Aeaea log glatt då systern såg upp på henne, innan hon såg ned på spelet och kartan igen, nyfiken på hur det hela skulle gå vägen. Det såg definitivt spännande ut… Hon undrade lojt vem som skulle vinna den, och vad som skulle hända sen. Skulle den mannen dra ut på äventyr och hitta skatter och rikedommar? Var skatter och rikedommar samma sakt? Varför var de två olika ord? Aeaea rynkade på ögonbrynen för att fundera igenom det…
Funderingar som snabbt blev störda då kaos utbröt under henne. På något vis hade Eili stött till bordet, och där uppstod nu en riklig kallabalik. Aeaea kisade och försökte få syn på var kartan hade tagit vägen. Den låg inte på bordet längre. Var hade den kunnat… Men. Där var Eilis hatt. Hon gav den en misstänksam blick då systern plockade upp den. Hatten var sådär löjligt stor. Skulle kartan påmända få plats där under?
Visioner av äventyr löpte framför Aeaeas ögon, men nu var det inte mannen som utförd dem, utan systrarna. Tillsammans. Skatterna och rikedommarna kunde vara deras, och varför inte? Hon hade velat iväg från Spillerhamn länge nu. Kanske… kanske…
Men männen erkade bra upprörda, och systern i trubbel. Nåväl. Det beslutet fick vänta. Aeaea ar tvungen att hjälpa sitt blod. Hon sträckte ut en hand framför sig, och viftade med sina fingrar, som att hon styrde en osynlig marionette. Kallade på den där kalla känslan som låg djupt i hennes bröst, och pressade ut det i fingertopparna. En distrakton. Hon skulle få männens skärp att gå upp så de inte kunda jaga systern…
Som så ofta skedde när Aeaea skulle kalla på sina krafter gick det dock fel även nu. Istället för att skärpen gick upp på männen, så visade det sig att när bordet skakade till så hade oljan från lampan som stod därpå spillt ut framför männen, och den oljan antande nu i en häftig eld som slog upp som ett flammande moln framför dem och tvingade männen att ta ett steg tillbaka. Aeaea bet sig frustrerat i läppen. Det var inte det hon försökt göra! Men å andra sidan steg männen iväg från Eili….
En pil i ryggen. Faen slöt sina ögon och tog ett långsamt andetag. Första dagen, och den här så kallade revolutionen gick redan för långt. Att de inte bara dödade, men att en av deras egna hade fallit. Obeväpnad. Det var nog för att väcka ilska i den mörkklädda alven, men hon tvingade ned den. Ilska skulle bara få ännu mer folk dödade.
En sak var dock säker. Faen var fast besluten att det hade varit fel beslut att följa Aenya. En övertygelse som bara blev starkare då hon hörde ljudet av hästar, och fler människor red in. Dessa invånare från Mahadwen. Det var inte svårt för Faen att se hur det här skulle se ut för dem. Alver som anföll diplomater ute på ett fredligt uppdrag. Precis så som hon sagt.
Detta var helt klart fel beslut.
Och hon var fortfarande.
Med en blick till det dussin som följde henne så gjorde Faen ännu en gest. Hon höll ut handen, drog den till sitt bröst, och upp över huvudet. Retirera. Det här var inte hennes strid längre, och inte deras heller, om de ville följa henne.
Långsamt, med tveksamma blickar, så började alverna som låg i bakhåll dra sig tillbaka, dolda av dungen.
Det var svårt för Faen att hindra en äcklad min från att sprida sig över hennes drag då hon iakttog slakten framför sig, men för sin grupps skull höll hon minen stilla. Människorna hade inte en chans mot alverna, men trots det så tycktes Aenya endast tänka på att driva på slakten. Be dem ge upp, tanken ekade i Faens sinne. Be dem ge upp. Om människorna fick chansen skulle de inte fortsätta slåss. Allt de blod som spilldes blötte marken helt i onödan. De hade kunnat göra detta så mycket bättre…
I ögonvrån såg Faen hur en av alverna i hennes närhet började fingra på en pil i sin båge, och hon gjorde en kvick gest med en utbredd hand, nekande. Vänta. De skulle inte lägga sig i. Inte så länge de inte behövdes. Faen hade ingen som helst önskan att bloda ned sina händer i en poänglös slakt.
Sedan fick hennes ögon syn på alv diplomaten som steg ut från vagnen, och hennes hjärta slog ett extra slag. En av deras egna. Säkerligen kunde Aenya fortsätta nu. De skulle kunna sköta det hela fredfullt härifrån. Säkerligen….
På något vis fick Selyanas leende tyngden att lätta en aning inuti Faens bröstkorg. Det fick henne att känna sig mindre som en främling och mer som en… gäst. Inte hemma, men välkommen. Långsamt så drog hon in ett andetag medan hon funderade över känslan, och andas sedan ut ett lika långsamt moln genom sina näsa, kände hur röken stack i hennes ögon medan hon lät dem förbli öppna. Märkligt. Kanske visste prinsessan mer om hur man pratade med folk än vad Faen först trott. Kanske kunde Faen lära sig något av det här.
“Världen…” Hon nästan sög på ordet, och kunde inte hålla bort ett kort styng av längtan. “Människornas värld är som… en måne till vår sol.” Faen hade aldrig varit bra på liknelser, eller att förklara. Hon försökte igen. “De förändras snabbt medan vi är eviga. Inget är så viktigt att det inte kan vara annorlunda imorgon.” Var det bättre? “Som månens faser.” Faen kände som att hon hade tappat tråden, och slutade pratade. Hur skulle hon ens börja förklara hur Talanrien var utanför dessa skogar, för någon som aldrig upplevt något annat?
De som rörde sig runt Spillerhamns lönnkrogar visste att där Eili var så var inte Aeaea långt borta, och detta var sant även nu. Hon var dock mindre iögonfallande än sin syster – kanske då främst för att hon var betydligt mindre än sin syster. Många var de som sagt att de två omöjligt kunde vara släkt, men de kom från samma mor, och enligt henne (innan hon dött) samma far, men just den detaljen slog även Aeaea som en aning otrolig – och det fanns mer än en person som kallat henne naiv. Dock aldrig hon själv! Hon föredrog att se sig som en obotlig optimist.
Hon såg ned på Eili med ett glatt leende, från där Aeaea var uppflugen på ett hustak. Det var inte helt ovanligt för den nätta kvinnan att ta sig runt på just detta vis – för det första hade hon aldrig sett något högt och inte tänkt ‘Dit upp vill jag’, men för det andra så var hon som sagt betydligt mindre än sin syster. När hon rörde sig på gatan så var det svårt att se över andra människor, och på en plats som Spillerhamn så var det inte ovanligt att hon blev knuffade och puttan än åt ena hållet, än det andra. Att hoppa mellan taken var helt enkelt mer praktiskt.
Dock så rynkade hon strax sina ögonbryn när hon såg att Eili hade sin blick på något helt annat. Nyfiket så sökte Aeaea efter vad som stulit hennes systers uppmärksamhet… och fick syn på de spelande männen. Leended vändes till något mer busigt än glatt. Med ett vågat språng så kastade hon sig till nästa hus. Kraffsandet från hennes läderklädda fingrar försvann i sorlet från gatan då hon rörde sig i position så hon kikade över takkanten över mannen med kartan. Därifrån så vinkade hon till Eili. I position om systern ville försöka något.
Som det var bekvämt för henne? Det fick Faens egna ögonbryn att höjas ett snäpp, men hon sade inte emot. Kanske var det så att prinsessan tyckte det var inte intressant att prata med pöbeln, så som människorna hade beskrivit någon som Faen. Men berätta om sig själv? Det var alltid något som tog emot för henne. Ännu en nackdel med att inte riktigt höra hemma, med att vara en spion.
Men hon log. Det var som sagt något hon var bra på. “Jag har varit på en handelsexpedition till Celeras.” Det var inte en hel lögn. Hon hade rest med en handelsexpedition. “De smycken vi tillverkar här säljer bra hos dem, och oavsett vad vi har att säga om dvärgar och orker, så tillverkar de verktyg som är användbara för oss. Handelsstaden är en bra mellanhand för sådana affärer.”
Återigen, inget av vad Faen sa var en lögn – direkt, men det var inte som att hon kunde berätta för prinsessan att hon infiltrerade olika celler med statsalver för att lära sig om deras liv, och om människorna runt om. Hon tvivlade på att det var något en högalv skulle kunna börja förstå.
“Det är väl.” Bekräftade Faen, denna gång en lögn. Hon tyckte inte om att vara här, det fick henne att tänka för mycket över vem hon var. Allting var så… komplicerat och högtravande bland andra alver. Millennium av traditioner som lade sig på varandra, som alla följde eftersom de alltid hade följts, för att de äldsta bland dem alltid hade gjort så. Det kändes på något vis falskt för den mörke alven. Som att de alla var försökte vara samma person. Varför var detta så svårt för henne?
Hon drog ännu ett bloss ur pipan, men blåste ut det ur sidan av sin mun, så hon inte skulle andas ut direkt i prinsessans ansikte.
“Jag heter Faenrìonae.” Presentationen följdes med en halv bugning från midjan. Det slog Faen hur sällan hon bugade då hon var i Iserion, sittandes på en lönnkrog med andra som var som henne – folk som saknade ett riktigt hem. Hon undrades under ett ögonblick hur prinsessan skulle finna en sådan plats. Skulle hon rynka på näsan och förkasta det, så som så många av Faens fränder gjorde, eller skulle hon kunna se detsamma som Faen såg?
Hon tvingade sina läppar att dras upp i ett angenämt leende. Det var inte svårt att få det att se äkta ut. Faen hade mycket träning då det kom till att le utan att mena det. “Finns det något jag kan göra för er, prinsessa?” Även om hon kände till Selyana så var det bara vaga kunskaper, och det fanns för Faen ingen logik att hon skulle prata med henne utan att vilja något. Kanske hon bara behövde en inbjudan att fråga.
Faenrìonae såg uppgivet på medan anfallet utfördes, dold i en dunge där hon satt med den trupp alver som stod henne närmast. De var där som en sista åtgärd, reserver som kunde lägga sig i bakhåll om dessa ‘människor’ visade sig vara starkare än vad Aenya hade förväntat sig. De som omgav Faen här var inte många, men hon hade sedan länge lärt sig att ett välplanerat, oförväntat slag kunde sätta stopp för de flesta strider. Fast mest av allt så önskade hon att hon och hennes inte skulle behövas. Detta var enligt den mörkhåriga alven inte bara ett slöseri med tid, utan ren och skär dårskap.
Sändebud? Det enda detta skulle göra var att spela Iserion och alla andra som ställde sig mot alverna i händerna. Detta skulle få alverna att se ut som de bestar som människorna sade att de var. I det långa loppet skulle denna symboliska vinst visa sig tom, och det skulle stänga dörrar för dem i framtiden. Faen kunde bara hoppas att genom att hålla sig kvar vid sin position så skulle hon kunna hindra det som nu hände från att hända igen.
Men de var för få. De som tänkte som Faen. De syntes på lilla antal alver som hon omgav sig med. Medan Aenya hade en här, så hade Faen endast några dussintal alver som lyssnade till hennes försök att få dem att tänka på framtiden. Att se att det fanns en annan väg. En bättre väg. Framförallt en smartare väg.
Faen suckade då slakten började. Hon höll upp sin hand, visade att det inte var dags för dem att ge sig in i striden. Hon hoppades innerligt att de inte skulle behövas alls.
–
Det var tydligt för Faenrìonae att det inte skulle gå att tala ned Aenya, där de satt i ett rådslag dagen före, men Faen skulle inte förlåta sig själv om hon inte försökte. Alvinnan sänkte pipan från sina läppar för att svara med sin lugna stämma:
“Du byter en tidig seger mot ett nederlag.” Faen försökte förklara, men hon var inte bra med ord. De mänskliga rikena skulle alla få höra att alverna hade anfallit diplomater från Iserion. Det skulle ge dem en anledning att ställa sig med sina ‘fränder’. Varför kunde inte Aenya se att om de skulle kriga med människor, så var de tvungna att tänka som dem? “Kan du inte se att det här kommer få oss att se ut som de som förklarar krig?”
Kanske var det hopplöst. Faen hade gått med rebellerna i hopp om förändring, men de tycktes inställda på att begå långsiktigt självmord. Sen hon gick med var det allt hon kunde göra för att avråda deras mest idiotiska planer, men det tycktes inte som att hon skulle lyckas den här gången.
Smaken av tobak var en del av vardagen som kunde vara hennes varthän hon befann sig, något som var Faen, även på en plats som inte var hennes längre. Det fick den obehagliga spänningen mellan hennes skulderblad att släppa en aning, släppte ut lite av det där andetag som alltid hölls inne. En liten stund lugn.
Dessvärre blev den kortvarig. Hon lade märke till vakternas blängande först, och visste att det var lånad tid. Mycket riktigt, snart vände sig även högalven mot henne. Detta följdes av två saker som förvånade den rökande alven.
För det första så var högalven inte vilken högalv som helst, utan ingen mindre än prinsessan Selyana själv. Insikten var nästan nog för att få Faen att sätta röken i halsen, men årtionden som spion hade härdat hennes nerver. Ren och skär vana gjorde att hennes andning fortsatte i samma jämna tempo.
För det andra så ledde kvinnan med en enkel, nästan folklig hälsning, snarare än att skicka vakterna att jaga bort Faen, eller blängandes be henne gå. Denna förvåning var nog för att den mörkklädda kvinnans ögonbryn höjdes med en fingerbredd. Interaktionen gick inte så som hon hade förväntat sig.
“God…” Faen började tala, men hennes djupa stämma avbröts tvärt, då hon insåg att hon pratade handelsspråket. Med en kort grimas så bytte hon till alviska: “God afton, prinsessa.” Genom åren så hade Faen tappat en del av det melodiska i alverna talesätt. Det var fortfarande tydligt att det var hennes modersmål, men det var också… en gnutta fel, men det var svårt att sätta fingret på exakt var.
Faen sänkte pipan från sin mun och lade sin fria hand på sin bröstkorg, innan hon bugade för Selyana, djupt, respektfullt, och mer propert än vad som kunde förväntas med hur den märkliga alvinnan såg ut. Sedan, när hon åter sträckte på sig, så återvände pipan till hennes mun. Rörelsen var så invan att hon inte tänkte på den.
När frågan sedan kom så sökte sig Faens blick till den andra kvinnans. Hon förstod inte riktigt vad denna interaktion handlade om, eftersom de var långt mellan dem i rang, men vad annat kunde hon göra än att spela med? Hon höll sitt yttre lugnt medans tankarna började springa om varandra.
“Ärad att vara i er närvaro.” Svarade hon, vilket var sant. Det var smickrande att prinsessan kunde tänka sig att samtala med henne, och hon var mycket tacksam över att inte behöva springa från platsen med vakterna efter sig. “Jag hoppas dagen finner er väl? Finns det något jag kan göra för er, prinsessa?” Det var den mest logiska anledningen till att de båda samtalade, tyckte Faen.
Att vara tillbaka var en märklig känsla. Som alltid när hon anlände till Nela’thaënas kärna så dök minnet om den första gången Faenrìonae återvände från en utflykt till människornas rike upp i hennes sinne. Då hade hon besökt en enkel handelspost ett stenkast från skogens gränser; hon hade varit skräckslagen medan hon var där och inte kunnat vänta på att dra sig tillbaka till skogens säkerhet. Det var som att hon under hela den färden hade hållit inne ett andetag som hon inte visste att hon hade hållit, som hon bara kunde andas ut när hon steg in i Del’elath. En spänning som bara släppte när hon kom hem.
Den känslan gnagde i Faen nu. Gnagde än mer för varje gång hon kom tillbaka från allt längre utflykter. Gnagde som mest i sin frånvaro. Hon kunde inte sätta fingret på när det hade skett, men någon gång under sina år som en agent i människornas rike så hade Del’elath slutat kännas som hennes hem. Det ingav en känsla av melankoli då hon var här, men hon var rädd för att om hon fortsatte skjuta upp sin återfärd så skulle den aldrig ske.
Fast kanske hade det varit bäst så, noterade hon för sig själv med ett cyniskt litet leende. Det var inte som att hon var omtyckt här. Faen var för mycket människa, det var vad de sa om henne. Kanske hade de inte helt fel. Hon hade slutat byta ifrån de mörka kläderna av linne och läder som hon bar när hon var borta från skogen – det kändes inte som någon idé, när hon snart skulle ge sig av igen. Och hon hade mer än ett par ovanor som hennes folk ogillade skarpt.
Det var för att uppfylla just en sådan ovana som hon nu hade dragit sig undan för att stå under ett av Del’elaths många förtrollade träd. Det var den mest privata plats hon hade kunnat finna på kort varsel, och förutom ett par vakter som gick runt med någon högalv hon inte hade kollat så noga på så tycktes hon vara ensam. Hon ställde sig ett tio steg eller så ifrån dem och drog med vana fingrar fram sin last.
I Nela’thaënas fanns det inte många pipor, och, till Faens förtret, ännu mindre tobak, så hon tvingades dra ned på ovanan då hon var här för att bevara sina reserver.. men ibland var nöden helt enkelt för stark. Så hon stoppade den långa, praktiskt karvade pipan med rörelser som skedde utan tanke, innan hon förde den till sin mun. Med ett kort smackande så andades hon genom ihåligheten och satte fyr på innehållet med klickandet av ett tänddon. Tillslut, äntligen, så gav hon ifrån sig en nöjd suck och andades ut ett virvlande moln av rök.
Det tog inte många ögonblick innan Angran själv sjönk ned i vattnet, naken som den dag han var född, och med en suck satte sig ned och lutade sig tillbaka. Trots att han oskadd förutom ett antal blåmärken så var han minst lika skitig som alla de andra, och en annan dag hade uppskattat att bli fri från väg- och stridsdammet… men i stunden kändes det lite betydelse löst som allt annat. Känslan av ennui var total.
Av ren vana, snarare än tanke, så började han fläta upp sitt skägg, fingrarna agerandes utan kommando från hjärnan. Blåa ögon såg oseendes framåt. “Det var min idé att åka hit.” Han visste inte om han berättade det för Maeve – han var knappt medveten om att hon var kvar i rummet. Kanske behvde han bara säga det högt. “Anga ville stanna – kämpa mot rebellerna. Försvara våra gränser.” Han gjorde en grimars då han redade ut en tova som på något sätt lyckats leta sig in i flätan. “Hade vi gjort som hon ville hade hon inte behövt gå till Valhalla… innan mig.”
Det hade alltid varit så självklart att han skulle vara den som dog först. Det var Angran, inte Anga, som tog alla risker. Som stod längst fram i sköldmuren. Som kastade sig in bland deras fiender, med yxa, dolk och spjut. Anga hade varit den försiktiga, som hade fått dem att tänka, att välja rätt strider. Utan honom hade hon kommit långt, han förståd det… men hon hade alltid varit där med honom.
Han ruskade på huvudet då han fått upp flätorna och lutade sitt huvud tillbaka. Han slöt sina ögon.
“Kanske återser jag henne snart…”
Nej. Så enkelt. Nej. Det hade inte varit värt det – inte för någon av dem. Han hade trott på henne, och han visste inte vad dom var värst. Att han hade följt med Maeve frivilligt, att Anga alltid följde där han gick, hur dumdristigt det än var. Att han inte visste om han skulle beskylla sig själv för sin systers död, eller kvinnan framför honom. Spelade det någon roll, när allting var gjort och runorna redan var kastade?
Nej. Det hela kändes plötsligt så meningslöst. Maeve fräste på honom, och han kände spott väta hans kinder, men han lyssnade inte. Handen föll åter till hans sida i samband med att även den andra näven öppnades. Muskler slappnade av, uppgivet. Vad fanns det för mening med att mörda den här kvinnan? Han kunde se det i hennes ögon. Kanske hade hon redan lika ont som honom. Kanske fanns där ingen idé att späda på den ytterligare.
Nej. Lika plötsligt som han brusat upp och kommit mot henne så försvann all vilja till strid ur Angar, och han sänkte sin blick och skakade på sitt huvud. Flätorna i hans skägg svängde åt ena sidan, sedan den andra. Han visste inte hur han kände inför Maeve längre, och att förlåta henne hade inte ens slagit honom, men alla tankar att dräpa henne hade runnit bort med ett nej.
“Nej.” Han var inte säker på om han ekade hennes ord, eller om han svarade på vad hon sagt. Med ett andetag som utlöpte i en suck så vände han sig från henne och tog ett steg bort, började lossa på bältet medan han närmade sig vattnet. Det var inte så att han kände för att bada, men att följa rörelserna, rutinerna, lugnade hans sinne. För det fanns väl inget annat han ville?
Nej.
Då Maeves blick passerade över honom så knöt Angran sina nävar, hårt nog för att knogarna skulle bli vita. Skulle det kännas lättande att sträcka ut sina armar och greppa tag kring hennes huvud, vrida runt hennes nacke och låta henne falla död till golvet? Eller kasta henne i vattnet och dränka henne där? Han var så arg, så besviken, så… Och hon gjorde allt värre genom att vara vid liv när Anga inte var det.
Då Maeve tilltalade honom så tog han sina sista steg, stannade framför henne, nära nog för att känna hennes andetag. För att se hennes nya skador klart. Kanske inbillade han sig, men kunde han fortfarande känna doften av hennes brända kött? Han hade alltid haft ett bra luktsinne – doftade det fränt? Var det infekterat? Skulle hon dö lidandes oavsett vad han gjorde mot henne?
Tankarna sjönk undan i samma andetag som hennes ord nådde honom. ‘Tänker du slåss kan du göra det någon annanstans.’ Hans ögon sökte hennes. En hand kom upp, sakta, som att den redan var i vatten och han var tvungen att skjuta det åt sidan för att resa den. Han höll den knutna näven vid sidan av Maeves ansikte, öppnade den. Hans hand skakade då hans fingrar böjdes i en krampaktig, krokig form, som att det tog varje uns av viljestyrka inom honom att hålla dem tillbaka. Kanske gjorde var det just så. Han var knappt medveten om vad som rörde sig i hans eget huvud.
En röst ställde frågan som han inte visste om att han hade undrat – som hade ekat tyst inom honom sen hans syster hade dött och han hade hållit i hennes huvud med den hand som nu var så nära denna kvinnans huvud.
“Var det värt det?” Det tog honom ett väsande andetag att inse att det var hans röst som ställde frågan.
Hennes blick var arg. Som att det var han som hade gjort något – som att det var han, och inte hon, som fått dem dödade. Angran bet ihop och hans ögon flackade åt sidan ett ögonblick, och det var som att spänningen gick ur honom… sedan borrade hans den sig i henne igen, med arg glöd dansandes bakom den blåa irisen.
“Jag kände inte för att supa,” konstaterade han med en stämma så djup att man kunde känna vibrationerna i bröstet. Han sade det på ett sådant vis som gjorde det klart att det fanns något annat han kände för. Kanske slagsmål. Kanske mord. Hans sinne hade ännu inte landat på något bestämt, och om man kunde säga en sak om Angran så var det att ingen kunde säga exakt var hans sinne skulle landa förrän det gjorde det. Ingen förutom Anga, men vi vet hur det hade gått för henne.
Utan att släppa Maeve med blicken så steg han in i rummet och började lösa upp de spännen som höll hans rustning samman. Hur det här än skulle gå så var det personligt, och rustning och vapen hade inget att göra med något som låg så nära hjärtat. Då dög bara händer, tänder. En arm kramandes kring en hals. Ett pannben mot en näsa. Inte stål. Inte mörkt krut som släckte liv på en blinkning.
Angran drog sin rustning över huvudet, och lät den falla till golvet med en duns innan han började röra sig runt vattnet som skilde honom från Maeve. På vägen föll även hans tunika till marken, vilket visade upp hans bringa; omärkt av tatueringar, men täckt av ärr efter Angran överlevt hugg efter stöt efter bett, många av dem som hade varit nådastöten på en annan man, men som lämnat honom vid liv. Otroligt nog var inga av dem nya – han hade gått oskadd ur striden om Loradon… som om världen inte kunde vara mer orättvis. Den galne, instabila Angran utan en skråma – hans syster Anga sliten i så många stycken att det inte fanns något att begrava.
Med förrädiskt lugn som skrek som ögat av en storm så närmade han sig Maeve, ett steg i taget, nästan ljudlöst på stengolvet.
Angrans humör hade gjort utspel åt än det ena, än det andra hållet sedan deras så kallade “krigarband” hade “återvänt” från Loradon, och vilket band de nu var, och vilken återkomst det hade blivit. Nästan hälften av dem hade stupat, hans syster Anga bland dem, och för vad? För att ge hövdinga dottern Maeve en chans för ära och hjältemod bland gent med ett folk som inte kände till vare sig det första eller det andra. Inte nog med det, men det hela hade varit förgäves. Hon hade misslyckats, totalt, och Anga hade gett sitt liv för en seger som betydde allt mindre för varje dag. Skulle detta småfolk kunna hjälpa dem då de återvände till Kalrdland? Angran hade inte haft någon tilltro till dem då de var många. Det lilla hopp han hade haft hade slocknat nu då de var få. Det hade slocknat med livet som lämnade hans systers ögon.
Sedan dess hade Angran blivit oberäknelig. Ena stunden var han lugn och tillbakadragen, vek med blicken och höll sig undan… nästa steg han upp mot alla de som såg på honom snett och skrek dem i ansiktet, hade brustit ut i två, fyra, sex slagsmål som alla hade slutat illa om det inte hade varit för att hans bandmedlemmar fattat tag om honom och dragit honom undan. Han hade druckit kopiösa mängder en kväll, och inte rört alkoholen en annan. Han kände ingen skam för sitt beteende. Vad fanns det för skam att känna efter deras nederlag?
När Maeve hade lagt fram inbjudan till dem att komma till badet hade han först inte tänkt gå. Han stod knappt ut med att dela ett bord med henne, varför skulle han dela vatten? Men Angrans fötter hade trots det initiala nekandet tagit honom dit, och han visste ännu inte varför. Ville han konfrontera henne? Skrika på henne? Slå henne? Dräpa henne? Angrans sinnesstämning var sådan att han inte visste vad han skulle ta sig till. Han skulle ta det som det kom. Det var hur han tog allting nu. Lugnet vid hans sida hade hetat Anga, och hon var inte längre där.
När så Angran steg in i badhuset och så slog en stövel i väggen på samma gång, bara en armslängd från honom. Omedvetet drogs hans läppar tillbaka i en grimas, och blicken han slängde mot Maeve kunde inte beskrivas som annat än våldsamt kall.
Aife gav en kort nick vid Isras order – det var för väl, eftersom det var just vad hon hade tänkt rekommendera själv, men hon hade sen länge lärt sig att det var bättre att hantera order än förslag.
“Självklart, Ers Majestät.” Sade hon enkelt. Fast hon var tvungen att tillägga: “Tillåt mig dock att notera att dessa två kan flyga. Finns det några andra vägar in till ert rum så de kan nå som kommer vara utan mitt synhåll härifrån?” Egentligen hade hon föredragit att vara i Isras kammare medan vampyrerna var här, men hennes jobb var sällan enkelt, och även härskare hade en tendens att uppskatta visst privatliv. Men hon skulle göra vad hon kunde.
Hon höll ett respektfullt avstånd då hon ställde sig en bit bakom Isra’s axel för att själv se ut över fönstret, en väsande röst ljudande i Aifes skalle. Svärdet ogillade vampyrerna skarpt, men det var föga förvånande. Den ville att hon utmanade dem, men själv hade hon föredragit om de bara drog vidare. Att få testa sin förmåga mot dem, dock… det var lockandes. Men hon tänkte inte mata svärdet med sådana tankar.
“Om jag får vara så vågad…” Så mycket för att hålla tyst, Aife. “Har ni planer på att låta er förvandlas, Ers Majestät?” Hon använde den ton som insinuerade att det skulle vara bra för henne att veta på grund av hennes position – även om hon också ämnade avråda sin arbetsgivare från den planen om hon svarade ja.
Kanske hade hon först tänkt dra ut på det här, men om det var en sak som Evina visste så var det att Finn var usel på att ljuga – en ganska udda egenskap hos en tjuv kanske, men lika så. När han återigen kallade “Kathrin” för Corrin så var det helt enkelt en droppe för mycket för den unge uppfinnaren.
Hon sträckte in en hand bakom eldstaden, i ett lönnfack hon hade där, och tog fram något som mest såg ut som ett metalrör med ett handtag. Sättet som hon pekade det mot den påstådda kvinnan insinuerade att det var ett vapen – och kanske var det en överreaktion, men Corrin hade alltid haft en negativ effekt på hennes humör.
“Det börjar bli allt mer klart att ni försöker dra en snabb en förbi mig.” Konstaterade hon. “Så vi kanske gör som Finn säger och släpper lögnerna?”
Om de två krigarna som tog upp täten av sällskapet var ett buttert par, så var så inte fallet med Helix. Den mörkhåriga kvinnan hade ett leende på läpparna, och njöt av vinden som lekte i hennes hår, och känslan av regn som hängde i luften. Det var nog inte långt borta. Hon hade alltid gillat regn. Kanske för att det påminde henne så om havet… och hon hade sedan länge lärt sig att det var bäst att uppskatta de små sakerna.
De stora var oftast en sådan besvikelse.
Helix lät sin blick vandra till barastar kvinnan och monsterjägaren, och medan de hade sitt meningsutbyte så slank hon tyst från sin häst. Med vana rörelser så började hon plocka av det hon behövde från dess sadel för att istället placera det i sin egen packning, kort hummandes för sig själv och lyssnande med ett halvt öra… tills kvinnan föreslog att äta hästarna.
Helix rynkade besvärat på näsan.
“Eftersom vi har med odöda att göra,” började hon, röst förvånansvärt len med tanke på hennes hårda yttre, “så är det nog oklokt att dräpa dem, ens för att äta. Död lockar död. Låt dem springa hem, så börjar vi inte resan med att göra otjänst till de som fört oss hit.” Helix klappade hennes häst på sidan med ett litet leende. Folk kallade henne ofta vidskeplig, i alla fall här på land, men hon hade sedan länge märkt att det fanns en gnutta sanning i vidskepelser, och det var bättre att vara på den säkra sidan.
Kvinnan var väl i sig ett märkligt tillägg i gruppen – för det fanns redan kapabla krigare, och även om hon mycket väl visste vad hon gjorde med sina knivar och svärd så var hon tvungen att medge att hon inte var en mästare. Det var inte på grund av det som hon hade blivit anlitad. Men hon visste hur man pratade, och kunde ofta få de runt omkring henne att inte hamna i slag med varandra, och det var nog en så viktigt kunskap, speciellt i ett sådant här gäng. Dessutom var hon en mer… ohederlig figur, och att ha med någon som visste hur man tog sig runt ett lås eller navigerade fällor kunde bara vara till godo i en ruinstad.
Sist men inte minst, och okänt för de flesta, var Helix något av en expert på de odöda. Hon visste förvisso inte hur man skapade en själv, för hon hade inte ett magiskt ben i sin kropp, men hennes kapten hade varit en väldigt kapabel nekromantiker. Han hade gett vidare stora delar av sin kunskap till henne. Den kunskapen, framförallt, var varför hon var med på detta uppdrag.
“En god tjänst betalar sig själv framåt, inte sant?” Hon log då hon räckte sin häst ett äpple. Hon kunde avvara ett.
Det hela var väldigt misstänksamt, avgjorde Evina. Finn hade varit påväg att säga ett annat namn, det var hon säker på, ett som var alltför välkänt för henne. För att inte tala om att denna “Kathrin” såg väldigt familjär ut… Hon kände sig plötsligt som att hon var offer för ett väldigt dåligt spratt.
Att Corrin hade en förkärlek för att klä ut sig och göra sig till, det visste hon, men det fanns de saker som inte gick att fejka.
“Kathrin.” Återupprepade hon kort. “Jag kan se till att tappa upp ett bad i min kammare senare, så kan vi tvätta av dig smutsen. Jag har dock inga tjänare här, men jag tror vi klarar oss.” Sedan, då Corrin hade tappat sin peruk och vilka frukter det nu var han använde som bröst, så skulle Evina slå honom blå och gul och jaga ut honom naken på gatorna. Det var inte mer än vad han förtjänade. Om busarna nu lät det gå så långt.
Aife fortsatte röra sig med Isra då hon gick skilda vägar från de två demoniska varelserna – självfallet, då det inte var hennes jobb att vakta dem, även om hon ogillade att kvinnan hon arbetade för hade placerat dem så nära sitt eget rum. Det gjorde bestämt hennes arbete svårare. De var båda farligare. Den kvinnliga vampyren tyckte tydligt illa om hela situationen, och hon hade inte sett det som otroligt om denne försökt ta saken i egna händer och ta kål på en potentiel konkurrent. Mannen, å andra sidan, var ännu värre. En manipulatör som skulle använda sig av Drottningen, sen kasta henne åt sidan och dra vidare när han fått vad han ville ha. Legosoldaten var medveten om att hennes situation var allt för lös i stunden för att hon skulle kunna göra något åt det, dock. Kanske skulle hon och Isra kunna utveckla en relation där den andre tog hennes råd, men de var inte där än.
Istället så tog hon ann den mentalitet som sett henne genom åren; acceptera det hon inte kunde kontrollera. Då man arbetade så totalt för någon annan var det viktigt att ha självdistans.
När då hon och drottningen var på tillräckligt avstånd för att hon tyst skulle kunna tilltala henne utan att någon annan skulle höra, gjorde hon så:
“Har Ni några specifika direktiv angående era nya gäster, Ers Majestät?”