Sahara hade säkert ett finger i spelet när en av tjänarna som skulle ta maten till drottningen inte hade kommit i tid och Yanara fick själv ta fatet met uppskuren frukt till den heliga drottningen och de som var i hennes sällskap. En ofrivillig rysning gick ner längst hennes ryggrad, trots allt hade hennes drottning inte varit sig själv de sista…[Read more]

Jag ska börja passet med dem. Orden gjorde Yanara orolig, det var trots allt inte allt för ovanligt att många av dem… försvann spårlöst efteråt. Så spårlöst en avrättning av en tjänare skulle vara. Trots allt var de inte värdiga ett stort spektakel som adelsmännen och allt man kunde hoppas på var väl en snabb död?

Tanken på ett liv utan Sahir…[Read more]

Lite förvånat höjde Ziyaté på sitt ena smala ögonbryn för att låta blicken vandra mellan de som stod där. Låta sig ta in scenen och samla så mycket information som möjligt. Det var inte svårt att se familjens ilska, sorg och… nästan desperata sätt att få det hela i ordning igen. Det var nästan patetiskt. Fast vad gjorde man inte för kärlek och..…[Read more]

Åt det som han sa skakade Ranghildr på huvudet och korsade sina armar med ett snett leende. För han hade alltid haft så många lektioner och tankar även om det flesta av dem ekade i hennes huvud ofrivilligt inbultade i henne… ville hon inte riktigt ge honom det hela och fnös.

“Som om du lät mig ifrågasätta dig.” sa hon med ett skrockand…[Read more]

Hon gav honom en grimars. För att vara ärlig var hon inte säker. Hur kunde hon vara? Varför skulle hon vara tvungen till att göra ett sådant stort beslut nu? Att ansvara för allas liv och värdesaker – det var ingenting hon ville nu. Hon behövde mer… träning. Men förstås sa hon inte det utan korsade bara sina armar och nickade lite lätt.

“Så,…[Read more]

Ranghildr rynkade lite lätt på sina ögonbryn för att sedan se på honom med ett litet roat leende.

“Sedan när är det mina beslut som är det slutgiltiga i denna hird. Det är din hird far, så om du anser att det är ett dåligt beslut – så säg.” sa hon simpelt och korsade sina armar lite envist.

Ett litet flin fanns på hennes läppar över hans ord om Audgisil och slog sig ner i fåtöljen med en liten suck. Vem var hon att döma vem hennes lilla tös hjärta slog för? Det var egentligen faktumet att hon ville dölja det för henne som gjorde henne ilsken och nästan lite… misstänksam mot denne Yazefin och hon skakade på huvudet åt det hela.

“Ha…[Read more]

Det var frvisso sant. Fast tanken att någon skulle offra sig för henne gjorde att hon grimaserade lite grann. Trots allt hade hon aldrig velat önksa någon en död. Det gick förstås inte att undgå Hultas drömmande leende och hon viftade med en hand framför hennes ögon med ett litet roat skratt.

“Och vem drömmer du om nu? En prins i din famn?” fråg…[Read more]

Åt hennes ord skakade Ziyaté på huvudet, det var det där nästan irriterande sättet igen. Som om hon visste någonting som hon inte visste. Hon skrockade till lite grann och såg sig omkring, nästan lite förväntansfullt. Kanske det kunde vara en annan skatt? 

“Tror du dimman skyddar ett annat magiskt föremål?” frågade hon Istilwys och hon kisade…[Read more]

Lite förvirrat rynkade Toss på sina ögonbryn – som om han inte riktigt förstod vad kaptenen talade om och skakade nätt på huvudet samtidigt som han sköljde ner ännu en bit av maten.

“Skulle jag frivilligt hoppa ner i böljorna?” frågade Toss, lite skeptiskt och skrockade till för att sedan höja sitt stop åt kaptenen med en liten blinkning.…[Read more]

En suck lämnade hennes läppar och hon begravde sitt ansikte med sina händer för att skaka på huvudet åt hans ord. På ett sätt trodde hon inte riktigt på dem. För just nu kändes det som om de alla var emot henne. Kunde de inte se det från hennes synvinkel? Hon drog ett rosslande andetag innan hon höjde sitt ansikte igen.

“De alla är emot mig, och…[Read more]

Att hon var ilsken var förstås inte svårt att se och hon slog med den knutna näven i luften för att försöka att lugna ner sig vilket inte riktigt lyckades och hon fnös ilsket för att sedan göra en gest mot Ejvald.

“Den jävla tösen! Var jag någonsin så envis och jobbig mot dig? Att säga emot…” började hon berätta coh det var som om orden inte ri…[Read more]

Det dröjde inte allt för många timmar innan Ranghildr dunkade hårt på Ejvalds dörr. Att hon var ilsken var inte svårt att se och det var knappt som om hon hindrade sin knutna näve när Ejvald öppnade dörren. Ett sista slag mot dörren innan hon steg in i huset.

“Kan jag… få sova här?” frågade hon, försiktigt, nästan som när hon hade varit en fli…[Read more]

Det var mycket som hände nu. För mycket och Ranghildr rynkade lätt på ögonbrynen. Egentligen hade hon inte velat ha någon monsterjägare där, eller den där Yazefin. Det var allt för mycket. Kunde det inte enbart vara familjen?

Hon sträckte på sig, som för att försöka bygga upp fasaden som hon hade släppt precis inför alla. Bara tanken fick henn…[Read more]

Ranghildr hummade lite över hans fråga medan hon såg hur några av männen muttrade irriterat till när de väcktes ifrån sin sömn. Hon slog lite lätt på sin arm medan hon klurade över frågan.

“Vad vi vet? Inte mycket mer, de kan ha ändrats. Men samtidigt är de tyngre skepp, kanske vi borde borda dem först…” hummade Ranghildr vidare lite för sig själv.

En irriterad suck lämnade hennes läppar och hon korsade sina armar för att slänga en ilsken blick mot Ejvald. Hon hatade när han gjorde sådär, varför skulle hon vara tvungen att förklara sig? Innan hon öppnade munnen hade Biorn gett henne en skål med mat och hon tog tacksamt emot den för att äta några tuggor innan hon nickade bestämt.

“De…[Read more]

Det var skrattretande, hennes ord som om det skulle övertyga henne. Hon gav ifrån sig ett skratt som inte var roat, utan snarare av hån för att höja på ögonbrynen.

“Är det mig, eller dig själv du försöker övertala?” frågade hon, i en nästan hånfull ton och fnös lätt åt hennes andra ord.

“Och ni kommer inte kunna hindra mig.”

“För jag skulle vara dum nog att avslöja hela min plan åt en främling, som Yazefin?” väste hon fram frågandes och vasst för att visa sina tänder i det hela för att sedan göra en gest över Maeve.

“Antingen var han en fiende, eller en man som du hade som ett snöre kring ditt lillfinger. Och varför skulle jag säga allt? Jag sa åt honom, så att…[Read more]

Tystnaden var spänd och hon verkade inte riktigt höra dörren som öppnades. Vad spelade det hela för roll längre? Det var inte som om ingen längre isste hennes plan. Hon vek inte med blicken, utan mötte Maeves blick nästan irriterande lugn med en låga av ilska bakom.

“Jag vet mycket väl hur många barn jag har, tror du jag skulle glömma er?”…[Read more]

“Och vad skulle det spela för roll?!” röt Ranghildr tillbaka ilsket och kanske något sårad över hennes anklagelser. Faktum var att hon inte längre såg hennes död som något långt borta, utan istället närmare. Drömde om det, både på dagen och om nätterna. Men det hade aldrig känts skrämmande förut.