Rheon kunde inte låta bli att skratta.
“Bara de väluppfostrade av oss, ers höghet!” Han tog en snabb klunk av vinet, vilket för ett ögonblick dolde hans breda leende, innan han lutade sig framåt. De stod redan närmare varandra än vad som kanske var lämpligt ur en diplomatisk ståndpunkt. För de ädlingar som frotterade i Sandors sal såg de nog mer ut som gamla vänner än som tronarvingarna till de två största rivaliserande kungadömena i öster.
“De som inte vet att uppskatta Iselemskt hantverk.” Det fanns något ömt i blicken vid sidan av den skämtsamma lekfullheten.
“Kommer inte på fråga.” Leonys min hade inte förändrats, som om hennes ansikte var en mask gjuten i fint porslin. Det hade länge gått rykten vid hovet, och Karm i stort, att kungens äldre syster hade mer med statsangelägenheter att göra än vad som redogjordes officiellt. Någonting som de flesta skulle haft invändningar mot om de någonsin gavs tillfälle. Men de hade aldrig givits tillfälle. Leony var Sandors skugga. Alltid närvarande, men aldrig på ett sätt som kunde inbjuda legitim kritik. Att öppet ställa sig inför Karms adel och avslöja det ansvar hon faktiskt bar på vore inte bara att försvaga hennes brors styre, utan även drottningens. Det var uteslutet. Athal ge mig styrka. Det skulle bli ett långt år. Hon hoppades innerligt att Sandor kunde göra historien kort med denne Ayperos. De hade mer pressande bekymmer, både i Iselem och Kaldrland. Och hon ville helst slippa den här huvudvärken så fort som möjligt.
“Du står som Sandors maka och regent och kommer ta fullt ansvar för hans styre vid hans frånfälle.” Leony lät ledigt sin hand glida bort från Maeves arm. Vid prinsessans kommentarer kunde hon inte låta bli att le bittert. Vad säger det om oss när en Kaldrlänning är rummets visa röst? Jasmund hade säkert funnit det underhållande. Tanken på hennes gamle vän och mentor lockade fram en stilla sorg. Det fanns fler än en anledning till varför hon hoppades Sandor skulle krossa Loradon fort.
“Drottningen är alldeles för vis för att diskutera hemliga räder med Karms råd.” Leony stod vänd mot Maeve, men det var helt uppenbart de andra två i rummet hon talade med.
Prinsen plockade upp en bägare från en tjänare han med och tog en klunk av vinet. Rött från Nirai. Säkert Leonys verk. Hans fasters smak när det gällde vin var det nog det han tyckte om mest med henne. En svag kyla slog emot dem från fönstret och vintern utanför och han lutade sig ledigt mot fönsterblecket, bara aningen för nära för att det skulle anses lämpligt. Hade hennes ögon alltid varit så blå?
“Jag diskuterar hellre den där klänningen.” svarade han med ett lekfullt leende och kastade en kort blick över den svarta kreation Sera var draperad i.
“Vet Akila om att du är här och krossar Karmiska hjärtan?” Hans gråblå ögonen glittrade okynnigt i det varma skenet från festens ljus.
“Låset är välbevakat, men mina källor säger att det finns en annan väg in. En äldre tunnel från bergen. Yazfein har detaljerna.”
Vid kommentaren om Rheon grimaserade hon stilla.
“Jag skulle vilja hävda att svärd och strid är din sons främsta talanger. Jag tror han gör mer nytta hos dig än hos oss.” Och mindre skada. Kronprinsen var en katastrof i de flesta sammanhang som inte rörde turneringar eller andra fysiska tillställningar, och Leony hade inte tid att vakta honom. Inte nu. Det fanns alldeles för mycket att göra. Alltför många frågor och problem som krävde hennes uppmärksamhet.
Vid drottningens reaktion rörde hon inte en min, utan betraktade henne bara stilla med sin grå blick. Händerna knäppta framför livet. Selene lät alltid sina känslor styra. Vilket inte var förvånande med tanke på hennes ringa ålder. Tid är trots allt det vi alla stöps i, såsom stålet i kylan efter elden. Tid härdar oss. Och Leony hade spelat det här spelet ett tag nu.
“Ni förlitar er på välviljan hos en främling.” Och han kommer ta allting du älskar ifrån dig. Leony var övertygad om att drottningen säkert trodde hon gjorde det enda rätta för sin familj. Att hon kunde beskydda dem. Och hon var minst lika övertygad om att drottningen inte gav en tanke åt att det var just det som Leony innehaft som uppgift i snart tio år nu. För trots att hon kanske inte hade så mycket till övers för sin svägerska så älskade hon Sandors barn. Innerligt. Vilket var varför Mähren behövde sonderas och prövas. Försvagas. Kuvas.
Leony fick lägga band på sig för att inte sucka högt vid Maeves sista kommentar. Nordlänningar! Till hälften muskler och dödligt uppsåt, till häften envishet och idioti. Nog hade de sina användningsområden, men vid Athal! De var minst lika besvärliga som hennes brorson! Hon lade en bestämd hand på prinsessans arm och sade högt:
“Att aktivt motarbeta sin make hör till äktenskapet. Det lär ni märka tids nog, ers höghet. Tills dess, lita på att vår drottning vill det som är bäst för Karm.”
Trots den äldre kvinnans leende så fanns det en skarp udd i hennes ord. Och hennes grå ögon log inte.
Sera. Det kändes som att den uppstudsiga flickan från Iselem dök upp vart han än gick nuförtiden. Men denna gången fick han erkänna, för sig själv åtminstone, att avbrottet var välkommet. Han hade sannerligen ingen lust att diskutera… vad det nu än var de hade diskuterat, med hertigen av Aaldr. Rheon kom smidigt på fötter från den silkesklädda divanen och gestikulerade åt en av tjänarna i hörnet att ta prinsessans mantel. Mannen lydde ögonblickligen och tog några försynta steg fram mot Sera för att ta emot hennes ytterkläder.
“Inte alls, ers höghet.”
Rheon sträckte leende fram sin ena arm mot Sera samtidigt som han gav sitt sällskap en ursäktande nick innan de hann protestera. Han började raskt leda henne bort mot de stora fönstren i andra änden av rummet. Utanför virvlade snön mot en mörk himmel men här inne var det varmt och salen var till brädden fyllt med ädlingar och flinka tjänare som serverade vin och små väldoftande tilltugg. När de var utom hörhåll från de andra visslade han lågt.
“Jag tror jag kastar mig från balkongen om jag tvingas lyssna på ännu en gubbe som pratar om jordbruk eller handelsavtal!”
“Om Breslau inte ville ha ett krig skulle han inte olovligen gått in i Iserion. Pojken får ligga som han bäddat.”
Leonys röst var kall och hård, såsom den ofta var när hon tilltalade sin svägerska. Hon hade aldrig förstått Sandors val av hustru efter Aurenes bortgång. Selene var onekligen vacker, andlöst så, men hon var även arrogant och naiv och Sandor var alldeles för svag för henne. Giftermålet var enda gången hennes bror uttryckligen gått emot hennes vilja, och det hade satt sina spår i syskonens relation.
“Jag ser till så att Yazfein ger dig det manskap du behöver, Ulfhedna.”
Leony lät dörren glida igen bakom sig. Klädd i grön sammet med guldbrokad och med en tvinnad guldlänk kring hjässan såg hon ut som en av drottningarna i de gamla sagorna hon brukat läsa för Sandor när de var små. Kunglig. Fager. Det blonda håret bar nu på stråk av grått men Leony förde sig fortfarande med samma respektingivande skärpa hon alltid gjort. Breslau hade fått härja fritt alltför länge. Han behövde påminnas om vem som bar Karms krona. Men det var inte det enda bekymret som tyngde henne.
“Och jag föreslår att du tar med dig Rheon till Loradon, bror. Drottningen och jag kommer ha tillräckligt med arbete här som det är.”
Leony slöt graciöst upp vid Maeves sida. Hennes brorson hade alltid varit vild, men på sistone hade han siktats lite för mycket med Akilas dotter för att hon skulle känna sig bekväm med det. Pojken behövde komma ut i krig. Bort från hovet och Iselems kronprinsessa.