Hans hand på hennes knä fick hennes hjärta att slå ett extra slag, innan hon lite trött gnuggade sig över ögonen, som om det på något vis skulle hjälpa henne att fokusera. Sen såg hon tillbaka upp på honom. Hennes blå ögon bar spår av både ilska och sorg men hon tycktes göra sitt bästa för att inte låta någon av känslorna få övertaget.

”Jag önska…[Read more]

Det var med flit som hon höll blicken borta från honom. Hon kunde redan känna hans sorg och uppenbara ånger i luften, hon behövde inte de den också, det skulle göra det så mycket svårare att hålla huvudet kallt.

”Du sade att hon tog dig tillbaka. Då lyder du ännu under henne, trots att du påstår annat?” Frågade hon lite hårt. Om han svarade ja p…[Read more]

När hans blick lämnade hennes så var hon snabb med att se undan, rädd att hon skulle glömma bort varför hon var här annars. Det var så lockande att bara ge efter för längtan och saknaden, men hon ville inte ge honom det just då. Det här var inte första gången han övergivit henne utan ett ord, men det var första gången han varit borta så länge,…[Read more]

Hon hade inte vänt blicken från dörren än, utan dragit igen den och sen stått kvar med ansiktet riktat mot den. När Yazfein talade så tog hon ett skälvande andetag och vände sig sedan om för att se bort mot sängen. Han hade släppt på illusionerna och nu satt han upp i sängen och såg på henne med de där underliga, lila ögonen, ögon som hon mött…[Read more]

Hon var lättad över att Arand gjorde henne sällskap, trots det som skett där ute, och åt hans ord så ryckte hon bara på axlarna och log lite matt. Han hade stått i vägen en gång redan och hon hade ingen lust att tvinga honom att uppleva det igen.

”Inte i staden, men en bit utanför… Jag ska uppsöka henne, om hon fortfarande lever”, sade ho…[Read more]

Audigils blick gick från mörkeralven till Rune, och han nickade lätt över de

När han talade om Thalia nickade hon lätt, det var kanske sorgset. Åtminstone så såg det ut som hon tyckte det och hon nickade lite lätt. När det talade om det så hörde hon Fëanis röst. Det hela fick henne att le lite grann, så det var inte riktigt tid att avslöja det…[Read more]

Det värmde i hennes hjärta, kanske mer än vad hon skulle erkänna över hans ord och åt männens vrål skrockade hon bara till för att höja sin knutna näve mot dem med ett litet snett leende. Hon hade nog hört sitt kallenamn och de sneglade blickarna hade hon nog sett.

“Tack, jag ska inte göra dig besviken far!” sa hon, lite mer glatt än vad hon b…[Read more]

Lite skeptiskt såg hon mot säcken som han hade placerat där vid hans fötter. Vad skulle det kunna vara? För inte kunde det vara något så simpelt som nya kläder… eller? 

Hon öppnade säcken och drog ut de kläder och kände genast igen färgerna på kläderna och rynkade lite på ögonbrynen för att dra ut dem lite förvånat. Som om hon inte riktigt kund…[Read more]

Hon hade alltid varit mest lik sin mor, åtminstone till humöret, och att få höra det från henne, att hon var stolt, träffade där det var menat. Maeve kunde inte hindra ett litet leende från att sprida sig över hennes läppar när hon kikade på sin mor där hon satt bredvid henne. Hennes barndoms stora idol, den som hon helst av allt hade velat efterl…[Read more]

Ranghildr gav ifrån sig ett tjut, för att sedan skratta bubblande. Hon kände hur vattnet slog mot honom. Fast vattnet var inte lika kallt som di i Kaldrland, även om hon inte skulle kalla det behagligt. Håret klistrade sig fast vid hennes ansikte när hon dök upp ovanför ytan igen.

“Att inte lita på någon? Jo, tack jag vet det redan!” utbrast h…[Read more]

Långsamt nickade hon för att bekräfta sina egna ord. Även om hon vanligtvis var eftertänksam och ibland även kanske man kan säga tyst, kändes det som om det var något speciellt med henne nu. Även fast hon log svagt och lät blicken vandra mot Maeve igen.

“Ja, stolt. Jag skulle inte önska mig någon annan dotter än dig.” sa hon och strök milt he…[Read more]

Förstås kunde hon det knepet – det var inte första gången han hade gjort det mot henne och hon flinade lite kaxigt mot honom för att snurra runt spjutet så att hon slog till honom med skaftet på spjutet. Trots allt ville hon inte skada honom. Inte allt för mycket i alla fall. 

Fast hon hade väl varit lite för kaxig för att snart hade Biorn lyckat…[Read more]

Vad?  Hans ord fick henne att rynka på ögonbrynet och hon kunde inte rå för att ge ifrån sig ett litet bubblande skratt. Det var inte första gången som Biorn hade fångat henne men denna gången hade hon ett spjut i sin hand som han riktade mot Biorn.

“Åh – försök inte! Jag vet faktiskt hur man svingar det här!” påpekade hon och mötte Biorns b…[Read more]

Ett litet ögonblickt tycktes nästan Ranghildr skamsen över hans ord. Hon visste förstås att det var så för det hade Ejvald prentat in i hennes huvud. Fast hon kunde inte rå för att le lite över hans blick. Hon föredrog den, tiofaldts till den blicken han hade gett henne när han sa att hon var en skeppsråtta på hans skepp.

“Kanske du lika gärna sk…[Read more]

Det var kanske sant, att de hade varit bättre om de bara vart familjen, men hon var övertygad om att det här inte var första och sista gången de såg. De hade ju alla precis samlats igen. Maeve visste ju såklart inte om sin mors planer, annars hade hon kanske varit mer tveksam till det hela.

”Över mig..? För vad?” Frågade hon lite pafft, överra…[Read more]

Instämmande nickade hon till hans ord om hedern. Det var dåraktigt, helt enkelt. Så dumt att hon inte ens bemödade sig att se på dem. Lite irriterat sträckte hon sig efter smycket – trots allt hade hon funnit det och det var hennes. Inte hans.

“Jag är inte så ung! Eller jobbig för den delen!” utbrast hon och såg på honom, med en liten road blick.

Stegen där utanför verkade bli högre – fast samtidigt var det som om Ranghildr inte hörde dem. Hon var fokuserad på en dammråtta i ett av hörnen i rummet, som om det skulle vara den mest intressanta saken att se på.

“Jag hade föredragit om det enbart var familjen” sa hon tyst, lite för ärligt och rak på sak. Till och med för att vara henne. Vem v…[Read more]

Över hans fråga ryckte hon lite lätt på axeln – för att vara ärlig visste hon inte riktigt varför de gjorde det och hon hade inte riktigt intresse av det heller. Dåraktigt var det.

“Sed? Skammen efter att ha överlevt?” föreslog hon och fnös lite åt hans antydan för att gräva i sin ficka och kasta smycket åt honom. Ett litet flin växte sig på h…[Read more]

Ropandet efter henne fick Ranghildr att som hastigast låta handen vandra mot fickan som hon precis hade slinkit ner ett smycke i. Hade någon sätt att…? Nej. Rösten tillhörde Ejvald och han var en bit bort. Hon kunde se hans leende och hon skakade nätt på huvudet när hon rörde sig till honom.

“Vad gormar du efter?” frågade hon med ett höjt ög…[Read more]