Mannen som hette Ergott hade inte förväntat sig den blixt av smärta som plötsligt pulserade genom hela hans kropp. Som paralyserade honom till den grad att han föll ned i en boll på marken med ett flickaktigt tjut av smärta. Han tappade svärdet som föll på Marulds fot, och den tredje vände sig chockerat om med ett dumt “vad fan…?”. Faegrim, t…[Read more]

Arlin gav henne ett litet leende då hon försökte memorera det falska namnet, och han lärde henne uttala det korrekt. En liten rättelse, men det skulle låta märkligt annars, om hon inte sade det med en kaldrländares hårda artikulation. Det var spännande, romantiskt till och med, att låtsas att de var gifta även om de inte var det. Hennes lill…[Read more]

Hon red först på vetskapen om vilken väg hennes mor borde ha tagit, men snart nog fick hon sänka blicken till marken för att leta efter spåren efter hennes och Ejvalds hästar. Till sin stora lättnad fann hon dem ganska enkelt och det verkade inte som om de ridit i lika hög fart som hon och Yazfein nu gjorde. Kanske skulle de ändå hinna ifatt dem.…[Read more]

Ingenting med denna lilla resa var förvisso genomtänkt, men hon hade åtminstone haft tid att rusta sig innan hon rusade iväg. De skulle nog få improvisera lite, men Yazfein behövde ju knappast vapen för att försvara sig om något skulle ske.

Med en liten nick åt hans ord så ledde hon ut sin häst genom stallporten. På vägen drog hon åt sig en…[Read more]

Monsterjägaren studerade Fëani tankfullt, något fundersam över reaktionerna och känslorna som verkade storma där inom henne. De känslor som bekräftades i hennes ord som kom därefter. Den ungdomliga osäkerheten, som så tydligt var ett resultat av den överväldigande uppgift hon hade på sina axlar. Som hon kände att hon var tvungen att slutföra. Och…[Read more]

Hon skakade på huvudet åt hans fråga om att låna en häst. Det fanns gott om djur för att resten av familjen skulle kunna hitta något att rida ifatt dem på, men någon, av allt att döma Sven, en av hennes fars hirdmän, skulle bli utan. Hon fick förklara det sen. För tillfället kände hon bara en oerhörd lättnad över att Yazfein ville följa med h…[Read more]

För de som står emot mig… Det var en mening som nästan fick henne att skratta igen, men allt hon gjorde var att flina roat åt det hela. Hon kände ingen rädsla inför honom, men sen ansåg hon sig heller inte vara någon som stod emot honom i den bemärkelsen, hon utförde ju trots allt bara ett jobb och hon hade ingenting emot honom i den bemärkelsen.…[Read more]

Hon såg ogenerat på när hans kropp genomgick sin underliga förvandling. Hon hade något fascinerat i blicken, för trots att hon sett både honom och andra Me’erisier förvandlas tidigare så hade hon aldrig sett det på så nära håll. Hon själv kunde förändra sitt utseende till viss del, men att växa helt nya armar var något hon inte var kapabel till.…[Read more]

Ljudet av hans röst fick henne att se upp från sadelgjorden, vilken hon var i färd med att spänna kring hästens stadiga kropp. Hon hade inte hört honom komma in, men hon borde ha känt av hans närvaro. Troligen var hennes tankar alldeles för splittrade.

”Yazfein…” Hennes röst tycktes nästan något lättad, något hon själv förvånades över.

”D…[Read more]

Ilskan och rädslan kokade inom henne, men trots det så hörde hon stegen som närmade sig hennes rum och hon vred på huvudet i tid för att se sin bror stiga in genom den öppna dörren. Han visste. Deras mor hade uppenbarligen talat med fler än Yazfein om sin plan, och att döma av blicken som Eirik gav henne så hade han också motsatt sig hela idén.…[Read more]

Till skillnad från Zator så kunde Isra uppskatta det fina i livet och mer ofta än sällan så önskade hon sig att få en ny klänning uppsydd inför särskilda tillfällen, och hon skulle aldrig lämna sitt rum utan att först ha borstat håret… Kanske var hon lite fåfäng, eller så var det helt enkelt ett sätt att försöka passa in så bra som möjligt i bild…[Read more]

Med ett brett leende nickade han uppmanande åt Míndras, men kanske fanns det ett visst mått av oro i hans ljusa ögon. Han var kanske inte den skarpaste i alla lägen, men han var inte så dum att han trodde att hans vän skulle kunna framföra furstinnans önskan utan att själv dra på sig misstanke. Men Míndras var en klok alv, han skulle säkerligen…[Read more]

Det var kanske dumdristigt, kanske hade hon vaggats in i en falsk känsla av trygghet, kanske var hans svaghet bara spelad sådan… Men vad spelade det egentligen för roll? Hon visste med största säkerhet att båda hans ben fortfarande var brutna, hon hade själv känt och klämt på dem när han sov eller var avsvimmad. Kanske skulle han kunna göra l…[Read more]

Tanken på att han skulle vilja träffa Manfred Korp fick henne nästan att skratta. Kanske skulle han ha stått ut med magikerns svamlande bättre än hon gjort till en början, men han skulle säkerligen ha fått skavsår i öronen efter ett tag och genast ångrat sin önskan. Men… Det var troligen inget som skulle ske.

”Jag är rädd att ni fick nöja er me…[Read more]

Hon himlade med ögonen åt hans ord, men kanske såg hon lite förlägen ut, som om hon inte insett att hon stirrat och nu skämdes en aning över att ha blivit påkommen. Han verkade dessutom ha läst hennes tankar, något som hon fann aningen oroväckande. Trots det så lyssnade hon med uppenbart intresse på hans svar, och när han talat klart så satt hon t…[Read more]

Cathryn stannade upp i sina steg och frös för någon sekund.

.. kommit.. tillbaka? Vandrande döda? Vad hade de hamnat i?

Hon svalde, hon kunde inte tveka, inte om hon skulle bli Corrin igen. Hon sträckte handen efter Finns hand, drog sig till honom och gick bredvid honom. Det kändes lite bättre.

“… och frid ska de få… ehhhm… hur dock?”

Ytterligare en ljudlig smäll fyllde hytten där de satt och ljuset från den efterföljande blixten fick långa skuggor att dansa över hyttens redan mörka hörn. Moira kröp märkbart ihop där hon satt och nu syntes det hur hon spände sin käke gång på gång, som om det skulle kunna avvärja eller mildra rädslan, eller så var det bara för att hindra någ…[Read more]

Kettils ord var visa, visare än hon mindes att han hade varit när hon lämnade honom i Caras Idhrenin, men kanske var det så att döden också innebar en viss vishet.

”Du har mitt ord”, mumlade hon som svar på sin brors ord innan hon backade undan för att ge sina föräldrar och syskon plats att ta farväl.

Handen som hennes far lade på hennes axel…[Read more]

Faegrim var inte helt för nöjd över att höra om gravgårdar och förbannelser. Det var spännande så klart, men kanske lite för spännande. Men kanske var det för Finns skull som Faegrim fyllde hjärtat med stål, och gav Finn en uppmuntrande klappning på korsryggen, han nådde trots allt inte så mycket högre än så.
‘Oroa dig inte, vi har en duktig magi…[Read more]