Just precis; Caspian var kapabel att använda magi även på en liten skala, vilket var det formella skälet till att han tvingades gå med i Paladinorden. Ett stort hot han skulle annars utgöra hävdades det bland de utomstående, som om det var inte skrattretande nog för Galeas till att börja med. “Min kära bror borde ägna lite tid åt att förbättra sin uthållighet,” svarade han med en blandning av både skämtsamhet och allvarsamhet efter att Alias arm blivit botad. Vare sig det handlade om svärdsfäktning eller magi så var man alltid tvungen att öva ens färdigheter, säkerställa så att man låg i toppform så mycket som möjligt. Givetvis var det ibland enklare sagt än gjort, med tanke på att ett liv inom Paladinorden innefattade en rad uppgifter som inte fokuserade mycket på det magiska. Hur som helst, så behövde åtminstone ingen av dem slösa tid på att hämta doktorn när Caspian hade redan gjort ett bättre jobb än någon av dessa ineffektiva skrivbordsteoretiker.
Galeas kunde inte låta bli att skaka lätt på huvudet och småskratta åt den äldre broderns senaste kommentarer, dock erkände han tyst att allt var inte bara trams som dennes tunga bar åt. “Märehn må ha det sämre köket och klimatet i jämförelse med den stolta civilisationen som Isilas representerar, men kom ihåg: Min fiendes fiende är min vän, och detta inkluderar de fanatiska blodsmagikerna i norr. Vi måste ta tillvara på varje möjlighet som uppstår, vare sig det handlar om någon eller något som kan presentera sig som ett motstånd mot Hannadon, om bara för att göra det enklare att slutföra vår frigörelse.” Till och med det som skulle kunna utgöra blasfemi mot Athals lära? Ja, varför inte, så länge det inte tillintetgjorde Hus Astors planer? Det var bara att bekänna sina synder efteråt och glömma bort, som om det hade aldrig existerat; flexibilitet var trots allt en Athalisk specialitet som kunde använda på olika sätt.
Reservarvingen pausade då han hittade tillbaka till sin sittplats, där vinglaset låg också nära till hands. En av hans händer började att stryka hakan under munnen på honom. “Du har annars så klart den rätta tanken i fokus, kära bror. Hus Thaldwin må vara nickedockor åt Iselem, men till och med en simpel dåre kan förstå att ökenfolket har egna interna problem att ta hand om, och om vi kan övertyga andra riken och organisationer att uppehålla dem från att komma till vår morbrors undsättning samt legitimera vår självständighet…” Galeas tystande igen, lät det uppenbara förbli osagt. Officiellt verkade ingen av de andra rikena intresserade i Karmiska angelägenheter, när sanningen låg i det motsatta hållet under ytan. Under hans resor utomlands så hade han lyckats snappa upp kontroversiella viskningar från olika håll om Karms framtid. Det som hade låtit förargligt och förfärligt i kretsar som gynnade enighet, annars lät välkomnande och hoppfullt hos de som ville något annat.
Alia hade ett bra minne, kapabel att komma ihåg en och en annan detalj. “Som min kära syster redan vet, är Tanroc och Isilas ett och samma folk, enbart separerade tack vare politik och ingenting annat,” konstaterade Galeas utan invändningar medan han viftade med handen, en tragedi som behövde fixas innan han lämnade jordelivet. Det var trots allt samma alviskinfluerade kultur och språk med en eller två skillnader som rådde i de sydöstra delarna av Karm. “Tillsammans utgör vi den signifikanta kornboden i den andra änden av Talranien, vilket är något som bör inte underskattas i både tider av fred och krig.” Mat användes för att tillfredsställa hunger och begär, vare sig det var på middagsbordet eller i förhandlingar som avgjorde ett helt lands öde. “Hus Thandwin äger dock en av de största skogarna i världen för att underhålla merparten av Karms flotta, så en bundsförvant med stora maritima resurser är något att ta hänsyn till.” Visserligen hade Isilas sin egen flotta men det var annars ingen hemliget om var man hade fått tag på virket, samt att skogarna i Isilas kunde inte riktigt mäta sig storleksmässigt med de i norr.
“Isilas borde inte bara rika sina ögon mot de södra öarna, Caspian, men också hävda sin äganderätt över De Viskande Bergen en gång för alla. Vi och Iselem har bara förhållit oss till status quo som står otydligt på kartan, men så fort självständighet har uppnåtts, kommer de närliggande bergen i väst förse oss med rikedomar utan dess like,” påminde Galeas ivrigt sina äldre syskon. Bergen sades innehålla rikliga mängder av diverse mineraler, till och med okända sådana som bara väntade på exploatering. Isilas hade börjat bryta en del av dessa som låg inom komfortabel avstånd, men århundradena av alltför försiktig politik hade inte gett så mycket framgång i att utmana Iselems auktoritet inom området.
“Det glädjer mig att alla oss tre är helt inställda på den enda rätta vägen framåt för Isilas, men även om vi lyckas övertyga majoriteten av våra undersåtar, så är det särskilt viktigt att far är inne på samma spår,” tillade Galeas med en viss frustration. Reram Astor, en vanligtvis vis lokalhärskare och erfaren politiker, hade kämpat i åratal för att envist bevara den Karmiska unionen och Isilas särskilda ställning, även om verkligheten hade nästan hunnit ifatt det ideala huvudet på honom. Reservarvingen ville definitivt undvika en konflikt med honom, då Isilas rättmätiga familj hade inte råd med försvagning från insidan. Deras mor var åtminstone nog en lättare faktor att handskas med; hennes besvikelse mot Sandor och huset som hon tillhörde förut hade knappast undgått dem. “Må han inse att Isilas slutgiltiga öde finns bortom stagnationen som Karm har bara att erbjuda…” Skulle Reram ta deras rådiga ord till hjärtat, eller förkasta dem helt?
Det var något speciellt med Nemea som Galeas kunde inte sätta fingret på, som om hon var mer än bara en mycket imponerande knivmästarinna. Även om reservarvingens hedonistiska sida ville mer än gärna belöna henne med utomordentlig bekvämlighet och njutning, fanns det också en genuint intresse att lära känna henne på djupet och undanröja potentiella hemligheter som gömde sig bakom den påvisade vackra extriören. “Jag insisterar, Fröken Nemea; det är alltid ett nöje att dela med sig det godaste i livet med någon annan. Du kommer att stå under mitt beskydd från lagens långa arm, om till och med en enda droppe Sangreal nådde dina läppar inom min närvaro,” försäkrade Galeas med ett vagt leende och ögonblinkning som bonus. På tal om Nemeas läppar, så kunde han inte låta bli att dregla inombords om hur kyssbara de syntes från hans håll, till den grad att den otålige varianten av honom tvekade inte att slänga sig över henne.
I slutänden så visste Galeas så klart bättre och lydde självbehärskningens regel. “Karm är i sin helhet, i likhet med andra riken, byggt på en “ge-och-ta” relation mellan Kungen och Hannadon på den ena sidan, och Visroyerna och Provinserna på den andra.” Ett samarbete och relation som har blivit mer och mer urholkad, då rikets struktur var något som Isilas kunde inte längre dra egentlig nytta av. Iserion, vars attityd gentemot alverna han annars avskydde, temporärt spräckte det imperialistiska konceptet tack vare deras blodiga utträde. Turligt nog besinnade centralstyret sig och klev in på en bana av reformerna som möjliggjorde Karms överlevnad i ytterligare hundratals år. Iserions självständiget skulle dock aldrig glömmas bort, vilket la gogrunden till krafter som återigen uppmanade till frigörelse. Märehn var det tydligaste och senaste exemplet, deras inhemska språk, kultur och religion gjorde det omöjligt i längden att undanträngas. “Vi är givetvis stolta över vad Isilas har åstadkommit under de senaste årtusenden för att bidra till enhet och fred över hela riket,” svarade Galeas diplomatiskt utan att uppenbart beklaga sig om den rådande situationen, som han ville råda bot på med hjälp av vilka medel som helst.
“Athal vet, det var en fasansfull dag,” Galeas fortsatte med en skugga av besvikelse i hans blåa ögon. “Det var kaos och förödelse överallt. Ord kan inte riktigt beskriva det obarmhärtiga som vi mötte där.” Medan han höll fortfarande i Nemeas hand, vändes hans ansikte bort som om han såg tillbaka på det förflutna. Visserligen var sanningen mer komplex och Sandors innersta krets hälpte till att fatta de ödesdigra beslut som slutligen ledde till undergången. Emellertid var det kungen som godkände besluten, vilket gjorde det enklare för reservarvingen att rikta sin ilska mot honom och forma en agenda som innefattade Isilas väg till slutgiltig självständighet. “Jag hoppas att vi kan se till att sådana mardrömmar aldrig behöver upplevas igen,” eller åtminstone minska chanserna att sådant igen skulle uppstå inom den närmaste framtiden. Om bara det vore uppenbart att fullt ut avslöja vad han tyckte om Sandor och centralstyret i sin helhet, men att göra det framför någon som han knappt kände och som inte tillhörde samhällets elit var ju omöjligt.
Det var vad Galeas åtminstone trodde i början. “Hursomhelst, låt oss inte bara fokusera på det onda. Vi är trots allt närvarande på en festlig tillställning som firar det allomfattande ljudet, eller hur Fröken Nemea?” Reservarvingen reste sig och hjälpte henne upp på fötterna igen, tog sin lilla tid för ögonen att suga in den obeskrivliga skönheten. “Vad har ni för spännande planer efter Derendes, om jag får fråga?” Han fortsatte att ta sig vidare i deras färd, ännu längre bort från fontänen och ännu längre in i en bevuxen del av den grönskande omgivningen.
“Jag är verkligen seriös, kära bror, och dettas poängteras bara för övertydlighetens skull.” Galeas såg på Caspian vars ansikte var färgad av en intensiv allvarsamhet. “Stormästare, biträdande stormästare, överstepräst…Det spelar ingen roll, så länge Templet kan någorlunda anpassa sig till familjens subtila röst.” Blasfemisk sekularism fanns alltid till hands när det religiösa dogamtismen var inte tillräckligt för att realisera ens storslagna ambitioner. Hus Astors ryke om att vara fromma, åtminstone på ytan, skulle gagna dem väl om de spelade sina kort rätt. Att försöka dra Caspian ur Paladinordern efter att han hade redan givit sina kyskhetslöften krävdes en noggrann övervägande. “Tänk igenom din framtid, Caspian, men dra inte ut det på tiden innan det är försent.” Det sista han ville var att hans bror skulle ångra sig efteråt.
Reservarvingen skrockade lätt så fort begreppet ‘förräderi’ dök up i konversationen. “Dra upp gamla sår? Åh, din humor ligger verkligen på efterkälken,” han skakade lite på huvudet. “Vår odugling till kung och morbror har lyckats göra det på egen hand och strö ytterligare salt på det, ända sedan hans arsle funnit sin orättmätiga plats på tronen; Loradon är bara kulmen av Hannadons totala brist på kompetens och sans som har knappast brytt sig om vår och det Isilanska folkets välgång.” Med andra ord, Galeas kunde inte se en annan utväg än ett utträde ur den Karmiska unionen, då han ansåg att de betalade mer än vad de fick i gengäld. Att ersätta Sandor med en annan slarvig nickedocka till monark var bara en tillfällig bandage som kunde lätt ryckas av en vindpust.
“Tackar för att du frågar,” svarade han med en ögonblinkning. “Vi förlorade många bra krigare och resurser i Loradon fiaskot, visst, men som du precis sa står Isilas fortfarande starkare än alla andra provinser, särskilt om man inkluderar Hannadon i beärkningen.” En kombination av Athals nådegåvor och strategiskt tänkande som Hus Astor hade tagit i beaktande innan armén hade marscherat mot undergången. “Samtidigt är det viktigt att inte underskatta centralmaktens förnåga att samla stöd kring sig i oroliga tider, vilket skulle kräva en försiktig planering på vår sida av spelplanen. Märehns framgång byggde också på deras nästan otillgängliga geografi som gör det svårt för någon att utmana dem på slagfältet.” Galeas lät resten av meningen förbli osagt, men i det tysta kunde syskonen notera att han behövde tid och rådgivning, ifall att den separatiska kampen kunde påbörjas en vacker dag.
När han skulle precis lyssna på Alias synpunkter, avbröt Caspian plötsligt med sitt invändande när han drog av sjalen på henne; blåmärken längs huden på deras vackra och visa syster. Galeas satt orörlig medan hans blåa ögon bara stirrade på det som uppenbarades i sovkammaren. “Om jag får gissa, är det din senaste friares gärning som har orsakat detta? Isåfall, kan han för evigt brinna i helvetet.” Vare sig det var naturliga orsaker eller Alias egna initiativ som bidrog till dennes död, brydde Reservarvingen sig inte ett dugg. Slutligen reste han sig från sin plats och tog sina steg mot de äldre syskonen, stannande mellan dem och försiktigt tog sjalen ifrån Paladinen. “Som du ser, käre bror, skulle ingen jävel våga behandla oss på detta viset, såvida inte vår ställning inom riket råkade vara svagare än vad som borde tillskrivas oss,” han lade en hand på Caspians axel. Det var kanske lite opportunistiskt att använda sin egen systers olycka för att styrka ens argument, men samtidigt illustrerade det som Galeas hade känt inombords om hur familjen hade behandlats av de andra på sistone.
“En tjänare kan hämta en salva från husläkaren för att läka dina sår,” sa han till Alia med lågmäld röst och suck. En hand räckte henne sjalen tillbaka och en broderlig planteras på hennes pannben.
“Deras knivar i Ordoniet är synnerligen av yppersta kvalité,” husen Dendar och Gustenburgs välstånd byggde ju på gruvdrift och hade tillgång till mineraler som passade perfekt till att smida klinger med. “Jag förstår precis vad Fröken menar; när jag spenderade mina yngre dagar i norr som page och väpnare så skedde detsamma med mig. Turligt nog lyckades jag återfå min härliga sydliga betoning när jag återvände till hemlandet,” Galeas skrockade lite lätt åt tanken, då han hade annars aldrig fått rättigheten att kalla sig som en riktig Isilanare. “Så, du måste vara en rikligen berest individ?” En blandning av en faktisk och retorisk fråga följt av ett uppmuntrande leende. “Finns det andra ställen runtom vår spännande värld som har gett dig minnen för livet, både på ont och gott?”
Han kunde inte hjälpa sig själv när ett glin dök upp i ansiktet. “Visserligen är kvalitén som vi dricker adekvat för tillställningen, men…” Galeas vred sin överkropp i olika riktningar, som om han ville försäkra sig att ingen annan lurade i bakgrunden, innan han fortsatte med en viskande röst. “Det finns en annan sorts vin som enbart Hus Astors medlemmar har exklusivt tillgång till: Sangreal. Dess smak och textur är troligtvis någonting annat än det som du har tidigare smakat.” Vinet i dess hela mening var ju knappast en statshemlighet, och det har skett en rad olika försök att stjäla och sälja den vidare från Derendesvingårdens källare; hittils hade ingen lyckats, så vitt man visste. Kanske var det orättvist att det var dödsstraff för de som bröt mot lagen, men lika behandling överallt existerade bara i fantasins värld, eller hur? “Vem vet, kanske känner jag mig välvillig nog att dela vinet med någon annan speciell individ.” Det osagda dock uppenbara insinueringen kläddes varmt i en dräkt av förföriskhet.
Galeas höjde ögonbrynen något, Nemeas ord hade trots allt träffat en speciell nerv inombords om rikets allmäna styrelsesskick. Innan reservarvingen lyckades ge en replik hade hon beklagat sig över att till synes gått över gränsen, vilket krävde en försäkran från hans sida. “Det är ingen fara, Fröken Nemea, och du har ingen anledning att be om ursäkt om de upplysningar som har spridits runtom riket.” Han sträckte fram en hand for att ta tag om hennes egna och strök den lena huden med tummen, medan det tindrande om honom i ögonen. “Visserligen har Karm i sin helhet skakats av tragedier och katastrofer under de senaste årens gång.” Majoriteten av dessa hade orsakats av dumdristighet i alla dess former, någonting som hade kunnat förhindrats om centralstyret i Hannadon leddes av kompetens och vishet. “Vi ska kunna övervinna till och med de svåraste motgångarna, med hjälp av Athals nåde.” Ja du, om bara var det enda som krävdes för att slutföra Isilas rättmätiga självständighet från det ineffektiva byråkratiska kolossen. Missnöje syntes dock inte i hans ansikte, snarare en vilseledande dock hopfull leende.
“Stordåd? Försöker Fröken smickra mig förgäves? Hmm, var ska man börja…” Galeas skojade lite, låtsades som om han hade en lång lista på olika hjältedåd. “Nej men, jag har givetvis stolt representerat Hus Astor och Isilas utomlands i olika tillfällen, och…” han pausade i några sekunder, försökte dölja bitterheten, “…deltog i Slaget vid Loradon förra året, där många fina landsmän tappert gav sina liv för att säkerställa rikets överlevnad.” En katastrof som kunde ha undvikits om hans dårskap till både kung och morbror inte bara rusade in utan omtanke, kulmen av den disfunktionella hierarkin som hade dominerat på ett bra tag, som orsakade rikets splittring som skulle växa sig större efter Märehns utträde.
“Åh, ber så mycket om ursäkt; var har min anständighet tagit vägen?” Galeas frågade retoriskt med en ton av dramatik, en del av det höviska skådespelet mellan riddare och ungmö. “Ser Galeas Astor, till er ödmjukaste tjänst,” tillade han och nickade med huvudet innan han fortsatte, “Jag förmodar att du känner redan till min familjs namn som råder och styr över Isilas?” Annars kunde man nästan inte vara säker på hur klarsynta dessa resande var, beroende på deras rikedom eller brist på utbildning och allmänvetande. Hursomhelst verkade Nemea vara kunnig på det sociala planet, med ögon som absorberade de fina detaljerna runtomkring; han hade inget emot läckra komplimanger om hans fysiska egenskaper. “Verkligen, Fröken Nemea, du är helt klart inte illa ute med dina observationer. Dessa händer har, trots allt, varit med om en hel del engagemang runt om i världen.” Han smålog, då han syftade både på handlingar i slagfältet, eller det som hade med det amorösa att göra, givetvis.
Galeas smuttade ur sitt vinglas och lyssnade på Nemeas grundläggande historia om hennes ursprung. Trädgården som duon klev in i bidrog med välbehövlig diskretion från festens distraktioner; han vände sig om snabbt för att ge indikationen till sina ridderliga vakter att han kunde hantera akrobaten på egen hand, precis som med de andra damerna som tog tillfället i akt att spendera exklusiv tid med honom. “Mina kondoleanser; det är aldrig en lättvindig sak att förlora närstående, särskilt föräldrana när man är fortfarande ung och sårbar,” reservarvingen replikerade så fort hon hade talat klart i den första rundan. “Ja, att ens få inbjudan och tillåtelse att uppträda på en fest arrangerat av Hus Derendes är verkligen en prestation av allra högsta mått.” Han var tydligen inte en främling när det gällde att ge tillbaka komplimanger, även om det var också av genuin art denna gång. “De är säkert stolta över deras dotter i himmelen och detta förtjänar en skål, håller inte min kära fröken med?” Han lyfte glaset mot skyn, följt av en klink med hennes egna innan vinet rann ner inuti hans hals.
Galeas vred sig lite på huvudet, undrandes om en specifik detalj om henne som nästan undgick honom. “Fröken måste ha spenderat en hel av sitt liv i norra Karm, specifikt Ordoniet, om jag inte misstar mig?” Han smålog mot Nemea, hennes oemotståndliga kroppsliga attribut fortsatte att underhålla hans blåa ögon. “Jag kan höra det på din brytning, förstår du,” reservarvingen skrockade lätt då det kändes helt säkert att han hade rätt. Varje provins hade sina egna lokala språk och dialekter, som i sin tur uppdelades i ytterligare antal mellan samhällena. “Naturligtvis är mitt framträdande här obligatoriskt; man måste trots allt representera Hus Astor på något sätt,” han pausade en stund för att kvickt fästa en ros på Nemeas bruna hår, lika silkeslent som hennes hud. “Hus Derendes vin är legendariska och helt enkelt de bästa i världen, och jag säger inte bara det för att jag är partisk,” han gav henne en till suggestiv ögonblink. “Det är också bra tillfällen att vårda om gamla kontaker, samt etablera nya sådana nätverk, som Fröken förstår säkert.”
Han satte sig på utkanten av fontänen och gestikulerade henne att göra detsamma, samtidigt som han också såg till att smuts och annat skit inte låg i vägen för deras ändar. “Är det här första gången som du har satt din fot i Isilas? Vad anser du om den vackraste delen av Karm som min familj stolt förvaltar över?” Om bara Isilas var ett självständigt kungadöme, istället för en slavisk efterföljare av det inkompetenta styret i Hannadon; en prinstitel skulle sitta honom fint.
Vare sig det var före, under, eller efter den spektakulära föreställningen mitt framför den vindrickande publiken, kunde Galeas inte slita de blåa ögonen från den förföriska, smaragdklädda huvudaktören. Akrobatens utomordentliga kombination av vighet, styrka och taktkänsla kunde man direkt se på konturerna av hennes vackra kropp, ett resultat av åratal av intensiv träning. Visserligen var det inte första gången som reservarvingen hade sett dessa typer av dansare på nära avstånd, men helt klart tillhörde hon en viss kategori av underhållare som skickligt kunde manipulera knivens färdriktning och spinn med exakt precision, utan att visa rädsla eller tveksamhet. Detta återspeglade också Hus Derendes förmåga att finna de allra bästa artisterna i sina respektive fält, vilket medförde att deras festliga tillställningar höll en hög nivå av klass.
Hans initiala orörlighet ersattes snabbt av klappande händer och ett flin som uttryckte beundran och förtjusning, till den grad att han ville mer än gärna ha en privat konservation med henne så snabbt som möjligt, innan de andra kåtbockarna funderade på att göra samma sak. Med hjälp av vingårdens majordomo eskorterades reserarvingen till den iögonfallande skönheten vid sidan av tältet, där de andra underhållarna höll till för att återsamla sina krafter, medan hans personliga garde höll sig på en avstånd av kompromiss mellan säkerhet och diskretion. Det verkade som att hon hade hoppats på att träffa Galeas också av någon anledning, en känsla som kanske var rentav inbillat i hans huvud, men han var trots allt en läckerbit i många damers ögon om han fick recensera sig själv.
“God kväll, Fröken Nemea, det är min ära att få träffa dig,” han hälsade efter att majordomon hade introducerat och lämande dem. Han lade till en kyss på hennes hand, tog tillfället i akt att få känna på hennes lena hud. “Jag måste erkänna att jag har aldrig tidigare skådat en sådan magnifik uppvisning av akrobati, dans och knivkastarkonst på samma gång,” reservarvingen fortsatte med en nästan viskande röst, ett lätt skrock rymde från munnen därefter. “Fröken måste vara törstig efter denna fysiskt krävande prestation?” En betjänt passerade dem samtidigt som han höll i en bricka med förfriskningar, ännu mera vin naturligtvis. “Önskar du dig att slå dig ner? Annars kan vi röra på oss lite. Som sagt, din befallning är min önskan,” Galeas flinade och gav henne också en suggestiv blinkning. “Så, var kommer du ifrån, om jag får fråga?” Medan han inväntade hennes svar, kunde han inte motstå frestelsen att ta en närmare, subtilt titt på hennes övre kropp. Hennes konstnärliga klänning av provokativ art väckte de eldiga fantasierna inombords, trots allt.
“Din skicklighet med svärdet är inget för mig att bestrida om,” Galeas erkände med en lätt nick, likaväl med lansen; han skulle aldrig glömma bort tillfällena då storebror lyckades slå av honom från hästen när de kom ridandes mot varandra i turnerspel. “Dock finns det ingen tvekan om vem av oss som är den mästerliga prickskytten, eller hur?” Flinet på hans ansikte kunde inte ha misstagits för något annat. Långbågskyttarna i Isilas ansågs vara de bästa i Karm och även om de kunde inte riktigt matcha alverna i Nela’thaënas, var det ändå ett stort misstag att helt enkelt vifta bort dem som oduglingar. Stoltheten i att kunna bemästra en sådan konst, så användbar i både jakt och strid, var ganska stor för någon som Galeas som annars saknade magiska förmågor som Caspian. “Finns ingen bättre känsla än att pilen träffar mitten av ett rådjurshjärta.” Han längtade till ännu en jaktsäsong i skogen Firilas, dess spännande atmosfär kunde inte återfinnas någon annanstans.
“Kanske kan Paladinerna och Monsterjägarna slå sig ihop till en enda stor enhet, om det är vad du nuförtiden sysslar med på daglig basis?” En annan retorisk fråga som efterföljdes av en lätt skrock, medan hans blåa ögon analyserade Caspians rödmärkta arm. Uppmärksamheten dirigerades sedan till Alia som gav båda bröderna en improviserad uppvisning av smörande knivkonst; ibland verkade det vara som att hon var lillasystern bland syskonen sinsemellan, ironiskt nog. “Passa dig, min kära syster; klumpa inte ihop alla kåtbockar under en och samma tak,” Galeas svarade henne tillbaka, blandningen mellan allvarsamhet och humor tydlig och klar i rösten. Förutom bågskytte, var han nog en tydlig personifiering av Isilansk hedonism, ett kontroversiellt arv som provinsen erhöll från alverna. “Åh, tyck inte så synd om dig själv än; du har fortfarande allt några år på dig,” även om det skulle bli svårare att attrahera ännu fler friare, samt att föda friska avkommor värda familjens namn och ära.
Galeas kunde inte låta bli att skaka på huvudet och ta ännu mera frustrerande klunkar av alkohol och koffein. “Ni hävdar att ni tillhör Hus Astor, där ‘Ljuset Visar Vägen’ för alla andra. Däremot agerar ni i det motsatta hållet, som om ni väntar på att någon annan ska agera som vägvisare och således leda er till fördärvet!” han sa med en barsk röst denna gång, som ändå innehöll någon form av kärleksfull omtanke. “Var är viljan hos er? Vi kan inte framstå som huvudlösa kycklingar som springer runt hursomhelst inför vårt egna folk! De litar ju på att våra beslut ska gagna dem bäst, och ingen annan!” Reservarvingen lungnade ner sig efteråt, medan han nypte näsbryggan ännu en gång. “Caspian, du måste göra upp med vår far, en gång för alla, om var din plats ska stå i familjen, ärligt talat. Jag kommer alltid stödja dig oavsett vilket beslut du tar, vare sig framtiden innebär att du axlar rollen som Hus Astors och Isilas överhuvud efter far, eller att du klättrar upp på den paladinska hierarkins stege tills du når den absoluta toppen av berget.”
Han vände sig sen till storasystern som hade ställt sig vid fönstret. “Samma sak med dig, Alia. Du kan inte bara vänta på att far och mor ska finna den rätta mannen för dig då du borde ta initiativet istället, särskilt om så kallade ‘ gråhåriga kåtbockar’ är inget som man borde handskas med.” Galeas var tydligen bestämd i sin uppfattning om hur saker och ting borde råda i allmänhet, en egenskap som hade vuxit fram under årtiondenas gång, ett resultat av ett småsyskon som kände sig tvungen att höja sin röst när de äldre fick större uppmärksamhet. “Så länge det gagnar vår familjs ställning och Isilas välmående i längden, så kan du gifta dig med vem fan du vill…Ja, mannens blod måste vara adlig, självklart.” Han reste sig tillslut från sin sköna sits i balkongutrymmet och började gå fram och tillbaka i sovkammaren, för att konsolidera sina tankar i ordning. “Ni vet att jag finns här för er om ni behöver hjälp, vare sig det handlar om att välja karriär eller framtida gemål,” han blinkade med ögat.
“Att hitta en dam och fria till henne för att säkerställa familjens överlevnad, gäller också för mig,” erkände han utan några som helst reservationer. “Samtidigt undrar jag om Isilas fortfarande kan frodas med att ha Hannadon som överhuvud…Kan vi verkligen underhålla idén, särskilt när vi fortfarande betraktas som nedvärderande utomstående?” Han tystande för en stund, den första meningen om separatism ville han först ha det sagt, en svårhanterlig tjurig samtalsämne värt att ta tag i hornen på den. Det var således viktigt att veta om vilka åsikter de äldre syskonen hade om detta.
“Fyll på kaffet och vinet, raskt,” beordrade Galeas en av tjänarna, inte bara för att det tillkom en extra gäst eller två, men också för sin egna skull. Vem vet, det skulle kanske behövas en rejäl runda av uppiggande Isilansk alkohol och Iselemskt koffein för att överleva morgonen, med tanke på vilka som anslöt sig till hans hittils fridfulla frukostritual. Caspian och Alia var trots allt hans äldre syskon och han brukade vanligtvis vara på bättre humör, men rådande omständigheter både i omvärlden och inom familjen hade satt sin nedstämda prägel i huvudet på honom. Ibland, gick det så långt att arrogansen viskade inombords att reservarvingen var den egentliga vuxna i rummet. Förhoppningsvis skulle deras närvaro fräscha upp stämmningen ännu mera. Således kunde han inte motstå att himla med ögonen när Paladinbrorsan försökte framstå sig själv som lustig, en gammal vana som sträckte sig bakåt ända ut till deras yngre dagar.
“Och din humor börjar bli lite avtrubbad, kära bror min. Det är kanske den påtvingade abstinensen som har slagit rot inombords, hmm?” Galeas frågade retoriskt med en likbördig ton av torr skämtsamhet i syfte att förbättra humöret, medan hans hand förde vinglaset till munnen. Det måste ha varit en stor utmaning, åtminstone i början, för en Paladinriddare av hög adelsbörd att förhålla sig till en mer återhållsam livsstil, ett pris som man måste betala för ens egna magiska egenskaper. “Hur lång är din tjänstledighet den här gången? Kanske vi kan ta tillvara på solen med en fäktningsmatch eller två någon gång, innan din avfärd.” Vem vet, kanske till och med sena kvällar med de bästa spriten och finaste kurtisanerna, såvida inte Caspian föredrog att fanatiskt behålla sitt heliga kall intakt. “Ja du…Vanligt och vanligt, är du helt säker? Karm håller på att förändras till det sämre, efter att vår brilljanta kung och morbror förbrukade den lilla förtroendekapital han hade kvar efter det där jävla Loradon fiaskot.” Galeas suckade och nypte sig i näsryggen, följt av påfyllningen av både kaffekoppen och vinglaset.
“Värst vad vitsig du är idag, storasyter,” Galeas svarade Alia sarkastiskt när hon utförde sin version av en så kallad bombastisk entré, och lade också till ett himmlande av ögonen. De hade ju trots allt träffats nästan varje dag ända sedan han kom hem från slagfältet, och det hade knappast undgått honom att en friande adelsman hade ännu en gång dött på ett mysteriskt sätt, vilket var minst sagt jävla irriterande. Fan alltså, varför envisades Athala med att stjäla deras själar innan hennes äktenskap hade fullbordats? Mängden allianser och andra lukrativa erbjudanden gick förlorade, vilket skulle knappast hjälpa Isilas i det långa loppet. Var hon ämnad att leda ett stillsamt liv och bli en abbedissa i klostret istället? Hon hade annars alla kvalitéer som en adelsdam borde ha, nämligen både oemotståndlig skönhet och intelligens som bara Isilas och Hus Astor kunde instilla i henne.
Galeas gjorde en gest åt Alia att ta plats mitt emot honom och Caspian. “Åh, så vi båda är kapabla att rädda vårt namn och vår familj från tillintegörelse, hävdar du?” Reservarvingen hade inget problem med att konfrontera med känsliga ämnen, om situationen så krävdes. “Ja, om Caspian anser att livet som asketisk krigarmunk är inte längre passande nog…En Paladin får inte gifta sig och avla sina egna arvingar, som det står skrivet.” Han ryckte på axlarna och inväntade den potentiella kyliga responsen från de äldre syskonen, samtidigt som han passade på att ta en tugga av baguette med brie och prickig korv. Han la också den del av skulden på Pappa Reram för att inte vara noga bestämd om Caspians livsöde. Ett liv i den sekulära sfären eller den religiösa både förde med sig sina egna fördelar, men ovissheten om vad skulle gälla för en viss familjemedlem var inte särskilt smickrande över tid.