arand. Mot den onaturliga snabbheten som den odöda uppvisade så skulle hennes sköld bara sakta ned henne, men hon knäppte loss den från ryggen och vägde den i sina händer innan hon lyfte blicken mot monsterjägaren. Han högg vilt med svärdet, en dans hon beundrat många gånger förut, men draugen var stadig på benen och verkade svår att få ur balans.

”Vad var det du sade, monsterjägare? Av med huvudet? Pass på!” Ropade hon roat innan hon med imponerande träffsäkerhet kastade skölden rakt mot den odöda. Den träffade varelsen med den hårda kanten av metall rakt i bakhuvudet och fick den att stappla till. Förhoppningsvis var det allt Arand behövde för att avsluta det hela innan det kom fler…