Omari är namnet jag tilldelats. Orden verkade inte riktigt registreras hos Akila. För hon kunde fortfarande inte riktigt förstå. Han skulle vara död. Det var något som hade gnagt på hennes samvete sedan den natten hon lämnade honom. Däremot kunde hon inte förneka att amuletten liknade den som hon lade i sonens famn. En sista sak att minnas hen…[Read more]

Väntan. Oändlig sådan. Ibland undrade Akila om ett sandkorn hade fastnat i det stora timglaset till Sharah. Vanligtvis gjorde det inte drottningen något. Hon var en kvinna som fann ett tycke i strategi och planering. Allt hade sin tid. Precis som att var sak hade sin plats.

Fast på senare tid tycktes allt vara på fel plats och tålamodet tycktes…[Read more]

Hon var tvungen att sluta ögonen när hans läppar började vandra nedåt, och när de nådde insidan av hennes lår så kunde hon inte låta bli att dra darrande efter andan. Det var som om varje fjäderlätt kyss över hennes hud sände blixtar genom henne och alla tycktes samlas på ett och samma plats, en som hans läppar var farligt nära nu. Det verkade…[Read more]

De små kyssarna som han placerade först över hennes fingertoppar och sen vidare över hennes läppar, hennes hals och vidare ned mot hennes mage fick henne att rysa av behag och hon kunde inte låta bli att flämta när hon kände hans fingrar vid linningen till hennes hosor. Det var underbart, men på samma gång var det också nästan en plåga. Hon v…[Read more]

Den långa ritten från Haedos salar till Alvskogen hade gått utan vidare bekymmer, och trots att han för en vecka sedan tagit tre pilar i ryggen så satt Eomund rakt upp i sadeln när han red så snabbt han kunde förmå sin häst. Han var otålig, medveten om att en hel vecka passerat medan han återhämtat sig, och om det inte varit för Míndrhas sänd…[Read more]

När han lyfte sig själv en aning så var hon snabb med att snöra upp hans byxor och utan vidare ceremoni hjälpa honom av med dem. Hennes hjärta slog hårt i bröstet och hans händer över hennes kropp eggade på hennes växande begär. Han hade varit borta alldeles för länge och tanken på att hon hade kunnat få leva ett liv utan det här, utan att få…[Read more]

Från sin plats på ett intilliggande tak hade hon väntat. Hon hade suttit där i säkert en timme redan när hennes måltavla dök upp där nedanför i gränden och då hade hon tyst glidit ned från sin plats och börjat röra sig efter honom. När en ny person dök upp i gränden, från motsatt håll, så svor hon tyst för sig själv och sjönk tillbaka in i sk…[Read more]

Försjunken i tankar så hade hon lyft sitt vinglas till läpparna för att smutta lite på den röda drycken, men avbröts av åsynen av en liten flicka som närmade sig henne. Hon skulle inte bli överraskad, hon var alldeles för vaksam för det, men hon blev uppenbart fundersam. Flickan närmade sig med en målmedvetenhet som hon var väl bekant med, de…[Read more]

Handen som han lade över hennes borde inte kännas betryggande, men ändå kunde hon inte låta bli att känna ett visst mått av försäkran, och framförallt så tyckte hon om känslan. Hon var fortfarande ung och något oerfaren, men hon visste i vilken riktning hon ville att denna allians skulle gå och Ayperos hand kändes som en bekräftelse på…[Read more]

En liten flämtning lämnade hennes läppar när han kysste den tunna huden över hennes hals och för ett kort ögonblick undrade hon om det de gjorde nu verkligen var rätt. Det var dock ett flyktigt ögonblick och snart var hennes tankar åter fyllda av en enda sak, ett enda begär. Den kyliga luften som mötte hennes bara hud när den blottades fi…[Read more]

Elden sprakade till när han lade dit ännu ett par kvistar. Glöden flög upp mot natt himmelen och Dahlia sträckte sig fram mot honom för att lägga sin hand i hans för att försöka söka sin blick med hans. Nästan lite desperat som om hon försökte se något. Förstå något hon inte riktigt förstod.

“Eyraz…” sa hon, som om hon smakade på namnet.…[Read more]

“Istilwys? Vi var på samma första uppdrag…” hummade hon för att sedan ge ifrån sig en liten skrockning och lägga huvudet på snedden åt Yazefin. För att slå lite med sina smala fingrar på underarmen. Hon mindes fortfarande den resan. Det var en av de minnena som fortfarande var som klarast trots att de flesta minnena var diffusa nu.

Det…[Read more]

Orden kom allt närmare. Glåporden. Svordomarna. Fast det var en röst som tycktes skära igenom dem alla. Var det Istilwys? Plötsligt tycktes alla röster som försvunna – det var trots allt omöjligt för dem alla att vara där och varför skulle de?

Bara tanken var löjlig och fick Ziyatés kinder att prydas med en röd färg där hon låg på marken och höll…[Read more]

Återigen grävde hon ner sina fingrar i sanden igen. Det var något som roade henne över hans reaktion och hon började slå i takt med hans hjärtrytm på sitt ben medan hon lät sin blick vara fäst på hans ögon. Som om hon kunde se något där, som inte han kunde.

“Namn är mäktiga ting. Men även namn kan bytas bort.” sa hon och gav ifrån sig ännu e…[Read more]

Ett litet tag tycktes kvinnan förvirrad – som om hon inte riktigt hade minne av att hon hade ställt den frågan innan. Hennes ögon var disträ och verkade var fäst på den lilla flickan som låg i hans knä. För ett kort ögonblick tycktes det finnas något milt där även om hennes sneda leende verkade ge det en liten mer obehaglig känsla.

“Jag…[Read more]

“Med ett slag mot Ingval så att pannbenet sprack.” mumlade hon fram, men kunde inte rå för att le lite åt känslan och det underbara ljudet. För att sedan se på Ejvald lite ursäktande. Det var nog inte det som han ville höra och hon suckade tungt.

“Du borde straffa mig med, det vet du.” sa hon simpelt till slut och log lite åt hans ord om vad so…[Read more]

Sniffandet av den lilla ungen kittlades i hennes hand och hon kunde inte rå för att skratta till. Vilket nästan lät som en liten flickas fnitter och hon letade i sina många fickor för att få fram ett par små torkade köttbitarna som hon höll fram till den lilla draken.

“Är du ännu hungrigare?” frågade hon, nästan lite orolig för efter det här…[Read more]

Hans klagande verkade för Toss förvirrande. Två timmar var trots allt mycket tid – tid nog att göra två rätter för att vara ärlig. Han suckade, nästan lite uppgivet för att skaka på huvudet och sneglade mot sin kapten som vanligt talade med flera stycken samtidigt. Det var svårt att helt förstå vem och vad som kaptenen pratade om ibland.

Lite…[Read more]