Där var det igen. Allt detta tjat. Hade Corrins röst alltid varit så irriterande? Fast samtidigt var det svårt att vara arg och ilsken på honom. Han var trots allt lite sötare än vanligt i den skepnaden. Kanske det rent utsagt var en förbättring? Lite disträ och som per automatik strök han armen tröstande över Corrins skuldror.

Lite förvirrat sk…[Read more]

Camthalion var tyst en längre tid och såg på de båda främlingarna. Vad visste han vad en människa från Iserion såg ut. De såg väl alla likadana ut? Kvinnorna hade väl lite större bröst än männen, men vad var det annars för större skillnad?

“Ja, de verkar inte… som om de har vår frände i alla fall.” påpekade Camthalion tillbaka till Aerie…[Read more]

Klart det gick som han trodde – allt på grund av Corrins förbannade sätt. Att ljuga ledde aldrig någonstans och det var tydligen för sent för sanningen. Lite förvirrad över när Corrin tryckte sig närmare blev han, men Finn ryckte lite på axlarna och la en beskyddande arm omkring honom… eller var det henne nu?

“Se så Corrin, det kunde varit…[Read more]

Camthalion sträckte på sig och var snabbt uppe på fötterna igen. Han tog några snabba steg bakåt och greppade tag i dolken på vägen mot hans frände. Han stannade och höll upp en hand för att stoppa Aeriel. Det skulle vara dåraktigt att gå närmare människorna. Det märkte han ju trots allt själv. Orden fick honom att förvirrat lägga huvudet på…[Read more]

Ah. Där var han. Det kunde inte finnas ett bättre tillfälle än nu. Utan att tänka vidare på det sträckte hon sig efter vinkaraffen som stod på bordet för att hälla upp lite rödvin till Vendrik, men även till sig själv. Ett svagt leende fanns på hennes läppar och hon höjde sitt glas mot honom i en hälsning samtidigt som han sköt fram det andra ti…[Read more]

Hur kunde han vara sur på sin far? Han skakade på huvudet och log svagt.

“Nej, du räddade mig far. Utan dig vore jag inte här” påpekade han och sedan drog han en fundersam hand genom gräset för att sucka lätt.

“Jag är en människa.” sa han med avsmak och grimaserade åt tanken.

Orden förvirrade Camthalion, dels förstod han inte vem denne Fenrir var, men dels varför skulle de skynda sig hit innan resten. Varför skulle två människor bryr sig om att varna dem? Han var måttligt road över att vara i ett sånt hjälplöstgrepp till kaldrländaren.

“Vad menar du?” frågade han och suckade tungt åt hennes uppmaning. Om han hoppades…[Read more]

Ett litet skrockande lämnade hennes läppar efter hans skämt, inte förstod hon helt vad han menade, men det var ett skämt så långt hon förstod. Hon nickade lite åt det hela sen för att sedan peka på de tre kort som låg framför honom.

“Det är ett simpelt spel,  tanken är att du ska komma upp i 23 poäng och spelet avslutas med att dunka i bordet.…[Read more]

När världen vändes upp och ner rörde sig Camthalion irriterat fram och tillbaka i Neaduins grepp. Inte för att han kom någonstans. Blicken fick syn på den robusta kvinnan som greppat tag i honom. Monster. Orden for genom tankarna och han fick bita sig i tungan för att inte utropa det åt kvinnan. Det verkade vara två kvinnor och inte några fle…[Read more]

Ljudlösa rörde de sig över grenarna, från träd till träd. Tills det inte längre fanns så många träd framför dem. Det var ett litet öppet parti och det verkade enbart vara ett tält med en eld framför. Elden var släckt, vad Camthalion kunde se. Han rynkade på sina ögonbryn igen så att han fick rynkor i pannan och såg bakåt mot Aeriel. Det hela fö…[Read more]

Innest inne hade han hoppats på att manteln inte hade några tecken på skada. Blod. Det var klart. Aldrig skulle det vara en enkel början. För att vara ärlig hade han hoppats på att de skulle komma fram utan några konstigheter. Han kliade sig i nacken medan han funderade över möjligheterna. Dels kunde de röra sig till människorna, men förmodligen…[Read more]

Precis som sin vän och medresenär satte sig Camthalion på huk och lade sin hand på fotspåren. Han gnuggade jorden mellan fingrarna lite eftertänksamt medan han lät blicken vandra över fotstegen. Sedan vände han blicken uppåt mot de närmsta träden. Försiktigt – nästan ömt – drog han handen över den grova barken. Det fanns rispor i barken och han…[Read more]

“Inte? Skulle det vara bättre om jag var en hora far?” frågade hon, bittert och hennes blick var allvarlig. Som om hans ord sårade henne och för att vara ärlig, vad trodde han att hon skulle göra? Han hade tagit bort hennes namn och titel en gång.

Hostningarna gjorde henne lite orolig och fick henne att söka efter något att hjälpa honom. Ho…[Read more]

Tystnad var ingenting som Camthalion hade något emot. Tvärtom, det var något som han tyckte om. Inte för att han inte heller hade något emot att skämta och tala med vänner. Men han blev inte lika obekväm som han sett att en del personer blev av den. Han fortsatte vara tyst en stund medan han tänkte på hennes fråga.

Var de bättre än myterna om d…[Read more]

Kapten. Ordet etsade sig fast. Det lät inte bra, inte passade på honom. Inte för att han inte var skicklig, men det kändes fel att en vän som Aeriel skulle kalla honom det. Han himlade med sina ögon och skakade på huvudet åt det hela men hann inte kommentera något innan hon far iväg.

Vid Erethil…! Hade hon alltid varit så snabb? Inte för att Ca…[Read more]

Vingas ögon smalnade något och hon såg på sin far.

“Den typen av arbete är det jag har sysslat med i dessa år. Du kastade ut mig, vanhedrade mig. Om du minns, far” sa Vinga och det sista ordet väste hon nästan fram som om det var en förolämpning.

“Du missade en fläck där.” retades Camthalion vidare och pekade på ett ställe på rustning. Inte för att det stämde alls, men han kunde inte rå för att retas lite. Han mindes själv hur nervös han hade varit första gången han steg ut på ett uppdrag utanför Daleath. Inte lika noga med att hans utrustning var hel, ren och fungerade. Trots allt had…[Read more]

Ett tag funderade på om hon skulle ljuga för sin far, nästan som i en reflex som när hon gjort något dumt när hon var liten. Sedan suckade hon och rätade på sig något vid hans sida.

“Ja, det har det varit far. Svåra tider, men också härliga.” svarade hon och berättade kort om sina äventyr medan hon sedan skrattade – inte bittert utan tyckte h…[Read more]

Här sitter du och njuter. Tidig som alltid ser jag. Rösten var bekant och väckte Camthalion ifrån sina tankar, han ruskade på huvudet så att de vita lockarna blev ett virrvarr kring honom samtidigt som han sprack upp i ett varmt leende.

“Någon är nervös, eller kanske exalterad är ett bättre ord för dina känslor?” frågade han lite retsamt och r…[Read more]