- This topic has 176 replies, 6 voices, and was last updated 10 h, 47 min sedan by
Vintersaga.
-
Kanske var det bara till hälften ett skämt från Bodils sida, men Maeves min surnade en aning. Hon mindes allt för väl hur Turins folk redan försökt sig på den taktiken, att dräpa henne medan hon sov. Det var lika fegt nu som då, men hon fick snart släppa tankarna på det hela. De klev ned i en dal som förvånansvärt nog fortfarande bar spår av grönska, och dessutom var betydligt varmare än deras tidigare omgivningar. Hon förstod Bodils tecken för grotta när hon vände sig mot dem och nickade. Kanske skulle hon förmedla det till Arand, men de hade knappt hunnit nå ned till vattnet innan hon blev varse samma ljud som Arand precis reagerat på.
”Vid Oden…” Flämtade hon kort. Hennes händer blev plötsligt stela och hennes hjärta hoppade över ett par slag. Det som reste sig ur snön var inget hon inte sett förut, döden bekom henne inte, men när den rörde på sig… Hennes tankar gick direkt till viset på vilket de funnit hennes bror, Kettil, blå och lila och uppsvullen. Draugen påminde henne om det, och hon rös.
”Ni, eld!” Upprepade hon i en befallande ton och gestikulerade mot Bodils män. Hon misstänkte att de inte skulle vilja ta blicken från henne och någon måste ju hjälpa monsterjägaren.
Med ett kort frustande stampade hon ett par gånger med fötterna mot den hårda marken som för att egga på sig själv innan hon började röra sig mot Arand. Mot den onaturliga snabbheten som den odöda uppvisade så skulle hennes sköld bara sakta ned henne, men hon knäppte loss den från ryggen och vägde den i sina händer innan hon lyfte blicken mot monsterjägaren. Han högg vilt med svärdet, en dans hon beundrat många gånger förut, men draugen var stadig på benen och verkade svår att få ur balans.
”Vad var det du sade, monsterjägare? Av med huvudet? Pass på!” Ropade hon roat innan hon med imponerande träffsäkerhet kastade skölden rakt mot den odöda. Den träffade varelsen med den hårda kanten av metall rakt i bakhuvudet och fick den att stappla till. Förhoppningsvis var det allt Arand behövde för att avsluta det hela innan det kom fler…
-
Bodil stod stum för ett ögonblick när den avslöjade sig, kunde inte göra mycket annat än att stirra på den odöda varelsen för att sedan ryckas tillbaka till verkligheten av hennes män som redan börjat gräva genom sin packning för verktygen så att de kunde göra eld. Hon själv hade låtit sina tankar vandra till alla de sagor hon hört som liten som alltid avfärdats som fantasi, även om hon länge varit väl medvetet om det övernaturliga om vandrade i världen och odöda dessutom. Draugr var annorlunda dock, det var deras egna myter som hon betraktat som lite annat än en skrämseltaktik riktat mot barn så att de skulle uppföra sig.
Hennes kropp rörde sig snabbare än hennes sinne och hon reflexmässigt hjälpte dem med elden fastän hennes tankar var långt borta. Hon hade rest sig upp med handen på vapnet utan att hon lagt mycket tanke på vad hon gjorde och stirrande mot striden. Återigen fick hon ryckas in i verkligheten av sina män när en av dem pressade en brinnande fackla i handen på henne och tände en andra fackla med eld från den första. Hon höll svärdet sitt hårt i ena handen och facklan i andra och började sedan rusa mot striden. Lauf och Bror med var sin fackla bar sköldarna sina i andra handen men även de rusade mot Draugrn.
När Bodil såg Maeves sköld träffa varelsen så att den stapplade till så slungade hon sin fackla genom luften sista sträckan mot den. Hon var inte så optimistisk att det skulle räcka, men förhoppningsvis var det mer till Arand än bara hans ord, kanske han kunde ta vara på facklan och använda den bättre än hon själv skulle kunna göra. Samtidigt drog hon med sin nu fria hand upp sin yxa och bevakade striden, inväntande en möjlighet att bidra hellre än att vara i vägen. Hennes män däremot höll sig ändå längre i bakgrunden, för även om de hade varit snabbare på att agera med elden än Bodil hade varit, verkade de betydligt mer skakade nu när allt var i rörelse och en eventuell strid med besten var en risk.
Kort inpå däremot tvingades Bodil vända blicken när skrapande ljud från två av grottorna gjorde det tydligt att fler höll på att anlända och synen från de som vandrade ut ur grottorna skapade rysningar längst hennes kropp. Leif, Aksel, Helga … Några av de som försvunnit och fler utöver dem som hon dock inte kände igen. De var inte lika snabba eller för den delen lika förvridna som den som Arand och Maeve stred mot, men de var helt klart inte helt vid liv, tydliga skador till kropp, väldiga öppna, frusna sår och likblek hud. Förvred denna Draugr sina offer till någonting liknande den själv? Det kunde hon inte minnas från sagorna. Eller var det någonting med området som gjorde detta? Hon behövde verkligen tömma den där Arand på information när detta var slut.
“Bakom oss!” Tjöt hon tillslut när hon var helt övertygad om att de faktiskt inte var vid liv, någonting hon borde ha listat ut betydligt snabbare. Hur var hon den trögaste av alla i gruppen just nu, hon som alltid varit så snabbtänkt.
-
Arand såg i ögonvrån hur Bodil och hennes män skyndade sig att tända eld, hur Maeve skickligt kastade sin sköld och fick det förvridna monstret att vackla. Draugen rörde sig som en orm, vrålade med ett ljud som slet genom luften och in i benmärgen, kanske för att kalla på fler av sitt odöda släkte. Dess blottade käft var fylld med tänder i ett förvridet avskyvärt ansiktsuttryck, ögon som glimmade av hat mot allt som levde.
Arand var inte sen att utnyttja fördelarna han fick. Han hann se hur Maeves sköld träffade Draugen bakifrån och i samma ögonblick som varelsen stapplade till, såg han sin öppning. Som en gåva från gudarna, om man trodde på sådana saker. Han slungade sig framåt, svärdet höjt, hugget så precist att det kändes som om världen drog sig samman till bara hans arm, bara den egg som skulle separerade den odöda skallen från den odöda kroppen.
Men så fel han hade.En levande människas nacke hade inte gett något motstånd, men det var som att hugga i en rotvälta av stål. Draugen var snabbare än han trodde, snabbare än något dött borde vara. Varelsen ryckte till i sista sekund, så att bladet bara skar djupt i halsen men inte helt igenom, och fastnade som om Arand huggit i en trädstamm. Snart skulle den skaka av sig bedövningen från Maeves sköldkast. Arand skulle dra tillbaka svärdet och förberedde sig för nästa hugg, men varelsens ryck slet istället svärdet ur hans händer och där vacklade den nu ilsket fram och tillbaka med hans svärd irrandes hit och dit så han själv fick ducka för att undvika att få svärdsfästet i tinningen.
‘Din fan!’ spottade Arand, och han duckade undan ett klösande slag som kunde ha rivit hans ansikte till oigenkännbara former. Han backade undan, ett steg, två. Ett grymt, snett leende fanns på Arands läppar, blodsmak på tungan. Han såg hur Draugen vred sig, hur varje rörelse visade dess hat mot honom och Maeve som skadat den. Det var bra. Hatet gjorde den förutsägbar, men inte tillräckligt långsam. Inte än.
Ett till jävla mirakel uppenbarade sig då Bodils flammande fackla flög genom luften. Bodil. Kvinnan kunde tänka i stridens hetta. Monsterjägaren borde inte varit så förvånad, men han hade inte så mycket tillit för dessa kaldrländare. Facklan slog ned mot Draugen och brinnande gnistor sprätte ut över marken, slog gnistor av dess torra, döda kött. Det räckte inte för att tända den, men nog för att få den att rycka undan, som om den blivit bränd. Uppenbarligen skrämde elden något primitivt instinktivt i varelsen.
‘Eld!’ skrek han åt de andra, även om de redan hade uppmärksamhet på något annat, och kände hur det ordet var som en befallning från underjorden. De behövde mer eld. Allt i honom skrek efter att sätta den i brand, bränna ut dess kalla mörker och göra slut på skiten. ‘Maeve, ta dens uppmärksamhet!’ vrålade han. Han kände sig rätt naken där, utan klingan i sina fingrar. Varelsen gjorde utfall igen, farligare med hans glimmande stål fast i nacken.
Arand fick undvika fler utfall, tills han tog risken att göra en kullerbytta i snön och greppa tag i facklan från marken. Den glödde, brann starkare än innan, och han kände hur elden slickade hans hand när han höll den nära.‘Igni!’ vrålade Arand med facklan framför sig som en sköld, likt en präst som desperat skulle hålla en religiös talisman mellan sig och en vampyr. Men det fanns makt i det ordet, kanske inte i ordet i sig, men kraften som Arand hade inom sig och kallade på i den stundne. Eldlågan flammade till och skjöt som en vind av eld från facklans spets genom luften och omfamnade monstret i en eld som fyllde hela dalen. Elden brände Arand med, men han höll bara hårdare om facklan och kämpade sig framåt i snön medan monstret skrev och viftade med sina armar. Med en sista ryckning pressade Arand facklan rakt in i den gapande käften, och skriket tog slut samtidigt som Arand fick ett slag i bröstet som knuffade ned honom i snön med en duns som fick världen att snurra.
‘Bakom oss!’ väste han lite ansträngt åt Maeve, åt varelserna Bodil uppmärksammat. -
Hon hade varit säker på att Arands hugg skulle klyva draugens huvud från dess kropp, men så fastnade det bara där, halvvägs genom den tjocka nacken, och Arand tvingades ducka för sitt eget svärd. Hon kunde höra Bodils varnande rop, men monsterjägarens befallning om att ta den odödas uppmärksamhet gav henne ingen tid att se sig om. Istället kastade hon fruktan åt sidan och gav sig in i striden med draugen.
Utan sköld var hon mer sårbar, men hon hade aldrig varit den som gick fram med försiktighet, så varför börja nu? Hon drog fram de båda yxorna hon lånat av Bodil och gav sig på draugen för att avleda dess uppmärksamhet från Arand medan han duckade för sitt eget svärd. Den var snabb, förvånansvärt snabb, och hennes kropp var trött, men snart nog kunde hon se Arand höja en fackla mot dem och om hon inte förstått vad han skulle göra så hade hon kanske stått kvar. Lyckligtvis kände hon monsterjägaren tillräckligt väl för att se orden som formades på hans läppar innan elden kom farandes mot draugen, och henne, liksom ett brinnande spjut.
Hon hoppade undan och rullade en bit i snön, men fick ändå slå bort lågor ur pälsen hon bar över sina axlar när hon stapplande kom på fötter igen. Draugen var död, men givetvis fanns det fler. De kom stapplandes mot dem bakifrån, från hållet där Bodil och hennes män stod. För ett ögonblick övervägde hon att bara lämna dem åt sitt öde, låta dessa odöda ta hand om dem och själv fly tillbaka genom bergspasset… Men vad hade då varit meningen med att ta sig till Ranheim alls? Hon hade släpat hit Arand, hade dödat så många män och kvinnor, hade låtit sig själv bärsärka sin väg genom landet, allt för att få en chans att ta kål på Turin. Hon kunde inte bara vända om nu.
Så med en snabb blick till Arand, för att försäkra sig om att han inte var värre skadad än han kunde hantera, så vände hon sin uppmärksamhet mot Bodil och hennes män och det nya hotet som kom stapplandes mot dem.
”Gör som monsterjägaren säger. Mer eld!” Uppmanade hon männen när hon slöt upp vid Bodils sida, lagom i tid för att låta den första av de nyanlända draugerna få ett smakprov av hennes stål. Yxans egg sjönk djupt ned i det redan döda köttet, men varelsen verkade inte ens känna av det, fastän ena armen nu hängde oanvändbar.
-
Männen hade övergett allt vad stolthet och prestige var och följde deras direktiv, de påbörjade ivrigt elden på så säkert avstånd som de kunde bygga utan att vara för långt bort när elden var klar. Under tiden som de slank iväg för att förbereda mer eld hade Bodil lyckats samla sig och med båda hennes yxor dragna rörde hon sig i Maeves närhet och efter en snabb bedömning av Maeves rörelser kunde hon göra sina egna anpassningar och skyddade Maeves sårbara vinklar. De odöda vägrade stupa när hennes yxor mötte de punkter på kroppen en vanlig människa hade avlidit från att ha blivit träffade i, men hon slutade inte svinga. Hon hade lyckats hugga armen av en av deras anfallare, beklagligen en gammal vän till henne, och en spark hade skickat en annan av dem till marken. Dessa verkade betydligt svagare än den Arand hade fastnat med, men vad hon än gjorde fortsatte de kliva upp och även om ett yxhugg hade gått halvvägs genom överarmen var de inte hindrade från att svinga med den och tvinga henne att hoppa undan.
En av hennes män var på väg med elden när Bodil blev omkullvält av den omöjliga situationen där tre rusade på henne samtidigt. Hon rullade åt sidan i den kalla snön precis innan en av dem föll framåt från sin egna drivkraft och gravitation. Den sträckte sig efter henne från marken, fick tag i hennes arm och hon hann känna en kraftfull panik, en rädsla för att bli som en av dem även om hon inte hade någon aning egentligen om det var så det faktiskt fungerade. Hennes hjärta slutade slå för ett ögonblick, för att i nästa ögonblick nästan studsa ut ur bröstet på henne när någonting med en väldig kraft slog ner i varelsen bredvid henne i snön. Med ett väldigt brak, följt av ett sus av snö och kroppsdelar slutade den odöda varelsen röra på sig och Bodil stirrade chockat på det som var kvar av den där den låg. Vad hade hänt?
Ovanför den höjdes en slägga upp i luften och snart svingades den efter ett 360 graders snurr från dess bärare med en väldig kraft in i en annan odöd som blev skickad högt upp i luften från kraften från träffen. Inte död, den klev upp igen när den landade, men den var inte så hel som den hade varit innan. Släggan sänktes till marken och en hand erbjöds Bodil, som tveksamt accepterade den och blev dragen upp från marken med chockerande enkelhet som det verkade. Väl på två fötter igen fann hon sig själv se rakt in i ett par intensiva, gråa, till synes döda ögon.
Aslög, den muskulösa, väldiga kvinnan med sin ikoniska slägga log åt henne, ansiktet likblekt, helt saknande den vackra färg blodet som rusade under deras hud borde gett henne. Hon hade ett stort sår i nacken från någonting vasst som rivit rakt in i den och runt såret fanns sedan länge torkat och fruset blod, mer än någon människa borde ha utanför sin kropp istället för i den. Inte längre vid liv, men absolut inte död klappade Aslög Bodil på axeln och blev kort därefter omkullsprungen av en annan odöd. Rullande rasade Aslög iväg längst slänten i snön, brottandes med den andra odöda lämnades Bodil stirrande efter dem en kort stund innan hon kom ihåg att de var omringade av odöda och hon återigen tog till yxorna och sökte reda på Maeve i vimlet. Hon hittade henne snabbt och anföll en av de odöda i hennes närhet samtidigt som en av hennes män anlände med en fackla, viftande mot en odöd mellan honom och Maeve.
-
Arand som rest sig och fått tillbaka sin hållning efter den våldsamma kampen tillsammans med Maeve såg på det hela som om tiden saktat ned, varje ögonblick insvept i ljudet av metall mot dött kött, vrål som ekade genom snön, och lukten av bränt kött när eld fick fyr på någon av de odöda nu då männen äntligen fattat galoppen och börjat göra som han och Maeve sagt. Hans svärd fräste i snön efter att hans magi omslukat svärdet och draugen med eld, och med ett ryck drog han den ur nacken på den nu stilla och döda varelsen som en gång varit en människa, samtidigt som han tog facklan ur dess förkolnade käft med den andra.
Hans hjärta dunkade vilt, men det var inte av rädsla – det var av det mörka, instinktiva lugn som alltid kom över honom i stridens hetta. Han såg hur Bodil reste sig med hjälp av den nya spelaren, den märkliga odöda kvinnan som kommit till undsättning.
‘Helvetes alla vålnader…’ mumlade han tyst för sig själv när han förstod vad som måste göras.‘Maeve!’ ropade han, rösten skar genom ljudet av strid. ‘Samla dem mot elden!’ i ett snabbt ryck fick han upp hennes sköld och slängde den åt henne i en båge. Männen hade äntligen fått upp vad som kunde likna någon slags lägereld, även om den fräste och kämpade i snön kunde det vara tillräckligt. Draugerna var snabba, starka, men de var också dumma. Att driva dem mot en enda plats där elden kunde göra sitt verk var den enda lösningen han kunde se i den mängd de nu slogs mot.
Arand knuffade bort två stapplande draugar som försökte ta sig nära honom med blottade tänder och tomma ögon. Hans hand greppade facklan han höll och han svepte den genom luften som en piska, flammorna slickade den döda huden och fick de ruttnande kropparna att rygga tillbaka, om än bara tillfälligt. Han såg upp och mötte Maeves blick, såg hur hon kämpade med sina yxor, och ett kallt leende drog över hans läppar då hans rygg pressades mot henne så de kunde försvara varandra mot mängden odöda omkring dem.
‘Dags för den sista dansen, Maeve. Gör plats vid elden!’Med ett precist hugg halverade han en av monstrens huvuden. Blodet, svart och tjockt som tjära, sprutade i en båge innan det stelnade i kylan. Draugen rörde sig fortfarande, men vinglade, desorienterad. Arand lät facklan flyga mot den närmaste varelsen, och det blossade upp ett skarpt, fräsande ljus när elden grep tag i det torra, döda köttet. Ett väsande vrål steg som en kör av fördömda själar. Han hann inte tänka på den odöda som verkade slåss vid deras sida just då, vågade inte tro att de hade en allierad i denna kamp. Inte än i alla fall.
‘Bodil, med mig!’ skrek han då hon fått hjälp och kommit upp från fienderna som säkerligen skulle blivit hennes död.
‘Vi knuffar dem mot lågorna!’ lättare sagt än gjort, men de hade ett mål och då var det bäst att göra det. De andra männen försökte använda sina sköldar för att hjälpa dem i den lilla sköldmur de skapat mellan sig själva och draugerna, drivandes dem närmare elden.Kampen hårdnade, men Arand kunde se hur elden började omringa draugerna, och en av männen med fackla hade fått rätt idé om hur detta skulle handskas och dansade in och ut mellan sköldbärarna och försökte tända på de dödas hår och kläder. En bit bort såg han Aslög som hastigast kämpa, men han fokuserade på planen.
De sista levande draugerna pressades närmare elden som ännu inte slocknat med hjälp av deras vapen och sköldar. Ett skrik hördes då en av männen blev överrumplad av de odöda. Arand höjde sitt svärd, nu täckt av blod och sot, och tog ett sista steg in i eldens kämpande sken bakom de odöda som de pressat så nära elden de kunnat.
‘Nu, alla tillbaka!’ röt han, och på hans order backade Bodils män, drog med sig den skadande och vrålande. Han hoppades Maeve och Bodil skulle vara lika kvicka.‘Låt dem brinna…’ tänkte han, och kallade på den lilla magin han hade. Inte så mycket som en fullbordad magiker, men tillräckligt för detta då elden redan fanns där. Arand sänkte sin röst till ett nästan ohörbart mummel, hans läppar rörde sig medan han uttalade de forntida orden som pulserade med kraft, den kraft han hade inom sig. Hans blick brände av beslutsamhet, och han kände hur magin bubblade genom hans ådror som smält järn. Snön under hans stövlar fräste och smälte när värmen steg.
Hans hand, nu stadigt runt svärdets blodiga handtag, sträcktes framåt, fokuserade magin mot lägerelden. Elden som redan kämpade i sin omgivning reagerade omedelbart, flammorna flämtade som om de drog ett djupt andetag. Sedan, som en orm som väckts ur sin dvala, kastade sig elden framåt och grep tag i draugerna. Lågorna slingrade sig längs deras ruttnande lemmar och tvingade dem att rycka till som om de plötsligt mindes smärtan av levande kött.
Ett skri, långt och utdraget, fyllde luften när elden svällde till en rasande storm. Draugerna famlade blint i ett försök att fly medan de brann. Snön runt elden började smälta till en ångande slask, och det svarta, tjärliknande blodet droppade från de brinnande kropparna som ett regn av sot och aska.
Arand andades tungt, svetten rann nerför hans panna trots kylan som fortfarande låg tung över dem. Den intensiva värmen från elden drev bort isvindarna och fick luften att dallra. Hans magi började mattas av, men elden var tillräckligt stark nu för att hålla sig själv vid liv. Han visste att det här var deras chans. Ett sista försök att kväsa hotet. Han kände hur magins användning fick blodet och värmen inom att kallna, trots eldens inferno omkring dem. Vacklande tog han några steg bakåt, och kunde inte längre hålla upp svärdet som han använt för att fokusera magin. Han vacklade bakåt, bort från draugerna som nu var som facklor själva. Detta skulle ge dem chansen att avsluta det, men han själv var för svag för att delta längre i striden, och sjönk darrigt ned på knä bland de flammande fienderna, svärdet föll med en duns ned i snön bredvid honom.
-
I stridens hetta var det lätt att glömma både tid och rum, och för en stund så var så fallet även nu, trots att fienden inte var levande. Ena stunden stod hon sida vid sida med Bodil, och i nästa var hon rygg mot rygg med monsterjägaren. I den stunden glömde hon bort var de var och i vilket sällskap, det var hon och han, kämpandes sida vid sida som så många gånger förut och det fick hennes hjärta att slå ett extra slag. Kanske tänkte hon säga något, men inga ord kom över hennes läppar. Hennes blick fästes istället på kvinnan som precis gjort dem sällskap i kampen och för ett ögonblick frös hon till, hennes yxor blev hängandes i luften och om det inte varit för att Bodil åter lyckats ansluta till dem så hade hon blivit nedstucken av en av de odöda. Aslög.
Minnet av hur de skilts åt, och var, blixtrade för hennes inre, men Arands röst kallade henne tillbaka till verkligheten. För honom lyckades hon skaka av sig chocken och göra som han bett om, men hon var distraherad, och även om hon lyckades mota fienden in mot elden så var hon inte lika snabb på att kliva tillbaka när han befallde det, och elden som flammade upp slickade hennes armar. Hon svor högt över smärtan och fick slå bort ett par lågor som fastnat i hennes tunika, precis som hon såg Arand sjunka ned i snön på knä bland de brinnande fienderna.
”Nu! Döda dem!” Det lät mer som en befallning än hon själv menat, för trots chocken över Aslögs uppdykande så var hennes träning, och hennes tillgivenhet för monsterjägaren, starkare. Hon rusade in bland de brinnande fienderna och började hugga ned dem där de stapplade omkring Arand, noga med att alltid placera sig själv mellan honom och de odöda. Oron i hennes ögon var tydlig, men det var först när den sista av draugerna fallit som hon kastade yxorna till marken och skyndade fram till monsterjägaren.
”Imponerande, men kanske tog du i lite väl, hm?” Sade hon lite retsamt när hon sjönk ned på huk bredvid Arand i snön, men hennes blick skvallrade om den ömhet hon försökt dölja inför Turins män.
”Vi fick… Oväntad hjälp”, tillade hon i en lite allvarligare ton medan hon stoppade en arm under hans för att hjälpa honom upp på fötter igen, hennes blick sökandes efter Bodil och den nyanlända… Aslög.
-
All stolthet var som bortblåst, de hade inte längre några problem att lyssna på Arand, inga tvivel, för helt klart så visste han vad han gjorde. Bodil betraktade eldens oväntade beteende med fascination och hennes nyfikenhet för vem denna Arand faktiskt var sköt i höjden, för det var en sak att hävda sig själv vara monsterjägare, det kunde vem som helst säga, men han hade förmågan att validera sitt påstående.
Aslög hade släpat på den hon brottats med i foten och medan elden levde sitt egna liv, eller Arands liv, så slungade hon den odöda varelsen i hennes grepp in i elden. Om hon själv besvärades av den gick inte att urskilja, men hon verkade inte ha några problem att närma sig de brinnande varelserna som nu verkade nästan panikdrabbade där de brann. Hon plockade upp sin slägga och lugnt vandrade hon över till en av dem, höjde sitt vapen och med all sin kraft lät den rasa ner över hennes fiende. Släggan landade med en sådan kraft att skallen krossades och kroppen trycktes ihop till en ytterst onaturlig ställning. Hon höjde hammaren igen och lät den falla än en gång på samma mål och ett obehagligt knak fick den odöda varelsen att falla ihop.
Bodil placerade en hand på den sårade mannens axel och uppmanade honom att ligga kvar där han var medan hon och hennes andra krigare rusade in för att hjälpa i det lilla som var kvar av striden. När Draugrna var så desorienterade var det inte vidare svårt att hacka ihjäl dem, om det nu var rätt ord, och metodiskt separera deras huvuden från sina kroppar.
När stridigheterna var avslutade rusade Bodil och den andra mannen tillbaka till deras skadade vän, men inte utan att Bodil lät hennes blick åtminstone halvt fokusera på Aslög, som hon inte riktigt visste vad hon skulle tänka om.
Aslög passerade trion och vandrade upp mot Maeve och Arand. Hon vilade sin slägga på axeln och några sista slamsor av den kropp hon fullständigt förstört lossnade från den. Hon stannade kanske två meter ifrån dem och vickade på huvudet, studerande dem. Hennes brottningsmatch med den odöda mannen hade orsakat en tydlig skada på hennes arm, ett stycke av hennes hud och muskler som hängde löst, men inget blod och tillsynes obemärkt av henne som bar släggan med den armen.
“Prinsessa. Demonjägare. Varför är ni här bland bergen och inte med resten av hären? Är kriget slut?” Hon vickade huvudet åt andra hållet, hennes ögon lika bleka som snön. Såret i hennes nacke var definitivt dödligt och enda förklaringen till att hon överhuvudtaget kunde stå, än mer tala, var helt klart övernaturligt. Hon vred blicken mot trion bakom henne, Bodil och de två krigarna. “Jag känner inte igen dem. Hör de till någon nyvunnen by?” Hon blinkade inte. Blinkade aldrig. Hon verkade inte heller andas, men hennes ord var klara, hon lät inte annorlunda från hur hon alltid hade låtit.
Bodil studerade kvinnan, lyssnade på henne, men i den här stunden kände hon att det rimliga var att inte säga någonting, lämna det till Maeve och Arand.
-
‘Lite för mycket, kanske…’ erkände Arand som svar till Maeves ord.
Arand reste sig långsamt med Maeves hjälp, halkade i processen med en svordom, innan han kom upp, hans ben svaga och darrande efter den ansträngande användningen av magi, snarare än den fysiska ansträngningen att slåss mot dessa varelser med vapen och alla muskler han hade. Hans svärd vilade i snön, och något vaksamt sträckte han sig efter den då den otäcka skepnaden av Aslög närmade sig honom och Maeve. En nästan sorglig figur var han i sitt tillstånd, där han legat i sörjan av snö och lera som var resultatet av hans magi, som nu var överallt i hans hår, ansikte och kläder. Hans blick var fastlåst vid den kvinna som talat. Aslög. Vad hon än var nu, så var hon inte levande, inte på något mänskligt vis. Hans ögon smalnade, granskade henne som en jägare skulle betrakta ett särskilt farligt byte.‘Det är knappast ditt krig längre att bekymra dig över.’ svarade han slutligen, rösten låg men fast, med en mörk underton av trötthet och skepticism, som om han inte var säker vad som drev denna nu mörka varelse, skuggan av vad Aslög en gång varit. Lite vaksamt mötte han Maeves blick, som om han inte var säker på hur de skulle hantera detta möte.
‘Vad hände med dig, riktigt?’ inte för att han förväntade sig ett svar som skulle ge någon logik till hur Aslög dökt upp här, som en odöd.Han lutade sig tungt mot sitt svärd, fortfarande inte fullt återhämtad, men han höll blicken på Aslög. Det var inte rädsla som höll honom vaksam – det var den iskalla medvetenheten om vad som hände med de döda som inte förblev döda.
Han kastade en blick åt Maeve och Bodil, sedan tillbaka mot Aslög.
‘Dina frågor antyder att något inom dig fortfarande bryr sig. Så låt mig fråga: Varför är du här? Och vad vill du egentligen, Aslög?’
Hans fingrar greppade svärdets handtag hårdare, inte som en hotelse, utan som en reflex. Hans blick lämnade aldrig hennes, och i hans hållning fanns ett slags respekt för det okända – den sortens respekt som gränsar till avsmak. Han sneglade hastigt mot Bodil och hennes sällskap, de hade skött sig förvånansvärt väl – så väl som de kunnat utan att riktigt vara förberedda på vad som väntat dem i dalen. Han hoppades bara de skulle vara skarpa nog att hjälpa dem hantera Aslög om det behövdes.
-
Aslögs närvaro fick håret att resa sig på Maeves armar, men det var mer än bara hennes uppenbara tillstånd som väckte fruktan hos henne, det var också det faktum att hon riskerade att avslöja deras redan så knaggliga lögn om att de inte kommit till Ranheim tillsammans… Lyckligtvis var Bodil och hennes män en liten bit bort, så de kanske inte hörde den odödas första kommentar, kanske var de, precis som Maeve vart, allt för fokuserade på det stora, helt klart dödliga sår som prydde henne nacke.
”Vi är tacksamma för hjälpen”, sköt hon in. Monsterjägaren var som vanligt rakt på sak, men något inom Maeve varnade för att vara allt för… Nonchalant, mot denna varelse som än gång kallats Aslög. Kanske trodde hon fortfarande att hon var Aslög? Maeve själv var osäker. Hon lät likadant, och hon verkade minnas dem båda, och kriget.
”Men den var oväntad. Precis som du”, tillade hon med en snabb blick åt Bodil och hennes män. De verkade avvakta och det var kanske lika bra just då. Om de inte redan förstått att hon och Arand kommit till Ranheim tillsammans så skulle de förstå det efter den här konversationen, och då väntade andra problem, problem som gärna fick vänta ett tag till.
-
Aslög lutade huvudet frågande medan hon betraktade Arand och Maeve och hur de talade. Bodil hade väldigt tidigt fattat att det fanns en historik där som hon inte borde involvera sig i och satt därför tyst på säkert avstånd. Hon hade gärna flyttat sig närmare för att bättre höra vad de pratade om, men hon kunde någorlunda urskilja ord även på det här avståndet, kanske mestadels från Aslög som inte var så noga med att reglera sitt röstläge. Hennes röst var stark och verkade inte det minsta intresserad av att hålla samtalet diskret. Varför skulle hon, då så vitt hon visste var de alla på samma sida och delade samma historik, även om hon inte kände igen trion lite längre bort. Att anta att de var från en nyerövrad by kändes som det mest sannolika.
Hon stirrade en stund på Arand i tystnad medan hon bearbetade hans ord en gång till. “Har han slagit huvudet?” Hon gjorde en frågande gest mot honom innan hon klev närmare och lät sin slägga falla till marken bredvid henne, nu obeväpnad medan hon sträckte ut en hand till honom och Maeve. “Jag kan bära honom tillbaka till lägret om du tar min slägga. Hur långt borta är ni?” Hon vände blicken mot honom och stirrade en kort stund innan hon fortsatte, samtidigt som hon höll sin hand utsträckt för att ta över från Maeve och bära Arand.
“Bara för att jag lämnade er betyder inte det att jag lämnade kriget, att det inte är mitt krig fortfarande. Jag lämnade för att hitta en väg in i Ranheim. Det är fortfarande mitt krig lika mycket som det är ert, det är lika mycket mina kära som gått förlorade som era.” Hennes röst hårdnade, små tecken av ilska i den, även om det fanns en saknad gnista till orden, en obeskrivlig distinktion mellan någonting en vid liv hade ilsket sagt och så som Aslög sa det. “Det var ni som började tveka. Det var ni som började tappa er övertygelse.” Hon rynkade på näsan och gjorde en otålig ytterligare gest om att få hjälpa till. “Kom igen nu. Ranheim har spanare som patrullerar bergen. Senaste gruppen fick mig nästan.”
Bodil stirrade på Aslög. Det syntes på hennes män att de hade åsikter om det man kunde höra, men mer än så hur förskräckta de (så väl som Bodil) var av nya kvinnan, men det var på tok för spänt för att de skulle vilja säga något, särskilt när kvinnan blev skarpare i tonen. Bodil väntade sig se där och då att Aslög skulle ta sin hammare och krossa duon hon pratade med, men hon verkade behärska sig. Var hon verkligen inte av samma natur som de andra de hade dödat? Hon lät inte död, men inte heller helt levande. Var hon i ett tidigt skede? Död som död, eller? Detta och mycket mer undrade Bodil medan hon tyst betraktade dem, men redo att plocka upp vapen, redo om det verkligen skulle bli en sammandrabbning.
-
Arand höll sig lugn, men på alerten. Trots allt var man aldrig säker på hur någon som Aslög skulle reagera, eller vad hon skulle göra, speciellt inte då de inte ännu kände till hennes öde som lett till detta. Han delade en blick med Maeve, en som sa att hon behövde vara på sin vakt, även om det faktumet knappast gått henne förbi. Något spänd var han även över vad Aslög skulle säga, om hon skulle avslöja Maeve och Arands position, men just där och då fick de ta ett problem i taget. Kanske en fredligare väg var bättre denna gång, då han nyss bränt så mycket energi på monstren de besegrat delvis med Aslögs hjälp.
Hans ögon smalnade något då han lyssnade på hur hon talade och gestikulerade, en märklig blandning av chock, sorg och en gnagande ilska. Hennes röst, hennes ord—de var hennes, men det fanns något i dem som var fel. Tomheten bakom hennes ilska, avsaknaden av något som gjorde den… levande. Det var som att tala med ett skuggminne av den kvinna han en gång känt. Som en som såg världen mer svart och vit än vad en levande gjorde.
Han rätade på sig, tvingade sina händer att släppa det halvhjärtade greppet om sitt svärd, stå lugn och avslappnad. Det här var inte en strid de ville starta. Inte än. Maeve verkade dela hans åsikt på den fronten.
‘Aslög…’ började han med sin något mörka raspiga röst, och rösten var tystare än han tänkt, som om han höll andan, så hon inte skulle bli aggressiv. Han harklade sig och fortsatte med något mer styrka. Han försökte formulera sig utan att avslöja för mycket, även om sällskapet nog skulle kunna räkna ut sanningen om de inte var allt för slitna efter kampen. Istället försökte han lämna ut Maeve ur svaren, som för att få det att låta som om det bara var han som kände Aslög.
‘Jag tvivlar på ditt engagemang för kriget. Eller på vad du förlorat. Det är bara det…’Han stannade, osäker på hur han skulle fortsätta. Orden snurrade i huvudet på honom, men ingen av dem kändes rätt. Hur sa man till någon att de var annorlunda, när det var uppenbart för alla? Hur sa man det utan att låta som en anklagelse? Visste Aslög ens om att hon inte var som hon varit?
‘Det är bara det att jag försöker förstå vad som hände dig, efter att vi senast sågs, innan jag gav mig av mot Ranheim.’ sa han slutligen och lät blicken möta hennes, fast besluten att inte vika undan.
‘Du är… annorlunda nu.’Han tystnade igen, osäker på om han vågade avsluta meningen. Istället gjorde han en gest mot hennes slägga, en nästan försiktig nick.
‘Vår… vän är skadad, ja. Du kan hjälpa oss, för vi är alla väldigt trötta efter kampen. Om du bär honom kan vi ta allt annat med oss, för det ser ut som om vi måste övernatta här i närheten. Varmvattenkällan i närheten känns som vår bästa chans för en kall natt ute i ödermarken. Så kan vi tala mer om Ranheim och vad som hänt sedan sist, hur låter det?’
Hans ögon sneglade kort över axeln mot Bodil och hennes män, som stod vaksamma i bakgrunden. Han kunde känna deras tvivel som en tyngd i luften. Han behövde inte se Maeve för att veta att hon också kämpade med hur de skulle hantera detta. Arand hade själv inga svar—bara en gnagande känsla av att de behövde hantera detta med yttersta varsamhet.
-
’Senaste gruppen fick mig nästan’… Jovisst, tänkte hon lite bistert, osäker på hur hon skulle navigera detta minfält till situation. Hur skulle de hantera Aslögs tillstånd och samtidigt hålla Bodil och hennes män i mörkret? Kanske var de två saker som inte gick att förena, och de skulle helt enkelt bara få bita i det sura äpplet och låta sanningen komma fram. Det skulle eventuellt innebära att Bodil och hennes män behövde dö och hon hade ju hoppats på att Bodil skulle vara vägen som lät henne lämna Ranheim vid liv, förutsatt att hon lyckades ha ihjäl Turin förstås…
Hon skakade på huvudet åt både Aslög och Arand, hennes axlar så spända att hon var tvungen att påminna sig själv om att slappna av var tionde sekund.
”Hon talade om dig, ditt ljushuvud”, sade hon lågmält till Arand i ett försök att lätta lite på stämningen, men det roade hon menat att fylla rösten med föll platt inför den situation de befann sig i.”Men jag håller med Arand, vi kan tala mer om saken när vi kommit en bit härifrån”, tillade hon och vände sig om för att göra en liten gest mot Bodil och hennes män.
”Vi rör oss ned mot källan. Natten kommer fortare än väntat och vi vill inte bli fast i kylan och mörkret om det skulle dyka upp fler av de döda”, sade hon lite högre, nog för att de skulle höra henne tydligt. Tveksamheten och rädslan hos Bodil och hennes män reflekterades även i Maeves ögon, men hennes röst bar inga spår av den. Bäst att inte låta fienden veta allt.
-
Aslög studerade dem med tydlig osäkerhet, hennes ögon vandrande mellan Maeve och Arand innan hon plockade upp sin slägga igen och vilade den på axeln sin. Hon ryckte på den fria axeln och vände sig sedan för att gå mot varmvattenkällan, gestikulerande med sin andra hand åt dem att följa med, inte för att hon trodde att de inte skulle hitta utan henne utan för att det nästan kändes som att bjuda dem hem till henne.
“Det är en praktisk plats att slå läger vid. Jag stötte på den igår … i förrgår … igår?” Hon fastnade lite i tanken om när hon hittade källan, men skakade bort den dryga tanken genom att skaka lite raskt på huvudet och flinade till. “Det har varit en bra utgångspunkt när jag sökt efter Ranheim.” Hon närmade sig nu Bodil och hennes män och de snubblade hastigt upp på fötterna sina. Ena mannen stötte till i Bodils arm och hon rörde sig försiktigt mot Arand och Maeve. De var alla nu bakom Aslög medan kvinnan fortsatte tala medans hon gick.
“Jag är densamma, Arand,” Svarade hon bestämt och såg sig över axeln. “Det var ni som förändrades. Jag anslöt mig inte till er för att visa nåd till Turins kräk till följare.” Hon verkade inte riktigt reflektera över att ingen höll takten med henne, utan vandrade raka spåret mot den varma källan även om avståndet mellan henne och gruppen sakta ökade.
Bodil klev upp intill Arand och Maeve och gav dem en blick var. “Vid alla asynjor, vad gör vi?” Frågade hon tyst. Hon förstod från det hon lyckats höra att detta troligtvis inte var den person de känt tidigare. Sättet Aslög pratade på om dem skapade tydliga hål i vad Maeve hade sagt om henne och Arand tidigare, men i just denna stund brydde sig inte Bodil även om det antydde på något större i görningen än bara ett ensamt agerande från Maeve. Varför annars ljuga om det?
Hennes röst fortfarande låg, “Lauf kan knappt stå, än mindre bära vapen, hans skador är allvarliga, men jag och Bror kan slåss. Eller litar ni på henne?” Bodil studerade Aslög och de märkliga rycken Aslögs kropp gjorde ibland så väl som den obesvärade hållningen som demonstrerades trots köld och nylig strid skapade en klump i Bodils mage när hon föreställde sig behöva slåss mot kvinnan.
Det hade varit relativt enkelt att bekämpa Bodils gamla vänner, de var väldigt tydligt döda och bara en skugga av deras förflutna jag, varken talang eller personlighet kvar, men hon hade sett Aslög strida och kunde inte låta bli att skapa en mental bild av sig själv eller hennes män under kvinnans slägga.
-
Arand stannade upp ett ögonblick och betraktade Aslögs rygg när hon fortsatte framåt, som om hon inte var medveten om att hon traskade genom terräong och hinder som om de inte existerade. Utan att tröttna. De andra, och inte minst han själv, var slitna efter striden och rörde sig långsammare. Det fanns något obehagligt i Aslögs gång, i de små ryckningarna som ibland skar genom hennes rörelser som om kroppen inte riktigt följde hennes vilja, eller som om den saknade de vanliga rörelserna en levande person gjorde. Han knöt händerna och drog ett djupt andetag, och försökte ignorera problematiken detta skapade. Eller öppningen, om så ville.
Vid sin sida hörde han Bodils låga röst, full av tvekan och misstänksamhet. Han mötte hennes blick med sina skarpa gula ögon, sedan snabbt blickande på Maeve. De verkade alla något tveksamma över hur de skulle hantera situationen.
Ett lågt svar gav han dem, knappt mer än ett mumlande, som för att inte fånga Aslögs uppmärksamhet.
‘Jag litar inte på henne, men jag är säker på att hon fortfarande tror att hon är Maeves frände från att ha stridit sida vid sida, och att vi alla tillhör samma grupp. Och så länge hon gör det, låter vi henne tro det.’Han skakade sakta på huvudet, höll sin röst lugn och kontrollerad.
‘Ingen av oss är kapabel att ta en till strid nu.’ han såg menande på Bodil, och skicket de andra var i.
‘Om vi gör henne till vår fiende är jag inte så säker på att någon av oss kommer ur detta levande. Men om vi spelar med kan vi kanske få reda på vad hon är. Då vet jag hur vi kan göra slut på hennes tillvaro.’ åtminstone hade han väl bevisat sin yrkeskunskap för sällskapet denna dag.Han drog ett djupt andetag och såg efter Aslög igen, såg hur hon nu nästan var halvvägs mot källan.
‘Håll era tungor i styr, förarga henne inte. Om hon anar att vi är rädda för henne, eller hennes fiender, då kanske hon bestämmer sig för att vi inte är värda att hållas vid liv.’
Han lät sina fingrar knyta sig kring svärdets fäste, redo att dra det vid minsta varningstecken. Sedan såg han på Bodil igen, en ny skärpa i hans blick.
‘Håll din man vid liv. Här.’ han tog fram en flaska efter en stunds tvekan och stoppade den i Bodils hand.
‘Ge dina skadade lite av detta. Det bränner och smakar illa, men hjälper mot trötthet och hjälper kroppen att återställa sig. Men drick inte mycket, för mycket ger motsatt effekt. ‘ Arand såg ner på Lauf, sedan tillbaka på Bodil.Han vände ryggen mot Bodil, och gick lite i förväg med Maeve. En stund föll hans hårda tonläge och hans skarpa ansiktsuttryck.
‘Jag vill veta om något av henne finns kvar.’ sa han, handen redo vid sitt svärd och med sin uppmärksamhet på varje rörelse Aslög gjorde.
Arand gick tyst vid Maeves sida, och i den korta tystnaden mellan dem kände han hur spänningen i hennes kropp nästan smittade av sig. Han sneglade åt hennes håll, såg hur hennes käkar var hårt sammanbitna, hur blicken var fastnaglad vid Aslögs rygg längre fram.
Han sänkte rösten, såg rakt fram medan han talade, som om orden han sade inte var så viktiga, som om de knappt ens pratade eller kände varandra. Han drog ett djupt andetag innan han sänkte rösten, gjorde orden bara för henne.
‘Jag är glad att du lever.’ Orden var enkla, men de bar en tyngd som bara han och hon kunde förstå. Han sneglade på henne igen, ett litet snett leende ryckte i hans mungipa, trots allt. De hade haft en förståelse för varandra sedan de träffats, även om Arand sällan uttryckte det. En kväll som denna, så nära döden, gjorde sig påmind om att man kanske inte alltid fick möjligheten att dela ord.
‘Även om du alltid verkar göra ditt bästa för att söka fara.’
Det fanns inget dömande eller anklagande i tonen, bara den torra värmen han brukade ha när han retade henne, när de var två vänner på resande fot istället för två personer i ett krig. Han såg tillbaka mot Aslögs rygg längre fram, men lät ändå sin hand snudda vid hennes underarmen, en snabb, flyktig rörelse, men en som ändå var där.‘Det här känns som förr.’ Han tystnade ett ögonblick, hans blick blev mörkare, djupare.
‘Du och jag. Monster. Strid. Överlevnad.’Han skrattade kort, men det var ett lågmält, nästan tonlöst ljud.Arand lät en stund av tystnad ligga mellan dem innan han suckade och skakade på huvudet, en aning mer allvarligt nu.
‘Jag antar att det jag försöker säga är… Jag har saknat hur det var, innan Loradon, innan din bror, Maeve. Då vi först träffades.’
Hans röst var låg, nästan tveksam på ett sätt som var ovanligt för honom. Han såg inte på henne när han sa det, bara rakt fram, som om orden var lättare att säga när de inte mötte hennes blick. Men handen vid hans sida knöt sig lite hårdare. Där framme kunde de se källan, men det kändes inte som om det var riktig vila som skulle vänta med Aslög i närheten.
-
Sättet på vilket Aslög inte verkade minnas vilken dag som var vilken, hur hennes rörelser liksom var lite ryckiga och onaturliga, allt det i kombination med det döda i hennes blick var nog för att göra vem som helst nervös. Tanken på att spendera hela natten i hennes sällskap fick en klump att formas i magen, men de hade inte mycket till val. Så de promenerade vidare ned mot källan.
När Bodil slöt upp vid hennes och Arands sida och frågade om de litade på den odöda kvinnan så kunde Maeve inte mer än att skaka på huvudet och gestikulera medhållande åt Arands ord.
”Som monsterjägaren säger. Vi får låtsas att vi alla är på samma sida, så håll dina män i styr, åtminstone till morgonen”, tillade hon lågmält även om det kändes lite överflödigt med tanke på hur rädslan och osäkerheten speglades i allas deras ögon. Ingen vid sina sinnes fulla bruk skulle riskera att förarga Aslög.
Så promenerade de vidare och lyckligtvis gjorde Arand henne sällskap, något som, liksom alltid, fick henne att slappna av en aning.
”Något finns kvar… Frågan är bara hur det något kommer reagera när hon får reda på vilka vi är här med”, svarade hon och skakade på huvudet åt det hela innan tystnaden föll mellan dem igen. Hon hade trott att den skulle vara längre, men Arand tog till orda snarare än hon förväntat sig, och hans röst var lågmäld med ord bara för henne. Ord som var enkla men som fick en behaglig värme att sprida sig i hennes bröst, kylan och situationen till trots. Hon vågade snegla lite på Arand där han gick bredvid henne när hans hand lätt snuddade vid hennes underarm. Det var en medveten beröring som fick henne att le, ett leende hon tillät sig själv och honom trots situationen de befann sig i.
”Jag, söka fara? Det är du som har dåligt inflytande på mig”, svarade hon lite roat, men det fanns värme i orden och hon vågade sig på att röra hans knutna hand med sin, även om det bara var för en kort sekund.
”När det här är över… Om jag överlever Ranheim och Turin… Jag är ingen monsterjägare, men om du vill ha mig så kan jag åtminstone vara lockbete igen”, fortsatte hon med ett litet, mjukt leende. Det fanns mer bakom orden, mer hon ville säga, men kanske vågade hon inte riktigt säga det högt.
-
Bodil höll upp drycken hon hade blivit given och studerade den fundersamt. Hon kunde inte utesluta att det inte var gift, men hon trodde på Arand när han underströk faran de befann sig i, hon tvivlade inte på att i deras nuvarande skick så hade kvinnan inte haft några problem att besegra dem alla, särskilt med Arand så tömd som han var. Synen av hur Aslög krossat en av kropparna så enkelt skulle besöka Bodil i hennes drömmar många år framöver och hon rös så snart den mentala bilden dök upp i hennes sinne.
“Avslöjar ni oss till henne svär jag på Freja och mina mäns liv att det härnäst blir jag som söker reda på er från graven.” Lovade hon med en tyst röst innan hon vände om för att gå tillbaka till Lauf och Bror. Hon hade hört hur kvinnan talade om Turin, det rådde inget tvivel om att hon inte skulle tveka att ha ihjäl Bodil och hennes män om hon listade ut vilka de var, men de hade inget annat alternativ än att följa med och slå läger med trion, något man såg tydligt på Lauf att han inte var så ivrig med.
När hon väl anslöt sig till Lauf och Bror tittade hon på drycken igen och rynkade på näsan. Inte för mycket? Vad var för mycket? Två droppar? Två klunkar? Halva flaskan? Hon hörde Lauf stöna till när hans ena fot sjönk ner i en grop under snön och det slet till i kroppen hans. Foten var snabbt fri igen, men det gjorde det tydligt hur ont han hade. Hon öppnade flaskan och luktade på drycken, ryckte till åt hur kraftigt den luktade och hukade sig sedan ner till huvudhöjd med Lauf som hängde på Bror.
“Ta en klunk av det här, men inte mer än så, och svälj trots smaken.” Hon log åt honom och fastän Lauf tvekade så följde han sin jarls direktiv och gjorde just det. Det såg ut som att han var på väg att kräkas, men han höll det inne och efter att hon tagit tillbaka drycken och stängt den, lade även hon sin arm om honom och hjälpte till att få honom till värmekällan.
Aslög väl framme vid värmekällan släppte ner släggan på marken intill vattnet och såg sig omkring sökande, studerande den lilla dalen de befann sig i. När väl de andra närmade sig så vände hon sin uppmärksamhet till dem.
“De är märkliga, de här bergen. Jag förstår varför Turin sökte sig till dem. Hur mycket jag än vandrar, oavsett vilken riktning jag går i kommer jag inte vidare. Det är som om självaste Loke skyddar honom.” Hon kliade i såret på nacken hennes innan hon plockade upp sin väldiga slägga igen och vilade den över axeln hennes.
“Jag har sovit bort dagen, prinsessan, er strid väckte mig, så vila ni nu medan jag står vakt så söker vi upp resten av hären när morgonsolen stiger.”
Bodil stirrade på kvinnan när de passerade henne och glömde bort att andas tills dess att de ordentligt kände vattnets värme och de satte ner Lauf på marken. Bodil vilade en hand på hans axel i ett försök att lugna honom, även om hon själv var långt från lugn och troligtvis inte skulle kunna sova en blund på hela natten.
You must be logged in to reply to this topic.