Misstänksamheten gick åt båda håll och han rynkar pannan i djupare veck än hans ålders fåror och han kisar en aning med ögonen för att ytterligare förtydliga sitt missnöje och sin misstanke över främlingen och han fuktar läpparna med tungspetsen och ser mot henne när hon talar om att hon bara var inne för att värma sig. Han nickar lite kort och sträcker fram en av sorkarna till Ranghildr och nickar kort åt henne när hon börjar försvara sitt val och han suckar något för sig själv, blinkar lite lätt och stryker sig över kinden lite lätt, handen lätt mot yxan när hon påpekar att dom var två mot en och han gnisslar tänder en aning mer, frustar till lite lågt och skakar huvudet lite lätt och ser mot henne, blinkar lätt och ser mot främlingen igen.
“Väm ä’ hon och vad gör hon ut’ här om natta?”
En berättigad fråga från någon som inte hört henne svara på något. Han stryker sig över hakan lite lätt och sätter sig vid ett av fönstren och sneglar ut med jämna mellanrum. Det kunde ju vara hänt att hon var ofarlig, men det kunde också vara så att hon blivit lämnad häromkring av fiender som hon nu bara väntade på skulle återvända och hjälpa henne.
Ragnar sökte och höll sig borta från hyddan en bra stund. Jaktlyckan var ändå dugligt god och han hade fått tag på ett par gnagare, sorkar. Det var inte mycket men det skulle nog vara bättre än ingenting. Han ler lite nöjt när han går mot hyddan igen. Han öppnar dörren och stannar till, blinkar några gånger när han ser två personer där. Han ger ifrån sig ett lågt grymtande läte när han sluter igen dörren efter sig och drar yxan i bältet och blinkar några gånger, rynkar pannan. Det här var ju pinsamt. Han fuktar läpparna med tungspetsen och suckar något, lägger huvudet på sned och höjer ett ögonbryn.
“Så… Vill nåen av er, tal’ om för mi’ vem dett’ ä’?”
Han gör en menande gest med yxan mot främlingne i rummet och han slickar sig om läpparna med tungspetsen och suckar mjukt till, betraktar henne, hon såg inte ut som en prisjägare. eller krigare, men å andra sidan – vilken prisjägare skulle se ut som en prisjägare? Att hon var kvinna kunde vara ytterligare en anledning att förvirra folk. Han kände sig redan måttligt förvirrad över det här och han hade inte en aning om vad eller vem hon var. Han rynkar pannan i djupare veck och suckar mjukt, blinkar lite lätt.
“… Jag trodd’ vi int’ skull’ släppa in folka hära… Nu ha’ vi halva skoga inne…”
Ragnar höjer bågen och drar i strängen när fågeln skriar och flyger iväg. En låg grymtning lämnar honom och han sänker vapnet igen. Nå, var ingen mening att skjuta nu. Han ser efter den och ger ifrån sig en låg fnysning och lägger tillbaka pilen och går vidare mot hyddans dörr. Han kliar sig över kinden lite lätt och ser mot henne när hon går förbi och in och han ler lite lätt. Han slickar sig om läpparna med tungspetsen och grymtar till lite lågt och ler snett mot henne och rycker på axlarna lite lätt.
“Den gjord’ ente lätena den bruka’ gör’… Som du själv sa, det vart tyst.”
Han rycker på axlarna lite lätt och suckar mjukt till, blinkar några gånger och ser sig omkring och ler vidare för sig själv och ser mot henne igen, stänger till dörren och ser sig omkring och nickar kort åt hennes kommentar om vad som behövdes. Ragnar går till eldstaden, hukar sig och börjar plocka för att få fram sitt elddon och han börjar göra upp en eld åt dom. Han suckar mjukt när han lyckas och sträcker på sig lite lätt.
“Håll älda vi’ liv… Jag ska gå och se om jag kan finn’ oss nået att äta. Vi ä’ säkra här, finns inge’ steg efter nån här.. men kansk’ finns djur.”
Han rycker på axlarna lite lätt och suckar mjukt till och ler mot henne och tar sig ut, stänger igen dörren och börjar sopa igen lite spår och sen söka djurspår i snön. Han skulle vara borta en lång stund. ((Två mess från er båda 😉 Hoppa över mig två gånger. ))
Ragnar blinkar till lite lätt, rynkar pannan i djupare veck och betraktar omgivningen. Vid skriet så vänder han sig om, ser sig omkring, hukar sig med pilbågen spänd och en pil vilande på strängen och han ser sig omkring lite lätt, upp mot himlarna och ser mot fågeln och rynkar pannan lite djupare, fuktar läpparna med tungspetsen
“Underligt.”
Han skakar huvudet lite lätt, rätar på sig och ser mot henne, nickar långsamt igen när hon kommenterar att slippa snön och den äldre mannens blick går ner till snön och snart nog tar han upp skinnet igen, blåser bort lite snö och ler brett mot henne, dricker lite och skakar huvudet sen åt hennes fråga, gör en gest med armen.
“Sa ju de’… ä’ dä’bort’…”
Han gör en gest med armen han håller vinskinnet i och ler lätt och börjar röra sig vidare, med lite fumliga rörelser får han tillbaka pilen i kogret och grymtar till lite lågt för sig själv och fortsätter gå. Det dröjde inte länge innan han ser hyddan därframme och han pekar på den menande och ler lätt. Han stannar dock till, lägger huvudet på sned och ser sig omkring igen, blicken fastnar på uven som satt och tittade på dom. Han blinkar några gånger, fuktar läpparna med tungspetsen
“Huh… Se dära… Var det int’ den dinga som skrek och flö’ öva’ oss nyssligen?”
Han ser mot henne igen och sen tillbaka mot fågeln, skakar huvudet lite lätt.
“Är nået fruktansvärt fel me’ den fågla…Men de’ kan smake bra.”
Pannan rynkas ännu mer och han fäster vinskinnet i bältet och grymtar till när han börjar röra sig mot hyddan, lägger en pil på strängen igen och visslar lite lätt när han spänner strängen lite och slappnar av och går närmare, ser upp mot uven då och då på sin väg, för att se om den flög sin kos eller stannade kvar.
Ragnar ser mot henne och ser sig omkring lite lätt. Tystnad och mörker var att föredra framför stridsrop och död och allt annat sånt där. Han kunde förvisso försvara sig, och göra det väl, men han var inte den bästa i världen på det. Han ger ifrån sig en låg grymtning åt hennes kommentar om hans gamla ben och han ler brett och himlar med ögonen lite lätt, fnyser högt och skakar huvudet lite lätt för sig själv.
“Gamla och glamla… Dom här benen har fört me’ si’ långt många fler steg och vandringa’ än hon kommer, har och kommer någonsi… Jag orkar gå längre än. Jag bara sägar…”
Han ser menande på henne och sträcker på ryggen en aning och suckar något, fuktar läpparna med tungspetsen igen, blinkar lite lätt och ser sig omkring lite lätt, en rynka över flera rynkor och han spottar i marken och han stannar till lite lätt, ser sig omkring lite lätt och skakar huvudet och rycker på axlarna lite lätt, dricker lite mer av vinet när han leder vägen emot en plats som många jaktlag använde i skogarna, ingen av jaktlagen tyckte om kung Ickel, eller vad han nu hette, vem brydde sig? Så Ragnar kände sig ganska säker på att hon skulle vara säker där åtminstone över natten. Han döljer en gäspning bakom handsryggen och ser sig omkring ännu en gång och betraktar sin omgivning hela tiden och suckar något, rynkar pannan fundersamt.
“Hmrr… Mitt i natta… men borde…”
Muttrar han får sig själv och ser sig omkring igen och fuktar läpparna med tungspetsen ännu en gång. Ser bakom dom och ut i skogen, kisande något med sina röda ögon, inte naturligt röda förstås, men åren av dryck hade gjort att hans ögonfärg aldrig återfick sin blåa lyster. Han ger ifrån sig en låg grymtning, skakar huvudet och viftar lite avfärdande med handen han håller pilbågen i. Han ser mot henne igen.
“Kom. Bättre sova under tak än under dom dära molna.”
Han gör en gest till med handen emot molnen ovanför trädkronorna och fortsätter gå. Det skulle dröja en liten stund till innan hyddan gjorde sig synlig mellan två stora träd. Det var en rejäl byggnad, byggd för att hålla även utan underhåll. Däri skulle finnas eldstad och rökhål. Han hade ett vagt minne av vin och varma fällar också, men var osäker på om det var något dom haft med sig, eller om det fanns på plats – vinet då, i främsta hand, fällarna var han… hyfsat säker på fanns där.
“Hmmrrr…Gudarna vet…”
Snö och oväder. Det var hur vädret varit den senaste veckan och man behövde bara se ner på marken för att se hur illa det var med snön. Det fanns inga fotsteg framför dom dock, vilket var ett gott tecken. Det tunga molntäcket ovanför skulle helt säkert dölja deras spår innan natten var över. Ragnar Vandrare, även kallad Sup-Ragnar och andra okvädesord det senaste paret årtionden han levat. Han var en spårare, oftare än inte djupt i sitt vinskinn, men det hade aldrig hindrat honom från att leda rätt. Det kanske tog någon timme eller så mer än det borde, men han tog betalt varje dag, så det brukade löna sig i slutändan till allas farvör. Ragnar hade stannat till, hukat sig lite och druckit ur sitt skinn, ett par djupa klunkar hade han fått i sig innan han reste sig igen för att möta hennes blick med sin. Ragnar var klädd i en gråvargs päls, dess huvud hade blivit hans mössa och han hade rejäla skor. Hans ansikte var fårat av ålder lika mycket som av väder och vind. Hans hår var grått, på väg emot vitt, det lilla han hade kvar under mössan, hans tanke och ögon var dock lika skarpa som luktsinnet, även om man bortsåg från rodnaden kring näsa och kinder. Hans ögon rödaktiga, av både vin och brist på sömn. I sitt bälte bar han en yxa, en kniv och över ryggen hade han ett koger med pilar, pilbågen höll han i andra handen. Blicken möter Ranghild och han rycker på axlarna lite kort.
“Har vi tur ärä för… Mörkt. Inge’ har gått hära…”
Ragnar nickar långsamt, kliar sig lite lätt över huvudet och rör sig lite närmare henne och rynkar pannan en aning. Fuktar läpparna med tungspetsen och rynkorna i ansiktet blir ännu mer när han hukar sig och betraktar snön framför dom och ger ifrån sig en lågmäld grymtning och rycker på axlarna och ser mot henne igen.
“Int’ nået…att bry si’ o’… Finns en hydda längra bram…gram… Hmrr… Längre fram hära vi kan nyttja som nattaläger. Förötsatt att hon är trött på att frysa t-…frysa.”
Han nickar menande och ler ett brett leende, han hade några tänder kvar i munnen. Han var inte en fager man, men han var lojal, en aning trög kanske men snabb ute i naturen, han såg saker som få andra lade märke till och han kunde hitta överallt. Han ler lite lätt för sig själv och klappar henne på axeln och börjar leda vägen. Vinskinnet finner sig till hans läppar igen och han dricker ett par djupa klunkar igen och suckar nöjt till.