När världen vändes upp och ner rörde sig Camthalion irriterat fram och tillbaka i Neaduins grepp. Inte för att han kom någonstans. Blicken fick syn på den robusta kvinnan som greppat tag i honom. Monster. Orden for genom tankarna och han fick bita sig i tungan för att inte utropa det åt kvinnan. Det verkade vara två kvinnor och inte några fle…[Read more]

Ljudlösa rörde de sig över grenarna, från träd till träd. Tills det inte längre fanns så många träd framför dem. Det var ett litet öppet parti och det verkade enbart vara ett tält med en eld framför. Elden var släckt, vad Camthalion kunde se. Han rynkade på sina ögonbryn igen så att han fick rynkor i pannan och såg bakåt mot Aeriel. Det hela fö…[Read more]

Innest inne hade han hoppats på att manteln inte hade några tecken på skada. Blod. Det var klart. Aldrig skulle det vara en enkel början. För att vara ärlig hade han hoppats på att de skulle komma fram utan några konstigheter. Han kliade sig i nacken medan han funderade över möjligheterna. Dels kunde de röra sig till människorna, men förmodligen…[Read more]

För henne var han balsam för ögonen, ett bekant ansikte i en stad fylld av främmande människor med främmande ansikten och seder hon inte förstod sig på. Men nu var han där och han förde med sig goda nyheter, trots det han sade om Märhen.

”Märhens folk är… De har ett annat sätt att se på saker, men de sätter heder och ärlighet högt, och de är star…[Read more]

Det var sant att folk var försiktiga med att inte kliva henne på tårna på just det viset, särskilt inte just nu och bland dessa män som trots allt stridit tillsammans med henne i ett slag som Loradon. De respekterade henne alldeles för mycket, och de flesta av dem skulle nog ha svårt att se hennes far i ögonen efteråt, oavsett om hon var villig el…[Read more]

Hans nästan retsamma, charmiga sätt fick henne att känna sig lättare till mods och hon kunde inte låta bli att le åt svaret. Givetvis övervägde han hennes erbjudande… Hon hoppades bara att han också kunde gå med på att försegla överenskommelsen rent formellt. Vad vore arvingar om de inte var äkta? Som henne och hennes bror, tänkte hon bittert, men…[Read more]

Hans ord om att hon krossade honom fick henne att snabbt släppa taget om honom, men leendet över läpparna dog likväl inte ut, och som att för försäkra sig om att han verkligen satt där så lade hon en hand på hans ena arm.

”Äsch, det läker snart. Men ja, jag är redo att åka hem! Hur mår alla? Mor, far? Asgeir?” Hon hade oroat sig, allt annat vo…[Read more]

Försjunken i sina tankar så hade hon antagligen inte sett honom komma om det inte var för att han skrek till några gånger innan han landade framför henne i sin falkform. Hennes ögon blev genast stora och hon spottade ut brödbiten som hon suttit och tuggat på. Ett brett leende spred sig över hennes ansikte och fick det begynnande ärret att sprick…[Read more]

Precis som sin vän och medresenär satte sig Camthalion på huk och lade sin hand på fotspåren. Han gnuggade jorden mellan fingrarna lite eftertänksamt medan han lät blicken vandra över fotstegen. Sedan vände han blicken uppåt mot de närmsta träden. Försiktigt – nästan ömt – drog han handen över den grova barken. Det fanns rispor i barken och han…[Read more]

“Inte? Skulle det vara bättre om jag var en hora far?” frågade hon, bittert och hennes blick var allvarlig. Som om hans ord sårade henne och för att vara ärlig, vad trodde han att hon skulle göra? Han hade tagit bort hennes namn och titel en gång.

Hostningarna gjorde henne lite orolig och fick henne att söka efter något att hjälpa honom. Ho…[Read more]

Tystnad var ingenting som Camthalion hade något emot. Tvärtom, det var något som han tyckte om. Inte för att han inte heller hade något emot att skämta och tala med vänner. Men han blev inte lika obekväm som han sett att en del personer blev av den. Han fortsatte vara tyst en stund medan han tänkte på hennes fråga.

Var de bättre än myterna om d…[Read more]

Kapten. Ordet etsade sig fast. Det lät inte bra, inte passade på honom. Inte för att han inte var skicklig, men det kändes fel att en vän som Aeriel skulle kalla honom det. Han himlade med sina ögon och skakade på huvudet åt det hela men hann inte kommentera något innan hon far iväg.

Vid Erethil…! Hade hon alltid varit så snabb? Inte för att Ca…[Read more]

Vingas ögon smalnade något och hon såg på sin far.

“Den typen av arbete är det jag har sysslat med i dessa år. Du kastade ut mig, vanhedrade mig. Om du minns, far” sa Vinga och det sista ordet väste hon nästan fram som om det var en förolämpning.

“Du missade en fläck där.” retades Camthalion vidare och pekade på ett ställe på rustning. Inte för att det stämde alls, men han kunde inte rå för att retas lite. Han mindes själv hur nervös han hade varit första gången han steg ut på ett uppdrag utanför Daleath. Inte lika noga med att hans utrustning var hel, ren och fungerade. Trots allt had…[Read more]

Ett tag funderade på om hon skulle ljuga för sin far, nästan som i en reflex som när hon gjort något dumt när hon var liten. Sedan suckade hon och rätade på sig något vid hans sida.

“Ja, det har det varit far. Svåra tider, men också härliga.” svarade hon och berättade kort om sina äventyr medan hon sedan skrattade – inte bittert utan tyckte h…[Read more]

Här sitter du och njuter. Tidig som alltid ser jag. Rösten var bekant och väckte Camthalion ifrån sina tankar, han ruskade på huvudet så att de vita lockarna blev ett virrvarr kring honom samtidigt som han sprack upp i ett varmt leende.

“Någon är nervös, eller kanske exalterad är ett bättre ord för dina känslor?” frågade han lite retsamt och r…[Read more]

Som om hon var en liten flicka igen strök hennes far hennes hår. Hon kunde inte rå för att le lite sorgset över det hela. Sedan skrockade hon åt hans ord och höjde ögonbrynet.

“Vad tror du far, det har varit långa år med mycket död… våld och äventyr.” sa hon simpelt och lutade sig fram för att ge honom en öm kyss på hans panna.

“Varken alv eller människa… men jag känner igen auran, den påminner nästan lite om slaget vid Iserion. Fast att en drake skulle få liv…” ett skratt lämnade hennes läppar. Bara tanken var galen. Det visste väl alla att de var utdöda sen länge? Förutom draksläktena, men de var en annan typ av. Hon skrattade igen och skakade på huvudet så a…[Read more]

Tronds hjärta stannade till. Så han var en människa? Bara tanken gav honom avsmak i munnen och han gjorde en grimars åt det hela. Fast sedan såg han hur svårt det var för Torbjörn att prata om det och lade en hand ovanpå hans för att se på honom med ett svagt leende.

“Så du räddade mig far?” sa han, lite för att få mer ljus på situationen som…[Read more]