“Inte vad jag vet, men vem vet? Kanske jag är ett spöke?” frågade hon och höll upp sina händer lite skrämmande för att sedan skrocka till och skaka på huvudet. Förstås hade hon blivit orolig när hon hade fått sändebudet. Så pass illa att Audgisil fick hålla fast henne så att hon inte reste för att hämta hem Maeve.

Försiktigt strök hon en hand…[Read more]

Påståendet fick henne att fnysa, men det fanns likväl ett litet leende över hennes läppar.

”Då pratar vi väl inte mer om det då”, sade hon lite retsamt innan hon lutade sig bakåt mot väggen som sängen stod upptryckt mot.

”Berätta för mig istället hur ni har haft det, du, far, Asgeir och Eirik… Har Hrafn försök dräpa någon av er i sömnen?” F…[Read more]

“Åh, tre små tottar tog över min tid och tankar då. Och gör fortfarande” sa hon lite retsamt och rufsade om Maeves hår med en blinkning för att sedan borsta bort lite damm som hon inbillade sig hade dykt upp på henne.

Sedan ryckte hon lite lätt på axlarna, som om det hela inte var något mer med det. Fast det var något i hennes blick som sa att…[Read more]

Hennes mor hade aldrig riktigt talat om sin barndom, mer än om Ejvald, mannen som de sett som sin morfar, trots att de egentligen visste att han inte var besläktat med dem. Att Ragnhildr valde att berätta mer för henne nu var förvånande, men hon lyssnade med intresse, rädd att avbryta, för då skulle hon nog inte få chansen igen.

”V…[Read more]

Den smalnade blicken fick Ranghildr att höja ena ögonbrynet lite grann för att sedan stryka Maeves hår milt. Nästan som om hon lugnade en hund, snarare än en dotter.

“Ranheim, ja. Se så, se inte på mig med den blicken.” sa hon med ett litet leende och klappade sin dotter på axeln för att knyta ett band på slutet av hennes hår för att avsluta flät…[Read more]

Det var kanske sant, att det blev ensamt. Hon hade upplevt den ensamheten i Karm, från stunden då Yazfein försvunnit utan en tillstymmelse till förvarning eller förklaring, och efter slaget i Loradon. Efter slaget hade hon haft Arand, i varje fall på ett vis. Han hade alltid haft förmågan att försvinna iväg på annat, både fysiskt men också i sin…[Read more]

Lite lätt nickade hon åt Asgeirs antygande. Det fanns en sanning där som han sa och hon skakade nätt på huvudet åt det hela.

“Livet har en tendens att ge både goda och dåliga minnen. Till oss alla, Asgeir. Det förändrar inte vem vi är. Tvärtom, det är det som gör oss till den vi är.” sa hon, simpelt. Som om det inte var något annat i världen…[Read more]

Ranghildr log lite för sig själv när hon hörde hennes ord, hon visste nog vad dottern tänkte på. Att hon minsann skulle dö i strid, en känsla och tanke hon själv var bekant med.

“Det blir ensamt efter ett tag, ditt tankesätt. Tro mig, jag vet.” sa hon med ett snett leende och drog lite hårdare till om hennes hår så att flätan skulle bli smalare o…[Read more]

Orden fick henne att frusta till lite roat.

”En familj med skator kanske”, kommenterade hon lite drygt. Trots allt så var en egen familj inte något hon någonsin tänkt på att skaffa. Hon hade ju sina bröder, och det kändes någonstans mer sannolikt att någon av dem skulle stadga sig först. Själv hade hon alltid trott att hon skulle dö i strid, oc…[Read more]

Det kändes skönt att slippa tänka på allt mörkt som hade skett under de två långa åren och enbart sitta där med Maeve framför sig. Som på gamla dagar, hon strök en hand igenom hennes hår igen, denna gång verkade den inte fastna i någon av hennes gamla fågelbon och hon började fläta.

“Med alla de fågelbon du hade i håret skulle du kunna starta en…[Read more]

Ett ögonblick verkade hon nöjd, som om hon kunde godta hans löfte sedan skakade hon på huvudet åt det hela för att sedan korsa sina armar lite bestämt och ilsket.

“Jag frågade inte dig om det som rådgivare, Yazefin” sa hon och höjde ögonbrynet för att se på honom med en blick som sa att hon inte riktigt litade på mannen framför sig. Hon sucka…[Read more]

Det kändes som att hon var ett barn igen, sittandes framför sin mor medan hon kammade ut hennes hår, och för en kort sekund lät hon sig själv njuta av stunden. När hon lämnat Kaldrland hade hon varit ung och naiv, utan några större bekymmer i världen, men den Maeve som återvänt hyste inte längre några sådana illusioner.

”Äsch, du är värre… Och j…[Read more]

“Ge mig ditt fulla namn, och svär vid det.” sa hon allvarligt. För trots allt hade hon hört att det var mäktiga. Något som hon kunde använda som försvar att han skulle hålla tyst om det hela.

“För jag är inte dum nog att tro att du kommer hålla tyst, utan att jag har en hake på dig.” sa hon och det fanns enbart en allvarlig blick. En som visade…[Read more]

Hon gav ifrån sig en hastig utandning – som i ett skratt för att trycka honom en sista gång mot väggen och släppa honom sedan. För att sedan sträcka på sig och nickade ner mot korridoren.

“Ingen får veta om det, inte ens Maeve.” sa hon allvarligt och såg på honom med en menande blick. Som även visade hur trött hon var på allt. All död, smärta o…[Read more]

Det var förstås inte svårt att se att Maeve var både orolig och frustrerad över att inte få svar. Men då var de två, trots allt. Hon flinade bara lite lätt åt hennes fråga för att sätta sig bakom henne med korsade ben. På vägen dit hade hon fått tag i en kam gjord av ben.

Försiktigt, kanske oväntat försiktigt för hennes lite kraftigare fingrar,…[Read more]

Ett litet, frustrerat läte lämnade hennes läppar när hennes mor vägrade berätta vad det var hon tänkt säga, men… Hon hade inte berättat något för sin mor om allt hon frågat om, så hon skulle inte kräva något annat av sin mor heller, även om det nu såtts ett litet frö av oro i hennes mage. Hon hade ju sett blicken, och kände ilskan inom sin mor,…[Read more]

Hatet i hans ögon fick honom att le lite grann, lite mer nöjd över  att det fanns något annat sliskiga rövslickande sida som han visade innan. Lite mer stake än vad han visat innan. Hon tryckte in hans kropp igen med sin för att sätta sitt knä mellan hans ben för att ha honom ännu mer i kontroll.

“Ett löfte ja, men de är lika flyktiga som…[Read more]

I tystnaden som följde efter Maeves ord, hördes enbart Ranghildrs tunga andetag som tydde på att hon inte riktigt var lugn. Utan det fanns en ilska som bubblande där inom henne. En kort stund mötte hon sin dotters blick utan att tveka för att sedan skaka på huvudet.

“Precis som dina hemligheter, har jag mina.” sa hon simpelt och snörade på sina…[Read more]

I protest skakade hon på huvudet medan hon krängde på sig sina stövlar.

”Det är inte rättvist. Om jag lovar, berättar du för mig då?” Frågade hon med ett höjt ögonbryn innan hon sträckte på sig igen och mötte sin moders blick, lika blå som hennes egen. Hon skulle ändå inte kunna njuta av någon fest, så mycket visste hon redan nu, och allvaret…[Read more]

Milt lade hon en hand på sin dotters hand, men det fanns något distanserat och fundersam blick där. Precis som Maeve fanns en bekymrad rynka emellan sina isblåa ögon. Hon suckade tyst och klappade hennes hand sedan.

“Glöm vad jag sa, Maeve. Det är inte din börda att bära.” sa hon sedan med ett svagt leende och tog hennes och Maeves smutsiga…[Read more]