Han fångar upp henne när hon svajar till och drar henne in i sin famn, en stark skyddande famn hos en man som sedan länge valt att lägga världens bekymmer på sina axlar och skylla de i hans famn från världens mörker. Att de fanns de som växte upp skyddade, i en värld av sagor som vävts för att skydda dem från världens ondska var hon inte ensam om. Märehns sånger och sagor var inte om den farliga vargen som ruvade där ute, utan om de nobla helgonet som skyddade sina nära och kära. De var lyckliga berättelser som existerade att inge tröst, hopp och en flykt från de mörker som omgav dem alla.
”vi är hennes utvalda folk och vårt blod kockar av vrede över de orättvisor världen givit henne och oss för det, vi är snara i våra sinnen och drar blod alltför snabbt för att skydda de vi älskar” I hans ögon fanns det inget mörkt över att henne klan skulle rida ut i full rustning för att återhämta sin dotter om de fanns misstänkta skäl att de misslyckade bröllopet hade övergått till en kidnappning. Hans klan skulle själfallet med svara med att rida ut i full rustning inför ett sånt hot, inte för att söka krig utan för att försvara de som de älskade innan de var försent. ” De finns ingen grymhet i det, endast kärlek” kärlek stöpt i blod, ett kockande blod där rädslan över att förlora de man älskade kanske snarare drev än till att uppfylla det öde man så desperat kämpade emot.
Han kände hennes trötthet i kroppen, den utmanntning som gjorde henne yr och svag. Med lätthet lyfte han upp henne och bar henne till sin säng ” nej, vi rider ut. Vädret må vara emot oss men är vi tillräckligt många kan vi nå korsvägen och sen din klan” Han strök henne över pannan, orolig över hennes mående ”men ” han tog tag om hennes skadade arm och tog tag om bandaget som kommit upp. Detta var knappast första gången och förmodligen inte sita ” måste vi få dig i lite bättre skick, sen rider vi till dian föräldrar och kräver att vi gifter oss där av deras präst” det skulle inte bli det stora inplanerade bröllopet på heden som tänkt inför en stundade hösten enligt tradition men ingen kunde förneka en prästs ord eller hennes föräldrar
Han korsade den breda träbron som patrullerades av vakter som gick fram och tillbaka utmed den för att se vad de olika vagnarna som var i färd med att korsa bron. Vakterna noterade snabbt vad de hade och gjorde upp vad de skulle behöva betala i tull för att komma in i staden, alla som ville sälja något i staden eller ta med sig de man köpt i staden ut ur staden. Klädd i tydliga prästkläder om än enkla och slitna efter hans många år som eremit kunde däremot fritt rida förbi de uppradade vagnarna och resällskapen som var i färd med att betala sin tull. Trotts allt skulle tullen gå till landets ledare och dess försvar men prästerna som valde landets ledare stod över allt sånt, de var landets religiösa ledare och dess domare inte en del av landets folk.
Porten till staden bestod av två massiva träportar som stängdes om natten, portarna svarta ekplankor stod i stark kontrast till det vitkalkade fyrkantiga torn som utgjorde porthuset. Tornet som var brett nog att en port stor nog för tre vagnar kunde rymmas i den och den var djup nog att inhysa fler liknande portar. De skulle dock endast användas vid krig, där de kunde stängas för att tvinga fienden att försöka bräcka portarna medan kokande olja kunde hällas ner på dem från taket i portgången. Porthuset var en mätkgit byggnad värd ett halv ögonkast av beundran innan han fortsatte, för hur syndig staden än var måste man beundra vad människor var kapabla tilla tt uppnå. Resten av försvaret såg dock rätt magert ut, endast en simpel palissad närmast porthuset men sen övergick strandlinjen till långa rader av bryggor som svepte in staden i en lukt av tjära och fisk . Som den makt som porthuset utstrålade var försvar nog, en symbol för stadens rikedom men så var också prtohuset egentligen enda vägen som staden kunde anfallas till fots.
Direkt innanför porthuset mötes han av ett mindre torg som fungerade som en samlingsplats men också en plats där alla de större vägarna i staden kunde mötas av. Torget kantades av byggnaderna åt vakterna och de hus som förvarade de varor som staden fått somen del av tullavgifter, de var således inget som han var direkt intresserad av men de var ändå en bra plats att stanna upp på. I mitten av torget fanns det en brun med vatten åt djuren och hans häst behövde trotts allt dricka. Han hade kanske dock inte väntat sig något rent vatten men hans häst drack girigt medan han funderade åt vilket håll de skulle.
Färden fortsatte utmed gator smala gator som gjordes ännu smalare av de höga trähusen som kantade dem. Smutsen var alltid en närvarnde del av livet i denna stad, smutsen och synden. Där hans häst fick klafsa fram genom leran som täckte gatan, fotgängare kunde någorlunda gå torrskodda på trätrallar utmed gatan men för hans häst rymde de ingen sådan lyx. Över allt kunde han finna synden i denna stad trotts att detta skulle vara en av stadens finare kvarter, förklädda som lyxiga badhus låg dem utmed gatan där stadens invånare kunde förlusta sig i synden. Bredvid badhusen fann man allt som oftast något kapell eller mindre tempel där badhusets besökare kunde tvätta sig fri från sina synder med guldets makt. Han skakade på huvudet åt det, han undrade om handeln och dess rikedomar var värda den befläckelse som denna stad kom med för Märehn och dess utvalda folk. De skulle vara Izeleth utvalda, de som följde Athal sanna ord men här kändes de orden som inget annat än tomma ord som kunde köpas av den med mest guld.
Tillslut kom han fram till ett litet torg, betydligt mindre än några av de torg där landets livliga handel skedde med handlare som roppade ut sina varor och pris allt medan köpare höggljut prutade om priset i vad som ofta utvecklades till dueller i ord och priser som pågick tills båda parterna var nöjda. Nej här rådde ett sorts lugn och trotts torgets litenhet var det inga enkla hus som kantade, nej medan staden hus allt som oftast var va trä var dessa av sten. Högresta stenhus åt stadens rikaste och mest inflytelserika som byggt sina hus vid stadens tempel som om närheten till templet kunde rena dem från deras synder. Templet, som var torgets juvel reste sig högre och större än någon av byggnaderna vid torget. Dess vitkalkade torn reste sig mot skyn och dess guldkupoler glänste i solen. Detta var trotts allt Märehns största och mest storslagna tempel, för borgarenas gåvor till templet var inga små allmosor. Nej om klanerna på heden visste vilken förmögenhet som rymdes i denna stad skulle de nog blekna av avund. Dessa människor kanske inte kunde stoltsera med stora klaner, mäktiga krigare och stora landområden som de kontrollerad. Nej istället ägde de en förmögenhet som inte ens Märehns ledare kunde mäta sig.
Han var äntligen här, han kastade en blick över axeln. Glad över att kunna lämna staden bakom sig och beträdda den helighet som detta tempel trotts allt var. Han väntade på att en novis skulle komma ut och ta hästen från honom. Så han kunde beträda templet med vetskapen om att hans häst tagit väl om hand på ett av templets härgbergen. Han gled av hästen och först blev han stående framför den enorma byggnaden som upptog en hel sida av det lilla torget innan han satte sin första fot på trappan. Trappan som sträckte sig utmed hela templets sida längst ner smalnade av högst upp tills den inte var mycket bredare än porten. Även om porten var stor nog att få varje vuxen människa att känna sig som ett barn när man passerade den. På vägen upp för trappan fanns det en staty av ett helgon på vardera sidan, som tornade upp sig varjegång trappan smalnade av. De stod där, högresta och tidlösa som en påminnelse om vart man kom ifrån, vart Märehn kom ifrån och att bortom portarna framför en vilade ens framtid. En framtid som vilade i Izeleths händer.
Han lätt blicken fokusera på hennes ögon när hon reste sig upp, det här var nära mycket närmre än vad som vad sedligt eller vad prästerskapet förmodligen skulle anse vara rådigt men sen om två ogifta personer blev funna i en situation som enligt seden skulle anses vara för intim var seden att de skulle gifta sig. Märehns lag kunde vara hård och grym med dödstraff som korsfästning och pålning för de grövsta synderna men den kunde också vara pragmatisk, varför straffa två personer vars enda brott var att deras hjärtan för varandra hade brunnit mer än vad deras vett kunnat behärska. Hade inte Izeleth själv förkunnat att det var genom kärlek som de skulle bygga en värld för det utvalda folket, kärlek till klanen och kärlek till dem man skulle dela sitt blod med. Han såg därför ingen större fara med situationen, de skulle redan gifta sig och vad skulle prästerskapet säga? Kräva att de gifte sig en andra gång? Av respekt däremot såg han till att endast se henne in i ögonen, visst fanns det där en vilja att se mer men detta var det närmasta han sträckte sig och mjukt lätt han badlakanet svepa in i henne
Han nickade åt hennes ord, han kunde se delar av det hon talade men kanske inte allt av det hon sade. Han hade alltför väl sätt hur förlupna ord hade lätt till dueller och stridigheter, hur blodspillan hade lätt till blodshämnd som följts av åratal av fejder mellan klaner. Ibland var det inte ens heller om småsaker, utan om vem som hade rätt till vilka betesmarker. En strid om land som ingen vägrade ge sig i för land var förknippad med mat och mat med trygghet, den som hade gott om mat i sina förråd behövde aldrig frukta svält. Denna svält som likt en förbannelse smög sig in under dåliga år och prövade människor på de grymmaste sätten när barn sakta tynade bort tillsammans med de äldre och de redan svaga, de som så många redan ömmade mest för ”Om du vill att vi ska jobba för något, då måste du ge Märehn ett mål” Nicolaus hade givit Märehn ett mål men han hade också utövat de grymaste metoderna för att få alla att tro att det var deras mål med men det hade varit Nicolaus som protesterade vid Loradon, fördömde Kung Sandors plan som urkorkad. Kung Sandor hade trotts det anfallit staden och endast då hade Nicolaus utav pliktrogenhet själv kommenderat sina trupper till det vanvett som Loradon hade varit, till det vanvett som Karms styre var ” Inte bara ett mål som betyder makt och inflytande för Märehn utan för något som Märehns folk tror på” För även om Vasiljs drömmar om ett mäktigt Märehn som förenade alla de rättrogna folken som följde Izeleht, så var det drömmar om makt. Drömmar som tilltalade prästerskapet som valt honom till deras ledare men var det de som hedern på heden drömde om? Drömde inte hedern om så simpla saker som att kunna äta sig mät, se sina barn växa upp, se dem bilda sina egna familjer och finna lycka i livet. De var farliga tankar att ha och Kostyatyn höll dem för sig själv.
”Jag vet att vårt land är magiskt, jag har sett både Iserion och Karm. Och jag kan säga dig att jag inte behöver se mer, de finns bara ett land så vilt, så otäjmt och så fritt med sina heder som Märehn” Han kanske inte förstod exakt vad hon menade, magi som något en människa sysslade med var väl främst de prästerna ägnade sig. Visst fanns de gamla sagor och sagor om helgonen och deras förmågor men att en ättling till ett av dessa helgon skulle besitta samma förmåger eller kunskaper i de gamla traditioner kunde han inte tänka sig ”Och ja, vi borde äkta oss innan någon tror att jag kidnappad dig” han sa det på skämt men de fanns ett visst allvar i tonen, prästinnan skulle behöva äkta dem och återvända med ord om det till Emiliyas klan innan någon trodde att han hade endast tagit henne som sin frilla.
Han blundade, han kunde för sitt inre fortfarande se elden från Loradon den eld som dräpt det gamla Märehn och fått det nya. Ur askan växte det nya fram medan det gamla spreds för vinden tills det endast vara tynande minnen kvar men elden det var ett minne som han aldrig skulle glömma. Iserion, de hade varit deras uppväckande en insikt att den väg som Breslau ledde dem på var inte den väg som Izeleth ville att deskulle vandra utan den som gav Breslau mest makt. Han kunde fortfarande höra skriken från Iserion när han blundade. De jämrande ljudet från de adelsfamiljer och borgare som vägrat böja sig inför Iserions nye furste, hela familjer som utplånats när skogen av pålar hade rests. Skogen som hade givit honom hans namn som slaktaren från Iserion.
”Iserion var ett misstag och människorna där är ignet annat en inskränkta, avundsjuka och giriga slavägare” Han ångrade inget av de som hade skett i Iserion, han hade sett hur människorna där behandlade alverna. Hur de hade rest upp till stora upplopp i staden och krävt sin frihet medan de försökt stena alver som givit sin frihet åter, nej han ångrad eignet av vad han gjort men Iserion hade varit ett misstag. De skulle aldrig ha varit där och nu ville Iserion aldrig lämna honom, med sitt jämmer var de som de försköte hämnas från de dödas rike eller vart det en prövning sänd från Izeleth ? ”Men det finns inget att vara bitter över de som hänt, vi kan be och hoppas. En dag kanske klanerna kommer stå enade likväl som alverna i iserion kanske endag vinner sin frihet”
Han slog upp ögonen och såg på henne igen där hon återigen hade vänt sig om och kompå vad hon hade bett om, han sträckte sig efter badlakanet och reste sig upp. De jämnrade ljuden och de brinnande eldslågorna var som bortblåsta, för en stund rådde frid hos honom när han såg på henne. Han reste sig upp och tog de få steg bort till henne med badlakanet. Kanske lite väl nära och med henne egentligen alldeles för avklädd men hon var ändå hans blivande fru och han tog sig denna frihet när hon desstuom hade bett om det. ”Jag tror inte vi kan ena alla klaner” sade han medan han väntade på att hon skulle resa sig ” det ligger inte i vår natur” nej folket i Märehn drogs alldeles fär lätt in i blodsfejder där förlupna ord lätt ledde till att sablanra drogs och när väl blodet flöt följdes de av hämndens tid. Att söka en fredlig lösning i dommaringarna var bara något som sågs som en sista utväg eller när prästerna som i deras fall krävt det. Att stolt stå upp för sin klan och försvara den till varje pris var deras natur ” Men vi kan skapa fred genom förbund med de som önskar det” fortsatte han
Han hade givit henne avstånd, låtit henne i avskildhet klä av sig och sjunka ner i det varma badet med väldoftande örterna från heden som tjänsteflickorna hade hällt upp åt henne. Han hade hållit ryggen mot henne men när hon väl satt i abdet och till ljudet av det skalpande vattnet hade han ändå sakta vänt sig om. Först bara med små ögonkast men när hon tillslut bröt den tystnaden som lagt sig på något märkligt sätt lätt tryckande, med tyngden från deras ansvar pressandes mot dem hade han vänt sig om. Han lät blicken vandra över hennes ryggtavla, följa det svarat håret som avtackandes mot den vita huden, en snövits färgad hud som passade en nobel fröken som växt upp i borgar och gods. Inte för att han kom från någon enkel bakgrund, under honom fanns det trotts allt ett avgrundsdjupt avstånd ner till de som verkligen levde i nåder av vad Izeleth gav och inte gav till de som levde på hennes hed. I jämförelse med Emilijia var hans klan dock inte mycket mer än simpla fåraherdar, i henens ådror rann det blod från helgon och hennes klans namn ekade genom Märehns historia som en av de stora grundarna. Det fanns hela kompanier av bevingade husarer som enbart red under hennes klans banér. De kom från två olika världar men nu skulle deras världar bli en, han skulle träda in i hennes värld. En värld långt bortom den hed och det slagfält han kände såväl, en värld han skulle vara vilse i.
’’Nej’’ svarade han henne lugnt, han trodde inte de kunde ena klanerna eller leda Märehn till en bättra framtid. Han hade sett hur förändring såg ut när olika viljor mellan furstar skulle mötas för förändringen skull, hur den formade världen med blod på slagfältet. ’’ Men vårt blod kommer göra det’’ svarade han henne vidare ’’ Din klan kommer att måna om fred för din skull och min klan skulle behöva strida utan mig, våra barn kommer föra blod till båda sidorna och ingen kan lyfta sin sabel mot sitt blod utan att riskera nattens drottnings vrede’’ den vilda jakten, påminde Märehns folk varje vinter med sina vinter åskstormar om vad som väntade dem om deras synder förde dem bortom Izeleths ord.
Han tystnade sen, begrundade de hon sa. Han visste att han ville ha henne, han hade velat ha henne sen han såg hennes undersköna ansikte med henne snövita hud och det korpsvarta håret. Hon såg ut såsom helgonens klaner beskrevs i sagorna, undersköna men ouppnåeliga för någon som han. Han hade redan då bestämt sig för att han skulle få henne men han ville inte med våld eller hot erövra henne, nej han ville övervinna henne medvännlighet och omtanke. Trotts allt skulle det vara de mot världen när de gifte sig, han ville att de förbundet skulle byggas på något gemensamt och på någon genuint. Det var förtidigt att tala om kärlek, de kände knappt varandra men de kunde hålla av varandra och trivas i sällskapet men viktigast att de var trygga tillsammans.
’’Det finns mycket i vårt förflutna eller mitt förflutna’’ för även om hon tillhörde den andra klanen i denna konflikt så kunde han inte känna att hon som person varit involverad i den. Inte som han, han som hade dräpt och lemlästat hennes fränder, bränt deras gårdar och drivit ut deras boskap i vildpanik på heden. Han hade inte skonat någon, nej han hade i tradition dräpt gamla som unga. ’’Som vi nog inte bör beröra oss med’’ sade han tillslut ’’vi kan inte förbereda oss på det oöverkomliga innan vi vet vad det där, vi kan endast sätta vår tilltro till tron och vårt öde’’ han funderade, någon gång helst nästa vår kanske de borde bege sig på pilgrims färd till ljusets öar. Låta sig beröras av Ljusets dotter under vårdagsjämningen och kanske mota förlåtelse för nu var tiden för hämnd över. De illdåd som skett i vredesmod och under en tid fylld av hämndlystnad måste vara förbi om de skulle lyckas. En tid av förlåtelse och samförstånd måste ligga framför dem om de skulle finna lycka tillsammans.
Nej, han anade att denna kvinna inte kund bevara arg i tonen eller ens hysa det mista mörker i henens hjärta. Nej ödet hade gett henne ett skyddat och tryggt liv, ett simpelt och enkelt liv i jämförelse med hans men ändå så mycket rikare en de liv han kunde stoltsera med. Han låg bara lite svagt mot henne när hon retades med honom men han bet ihop när hon tvättade hans sår. Nej smärta var inte främmande för honom och där fanns ärr från äldre sår, de flesta från träning i hans ungdom men ett träningsvärd i stål kunde göra nog så ont samt skörda sin andel av ärr. Fler hade de blivit sedan dess, ärr som vittnade som storslagna segrar och äventyr skulle många säga och det var vad sångerna förtäljde. Innerst inne visste han dock att de alla var långdragna fälttåg fyllda med svält och farsoter där man nästan alltid tvingats plundra för att överleva om de så var den egna befolkningen. De var äventyr fyllda med illdåd och de storslagna slagen var panikartade farser där den ena sidan bröt för att huggas ner i ryggen men det var inget han sa till henne.
’’De behövs inte’’ sa han när hon kom in igen’’ Ni är allt för god Lyette’’ fortsatte han medan han betraktade bandagena, tösen hade gått igenom mer än hon förmodligen upplevt under hela sitt liv här i byn och han ville inte tvinga henne att anstränga sig mer än nödvändigt. Han sår läkte trotts allt bra, tack vare hennes vård och ju snabbare han kunde komma ifrån byn ju tacksammare skulle byborna vara. Själv ville han bege sig ut och upptäcka landsbygden omkring, finna ut om hans farhågor var sanna eller om han tryggt kunde fortsätta mot skogarna i öst tills hans furstendöme under ekarna. ’’ Säg mig, vet du vem byn tillhör vem som är eran överherre’’ Frågade han henne för när han skulle bege sig ut igen skulle det vara bra att veta.
Medan de talades vid där han halvlåg i sången kunde man vid horisonten se hur en svart skugga av rök reste illabådande sig mot solnedgången över grannbyn. Likt en svartpelare av förödelse reste den sig över våran jord mot den himmel som utgör vår världs tack. Det fanns ingen i byn som tvivlade längre, vad de beskådade måste vara en hel bys förstörelse. De med hopp bad om att det endast varit en olycklig dag med någon som lämnat en eld i midsommarvärmen obevakad under matlagningen men innerst inte växte en känsla de aldrig tidigare känt. Skräcken, skräcken över de okända, skräcken över de som finns bortom ens förmåga och skräcken över de som skall komma. De äldre hade hört ryktena och berättelser om vad fiende härer hade gjort i sina framfarter och hade inte ädlingen nämnt något av ett slag, en strid om Loradon. Han hade sannerligen sett ut som han hade ridit genom helvetes egna portar när han kom till byn. Det blev dock aldrig mer än ett sorgligt mummel av de tankarna för vad kunde de göra om inget annat vänta, be till Athal och se vad morgondagen förde med sig.
Någonstans i norra Märehn
Han mediterade djupt inne i grottan med endast ljudet av elden framför honom som sällskap. Han andades in djupt och för varje gång kände han efter försiktigt. Han lyssnade försiktigt och för varje gång kunde han höra lite av den, världens sång. Hur världen runt om honom ständigt sjöng medan den förändrades, det var inte en sång i den mening hans fränder skulle kalla det. Nej, det var gräset som rörde sig i vinden, fågelungarna som skrek efter sin moder, fisken som hoppade uppför floden till sitt barndomshem genom vattnet. Där livet skedde och där naturen mötte livet, det var de som var världens sång. Försiktigt fortsatte han att lyssna på sig, han sträckte sig ut i världen tills dess att hans kropp inte var mycket mer än ett tomt kärl. Där det satt med ryggen vänd mot elden och met ansiktet vänt mot det enkla altaret i grottan som generationer av präster i Märehn hade karvat ut, två ljus var tända till döttrarna och en blodsdroppe i skålen framför Izeleth lämnat som offer.
Denna kväll kunde han dock känna hur något var fel, något som fick hans innersta kärna att ryssa och en kall kår att vandra nedför sin ryggrad. Han försökte finna vad det var han sökte men varje gång han kom närmre det var det endast tystnad som han möttes av, följt av ett mörker han aldrig tidigare känt. Försiktigt sträckte han ut enn hand för att försöka vidröra vid det men när handen rörde vid mörkret slog han upp ögonen av ren instinkt, vad det än var fanns det i hans grotta.
Han vände sig om mot elden och först stirrade han bara på den, dragen till den av något han ej kunde beskriva men han kände en enorm dragningskraft. Han reste sig upp och tog det korta steget som behövdes fram till elden, blundade och lyssnade. Han kunde höra en viskning, som om något i honom sa att det var det rätta, böjde han sig ned och förde ner sin hand i elden. Han kunde höra ljudet av kött som brändes av elden när hans fingrar grävde sig ner i glöden men målmedvetet fortsatte. En glödande döskalle uppenbarade sig framför honom när han väl rätade på sig och höjde sin hand framför en döskalle som viskade på ett språk prästen mycket väl kände igen. Det uråldriga språk som Izeleth själv hade talat men orden, den profetia som döskalle uttalade var för honom främmande.
Veckor senare
Han skådade ner på staden som bredde ut sig framför honom nedanför kullen. Gömd bland vassruggarna som dominerade Wozlas utflöde låg hon. Novigrod Märehns främsta handelstad, härifrån såg hon nästan vacker ut där hon låg utsträckt på flera öar som stod i förbund med varandra genom de många broar som som band ihop öarna. Runt öarna var det ständigt båtar i rörelse med människor från hela världen som anlände för att sälja sina varor på torgen i staden och högt över torgen reste sig templens kupoler som fick de storslagna trähusen med deras vackert snidade tak att blekna i jämförelse. Han visste dock att på närmre håll var staden en smutsig plats där synden härskade och allt kunde köpas för pengar. Borgarna kunde bygga hur många tempel som de ville för att försöka tvätta bort den, den skulle alltid finnas där. Uppströms på de mindre öarna kunde man tydligt se den, i de låga, mörka, omålade husen där stadens fattiga levde. Istället för att ta hand om de spenderade borgarna sina pengar på monument och palats, vilket lämnade stadens fattiga desperat och tvingade att leva på vad de gavs samt sin egna opportunism. Något som ofta förde dem till galgön. Han ryste vid tanken över att något sådant fått växa fram i Märehn men hur mycket han än avskydde den här staden var den likväl användbar och kanske denna användbarhet som låtit den få växa fritt För han själv behövde besöka staden, han hade känt det den där natten han hållit i döskallen. Som en dragningskraft till syndens näste hade han förts, på samma sätt som döskallen hade kallat på honom. Vad som en låg framför honom visste han att han endast kunde höra dess tystnad och känna dess mörker. Han begav sig nedför kullen han stått på och mot den breda träborn som skulle föra honom ut till den största ön.
Han log alvarligt åt hennes lätsinnnade ord, hans dust med döden och prästinnans försvinnande. De senaste dagarnas tilltagande oväder med regn som fullkomligen piskade landet omkring dem och svepte in landet i regn drypande vindbyar. Vad som från början känts som en storm hade fört dem samman kändes alltmer som något som gjorde allt för att sära på dem. Bröllopet, det stora tilltänkta firandet hade fått skjutats på och redan nu började de röra sig under ytan, ord som viskades och knutnävar som knöts i fickorna. Hur en fin fröken kunde tänka sig leva hos en man som härstamade från uppkomlingar, en simpel tjuv och mördare, utan beskyddet av äktenskapet. Om de varit gifta hade de kanske kunnat sätta tilltro till det men framförallt hade de varit försent då, nu fanns det tid att överväga. Hade de gjort rätt att sända sin käraste dotter till en man som Konstyatyn. , de visste vad han hade gjort i Isrion och morden vid hans hemkost. Ett mörker sades vila över mannen och nu höll han deras dotter fången hos sig, som en gisslan för att freden skulle hållas.
Han hade hört orden som viskades på heden och de hade fyllt honom med hans allvar och mörker. Från herde till herde vandrade ordet och likt hur en gräsbrand tog fäste och spred, spreds orden med över heden. Han lät henne tryckta sig närmre honom, nära hans bröst i hans värme kanske hon inte skulle uppfatta det som rörde sig i hans huvud men det var inte hans allvar eller mörker han dolde. Nej den oro som hade fört honom till att se ritualen mot traditionen, han ville inte att ovädret skulle skörda ännu ett offer men när han kände hennes kalla tunna kropp tryckas mot han insåg han hur allvarlig situationen var. Ovädret hade tagit sin tribute av henne och den hade varit diger. Ändå hade hon propsat på att utföra ritualen medan vädret pågick men han hade heller inte hindrat henne, stundens allvar låg som ett ok över dem.
Men det fick räcka med allvar, oro och grubblande över vad framtiden hade för dem. Han lyfte upp henne och började bära henne bort till huset. Det kanske inte var mycket för henne men det var mer än vad de flesta hade och det var en plats av värme och en plats hans blod engång hade formats. Han visste inte om det skulle vara tillräckligt men han gjorde sitt bästa när han beodrade tjänstefolket att värma upp vatten och fylla en balja med det, det skulle inte vara så mycket till bad men ändå något att sjunka ner i och tvätta bort regnets kyla till medan teet kokades på spishällen i deras privata rum i långhuset.
Jo han mådde bättre, han hade fått vila och för första gången på länge känt sig som en människa men mörkret som låg kring hans tankar den eld från Loradon som brann i hans ögon fanns där. Han sa dock inget, han ville inte störa deras frid med berättelser med berättelser om de han ahde upplevt. Allra helst ville han glömma själv men varje gång han lätt ögonen slutas fanns mörkret där med de våld och förgörelse han hade upplevt. Han kunde höra viskingar då och då från hennes bröder om han var en riddare, om han hade varit i krig och om han hade dödat något. Fascinerande och spännande ting för dem, äventyr och ära som bara låg och väntade bara man gav sig ut i världen. Med svärdet i handen kunde man uppnå ryktbarhet och berömmelser, kanske själv återvända hem som riddare. De var såklart ett barns drömmar och fantasier, närda av de ballader och berättelser om de stolta riddarna som hade format Karms historia. De var berättelser om tappra riddare och stoiska ungmöar, de var vackra sånger som sjöngs till toner av luta eller till ljudet av flöjter men de var just det vackra ballader och berättelser får det för flutna. Han kunde känna igen sig själv i de unga bröderna som hyshades av sina föräldrar, en gång i tiden hade han själv trott på. Han hade en gång ridit ut för Karm för att själv säka äventyr och ära, uppnå ryktbarhet och berömmelser. Han avundes därför bröderna som gladlynt skuttade iväg efter frukkosten för att leka, fyllda med inspiration från gårdagens sånger och ballader.
Själv vände han sig till talriken och såg upp på Lyette, hade han uppfattat ” De gör inget”sade han kort, maten i fält kunde vara betydligt enklare och det var hans första måltid på länge, med hungern blev alla måltider en lyx ” den är varm och mättand,e det viktigaste trotts allt” Han tog tock sleven själv och började äta, de gick långsamt och han darrade ofta på handen men han hade sin stolthet ändå. Där han halvsittande i sängen gjorde sitt bästa att äta, även om han insåg att mycket av den där stoltheten för stunden inte fanns där i hans tillstånd. När han hade ätit upp la han ifrån sig skeden och lutade sig bakåt men han höll upp handen mot medicinen. Den dövde hans smärta visserligen och höljde mörkret i ett dunkel men han hade hellre sina sinnen klara än att försöka gömma sig från sin smärta, hans syner och mörker skulle trotts allt ändå alltid vara där som en del av hans liv.
han hade slutit ögonen för en stund medan hon ordnade med vattnet men när hon lyfte upp det och bar det till hans säng, öppnad han sina ögon. Betraktade henne med respekt över att hon orkade lyfta baljan med vattnet, en ädel dam skulle aldrig ha orkat det men sen skulle det nog ej heller falla henne in att göra det heller. Han nickade till svar till hennes fråga och reste sig försiktigt upp, han var inte lam inte än åtminstone men han var långsam och när han försökte dra avs ig kläderna tog smärtan över hand och han fick stanna upp. Han försökte en andra gång men han kom inte långt med en bandagerad hand och en arm han knappt kunde röra. Tillslut svalde han sin stolthet, det som fanns kvar av den ”Kan man få hjälp” sa han svagt
Han hörde hennes ord och hennes mjuka rörelser när hon gled ner i sängen fick honom att endast känna svaga stråk av smärta, henneig hit, hur långt bort var ens Loradon. Han hade inen anning, han insåg att han inte ens visste hur långt han hade ridit eller för hur länge annat än att de måste ha varit dagar”Nej, Loradon” Han skött drycken försiktigt från sig ”Loradon har fallitd” försökte han igen svagt men vad kunde han göra egentligen, gryningen hade precis börjat och inne i stugan var det fortfarande mörkt, för honom de kunde de lika gärna vara i mitten av natten. Han skulle inte hjälpa någon och istället nickade han bara åt hennes ord och lät drycken sippra över hans läppar ner i hans strupe.
Hungern hade känts avlägsen de senaste dagarna men nu kunde han känna den tillta men timmen var sen och han hade för stunden inte hjärta att be henne ordna mat under denna sena timmen utan istället lät han sömnen åter omfamna honom igen. Där hennes famn grep han hennes hand, den mjuka handen fortfarande med dess ungdom och utan den hårdhet som bönderna liv prgälades av. Den var något han inte hade känt på länge, en varm påminnelse om att mänsklighet fanns här i världen. I en liten bortglömd by långt borta från intrigerna i Hannadon eller de blodiga slagfältet i Loradon. Mjukt somnade han in hennes famn med sin oskadade hand hårt hållet om hennes som om hon var hans livlina tillbaka till det paradis han funnit, ett paradis han så djupt fruktade skulle förstöras som allt i denna värld tyddes lida mot.
Han sov inte lika länge denna gång utan när ljuset väl letade sig in i stugan och liv började röra sig mer vaknade han sakta i hennes famn, för varje försök att lämna hans sida hade rört hans drömmar och frambringat den oro han tidigare haft. Denna gång vaknade han klarare med med mer av sin kraft återställd, en skymt av den stolta riddaren gick att ana även om Loradons eld ännu präglade han sinne och kastade en skugga över honom. Denna gång tog han tid på sig att studera vem kvinnan var, den som hade varit först med att förbarma sig över honom i byn innan. Han följde de guldblonda håret till hennes ansikte och där lät han sin blick men de var då också insikten slog honom över hur opassande denna situation var för hennes heders skull . Han släppte hennes hand och gjorde sitt bästa att resa sig allt medan såren över hans bröst gjorde sitt bästa för att hålla honom nere likt detta vore Athals vilja. s omhändertagande var både lockande och värmande men inom honom gnagde känslan. Vad hände om något från Loradon tog s
Må Athal visa honom nåd och bärmhärtighet där han ber men herremannen verkade inte lägga någon större notis vid hans böner, hans sinnen kanske redan hade nått ett beslut eller så hade han valt att ignorera denna skymf mot honom och hans hus. Dock i ärlighetens namn han var för utmattad för att lägga märke på något och han hade visserligen känt repet men för stunden var han bara tacksam för vad han kunde få. All vila, hjälp och föda han kunde få efter de han sett i Loradon, denna helvetes plats. Hans lev hade varit fyllt med smärta och förluster den senaste tiden att förlusten av hedern för stunden inte brörde honom. Den smärtsamma omfamningen från den unga kvinnan med den ljuva rösten fick kanske en stril av smärta att färdas genom hans kropp från den sönderivna bröstkorgen men den var ljuv mot vad han hade upplevt och snart kunde han känna hur smärtan dövades. Hur han sveptes in den lena omfamningen som drycken gav honom i hennes famn och hur hans ögon vart allt tyngre tills han somnade djupt.
Han sov länge efter det flera timmar till solens sista strålar försvunnit ner bortom horisonten efter den hade låtit hagarna och fälten runt byn bada i dess ljus i vad många hade sagt hade varit sommarens vackraste sommar. Han hade sovit djupt genom det, givit Lyette en möjlighet att få gå ut en stund och betrakta hur skuggorna blev allt längre i kvällssolen och hur himmelen färgades röd. En underbar röd nyans som lovade om en god morgondag för de som bodde i byn men hade herremannen sett samma solnedgång hade han sett blodets järtecken. Den djupa sömnen började dock avta efter att de sista solstrålarna hade försvunnit och hans sömn vart allt mer orolig när effekten från drycken avtog. Mörka drömmar om det som hade skett i Loradon, om döden, eldslågor och monstret över Loradon som lurat in Loradons armé i ett inferno av död och eld.
I hans bryska uppvakande yttrade han sina första ord sen han kom in i byn, svaga ord som lämnade hans läppar ”Loradon….Loradon har fallit” Nånstans i hans inre hade en insikt väckts om att han måste varna byborna, denna del av riket hade alltid skyddats av Loradon. Av de mäktiga herremän med sina följen som utsetts till att bevaka den viktiga gränsstaden mot Iserion och dess omnejd. Nu låg staden i ruiner med tusentals soldater spridda över landskapet runt om, herrelösa och utan sold med deras herre förintad i infernot som en gång hade varit Loradon.
Han protsetrade inte mot deras idéer, hans rustning var ändå till sin vägs ände och när de försökte ta hans svärd upptäckte de att skidan var tom. Den enda beväpning han verkade ha var den långa dolken som riddare använde för att nedgöra andra tungt rustade riddare på slagfältet med sitt smala blad som kunde stickas in i armhålorna, skrevet eller springorna för ögonen på hjälmen. Kanske inget som byborna visste, för dem var det en lång kniv utan något extra, handtaget av trä tydde rent av simpelt mot den dyrbara om än trasiga rustningen. Han lät dem binda honom men trotts deras avsikter lade han det på minnet, han var en herreman av Karm och de kom med en vissa krav på respekt från övriga befolkningen. Han hade övervägt att återgälda dem vid ett senare tillfälle men nu undrade han om han istället skulle låta den lokala riddaren veta att byn hade bundit en av Karms riddare. Han orkar dock inte tänka på det för stunden utan blundar och låter de ske.
Den skadade handen blottade en fruktansvärd syn när bandaget lindades upp med en hand där han hade förlorat ett helt finger och övre halvan av ett andra figner som om de hade bitits av rakt av igenom hans stålhandske som annars skulle skydda honom. Såren på hans bröstkorg, bestod av fyra jämtes gående sår som kanske inte var djupa men bristen på vård hade fått de att bli inflammerade och bildade ett fult mönster av intorkat blod och var, vart han än kom ifrån hade han inte haft tid att ens lägga den minsta tid på sina sår.
Med såren omlagda hade man hämtat byns präst, Ruben, som var det närmaste man hade när det kom till någon som hade nån form av formell utbildning. Även om prästen inte var någon fältskär och de flesta uí byn var betydligt mer vana vid att lägga om alvarligasre sår efter olyckor cvsste prästen ett och annat om örter ” Han kommer behöva dricka det var fjärde timme” förklarde prästen efter avklarat de sed vanliga artighetsfraserna och höll upp en påse med örter ”koka de med en skopa vatten och låt honom dricka det medan det är varmt” de skulle hjälpa mot den värsta smärtan och mot drömmarna, för prästen hade i sin ungdom då han reste betydligt mer och sett mer av världen sett den där blicken som herremannen hade. Den som endast soldater som sett förmycket kunde uppbåda, att ha honom bunden enbart av den orsaken var klokt men samtidigt var det en herreman ” Jag rekomendrar att någon stannar här och vakar över honom, i synnerhet om han behöver komma loss” han nickade mot repen som för tillfället höll fast honom och skulle göra det omöjligt för herremannen i sängen att dricka och äta ”För jag skulle inte vilja vara den som hållit en herreman bundne mot dess vilja” lade han till och plockade upp den sigil ring herremanne haft på sitt vänstra finger, han kunde inte riktigt känna igen sigillet men användadet av ekblad tydde på att han kom från skogarna i öst
Han ser upp på byn som samlar sig runt omkring honom, pojkarna som försökte leka män och sen männen som faktiskt hade plockat upp verktyg att försvara sig med. Han tvekade inte inför det faktum att hans öde skulle vara väldigt närstående om männen valde att vända sig mot honom med sina verktyg. Dock han lät blicken glida över männen, pojkarna och de församlade byborna. Han kunde se rädslan i deras ögon, vaksamheten och försiktigheten. De här var inga mördare, de var inga våldsmän och han var tveksam till att de någon sin hade sett några större våldsamheter. Pojkarna de skulle med lite tur kanske minnas de här som dagen då de försvarade byn, något att skryta om när de skulle finna sig en tös att stadga sig med och med tur kanske detta var de mest dramatiska som hände i deras liv. De var inget fel med det, de var ett lyckligt liv och han kunde att byn här hade ett bra liv.
För en kort stund slöt han ögonen och tänkte på sitt egna liv, han hade inte varit mycket äldre än pojkarna när han för första gången hade hade kallats ut. Hans första slag, en ärorik strid som hade gjort honom till en man hade man sagt men allt han kunde minnas var hackandet. Hans svärd som svingades som, om om igen och skriken, förtvivlan blandat med stanken av död. Nej det fanns inget ärorikt i det, bara en plikt som skulle utföras. Nej för en stund kunde han känna byns lugn, trotts alla ögon som stirrade på honom kände han här ett lugn han inte känt på veckor.
Hans frid var dock kortvarig då någon tilltalade honom och han slog upp ögonen igen, rättade till sig något och sträckte på sig för ahn visste att han inte skulle ha ork att resa sig ändå. När han gjorde det föll resmanteln undan och blottade mer av den sönderivna rustning som nästintill slitits av honom och man kunde till och med ana bitmärken, små rader av tänder som liknade en människas. Med det blottades hans vänstra hand som täcktes av ett illa omlagt bandage som sedan länge blött igenom och sedan torkat till en brunröd sörja. Hann gjorde en ansats till att tala men ur hans strupe kom ej några mänskliga ljud, bara svaga viskandes som om han vore för svag för att kunna tala. Han gjorde ett andra försök men rösten bar honom inte och den unga damen hade sannerligen rätt.. Han skulle inte överleva utan vård och framförallt skulle han inte överleva utan skydd från vädret och solen men byn verkade mer bekymrad med de hot han utgjorde. Han förstod dem, världen var en mörk plats och minsta hot utifrån kunde rubba de lilla man hade här i världen
Dock hur mycket byborna en skulle vilja skulle de inte få honom att lämna platsen där han satt. Hans krafter var slut och han undrade om han la sig ned för att sova om han skulle vakna upp, männen med sina verktyg behövde inte fundera på om de skulle behöva använda sina vapen för utmattningen, törsten och hungern skulle göra sitt med tiden. Han tog emot maten han fick från någon och nickade till tack, de skulle kanske hjälpa en bit på vägen men hur länge?
Ensam ryttare kom ridandes över fälten utmed den väg som ledde söderut, den som ledde ner till kvarnen nere vid ån och där de hade sina djur på betes om sensommaren men om försommaren var de idylliska hagar med högresta björkar och midsommarblomster. Längre bort än så hade få rest, snart övergick markerna till den steniga och magra heden som dominerade landet söder ut mot Loradon men där hade ingen i byn varit på länge utan oftast var de handelsresande som kom med nyheter därifrån.
Ryttaren red i en långsam skritt med hästen tillsynes utsliten och utmattad till sin yttersta gräns, lät haltandes från att sakna en sko. Trotts det kunde ingen ta miste om att hästen var dyrbar och att den som red den måste inte vara något annat än en från frälset, en herreman. Dock var det ingen stolt herreman i skinande rustning eller stolta herrmankläder av siden och sammet. Istälelt var yttaren insvept i en lång och sliten resemantel där sömnande hade börjat gå upp, på höll tyctktes den te sig grå men ju nämre ryttaren kom ju mer uppenbart var det att de var smuts damn som täckte manteln.
Inte för att man hade sett en riktigt fin herreman i byn, visst fogden och dess knektar kom en gång om året för att driva in skatten och de var väl herremän. Dock var deras hästar aldrig så finna som denna denna ryttarens men intrycket med den slitna reskappan skar sig på något sätt. Sättet som ryttaren satt ihopsjunken i sadeln och inte gjorde någon större anspråk på att styra hästen, utan lät den följa vägen av egen vilja och hästen mer än gladligen kämpade vidare för vad som än låg framför den skulle de vara bättre än de som låg bakom den. Hela alltet hade ettolycksbådande intryck med ryttaren ihopsjunken och dess vänstra arm slappt hängandes utmed dess sida. Vart de än kom ifrån var de fast beslutna att ta sig så långt bort från den platsen. De märkte inte ens av firande som förberedes med resandet av en stång av blommor och växter utan de red förbi, in i själva byn där hästen stannade vid ett kar med vatten.
Ryttaren gled av hästen snarare än att han satt av hästen med smärta och sjönk ihop bredvid den, han var väl en mer medveten om att hästen behövde vila. Han behövde vila men allra hälst ville han slippa veta hur det såg ut under hans bröstharnesk där fyra tydliga rivmarken hade sjunkit ner i hans rustning som om den hade varit gjort av smör. Istället lutade han sig bakåt mot brunnen och passade på och själv ta vatten från karet, vatten som en häst drack kunde man alltid lita på… sen visste han inte rikgit vart han skulle ta vägen, han ahde tappat sitt svärd och börsen var sedan länge tom men han behövde mat pch hans häst behövde vila
Han drack av sitt vin och lättblicken dras till elden, där kom den att ligga en stund som om han djupt övervägde vad hon hade sagt men inom viskade rösten från Loradon. Rösten Dödsskuggans dal, dess väktare som fört honom ur Loradon vid liv. Han mindes inte rikigt hur det hade gått till men Vizzearys hade alltid funnits där sen dess och för en stund kunde han inte slita sig från den inre monlogen som förstärktes av elden och fick honom att sjunka i mörka tankar om världen för Vizzearys hade aldrig förlåtit världen helt för vad den hade gjort med Izeleth. Tillslut lyckas han slita sig från elden och tillbaks till sin fru och låter sina blåa ögon vila på henne där man fortfarande kunde ana Vizzearys eld i ögonen .
”Druzina är långt borta” började han, både i tid och faktiskt avstånd. För honom var det mer något han satte upp som en möjlighet än något han med säkerhet visste skulle kunna ske men att ha anspråk på Druzinas tron skulle alltid ge honom skäl till att medla i deras interna politik ”Druzina kommer styras av din bror med stöd av rådgivare, präster och hussarer från Märehn” Han funderade kort på det, det fanns alltid en risk att det skulle ses som för mycket inblandning men Sacharov skulle behöva det militära stödet åtminstone början. Det var hela grunden till avtalet ” Husarerna ska bara garantera din brors rätt till tronen och rådgivarna och prästerna kommer hålla en låg profil och se efter de Märehnska intressena ” med tiden skulle nog husarerna mest bara bli en del av den stående armén, ett sätt att påminna om avtalet och intrigera Druzina mer till Märehn för ja Druzina sakande i nuläget en stående armé och förlitade sig på de olika prinsarnas personliga garden och folkuppbåd som försvar. Kanske var det därför landet alltid varit så instabilt tänkte Vasilij, så fort en furste sakande ett starkt garde och en allians av flera prinsar bakom sig hade allt fallit ihop. Nu kunde Märehn ge det både ett starkt garde och en stor allians tidigare hade gett, alliansen mellan prinsarna skulle mest vara för stabiliteten skull och syns skull
”Men vill du komma med råd och insikter hur långt jag kan sträcka min arm och hur framträdande mina rådgivare i druzina är så kommer jag alltid lyssna, jag kommer även lyssna på ert ord och i enrum kommer jag lyssna på ert om Märehn” Det handlade om det yttre att i Märehn fanns det en stark vilja av att vara fritt från yttre inflyttande, under så många århundrande hade de varit i praktiken ett eget land men låst till Karm genom de inflytande Karms konung kunnat köpa med rikedomar, gods, förläningar och giftermål ”Dock, jag kommer också alltid vara en del av min klan och när du väl genomfört pozenga kommer du alltid vara en del av den klan, den jord och de blod jag kommer från. Där kommer ditt ord väga lika tungt som alla andra i klanen och det är där jag ägnar att änga min tid när inte Märehn kallar och det är där våra barn kommer växa upp” Och leva sina liv tills den dagen de var stora nog och den dagen hennes bror inte levde med ” sen kommer det en dag då din bror dör, och prinsarna ska välja en ny, då kommer du behöva resa själv med vår son åter till Druzina med hussarer som hans garde att tryga valet av regent. De beslut som behövs tas öfr att det skall lyckas kommer vara dina för jag ämnar att dö på den jord jag föddes” Det var en oundviklig del av deras giftesmål att de skulle behöva skiljas åt för en sådan sak, kanske skulle hon återvända eller så skulle hon med dö på den jord hon föddes
Han stannade där i både tal och tankarna, det hade varit mycket att säga och tänka på och han kunde ana viskningar igen men inget han för stunden ville lyssna på. Nej, det hade varit en gåva som gett honom mycket men bördan av att bära det var tärande och det fanns en dag han inte skulle orka bära den längre och vandra den stig han redan hade vandrat i Dödskuggansdal för att återse sin vän. ” Du får nog utrycka dig mer precis om du önskar något mer men min avsikt var aldrig att gå göra dig missnöjd, endast försöka bespara dig eventuella obehagligheter” svarade han men han var inte jätte intresserad av att tala om det, inte just nu där och då åtminstone
Regnet hade runnit nedför hans sidor och ansikte men han hade tålmodigt väntat, Hans kaftan var fuktig sedan länge och tung av vätan men det var en brda han var mer än villig att bära för hans blivande hustru. Hans kappa under kaftanen var trotts allt torr och de han fick utstå i regnet var en mild jämförelse mot den uppoffring han fått bevittnat. Hans fru hade inte bara offrat till landet hon skulle leva i resten av sitt liv, som hon nu var en del av för resten av sitt liv. Det var på något plan också ett informellt farväl av sitt forna land och sin klan, hon skulle alltid vara en del av det men hur ofta skulle hon återse det under återstodande del av hennes liv. Hennes klan må leva i nästa dal bara 3 dagar ritt bort men Märehns klaner sågs sällan utanför sina klaner om det inte var en högtid eller en av deras underlydande klaner i de fall man tillhörde de styrande klanerna som han och Emiliya.
Han kände därför någonstans ett extra ansvar för henne där hon kom, blodig, blött och frusen till honom. Hon såg så utsatt ut och ensam med endast honom som länk till resten av det blod som rann genom detta land. Även om hon hade gett sitt blod till landet och det skulle med all säkerhet hjälpa henne att övertyga de andra att hon var en av dem. Skulle det också finnas de som skulle misstro henne livet ut för vart hon kom ifrån. Hennes själ däremot var stark och elden inom henne brann kunde han se i hennes ögon när han tog henne i sin famn, lätt sin kaftan öppnas upp så hans torra varma inre kunde komma henne till nytta. Likt hur han släppte in henne i sitt liv välkommande han henne och likt hur han skulle skydda henne lätt han värmen omfamna henne.
Han nickade till hennes ord, de brann likt den eld han kunde se hennes ögon och själ. Han nickade till svar och lät sin tumme smeka henne över hakan och sen vandra försiktigt över hennes kinder där man snart skulle se hennes tatueringar. Smala tunna linjer som formade geometriska mönster som skulle beskriva vem hon var, vart hon kom ifrån och ge henne skydd mot de onda. Inget som skulle dominera hennes ansikte men alltid där som en påminnelse att hon var en stolt dotter av Prysmain. ’’Men först måste du komma in i värmen och vila dig’’ sa han lugnt till henne och smekte hennes kind.
Han nickade åt hennes ord, det var ord som han uppskattade. Han antog de som ärliga ord som hon hade yttrat för honom, varför skulle hon ljuga om något sådant. Hennes överlevnad i Märehn skulle bygga på honom, hans folk skulle inte se henne som något annat än utlänning gift med vojvoden av politiska skäl. Utan vojvoden vem var hon då?
”Kan du förstå då, om jag utåt alltid kommer agera utifrån Märehns bästa. Ingen i Märehn får se dig som någon med inflytande eller makt, för din säkerhet skull”
Att vojvoden hade allierade och att vojvoden var influerad av dem var inget som Märehns klaner var ovana med men att de en utländsk prinsessa skulle lägga sig i Märehns politik, de var något han visste att många skulle motsätta sig. I deras ögon var äktenskapet enbart till för att föra de två syskonfolken närmre varandra men han visste att många där ute hade sina tvivel
”Du måste övertyga klanerna om att Druzina inte är ett hot utan en möjlighet och du måste visa att mest av allt vill du se dina barn på dess tron”
Även om det innebar att hon skulle behöva utmanuera sina egna syskon för makten skull men Druzinas tronföljd hade aldrig varit klar och tydlig och ej heller aldrig given till äldsta barnet som i andra länder utan men ett resultat av kompromisser, allianser och vem som hade flest svärd på sin sida. Kanske inte helt olikt Märehn insåg Vasilij men vad han visste hade prästerskapet aldrig haft någon större makt över tronföljden som i Märehn där de alltid hade sista ordet om inte första ordet med.
”Och när det gäller oss två? Jag kommer inte alltid kunna ge dig världen hur romantiskt det än låter men jag kommer alltid behöva agera utifrån vad som gör oss trygga”
och det var att trygga makten, i slutändan skulle ingen av de överleva att förlora makten och för att göra det var han tvungen att sätta prästernas vilja framförallt. För den som hade makten att ge någon makt hade också makten att ta den tillbaka
”men jag kan lova dig att du aldrig kommer sakna något matriellt och jag kommer förbli vid den sida och jag kommer alltid att skydda dig. När det gäller oss två?
Han tryggte henne ännu närmre med handen o m hennes nacke nu, så han fick känna hennes nakna varma kropp tryggt mot hans. Allt medan hans fria hand fick nu smeka henne över ryggen, över ryggen ner över hennes bak som han inte bara lätt smeka utan mjukt ta ett tag om för att massera
”Jag kommer vara dig lojal och jag kommer förvänta dig att vara villig och tillgänglig för när jag vill njuta av dig”
Han la huvudet på sen lite granna när hon började prata om att hon kunde vara som han ville ha henne när hon ville. Han lät henne dock hållas med det hon sa, för vad skulle han säga till egentligen. Att hon höll sig villig och följsam det fanns politiska själ till att han ville ha henne så. För sågs hon inte som någon med inflytande över honom eller med politisk makt så skulle hon vara säker, så fort klanerna i Märehn anade att hon hade de minsta inflytande skulle det finnas de som vill vässa knivarna och låta den utländska prinsessan försvinna. Däremot var det inget han ville ta upp nu, låta henne träffas av verkligheten som de levde i eller vart han ens skulel börja med att beskriva hans folk. För nej Märehns kvinnor var knappast villiga och följsamma, nej de var lika vilijestarka och eldfängda som resten av Märehns folk. Uppvuxna i sadeln med bågen och sabeln handen var de beredda att försvara sitt blod till döden.
Nej i stället gav han henne bara ett leende när hon satte sig över honom, hon skulle nog lista ut det mesta själv med tiden. Ibland behövde man leka med elden och brännas av den för att förstå vad det var man lekte med. Nej han drog han henne närmre sig för att kunna viska henne i örat ’’ Vad jag brinner för?’’ han lät en hand glida över hennes nacke för att hålla kvar henne ’’ Jag brinner för det jag såg när jag vandrade genom Loradons eldar och dödsskuggans dalgång’’ Han låter det förbli osagt exakt vad det betydde, för hur skulle han beskriva det han hade sett och upplevt ’’Och jag hoppas att du kommer vara mig lojal på den resan’’ det eller hon skulle vara en fiende till det han ville uppnå. För detta var inte ett äktenskap mellan två individer, detta var ett äktenskap för grundandet av en nation och han skulle inte låta några personliga tvivel stå i vägen för det ’’Och om du kräver världen för det, så skall jag inte bara ge den till dig, jag skall sätta den i brann med’’
Han följde hennes nakna kropp med blicken som han kastade över axeln innan han en sista gång lätt ögonen vandra över horisonten innan han ställde ner vinet. Långsamt vände han sig om för att kunna känna på hennes kropp, han ville inte bara se på hennes nakna skönhet utan även känna den. Innan han själv lätt kaftanen falla till marken så han kunde ta henne. Han ledde och skulle följa, göra honom till viljes och behaga honom. Han kunde vara ohörsam men tydlig med vad han ville ha och vems vilja som skulle behöva böja sig.
Efteråt pustade han ut på henne, han drog sig inte direkt undan utan gav henne en omfamning innan han lade sig på sidan bredvid henne medan en hand förstrött fick smeka henne. Var han nöjd med vad han hade fått, ja om han skulle vara självisk var han nöjd med henne. Nöjd med vad han hade fått och med vem han hade gift sig med. Inte för att han riktigt kände henne ännu men var hon så har följsam och behagande skulle han få en underbar tid med henne tänkte han sig. Hon hade inte direkt gett sken av att vara krävande eller envis på någotvis direkt. Han sa inget direkt utan lätt stunden förflytta under tystnad medan han lätt sina utforska hennes kropp än mer med mjuka smekningar..
Blod som blandades med vatten, vatten som föll från himmelen och långsamt sipprade ned i jorden. Jord som mottog de blodsoffer som hölls på denna heliga dag då Emiliyja mottogs av jorden själv här i de centrala delarna av Märehn. Konstatyn beskådade de hela på håll, det var hans blivande fru, hans trolovade om än någon som han aldrig ens mött några dagar tidigare men vars öde nu var att dela sitt liv med hans som skulle motas av jorden. Han behöll ändå avståndet, för de som skedde framför honom var en uråldrig ritual som förts vidare av generationer av kvinnor. Männen var välkomna att se det hela men ej delta och förbli på behörigt avstånd med. Som Emilijas blivande man ville han självfallet finnas där som stöd för henne samtidigt som han inte ville störa det som skedde.
Många män red till och med ut på jakt under tiden med sitt kozak förband för att välkomna sin blivande fru hem efteråt med en ny lagad middag med mat direkt fångad från det land som hon nyligen tagit blod av. Konstatyn avvaktade dock, han ville se att allt gick bra med tanke på allt som hade skett den senaste tiden. Innan han begav sig med sitt lilla sällskap, för en kortare jakt.Han hade redan sänt ut några spårare så han förväntade sig att det inte skulle dröja länge innan hans jaktsällskap skulle finna något. För på samma sätt som heden tog Emilijas blod så skulle den ge något med. Sådant var livet på heden, ibland tog den och ibland gav den. Människorna som levde här levde i rymt med heden och enligt traditionen som Izeleth hade givit dem.