Det var inte förrän sent på kvällen som Ejvald skulle se Ranghildr igen. Fast det var något på hennes sätt som kändes undvikande som om hon inte riktigt ville möta Ejvald eller någon av de andra på skeppet. En liten suck sjönk hon ner på en av stenarna vid stranden och såg ut mot havet. Där hon hoppades vara ensam.

I eldens sken skulle han nog…[Read more]

“På samma sätt som du inte kommer få mig att ändra min åsikt!” utbrast hon, arg och ilsket. Hennes temperament var alltid något som ibland hade skrämt barnen, inte för att sönerna brukade gå på hennes nerver på samma sätt som hennes dotter gjorde. Hon drog ett andetag för att lugna sig och borrade in sina isblåa ögon i hans.

“Jag vill göra det h…[Read more]

“Alla gör vi misstag, och ni dödliga har en tendens att söka efter en trygghet. Det kanske de kan ge dig här” sa Ziyaté och på hennes läppar fanns nästan ett medlidande leende. Inte för att hon skulle förnedra sig själv genom att visa något mer än en kort sekunds medlidande.

Hon skakade på sin kropp, lite obekväm med allt det sorgsna och ta…[Read more]

Ranghildr hade varit ute och samtalat med Eirik en stund och precis tagit sig in i salen igen. Fast det som hon nu såg fick en rysning att krypa sig längst ryggraden. Den isblåa blicken var fokuserad på något som nästan liknade ett skal av hennes Kettil. För trots allt gick det inte att mistta att det var en skepnad av hennes döda son.

U…[Read more]

En liten grimars gjorde Ranghildr över hans rufsande, det skulle betyda att hon var tvungen att få bort de tovor han skapade senare ikväll. Hon korsade sina armar för att se på honom med ett höjt ögonbryn.

“Det var du som drog hit mig – om du inte börjar glömma saker?” sa hon och sedan knuffade sköldmön Ejvald lite framåt för att sedan se mot…[Read more]

Ett tag tycktes Ranghildr att tappa bort sig i sina ord när han hörde hur nyckeln vred till i låset. Vaksamt betraktade hon dörren och hennes näve var knuten som om hon skulle vara beredd att nita till, om personen var en främling. Hon hötte sin näve åt Audgisil när han så retsamt kallade dem båda flickor.

“Akta dig så du inte får en blåtira. F…[Read more]

När väl hon hade klätt på sig, sneglade hon på sig själv i vatten ytan. Fast det var en sådan kort sekund så att få lade märke till det. Hon lade en hand på Ejvalds axel och klappade den lätt, lite glatt.

“Även fast jag inte var lika kvick i fingrarna som du hoppas på?” frågade hon, lite roat. För när hon hade smugit ombord på hans skepp hade h…[Read more]

När väl hon hade klätt på sig, sneglade hon på sig själv i vatten ytan. Fast det var en sådan kort sekund så att få lade märke till det. Hon lade en hand på Ejvalds axel och klappade den lätt, lite glatt.

“Även fast jag inte var lika kvick i fingrarna som du hoppas på?” frågade hon, lite roat. För när hon hade smugit ombord på hans skepp hade h…[Read more]

Audigils blick gick från mörkeralven till Rune, och han nickade lätt över de

När han talade om Thalia nickade hon lätt, det var kanske sorgset. Åtminstone så såg det ut som hon tyckte det och hon nickade lite lätt. När det talade om det så hörde hon Fëanis röst. Det hela fick henne att le lite grann, så det var inte riktigt tid att avslöja det…[Read more]

Det värmde i hennes hjärta, kanske mer än vad hon skulle erkänna över hans ord och åt männens vrål skrockade hon bara till för att höja sin knutna näve mot dem med ett litet snett leende. Hon hade nog hört sitt kallenamn och de sneglade blickarna hade hon nog sett.

“Tack, jag ska inte göra dig besviken far!” sa hon, lite mer glatt än vad hon b…[Read more]

Lite skeptiskt såg hon mot säcken som han hade placerat där vid hans fötter. Vad skulle det kunna vara? För inte kunde det vara något så simpelt som nya kläder… eller? 

Hon öppnade säcken och drog ut de kläder och kände genast igen färgerna på kläderna och rynkade lite på ögonbrynen för att dra ut dem lite förvånat. Som om hon inte riktigt kund…[Read more]

Ranghildr gav ifrån sig ett tjut, för att sedan skratta bubblande. Hon kände hur vattnet slog mot honom. Fast vattnet var inte lika kallt som di i Kaldrland, även om hon inte skulle kalla det behagligt. Håret klistrade sig fast vid hennes ansikte när hon dök upp ovanför ytan igen.

“Att inte lita på någon? Jo, tack jag vet det redan!” utbrast h…[Read more]

Långsamt nickade hon för att bekräfta sina egna ord. Även om hon vanligtvis var eftertänksam och ibland även kanske man kan säga tyst, kändes det som om det var något speciellt med henne nu. Även fast hon log svagt och lät blicken vandra mot Maeve igen.

“Ja, stolt. Jag skulle inte önska mig någon annan dotter än dig.” sa hon och strök milt he…[Read more]

Förstås kunde hon det knepet – det var inte första gången han hade gjort det mot henne och hon flinade lite kaxigt mot honom för att snurra runt spjutet så att hon slog till honom med skaftet på spjutet. Trots allt ville hon inte skada honom. Inte allt för mycket i alla fall. 

Fast hon hade väl varit lite för kaxig för att snart hade Biorn lyckat…[Read more]

Vad?  Hans ord fick henne att rynka på ögonbrynet och hon kunde inte rå för att ge ifrån sig ett litet bubblande skratt. Det var inte första gången som Biorn hade fångat henne men denna gången hade hon ett spjut i sin hand som han riktade mot Biorn.

“Åh – försök inte! Jag vet faktiskt hur man svingar det här!” påpekade hon och mötte Biorns b…[Read more]

Ett litet ögonblickt tycktes nästan Ranghildr skamsen över hans ord. Hon visste förstås att det var så för det hade Ejvald prentat in i hennes huvud. Fast hon kunde inte rå för att le lite över hans blick. Hon föredrog den, tiofaldts till den blicken han hade gett henne när han sa att hon var en skeppsråtta på hans skepp.

“Kanske du lika gärna sk…[Read more]

Instämmande nickade hon till hans ord om hedern. Det var dåraktigt, helt enkelt. Så dumt att hon inte ens bemödade sig att se på dem. Lite irriterat sträckte hon sig efter smycket – trots allt hade hon funnit det och det var hennes. Inte hans.

“Jag är inte så ung! Eller jobbig för den delen!” utbrast hon och såg på honom, med en liten road blick.

Stegen där utanför verkade bli högre – fast samtidigt var det som om Ranghildr inte hörde dem. Hon var fokuserad på en dammråtta i ett av hörnen i rummet, som om det skulle vara den mest intressanta saken att se på.

“Jag hade föredragit om det enbart var familjen” sa hon tyst, lite för ärligt och rak på sak. Till och med för att vara henne. Vem v…[Read more]

Över hans fråga ryckte hon lite lätt på axeln – för att vara ärlig visste hon inte riktigt varför de gjorde det och hon hade inte riktigt intresse av det heller. Dåraktigt var det.

“Sed? Skammen efter att ha överlevt?” föreslog hon och fnös lite åt hans antydan för att gräva i sin ficka och kasta smycket åt honom. Ett litet flin växte sig på h…[Read more]

Ropandet efter henne fick Ranghildr att som hastigast låta handen vandra mot fickan som hon precis hade slinkit ner ett smycke i. Hade någon sätt att…? Nej. Rösten tillhörde Ejvald och han var en bit bort. Hon kunde se hans leende och hon skakade nätt på huvudet när hon rörde sig till honom.

“Vad gormar du efter?” frågade hon med ett höjt ög…[Read more]