Selyana vart tvungen att sammla sig själv en aning medans lågorna dog ut och sången löd igenom alvskogen. Det var nästan som att hon fortfarande inte helt trodde att Nearena nu var borta, som att hon väntade på att vakna från mardrömmen och finna sin mor i tronrummet, biblioteket eller trädgårdarna, vart som helst egentligen men nej.. Nu när lågorna dog ut och lämnade askan efter sig så visste hon att detta inte var en dröm, hon skulle aldrig få prata med sin mor igen då hon lämnat detta planet. Hon fick dra ett lugnande andetag medan hon rörde sig mot sin sittplats och fint satte sig ner på plats. Hon svepte med blicken ut över folket, tog emot alla de känslorna som fanns där och gav betryggande men sorgsna små leenden till de som verkade behöva det mest. Visst hade hon lagt märke till de rätt så väl dolda människorna som anlänt med Alienna, framför allt med tanke på att det inte direkt fanns många andra människor på plats i dessa skogarna. Det var en hel del som fick dem att sticka ut men hon lät dem befinna sig här oavsett. De hade anlänt med drottning Alienna och Selyana var inte den som skulle neka tillträdet av en gästs sällskap. Visst hade hon frågor rörande saken dock men det var varken tid eller plats för det.
Hon hade inte haft tillfälle att prata med Alienna med tanke på allt som skett men visst skulle de snart diskutera saker och ting, som sagt; tid och plats. Hon mötte Aliennas blick och nickade uppskattande åt hennes ord, både från hedersönskningen till hennes mor och som tack för hennes ord om att Nearena skulle varit stolt över henne. Man kunde egentligen bli så gammal som helst men ändå skulle det värma att höra att ens förälder var stolt över dem. Skillnader åt sido så fanns det alltid ett starkt band mellan föräldrar och barn sedan var det inte alltid så att det var bra dock. “Jag tackar för dina ord och din närvaro drottning Alienna” Sa hon ärligt till henne medans folk satt sig till rätta inför måltiden och festen som väntade. “Jag hoppas att ni har haft det bra och ursäktar att mitt umgänge varit vagt sedan er ankomst..” Jo hon behövde ju inte förklara sig där då det varit en del att styra med med tanke på omständigheterna. Trots detta kunde man ju ändå känna skuld över det hela eller hur? “.. Jag lovar att jag kommer kunna lägga den energi ni är värd på er nu dock.” Ja för visst var drottningen värd att lägga energin på, de hade garanterat mycket att prata om trots allt.
_______
Aralian kände trycket från allas sorger och tankegångar vilket var exakt anledningen till varför han bodde själv, långt borta från närmaste själ. Han hade helt klart starka förmågor men ändå kunde han inte heller stänga av dem, var alltid plågad av att höra allas tankar, se deras minnen och känna deras känslosvall. Med tanke på antalet personer på plats så fanns det allt för mycket att känna på en och samma gång och gjorde det svårt för honom att ens känna vem som tyckte vad. Det fanns ilska, sorg, avhållsamhet, kärlek och alla möjliga känslor på platsen, han visste inte ens vart han skulle försöka vända uppmärksamheten. Inget av detta syndes på hans yttre där han rakryggad och ‘lugn’ stod i skymundan men på insidan höll han på att bli galen vid det här laget, allt för mycket på en och samma gång.. Han tog ett lugnt andetag, försökte trycka bort de flesta känslorna medan han betraktade lågorna innan festen började ta rot. Lite mot sin vilja tog han sig till sin plats vid bordet där maten serverades, intalade sig själv att det bara var idag sedan kunde han åter finna sig i den rofyllda ensamheten. Han omaka ögon fästes på den besökande drottningen längre bort, försökte att ignorera tankarna i hennes huvud medan han vände blicken mot maten istället med alla andra hundratals tankar som for igenom hans huvud var sekund.
Alienna stod inom Selyanas närhet och visst fanns det mycket som talades om henne på många plan. Allt från att drottningen från ett annat rike skulle ta tronen även här i riket till att hon var en fiende för riket som ville ta landet med våld om det behövdes samtligen allt där emellan. Alla hade sina egna teorier om saken men vad trodde Selyana? Hon visste väl inte riktigt exakt vad hon skulle tro men hade väl måhända en naiv förhoppning om att Alienna kom med fredliga avsikter. Nela’thaënas hade allt för mycket oro som det var utan att behöva mer på tallriken med tanke på människorna som på ett sådant hemskt sätt tagit livet av den vackra drottningen. Det höll fortfarande i sig att när Selyana skulle sova att bilderna av hennes mor som träffdes av pilen väckte henne ur sin sömn, förstörde nattsömnen helt som man kunde tänka sig.
Selyana hade inte haft tiden att prata ordentligt med Alienna men hade lovat sig själv att idag var tiden för det, de hade ju inte varit här länge och med alla begravningsförberedelser så hade inte tiden helt räckt till. Hon hade skickat meddelande med en alv dock som välkomnade Alienna och kompani till staden och förklarade situationen så gott som det gick, förhoppningsvis hade det varit acceptabelt under omständigheterna. Selyana hade blivit förvånad av att se Alienna på plats till begravningen men samtidigt glad på ett sätt, hon visste att de aldrig stått varandra nära hon och Nearena men det visade ju respekt oavsett i alla fall.
Selyana inväntade att folkmassan skulle dela med sig av artighetsfrasen innan hon tog till orda med att börja prata om livet som lämnat dem med låg, sorgsen stämma, dock klart nog för alla att höra. Hon hade inga planer på att stå här i dagar och berätta om Nearenas liv då det fanns en hel del att prata om men ville säga det viktigaste om förlusten i sig. Nämnde hur man aldrig verkade vara förberedd på ett bortfall oavsett hur gammal man blev och vilken sorg det skapat bland folket i riket på olika sätt. Nämde även att ingen är perfekt men att hon tyckte att Nearena gjort mycket bra för folket under sin tid. På begravningar talade man ju inte direkt mycket om det negativa utan höll sig till de bättre ting som de gjort under sina liv, det dåliga behövde inte nämnas då det alltid skulle leda till bekymmer. Efter ett tag så avslutade hon sitt tal med att säga; “..Vi tar nu förväl av drottning Nearena, min moder, och hoppas att det bra hon gjort i sitt liv kommer sträcka sig många århundranden framöver och ta oss framåt för att bli bättre. Farväl.. mor..” Hennes blick föll mot sin moders kropp och kände klumpen i halsen åter anlända där hon nickade mot alverna som tände sina facklor.
De tände bålet och det tog inte lång stund innan Nearena täcktes av den flammande elden och alverna omkring började sjunga en avskedssång som hon stämde in i. Det var en vacker alvsång där man tog farväl en sista gång. På en mer avskilld plats stod Aralian och stämde in i sången, en man man sällan såg i folkmängder men självfallet var det annorlunda idag. Hans svarta och vita hår stack ut bland de mer naturliga hårfärgerna men turligt nog låg ju uppmärksamheten på bålet framför dem alla.
Han kunde se hur han började lyckas att gå henne på nerverna vilket bara fick ett lurigt litet flin att fylla hans ansikte, fick honom att se ut nästan som en pojkspoling som hittade på hyss, men pojke? Ja det var han ju inte direkt med tanke på att han skulle ha varit död tre gånger om redan vid det här laget. Hon verkade inte direkt vara svag i skinnet dock märkte han där han steg framåt men hon så fint stannade kvar på plats. Modigt helt klart.. Han såg kanske inte direkt skrämmande ut men det fanns mycket med honom som man inte skulle underskatta. Han svepte till med svansen bakom sig, fick en varm vind att svepa i samma riktning som hans svans NÄSTAN som en smäll i ansiktet. Det var en stark vind men ändå inte storm liksom.
“F ö r b a n n e l s e ?” Stavade han ut medan han såg lika road ut som innan, väl medveten om att man knappast kunde bli mycket mer förbannad än vad han redan var, han var ju halvt besatt av en demon trots allt. Det var ju därför han ägde sin ålder och det mesta annat inte kunde fästas på honom, i alla fall inte något som skadade hans kropp. Demonen läkte den ju konstant trots allt. Sedan fungerade annan magi möjligtvis men inget som skadade honom fysiskt i alla fall. Sedan återstod ju frågan om hans sinne kunde skadas dock, det hade han ingen aning om men med tanke på att han så gott som konstant hörde demonen i sitt huvud så kunde det väl kanske inte bli så mycket värre? Eller? Man kunde dock höra på honom att förbannelse inte direkt störde honom, till och med så pass att han inte såg det minsta oroad ut heller.
Han viftade bara bort talet om förbannelse med handen, svarta klor svepandes igenom luften nonchalant. “Ja du har förskaffat dig något som jag hade ögonen på och jag vill ha det.” Sa han kort medan han menande vände blicken till det av den fina fjädern som faktiskt syntes. En fjäder. Vem som helst annars skulle säkerligen bara ta en annan fjäder och vara nöjd men nej inte han, det var just denna fjädern han ville ha och ingen annan. De röda ögonens, smala kattpupiller vidgades aningen där han sakligt slog ihop sina händer affärsmässigt. “så? Vad vill du ha för den?” Undrade han sedan och tippade huvudet aningen på sned i väntan på svaret.
Axel flinade roat där hon verkade borttappad i vad han pratade om. Han pratade självfallet om häxyrket men det fanns egentligen inte mycket som talade för att det var det han pratade om. Vid hennes fråga så fortsatte han att prata på om saken som om det var uppenbart vad han menade, visst skulle hon kanske snart förstå men han förklarade inte sina tankar dock. “..Man är ju van att ni har ett par år bakom er och ni är ju kända för att se rätt groteska ut.. Det verkar ju inte du göra dock..” Sa han, väl medveten att det sista han sa var långt ifrån elakt eller slugt, men det var ett konstanterande oavsett.
Hon hade ju rätt i att hon var ett byte men inte med sitt eget kött dock utan mer att hon stulit fjädern. Sedan kunde hon inte veta att det var ända anledningen som han cirkulerade henne för närvarande, i andras ögon kunde man lika gärna tro att han tänkte attackera henne. Brödbiten var ju inte det han egentligen ville ha, mest bara en öppning för tal sedan att han fått bröd var ju en annan sak i sig.
Sedan började hennes irritation skina igenom vilket fick den fluffiga svansen att snärta till bakom honom och leendet försvann plötsligt då han blev kallad för ett kattskrälle. Svansen piskade bakom honom där han korsade sina armar över bröstet och kallt såg henne i ögonen. Katt..skrälle? Ett dovt skrockande ekade inne i hans huvud från demonen som vaknat till liv och började knuffa honom med ord som ; ‘ingen kommer se dig, attackera.’ eller ‘Dra lite blod, kom igen, jag vet att du vill göra det ~ ‘ vilket fick hans kattpupiller att vidgas aningen där han stod. “Katt.. skrälle?” Upprepade han aningen kallt och tog ett långsamt halvsteg närmre henne, tydligt påverkad av hennes val av ord, eller kanske var det hans tankar i sig?
“Kanske är ditt yrke mer uppenbart än vad det ser ut i alla fall.” Svarade han sedan då hon i alla fall verkade bete sig som vilken annan häxa som han stött på annars, förutom utseendet det ville säga. Ett plötsligt flin spred sig på hans ansikte, lämnade kylan för ögonblicket bakom sig där hans handflator mötte varandra framför honom utan att klorna skar in i hans hy. “Du har något jag vill ha sedan när jag fått det kan jag gärna lämna dig ifred.” Sa han sedan bestämt och väntade på hennes svar tålmodigt.
Axel kunde nästan känna av att hon inte helt verkade tro på hans skådespel vilket fick honom att flina lite på insidan där han lärde sig att hon var långt ifrån naiv. Han hade stött på en hel del godtrogna personer igenom sina år men hon verkade i alla fall ha lite mer stabilitet i marken under sig. Så kanske betydde det att han inte skulle spela lika mycket på just den fronten? Men det verkade som att han haft delvis rätt i hennes yrke, förhoppningsvis var hon inte typen som ansåg att svarta katter var otur dock.. Men för den delen skulle hon nog inte bjudit honom på mat om han sågs som en olycksfilur. Han synade hur hon bröt av en bit bröd och på insidan kände han att det inte direkt var mycket att hänga i granen men för den delen behövde han ju inte mat egentligen, bara en anledning till att prata med henne.
Han sträckte fram sin ena, solbrända hand för att med sylvassa klor där naglar annars skulle ha varit på människor ta brödbiten från henne. Han var ju van med sina klor så det var inte ansträngande all för honom att se till att hon inte blev rispad av klorna. Bestämt så öppnade han munnen för att ta en bestämd tugga från maten vilket fick hans vassa tänder att för ett ögonblick synas. Ett hummande lämnade honom där han tuggade i sig brötbiten innan han sprack upp i ett brett flin mot henne. Ja hon skulle ju inte köpa att han var så liten och tunn som han såg ut eller hur? Så ett självsäkert flin förgyllde honom där han såg sin fjäder i ögonvinkeln medan han nyfiket böjde sig fram för att syna hennes ansikte. Vanligtvis var det ju mest bara gammla som sysslade med häxkonster, i alla fall vad det kändes som, så det var fascinerande att stöta på en av yngre natur.
“Det syns knappt på dig..” Sa han sedan lite mystiskt som om hon skulle veta vad som gick igenom hans tankar. “.. Hade det inte varit för doften så skulle inte jag se det heller..” Han crkulerade runt henne ett varv, fick motstå impulsen att snappa till sin fjäder under varvet då hon helt klart skulle se det i nuläget. Stannade i sitt varv framför henne igen med den långa svansen som sveptes bakom honom. “Hur länge har du sysslat med det?” Undrade han sedan, fortfarande som om hon skulle vara med på noterna utan att behöva bearbeta vad det var som han menade.
Axels tankar gick i trehundra på honom där han förföljde kvinnan som kidnappat hans fjäder medan han synade det han kunde i hennes korg för att bättre få reda på vad hon kunde tänkas falla för. Han visste inte riktigt hur han skulle tolka salvorna men det han tänkte på var ju att hon kanske jobbade med ett helande yrke av något slag. Kunde det kanske till och med vara så att hon var magiker? Trots allt så fanns det många magiker som såg svarta katter som god lycka.. men sedan fanns det nog lika många som såg dem som olycka med.. Allt berodde på person till person. Efter lite övervägande så hade han bestämt sig dock, han skulle behöva socialisera för att få bättre hopp om fjädern. Det skulle ta längre än att bara sno den och springa men kvinnan verkade medvetande om hans närvaro så det fanns högre risk att få motstånd nu när hon var på vakt.
Graciöst började han med vindmagin springa ljudlöst förbi henne på taken för att lika ljudlöst hoppa ner i nästa gränden för att sedan ta sig ut i hennes gränd med nyfiken blick. Han gjorde det medvilligt; öronen stod inte längre givakt utan hängde lite försiktigt nedåt på hans huvud. Svansen hade han sänkt så tippen snuddade marken under honom och de utvidgade pupillerna fick honom att se lite bedjande ut, allt för att få sympati. Han undvek att se på sin älskade fjäder utan såg istället på henne försiktigt. En varm vind svepte igenom gränden där han synade kvinnan. “U-ursäkta mig..” Började han med sin falska genans medan han greppade den fluffiga svansen på ett lika falskt och nervöst sätt. Mycket bra spelat dock helt klart. “Du råkar inte ha något att äta?” Undrade han och såg så skör ut att det säkerligen kunde ha gett en äldre kvinna en hjärtinfarkt. Han ville få henne att tycka synd om honom och utnyttja tiden för att smidigt lägga fjädern under tröjan och rulla iväg. Men sen var det bara en plan, planer blev sällan som man tänkte.
Axel hade konstigt nog som vanligt inte större problem att röra sig igenom folkmassan trots att de flesta både var längre och bredare än vad han var. Han sicksackade sig mellan folket lika lätt som alltid och självfallet så följde ägodelar tillhörande andra ibland med honom i farten utan att se ens verkade märka det. Sedan var det inte allt för många saker just för tillfället men han hade fått tag i en fylld penningspung i sitt slingrande dock vilket skulle skapa en förfäran då personen väl lade märke till förlusten. Förutom peningspungen så hade han bara fått tag i en läderboll mest för att den fångat hans intresse när en visades upp av en av försäljarna. En distraktion och ett snabbt svet senare så hade han den och hade kommit långt från platsen innan någon anade ugglor i mossen. Han hade inte några direkta planer på vad han skulle göra av dagen mer än att han skulle sno till sig ett mål mat någonstans, fritt eller betalandes med sina nyförtjänta pengar spelade egentligen ingen roll.
Där han smidigt tog sig fram mellan folket så uppfattade hans röda ögon något som genast fångade hans intresse vilket fick honom att stanna upp och börja ta sig mot det hållet istället. Ett bord med bara fjädrar?! Sen när hade de börjat med det!? Svansen följde honom smidigt där han aktivt synade alla fjädrar, valde tillslut ut en stor gåsfjäder som han minsann skulle införskaffa sig. Pupillerna vidgades där han kom närmare och närmare, kattöronen på hans huvud stod givvakt och där var han, så nära när säljaren till hans fasa greppade just den fjädern och sträckte över till en blond kvinna. Han såg nästan ut som om någon lappat till honom där han med piskande svans drog tillbaka sin hand och missnöjt synade kvinnan som nu ägde HANS fjäder. HANS fina fjäder hade blivit stulen så vad annars kunde han göra än att stjäla tillbaka den? Fanns nog inget annat alternativ.
En högljudd man knuffades fram mot Axel vilket fick honom att reagera snabbt och slinka ur vägen med blicken som följde kvinnan som hade fått sina varor plus hans fjäder och började röra sig bort. Hur skulle han göra detta? Han vädrade i luften efter henne medan kugghjulen snurrade i huvudet på honom. Hon luktade starkt av kryddor vilket inte sa honom mycket.. Alldagligt klädd var hon med men verkade ändå ha pengar nog att se till att de var fria från större skador. Bodde hon här i krokarna? Det visste han inget om då han inte direkt var känd för att stanna länge på samma plats men det han visste var att han skulle förfölja henne. Med den tanken så hade han snart klättrat upp på fasaden av ett av husen för att med mer ro kunna följa henne via hustaken. Smög omkring där uppe och skulle göra det ända tills hon hamnade på en mer avskiljes plats. När tiden kom att hon äntligen befann sig i en relativt tom gränd så började han ta sig ner mot marken igen, ögonen fästa på kvinnans ryggtavla där hon gick i sin godan ro med hans fjäder. Snart skulle den vara hans och pryda hans fulla gömmor med sin existens. Snart..
Iston kunde inte hjälpa att erkänna sig bli förvånad över hur mycket den här främlingen började prata som om hon aldrig pratat förut överhuvudtaget. Han stod där tyst med pipan i munnen medan hon fladdrade på om sitt hem, felaktigauppgifter om omvärlden till att hon rymt från sitt hem. Var hon på riktigt? Snart spottade hon även ut det berömda honungsölet vilket fick Iston att förvånat se på henne som om hon var en utomjording. Hans tankar gick inte till att hon säkerligen aldrig druckit öl förut och att det var därför hon inte gillade det utan kunde verkligen inte fatta i nuläget hur man kunde tycka det var äckligt. Det var ju världsberömt och hon reagerade såhär? Hade hon levt under en sten? Hade hon varit fången av sin bror i den där gläntan? Det verkade ju vara så pass illa och hur skulle hon klara sig nu när hon var fri då hon inte hade något alls direkt att gå på?
“..Det är en världsberömd öl men något säger mig att du kanske ska vara lite försiktig om du inte druckit alkohol förrut.” Sa han ärligt medan den lilla tobaken dog från hans sista bloss av pipan vilket fick honom att vinka till sig den förnärmade bartendern med en menande gest mot pipan och snart fick han därför en tallrik av henne. Han knackade ur tobaksresterna mot den innan han satte tillbaka pipan i bältet. Han gjorde detta medans hennes frågor blixtrade ur henne och gjorde honom nästan lite trött i huvudet då han inte förväntat sig något som detta. Han greppade ölet och tog en klunk av innehållet, höll kvar i stopet dock medan han sedan började svara på frågorna, skulle han komma ihåg dem alla var ju frågan?
“Sheeesh vad du tjattrar..” Började han innan han fortsatte. “..Man börjar ju undra om du ens andas.” Flinade han till för att visa att detta ändå på något plan roade honom. “Mitt hår ser ut så här för att jag bestämde mig för att det skulle se ut så, mer simpelt kan det inte vara. Jag orkar inte med det klassiska långa håret som är känt av oss alver så jag gjorde något som jag inte ser i hemtrakten. Så ja jag får klippa mitt hår själv..” Jo han var en rebellisk ung alv som gjorde vad han kunde för att inte lyda det traditionella i riket. Visst var han ingen högalv men det var ju inte bara bland dem som det fanns traditioner och ting som skulle följas. “.. Röker gör jag för att jag gillar smaken men om jag ska vara ärlig så började jag med det för att min familj inte ville att jag skulle göra det. Jag är gammal nog att göra vad jag vill trots allt. Och vem säger att jag är ung? Hos oss alver ser man ju knappt någon skillnad alls eller hur?” Han kände redan hur hans blick började flacka ut över folket på smulan och han skiftade lite på hur han stod lutad mot baren. Han var jätte dålig på att stå still och fokusera, hade till och med varit imponerande att han stått stilla så här länge utan att fiffla med något. Det syntes även på honom där han bet sig lätt i underläppen och nu vände sig helt om mot baren mest för att ha något att syssla med. Tog självfallet en till klunk av ölen med. “..Mitt namn är Iston föresten, trevligt att träffa dig Ash.” Sa han lätt medan han snurrade askfatet mot barytan med ett litet klirrande om fyllde deras omgivning. “Angående om jag känner många så beror det väl på hur man ser det. Jag är bekant med många men det finns inte lika många jag känner till mer om. Jag är ofta här inne på smulan och träffar en hel del folk men det är lååååååångt från alla som ens tar sig till smulan. Hur visste du vad smulan var?” Ställde han sin genfråga och vände den blå blicken mot Ash. Det fanns mycket att fråga denna naiva alv men det fanns tid trots allt.
Iston puffade på sin pipa och drog åt sig miljön medan han mötte blicken av en alvkvinna som verkade röra sig åt hans håll. Visst hade han trott rätt med då hon landade brevid honom plötsligt vilket fick honom att hummande vrida sig lätt mot henne där hon pekade ut hans öl. Hon verkade inte det minsta van med denna miljön men det var inte det ovanligaste för den delen då många kom hit av ren olyckshändelse. Dock så verkade något annat även slå honom, han fick en känsla på hennes kroppsspråk att hon kanske inte var helt van med andra personer heller? Eller? Sedan kunde han ha helt fel med så inte för den delen. Vid hennes fråga så lät han röken ringla sig ut åt sidan för att inte blåsa den rakt på henne innan han svarade. “Det är en vanlig öl, men om du vill smaka något mer speciellt så skulle jag rekomendera honungsölen här. Den är känd trots allt.” Sa han medan han synade henne, vart kom hon ifrån? Hon verkade ju vara i samma ålder som han själv men han kunde inte komma ihåg om han sett henne i Nela’thaënas alls. Kom hon ifrån Iserion kanske? Nej modet verkade falla mer mot Nela’thaënas men mode kunde ju tas från andra platser oavsett.
Istället för att fortsätta fundera så bestämde han sig istället för att faktiskt ställa frågan. “Vart kommer du ifrån? Jag känner inte igen dig och jag brukar vara bra på att komma ihåg ansikten. Vad heter du?” Ja det var tekniskt sätt två frågor men man fick se det som två flugor i en smäll eller hur?
Lex visste på sin grad att det var mycket att be om och att det skulle skapa en stor ändring för deras liv men kanske fanns det vägar att både få och ta? Kanske behövde skolan elever som rörde sig ut i världen på ett eller annat sätt? Det kunde de ju helt klart undersöka men det som Lex visste dock var att han ville befinna sig där Chaenath befann sig. Så enkelt var saken. Sedan om de var på skolan eller inte var kanske inte det viktigaste, visst ville han ut och se världen men han visste inte om han kunde ta sig ifrån Chaenath dock så man kunde väl säga att bollen låg hos henne. Det kändes skumt att för första gången faktiskt tänka på någon annan mer än sig själv, skumt och lite spännande läskigt på sitt sätt med. Hennes bubblande skratt fick värmen att sprida sig inom honom och han rent av myste där de låg tillsammans och snart hade hon till och med vänt sig om med pannan mot hans bröst. Han lyssnade till hennes ord och förstod absolut vart hennes tankar kom ifrån vilkt fick honom att hummande nicka till som svar och krama om henne lite tajtare.
Han kunde inte hjälpa att le till en aning där han hörde hennes röst innan han öppnade munnen till tal. “Vem vet.. kanske behöver akademin folk utanför skolområdet? Vi har ju trots allt bevisat att vi klarar oss där ute.. Men jag vill absolut inte att du gör något som du inte vill göra så ta din tid och tänk igenom det hela, det är ingen stress för min del. Oavsett så har jag tid nog att se utsidan med vid ett senare tillfälle om det skulle vara så.” Ja det var konstigt som sagt men hans egna önskan verkade inte direkt vara lika viktig som hennes, han skulle kunna avstå om hon sa orden men han ville självfallet oavsett ha henne vid sin sida. Äventyr eller inte; det skulle vara ett annat äventyr i vilket fall som helst. Många vägar ledde till samma slutpunkt eller vad sa man?
Han hade aldrig frågat hur länge det var planerat för henne att ens vara på akademin men spelade det egentligen någon roll? Det var ju inte som att hon hade lite tid för allt som alv till skillnad från honom. Visst skulle han leva längre som magiker men i grund och botten hade han ju samma levnadstid som en människa eller hur? Han var nästan lite avundssjuk att hon kunde leva så gott som hur länge som helst såvida hon inte blev dödad men skulle han egentligen klara av ett sådant långt liv? Fanns ju magiska sätt att förlänga sitt liv med men tänk om han gjorde det och sedan tröttnade på odödligheten? Det fanns alltid mycket att tänka på för Lex. Andra skulle säkerligen hoppa med huvudet först in i odödligheten men han själv grävde ner sig i för och nackdelar. Vem visste vad han skulle välja men någon gång skulle han nog behöva välja oavsett. “Hur mår du nu efter maten?” Undrade han sedan med en liten kyss som mötte hennes huvud. Hon var ju trots allt stark och just mat verkade ju alltid som om de medförde styrka relativt snabbt. Han tänkte inte pressa på henne att göra sitt val som sagt, han kunde vänta och ville även vänta dessutom. Det var viktigt att hon gjorde det rätta valet för sig själv. “Jag tänkte om du kanske ville ta en kort promenad?”
Lex märkte att hon stelnade till där hon fick höra om Necromancin vilket fick honom att känna sig lite skyldig då han inte menat att hon skulle känna sig obekväm , självfallet. Han hade inte tänkt innan han talade vilket var rätt klassiskt för Lex men ändå kände han att han BORDE ha tänkt först. Visst ingick det i hans studier men det betydde inte att han inte kände sig skyldig. “Jag borde ha tänkt till, förlåt mig.” Sa han därför med ett litet huffande som påminde om den varg han var där han vilade med hakan mot hennes axel. Sociala ting var många och om ärligheten skulle fram så visste han sällan hur han skulle bete sig i situationer, det var till och med ofta som han reagerade helt fel i situationer som man borde kunna lista ut annars. Vid hennes kommentar om skollivt så lämnade ett hummande honom och han kramade om henne lite tajtare då han faktiskt förstod vad hon menade med sina ord. Att hamna tillbaka i det simpla skollivet där ingenting hände mer än studier till nittio procent av tiden kändes nästan påtvingat nu efter det de varit med om. Till och med så att det kanske till och med skulle bli allt för lugnt igen och han visste inte hur han skulle handtera det efter allt som skett. Skulle det vara nu som hans posttraumatiska stress skulle blomma ut eller skulle det försvinna med lugnet? Vem visste egentligen.
“Jo det känns.. påtvingat på något sätt.. Jag trodde det skulle vara skönt att komma tillbaka till lugnet på akademin men nu känns det bara.. konstigt på något vis. Precis som du säger.. ” Erkände han lite eftertänksamt. Han hade varit här så gott som hela livet.. var det dags att börja ta sig ut och se världen nu? Hans planer hade ju varit att stanna här, bli en lärare och leva ut sitt liv på akademins marker men det fanns ju tid för det om han ångrade sig eller hur? Var det inte ett slöseri att inte se världen? “Jag..” Han tystnade kort innan han lite prövosamt fortsatte sin mening; “..jag funderar på att ta mig ut i världen om jag ska vara ärlig.. kanske ta ett år eller två utanför akademin..” Jo måhända hade de senaste resorna på utsidan inte varit goda sådanna men det hade helt klart påverkat hans vilja att se sig omkring.
Sedan svarade han på hennes förslag om träningen efter en korts tid tystnad. “Jag tror kanske att Linguan hade en poäng med att hålla det hemligt tills vidare men..” Sa han sedan med ett litet flin på ansiktet innan han plötsligt tippade dem bakåt ner i sängen för att rulla över lätt på sidan så Chaenath skulle slippa sprattla som en spindel på hans bröst för att krama om henne så mycket han bara kunde. “..Kanske är det dags att resa ut i världen? Vad säger du; skulle du vilja följa med på upptäcksfärd?” De kunde ju säkerligen träna bättre på olika platser än skolan eller hur? Sedan skulle de få se nya ting vilket inte skulle skada. Han kunde inte hjälpa att retsamt naffsa till lite mot Chaenaths kind innan han lät den vara igen. Vem visste; Chaenath kanske inte alls ville följa med honom på äventyr, det var kanske för tidigt i förhållandet att lägga fram en sådan plan men frågade man i alla fall inte så kunde man inte få ett möjligt ja eller hur?
Lex var inte dum, han visste somsagt att hon inte var van med hur nära han var henne vilket fick honom att tänka på att han skulle FÖRSÖKA att inte klänga lika mycket bland folk. I alla fall om hon inte gjorde det först men nu var det bara de och den kloka sköterskan här som redan dag ett sett på Lex hur mycket Chaenath verkligen betydde för honom. Det var en sak att vänta på att en vän skulle vakna upp och en helt annan då man väntade på att någon med högre rang skulle vakna. Det hade inte varit avancerad vetenskap för sköterskan att lista ut precis då hon sett det mesta i sin position. Han skulle kela av sig så gott han kunde tills det var dags att lämna sjuksalen för som sagt så trodde han inte att hon skulle vara okej med det bland de andra eleverna. På akademin så var det ju ytterst populärt att prata bakom ryggen på varandra, som i de flesta skolliven och han trodde inte att Chaenath som kom från en finare bakgrund skulle gilla för mycket prat om saken. Sen kunde han ha fel men han skulle ändå bete sig som att han hade rätt i saken tills och om det blev motbevisat. Just nu dock så njöt han i fulla drag där han satt tyst med hakan mot hennes axel där hon åt av sin soppa.
Det var en speciell och inte alls tung känsla att sitta tyst med henne, inget krav på tal och ingen stress över det heller vilket fick tiden att behagligt rulla fram tills hon ätit upp. När hon sträckte ut sig så flyttade han lite på sitt huvud för att göra det lättare för henne innan hon lutade sig mot honom vilket fick honom att krama om hennes midja i en bakvänd kram. Där hennes hand mötte hans kind och strök hans kind så slöt han ögonen från den mysiga känslan medan han svarade; “Jag kunde inte tänka mig att vara någon annanstans.” med ärlighet i rösten innan hon fortsatte prata. Han slog lite slött upp den röda blicken med tankar kring att faktiskt kroppsligt träna sig starkare. Skulle det ta tid från magilärandet eller göra att han orkade med mer magi i strider? För om det var det andra så skulle det ju inte vara fel. Ju mer han tänkte på det så var det ju rätt logiskt at man orkade mer med en starkare kropp, eller hur? Detta betydde ju även att studenterna nu skulle få reda på hans sanna form nu men kanske hade Linguan haft fel med att det skulle skapa problem? Det var ju inte direkt så att magi aldrig funnits.. Han skrockade därför till lite roat och nickade faktiskt till åt hennes konstanterande. Det var nog dags. “Vi behöver planera lite inför det självfallet, jag har inget grepp på hur mycket kraft jag använder som varg så vi ser till att jag inte sätter tänderna i dig för hårt. Inte för att jag tror jag har mycket chans till en början men efter ett tag så kanske.” Jo visst hade han baskunskap för magisk strid men fysisk strid? Inte mycket alls.
Vid hennes skämt så uppfattade han det självfallet inte som ett skämt ännu utan tog henne på orden. Som sagt hade han tillfällen där han inte helt hängde med i det sociala vilket fick honom att svara lite simpelt på kommentaren mer än att skratta till som man kanske skulle göra. “Nej nej böckerna är väldigt tjocka och det var bara ett par dagar så jag är på samma bok fortfarande. Det är en väldigt svår bok så har behövt läsa om meningar ett par gånger för att förstå vad de menar.. Kommer bli spännande att testa någon gång dock!” Hummade han vidare även om till och med han var osäker på att han skulle klara av något steg av necromanci. Han visste att han inte skulle kunna göra mycket av det i boken då hans magi var elementär men det fanns besvärgelser och dylikt att testa. Han var speciellt intresserad att framana ett spöke från förr när han listat ut alla delar för att det skulle fungera ordentligt. Kanske ville Chaenath vara med på det någon dag? “Necromanci verkar otroligt svårt, speciellt med tanke på att det inte ligger i min kraft men jag är intresserad i att lära mig det jag kan om saken. Har du läst något om det förr?” Han hade aldrig tänkt på vilken rang Chaenath hade på akademin, kanske hade hon inte nått samma level som han? Eller så hade hon det? Skulle han fråga?
Lex hade nästan förväntat sig att få lite motstånd från Chaenath då hans lilla valpkärlek kanske skulle bli lite för mycket för henne men fann sig glatt förvånad att hon verkade tycka om hans ömhet mot henne. Kanske skulle det behöva tonas ner lite bland de andra studenterna men just nu var han nöjd; som sagt så var han ju till hälften varg vilket fick honom att få sitt aningen besynnerliga beteende ibland. Hon var inte den ända som kände det som att hon smälte under kyssen dock och hade det inte varit för hans vilja att Chaenath inte skulle kvävas, eller han heller för den delen, så hade han aldrig släppt henne. Han njöt över att ha henne mot sig, njöt över även hennes uppskattning tillsammans med sin egna där de satt med armarna om varandra.
Vid hennes erkännande så förstod han henne precis då de gått igenom så mycket och nu var den första chansen till ordentlig vila som de hade fått. Chaenath hade ju inte direkt vilat heller utan mer blivit tillbaka till medvetandet med vilket var en annan sak. Visst var hennes kropp stark nog för att bli medveten men hon behövde fortfarande vila och äta. Han själv var nu i rätt gott skick, speciellt nu när han visste att Chaenath inte längre gränsade till dödens dalar då han haft vakna dagar att återhämta sig på men det började som sagt redan bli bättre nu när Chaenath var vid medvetande. Han gillade dock inte tanken på Chaenaths skrik som inte kunde betyda mycket mer än mardrömmar.. Han hoppades att de enbart skulle vara där nu efter hettan av allt men sa ändå till sig själv att han skulle hålla koll på det. Trots allt hade hennes bästa vän förått henne plus allt annat som skett vilket inte direkt var lätta saker att bearbeta. Han själv hade ju haft en hel del mardrömmar som han som sagt trodde var någon form av post traumatisk stress men hade redan börjat försöka prata ut med sköterskan om det i ett försök att mota fan i grind, men det skulle garanterat ta ett tag att släppa det hela. “..Jag mår betydligt mycket bättre nu när du är uppe igen än vad jag gjort de senaste dagarna. Jag var orolig för dig så har suttit här större delen av min tid för att se till att du klarade dig. Jag skrek hit den stackars sköterskan fler gånger än jag vill erkänna för att jag vart orolig över saker som inte behövde oroas över.” Jo sköterskan hade helt förstått honom och talat om flertalet gånger att det var helt normalt i Chaenaths tillstånd där han oroade ig över det ena och det andra. Men hon hade ju varit kritisk och bara det var ju stressande.
Snart dök sköterskan upp med Chaenaths mat och han kunde inte hjälpa att skrocka till aningen då han såg hur hungern lös upp hela hennes ansikte. Nästan som att han läst hennes tankar så puttade han ner henne från sitt knä och utan att släppa henne så satte han sig bakom henne så hon kunde luta sig mot hans bröst med sina armar som kramade om henne. Han lutade hakan mot hennes axel medan han sträckte ut ena handen mot brockan för att dra den över sängtygen och släppa den framför Chaenath. Sköterskan visste ju om Lex sanna natur och han skulle säkert påminna henne om den nu där han satt och kelade med Chaenath. Vargar kunde vara skrämmande och farliga men även otroligt kärleksfulla mot de som förtjänade det hela. Soppan doftade gott och han var glad över att hon skulle få i sig lite näring då hon undgått det dagarna i medvetslösheten. Han såg till att hon kunde röra sig men var ändå så nära som han bara kunde vara i situationen. Njöt över att känna hennes värme och doft igen vilket skulle göra det svårt att släppa henne vid ett senare tillfälle. “Du måste vara hungrig.. jag har ingen aning om hur länge sedan det var sedan du åt..”
Det var ena sekunden lugnt och tyst inne i sjuksalen där man dovt kunde höra fåglarnas kvittrande utanför i skogen men det skulle snart ändras totalt. Lex befann sig i ett passage om nekromanci där han chockerat hoppade till från det plötsliga skriket som lämnade Chaenath. Med hjärtat i halsgropen så släppte han den tunga boken som lite klumpigt föll ner med en dov duns på golvet brevid honom. Han hade knappt hunnit ställa sig upp för att skynda fram till Chaenath när hon plötsligt kramade om honom och gömde sitt ansikte mot hans axel. Det tog honom en sekund att uppfatta vad som nyss skett från skriket till denna punkten men rätt så snabbt puzzlade han ihop det hela och snart lades hans armar om henne i en omfamning. Han nickade till det sköterskan sa lite i chock fortfarande innan hans blick föll ner på den delen av Chaenath som vinkeln lät honom se. Hjärtat slog hårt i bröstet på honom för att få sitt fäste igen efter det plötsliga skriket medan han gömde sitt ansikte mot hennes hals för en stund och kände hur hennes doft nådde honom starkare nu när de höll om varandra. Hon luktade ren tvätt till stor del med tanke på att hon legat inomhus i flera dagar men även så betydde det att hon luktade starkt av sin personliga doft med. Alla hade sin egna doft men Lex gillade självfallet Chaenaths doft bäst vid det här laget. Hade han hunnit fram så hade han sett till att hon inte lämnat sängen men hon hade flugit upp så snabbt att han som sagt knappt hann ställa sig upp.
“Chaenath..” Fick han nästan viskande ur sig medan han lämnade hennes hals för att lite oroligt vända hennes ansikte mot sitt för att syna henne lite oroat. Han hade ju trots allt nästan mist henne vilket gjorde honom orolig att hon nu på skakiga ben stod framför honom. Så pass orolig att han utan vidare därefter svepte upp henne i sin famn för att gå med henne tillbaka till sängen hon nyss lämnat. Tvingade dock inte ner henne iden men satte sig själv på sängkanten med henne i sitt knä, det måste ju helt klart vara bättre att sitta ner. Han ville ju inte att hon skulle tuppa av åter igen. “Du måste ta det lugn, du har legat ner rätt så länge.” Han vinklade upp hennes huvud mot sitt för att se in i hennes vackra ögon. “Jag har aldrig varit så orolig tidigare..” Erkände han sedan med handen vilandes om hennes nacke där han svalde till lätt för att göra det han velat hela tiden. Han drog henne den korta biten mot sig för att låta sina läppar möta hennes på ett sätt som talade om hur rädd han faktiskt hade varit. Orolig hade väl varit att lägga fram det hela milt trots allt. Efter ett par kyssar så tvingade han sig själv att dra sig bakåt någon centimeter för att inte kväva Chaenath plus att han inte ville tvinga sig på henne såhär om hon själv kanske behövde en stund att ens få grepp om situationen de befann sig i. Han hade inte kunnat motstå att visa henne hur oroad han varit men likt alltid med Lex så hann hjärnan vanligtvis ikapp hans impulser och så åt honom att lugna sig lite. Det fanns tid trots allt och det som var viktigast var att Chaenath mådde bra. Han skulle inte nämna hennes nära döden upplevelse såvida hon inte frågade honom om det, det var onödig oro just nu. Först och främst krävdes mat och dryck. “Hur mår du?” Undrade han oroligt.
Lex kände hur en viss trötthet började lägga sig över honom nu när adrenalinet lämnade hans kropp, det plus sitt brinnande ben som gjorde sig påmint om sin existens under honom på ett högst irriterande sätt. Trots detta så var han ändå tacksam att de skulle finna Linguans kropp då tanken på att han skulle ruttna bort i en skog skar i hjärtat på Lex. Han ville inte låta Chaenath lämna honom men intalade sig själv att det för första gången nu faktiskt var okej, kanske hade han fått en släng av ptsd eller så var det bara för nära händelsen i sig? Oavsett så hjälpte han lite aktsamt rekton att få upp Chaenath medan han själv reste sig upp på sitt hela ben, lät det andra benet enbart snudda i mossan under sig. Han började röra sig så gott han kunde igenom mossan men vart tacksam när hjälpen kom från rektorn och fick honom att stödja sig mot till vagnen. Han kunde höra hur tacksamma de faktiskt var över det som de alla gjort och lyssnade halft till beordningarna då han som sagt började trötta till sig. Han satt snart på plats framför Chaenath och lät de röda ögonen syna henne innan han faktiskt reste sig igen, skuttade över till henne för att försiktigt sätta henne upp för en sekund innan han själv satt sig ner med Chaenath vilande i hans knä. Han ville hålla koll på henne, speciellt med tanke på att rektorn sagt att hennes livskraft var så låg. Ville se till att hon inte vart värre under resan.
Under resan hade Lex somnat till med huvudet vilandes mot vagnens vägg och sin hand vilandes mot Chaenaths axel och det var inte förens hans goda hörsel åter hörde röster utanför som han vaknade till igen och med sömnig blick hörde stegen som närmade sig vagnen. Smått disorienterad så satte han Chaenath försiktigt upp så det skulle vara lättare att plocka upp henne, hjälpte till mannen att få tag i henne och såg med ett hugg i bröstet hur de skyndade iväg med henne in i akademin. Skulle hon bli okej? Hur länge skulle hon behöva återhämta sig? Kunde han göra något för att hjälpa till? Tankarna gick på i huvudet hos honom till dryckerna i sitt rum men kom snart fram till att de garanterat hade de flesta dryckerna i sjukvingen. Han haltade snart ut från vagnen och tog emot hjälpen från kvinnan till sitt rum för att få såret renat och läkt.
_
Ett par dagar senare var Lex återställd, visst så var han mentalt trött efter allt men han var på benen och duglig i alla fall. Oroade sig dock över Chaenath som ännu inte vaknat till ännu medan elever ställde trehundra frågor var till honom vilket var skumt då de alla brukade ignorera honom annars. Han hade ju varit långt ifrån populär innan men det verkade ha ändrats vid detta laget. Visst fanns det de som var för stolta att falla in i frågorna och försökte ignorera honom fortfarande men man märkte ändå andra blickar från dem nu. Lex kände sig lätt stressad så fort han lämnade sitt rum tack vare detta vilket gjort att han pendlat mellan sitt rum och sjukvingen på sin höjd då obehörigt folk inte fick gå in i sjukvingen och det var de platser han fick vara någerlunda ifred på. Han hade tagit sig till Chaenaths säng efter mycket om och men från studenterna och satt för ögonblicket och läste i en gammal, tjock och välanvänd bok. En bok som han hämtat upp på biblioteket skolan hade som enbart folk i hans rang fick hämta ut. Han hade suttit där någon timme vid det här laget med solen från fönstren i ryggen. Sjukvingen var fint upplyst och ren och för ögonblicken var det bara Chaenath som befann sig därinne förutom sjuksköterskan som hjälpt honom in till sitt rum när de anlänt. Sköterskan gick igenom sina många drycker och verkade sortera dem efter användningsområden vilket gav ett rätt så mysigt klirrande i salen. I alla fall om man frågade Lex.
Han hade vid det här laget sin mer vanligare klädmundering på sig fast förutom den där vanliga rocken. Han var klädd i ett par svarta byxor istoppade i ett par mörkt bruna läderstövlar och en vit, aningen för stor skjorta som han valt ut av mer komfort. Han var dessutom ren och kammad nu när han var tillbaka på akademin utan ett spår från skadan som vid detta laget helt hade läkts.
Det for en värme igenom honom där deras händer mötte varandras igen och det var nästan som om det kännts som en evighet sedan de senast vidrörde varandra. Han hade aldrig känt såhär förut men började åtminstone lista ut vad det handlade om efter deras läppar som möttes. Han hade aldrig direkt visat intresse för det romantiska innan han mött Chaenath trots allt och hade inte heller haft planen på att falla för någon heller men ibland verkade det som att man inte kunde hjälpa det. Det var för övrigt en fascinerande känsla att äga nu när det faktiskt skett honom, värmen som uppstod så fort han såg henne och viljan att vara henne nära för att det kändes bra. Till och med nu när de skulle se till hans infekterade skada så bedövades den största smärtan bara genom att hon var vid honom. Den var säkerligen samma som innan men han tänkte i alla fall inte på såret utan mer på Chaenath så det bedövades tack vare det. Jo som sagt hade det kunnat vara betydligt mycket värre som tur var men ju snabbare de kunde hela såret ju bättre var det självfallet. Annars skulle han dras med detta i åtminstone en vecka eller två.
Han såg medlidande på henne där hon berättade att hon var tömd på sina krafter och ville säga att han kunde ta hand om såret så hon fick vila men innan han ens hann forma de orden i tankarna så hade hon redan sjunkt ner framför hans ömmande ben. Detta fick honom att le lite förstående mot henne och han ryckte ofrivilligt till när den kalla salvan mötte hans brinnande hy men lyckades sitta still där efter. Det var bara precis i början som hans kropp protesterade då han annars tvingade sig att sitta stilla. Det kändes självfallet på det där oförklarbara sättet som alltid men ändå gav det viss lindring redan vid första smetet. Lindan knöts hårt fast på plats där benet nu verkade ha en egen puls men inte gjorde det lika ont i alla fall. Chaenath satte sig på mossan med stubben i ryggen brevid honom och lutade sitt huvud trött mot honom vilket fick honom att smeka bort en slinga av hennes hår bakom hennes öra så där kärvänligt innan han vände blicken mot mannen som knöt fast fienderna som jämrade och ojade sig från skadorna fortfarande, skador som inte skulle kunna läkas helt med tanke på att de åstadkommits från magi. De var vid liv oavsett så bara det skulle de vara glada för efter vad som hänt. Han kunde inte hjälpa att se lite ursäktande på mannen dock där han verkade må dåligt över deras måenden på marken. Lex gav ifrån sig en liten suck innan han sa; “Oroa dig inte, de kommer klara sig..” visst skulle de vara ärrade dock men med tanke på vem de stöttat så var det kanske bara rätt?
Snart nog kunde hovarna höras och ryttare från akademin dök upp mellan träden vilket fick honom att slappna av aningen då han spänt sig från hovarnas ljud. Kanske var han själv lite ärrad från hela denna resan de gått igenom, bara ljudet av hovar fick honom att först tro det värsta. Chaenath sov vid honom och när rektorn kom fram och kollade så hon var okej så kunde han inte hjälpa att känna en enorm lättnad även om han visste att hon var trött. Det var ändå skönt att få veta att hon annars var okej. Där rektorn frågade om läget så rätade Lex instinktivt lite på sig för att sammanfatta hela resan. “Vi är i relativt gott skick; trötthet och skadad fotled. Dock kan jag inte säga det samma om andra under resans gång..” Han svalde till då minnerna åter igen landade på hans hjärna. “.. Linguans miste sitt liv, vi fick veta att Alsorin från akademin gått ihop med fienden och attackerade oss. Med nöd och näppe tog vi oss där ifrån till staden denna mannen kommer ifrån..” Han nickade mot mannen som anlänt med Chaenath. “.. Fången sökte upp oss där vi samlade krafterna för att rida efter dem igen och tog livet av familjen som hjälpte oss.” Han svalde till och med mer skakig röst så fortsatte han, bestämd på att avsluta summarumet. “.. Jag blev till fångatagen för att få undan svärdet från Chaenath varefter hon vart dödligt skadad av Alsorin som miste sitt liv och jag bortdragen till denna platsen. Chaenath vart räddad och skickade efter er på akademin innan hon red tillsammans med denna mannen hit och besegrade fången. Han miste sitt liv under striden och dessa två vart skadade till punkten ni ser framför er. Jag måste erkänna att jag må ha överdrivit i deras skada men kände inte att vi hade råd med att de flydde för att attackera vid annat tillfälle. Dessa två är de ända kvarlevande från hela alltet så gott som jag vet..”
Visst skulle de säkert få prata med mer detaljer vid ett senare tillfälle men nu visste de kortfattat i alla fall vad som hade skett under dessa helvetiska dagar. I alla fall den infon som de värdesatte.. sedan hade ju massor annat skett med. Han kände hnuten om magsäcken då han bara sådär upplevt mardrömmen åter igen. De hade löst sitt uppdrag men på helt andra sätt än vad som hade varit planerat.. Men de hade stoppat fienden från att samla makten att bli ostoppbar vilket generellt sätt hade varit huvudsaken efter allt som skett. Han kramade om Chaenaths axel lätt där hon sov, utmattad från helvetet de levt igenom. “.. Om jag får.. så skulle jag uppskatta om vi kunde hitta Linguans kropp och begrava honom på rätt sätt..” Sa han sedan medan han vände ner blicken mot marken. Rektorn hade ju även han varit med en del under Lex uppväxt och visste därför hur nära han stått Linguan.
När de väl lämnat varandras läppar så kunde Lex inte hjälpa att lite tårögd le mot Chaenath då han som sagt trott att han förlorat henne. Han hade märkt att hon gärna hade velat fortsätta kyssen men det fanns tid för det, nu var han bara så otroligt lättad över att hon var okej. Vid hennes ord så kunde man verkligen se hur lättad han var då han skakade lätt i kroppen och besvarade hennes omfamning. “Jag trodde verkligen att jag förlorat dig, Det finns inte ord att beskriva hur jag mår nu när jag ser dig igen.. Jag är så otroligt lycklig att se dig igen.” Erkände han med lite skakig, men varm stämma där han smekte hennes aningen tilltuffsade hår efter allt. Han ville aldrig släppa hennes blick igen, det var så han kände det och det skulle krävas mycket för att få bort den känslan hos honom nu. Hans ben gjorde sig påmint nu när Chaenath nämnde det och det kändes som om det brann under honom vilket var ett tydligt tecken på att det faktiskt var infekterat; Något som gärna skedde från svärdssår. “Jo jag tror det är dags, det är ganska infekterat vid det här laget.” Sa han ärligt för ja hon skulle ju själv märka det snart i alla fall så det fanns ingen poäng med att försöka leka tuff, sedan var det ju inte direkt så att han brukade spela tuff men i alla fall. Lex hade inget annat i tankarna än Chaenath för ögonblicket, hade inte ens tänkt så långt att hon kanske inte var ensam vilket nästan fick honom att rycka till när han hörde den normala rösten som inte låg och gnydde på marken. Trodde nästan först att det var en ny fiende men slappnade strax av igen då han uppfattade mannens sanna natur.
Medans Chaenath tog emot lindan och krämen så släppte Lex ytterst motvilligt henne för att halta över till ett fallet träd och sätta sig ned för att kavla upp det blodiga byxbenet då det helt blödit igenom den förra lindan. Han rullade av lindan som torkat fast i såret vilket avslöjade ett helt klart infekterat sår men inte överdrivet farligt hittills även om kroppen börjat skapa var för att lindra skadan så gott den kunde. Detta gnuggades bort med förra lindan dock så det skulle vara lättare att se till och kanske inte få magen att vända sig på Chaenath. Han kastade bort förra lindan och undersökte såret, som sagt inte det bästa tillståndet men långt ifrån så illa som det kunde ha varit. Han lät blicken för en sekund falla på mannen med en tacksam blick innan ögonen självfallet drog sig tillbaka till Chaenath, det var underbart att se henne igen, speciellt då han trott hon mist sitt liv. “Hur mår du Chaenath?” Frågade han sedan oroat och sträckte ut sin hand mot henne ifall hon behövde stödja sig mot honom. “Du ser ut som du överanvänt dina krafter, sätt dig ner.” Sa han oroat och makade lite på sig så hon också kunde sätta sig på stocken brevid hans skadade ben. Tog hon hans hand så såg han till att stödja henne tills hon satt sig ner brevid honom. Självfallet kunde han inte hjälpa att lägga armen om henne igen för att för ett par sekunder luta sitt huvud mot hennes axel. Lät henne motvilligt bli fri snart nog så hon kunde hjälpa honom med sitt ben. “Det måste ha varit svårt att komma ikapp oss, jag är mycket imponerad och tacksam!” Sa han varmt där han satt brevid henne. Han gissade på att det snart nog skulle dyka upp magiker från akademin och ta hand om fångarna för inte skulle de kunna ta sig långt oavsett. De verkade till och med vara i allt för stora smärtor för att röra sig alls.
Nikki var ju helt klart en god person och det märktes väldigt bra på hur hon betedde sig. Många låtsades vara trevliga personer och målade upp en falsk fasad för att visa sig i god dager men Nikita var helt enkelt bara genuint god. Kanske var det därför som hennes far faktiskt lät henne få det mesta som hon ville ha? Visst la hon fram det hela så att hennes far faktiskt var den som bestämde men såvida Nikki ville något så brukade det ändå bli så, i alla fall om saker var rimliga. Hade hon tagit med sig en blodtörstig bandit hem så hade det blivit ett nej men nu var Nikki faktiskt inte så naiv som man kunde tro ibland. Då Xanthyr erbjöd henne sin arm så log hon glatt och accepterade den för att bli ledd till matsalen. Ställde ett par frågot till Zogmanoth under vägen för att få ett bättre hum om honom som personlighet. Visst verkade han kanske lite mer tillbakadragen än Xanthyr av anledningar som hon faktiskt inte frågade om ännu men av det hon frågade så verkade bröderna ändå inte skilja sig åt allt för mycket.
Zogmanoth svarade lite vaksamt på de frågor han fick av Nikki men då hon inte ställde några allt för personliga frågor så fick det honom faktiskt att slappna av en del under den lilla resan till matsalen. Kunde det verkligen vara så att det fanns en halvmänniska som inte var helt dum?
Väl inne i matsalen så satte sig Nikki ner med hjälpen från Xanthyr medans hennes far synade nykomlingen lite vaksamt någon sekund innan han gav sin dotter en blick, såg att hon log över sällskapet vilket fick honom att gestikulera mot två stolar. “Var god och sätt er ner mina herrar.” Sa han med trevlig ton varav två av tjänstefolken faktiskt drog ut stolarna till dem båda så de kunde sätta sig ner. Bordet var fint uppdukat med både kött, potatis, sås och grönsaker i en stor mängd vilket tydde på att de även gav tjänstefolket mat efter sin egna middag. Inte var det så att de fick leva på gröt och annat som tjänstefolk faktiskt brukade få göra, nej de fick samma mat som familjen själv. Två av hennes bröder var inte hemma men hennes yngsta bror satt vid bordet; en rätt stilig, korthårig man som hade kroppsbyggnad som tydde på att han inte var mycket för att strida. Hans hår var brunt och ögonen var blå precis som hans far och detta var brodern som var sin far upp i dagen. Samma snälla ögon, lite tunnare än sin far men generellt likadant. Brevid hennes far satt hennes mor; en blond och blåögd kvinna med skört utseende och ett mer stelt ansiktsuttryck. Det var hon som nu öppnade munnen först och Nikki var redo att bli tillsagd om sitt smygande ut från herrgården. “Nikita, du vet bättre. Hur många gånger måste vi säga åt dig att stanna hemma och inte ta dig ut själv? Vad som helst skulle ha kunnat hända!” Man kunde se att hennes moder kämpade med att hålla en mer värdig ton trots att hon vart arg över hennes dotters dumheter. Hon gav ifrån sig en suck som för att lugna ner sig innan hennes blå ögon fästes på de två nya männen vid bordet. “Men åtminstone så har du en vakt nu, eller vad jag trodde var en.. vem är den andre herren?”
Nikita hade kliat sig själv lite roat på kinden från det sedvanliga talet från sin moder och då hon var färdig med sin tillrättavisning så svarade Nikki. “Jo det är något jag tänkte fråga om. Far har ju redan mött Xanthyr här och godkänt honom att bli min vakt men nu så är hans broder på plats med och behöver en plats att sova på. Så är det okej om vi flyttar in en säng till i Xanthyrs rum till hans bror? Jag är medveten om att det kanske är lite väl mycket på en och samma dag men jag skulle känna mig bättre om jag visste att Xanthyrs bror hade en plats att sova på nu när han kommit till vår stad.” Killian, Nikkis yngsta bror verkade ha förutsett detta och skrockade bara roat till över hennes fråga då det var typiskt att hans syster skulle bete sig såhär, det var inget nytt. Nikkis far synade den mörkhyade mannen under tystnad en stund medan Zogmanoth försökte att inte se för dyster ut innan hennes far pratade igen. “Vi kan se det som en prövotid men jag tror inte det kommer bli större problem. Ni ser ut som typen av män som sköter er.” Sa han lätt medan han svepte med handen mot maten för att säga att det bara var att hugga in. Nikki sprudlade fram ett glatt leende och mötte deras blickar. “Toppen!” Fick hon ur sig medans tjänstefolket började fixa med deras tallrikar.
Selyana kände sig tung från allt som hänt henne men det syntes inte på henne där hon vant tog sig ned för trapporna med handen fint vilandes mot Alethirs arm så som man var lärd att göra. Visst kunde hon ta sig ner för trappen själv men då armen erbjöds så tog hon den i alla fall. Skadade ju inte trots allt. Hon nickade förstående över det hon hörde och kände att det var skönt att få lite lugn innan stormen som väntade, lite tid att sammla krafterna och komma på en strategi för det som väntade.
De kom in i matsalen och hon gick graciöst fram till sin stol och satte sig ned med blicken på all mat framför sig. Väntade tills Alethir satt sig ner han med innan hon började ta åt sig lite av maten. Solen lyste fint upp matsalen och de välsnidade tillbehören till maten glimmade mjukt som om ingenting hade hänt. Allt var som det hade varit under hennes liv förutom en viktig detalj; hennes mor var inte längre vid livet. Hur mycket skulle påminna henne om det den kommande tiden? Det visste hon inte men det var skönt att veta att hon fick sörja och att alal förstod att hon skulle göra det ett tag. Hur tomt skulle det egentligen kännas nu när hon var den ända kvar från sin familj? Förväntades det att hon skulle finna en man nu? Vem visste men som sagt, en sak i taget.
Hon började äta och då hon inte längre var lika utsvulten så kastade hon en blick mot Alethir igen. Det fanns mycket att disskutera men detta skulle ju vara en fri dag.. “Jag känner att det är svårt att inte tänka just nu, det känns som att arbete får mig att inte bryta ihop. Men jag ska göra mitt bästa, det kommer ju bli mycket från och med nu.”
Visst besatt Lex en viss ilska, kanske till och med hat mot alven som nu tacksamt nog hade försvunnit från de levandes värld, det hatet visades på hans män nu som om inte döda låg och jämrade sig på marken. Dock så var ju planen i bakhuvudet att akademin säkerligen skulle ha vissa frågor till fienden men det betydde inte att han behövde vara mild mot dem eller hur? Denna dagen hade ju varit som världens emotionella bergodalbana allt från det att familjen blivit mördad till att han trott att Chaenath blivit tagen från livets bana med för att inte tala om hatet att sitta fången med ryggen mot mörkeralven. Det var många oarbetade känslor som togs ut i denna striden, även en form av arg panik då han nu beskyddade någon han tidigare trott var död. Inte skulle han tillåta att hon dog igen, aldrig i livet!
Det var nästan läskigt att fiendens plågor faktiskt för ögonblicket fick honom att lugna ner sig istället för att känna sig skyldig över skadorna han orsakat men han kände väl lite som Chaenath där; De betydde ingenting, i alla fall inte nu. Han svalde till och vände sig om mot Chaenath och kände det som att hans ben ville ge vika när han mötte hennes blick.. Han hade verkligen trott att hon var död.. Ljudet av svärdet som föll ur hennes hand och mötte den mossiga marken fick det mörka i hans blick att med ens ge sig av då han nu helt insåg att hon hundra procentigt var vid liv. Det var en skarp ändring att se det mörkret ändras till en nästan hundvalpsblick där Chaenaths steg ökade och hon snart kom springandes mot honom. Trots smärtan som nu gjorde sig påmind så började han själv röra sig mot Chaenath men hon hann betydligt längre än vad han gjorde innan de slog armarna om varandra, Chaenath var inte den ända som gjorde detta. Lex kramade hårt om henne för att försäkra sig själv om att hon faktiskt var här på riktigt och ingenting hans smärta hade skapat för honom. Men visst var hon där allt från värmen av hennes kropp till doften av henne vilket fick det att bränna till under ögonlocken på honom igen. Hon levde verkligen!
Han lyssnade på hennes ord och fick hindra sig från att skakigt skratta till lite förvånat då hon inte hade lämnat honom på det sättet. Visst trodde han att hon dött men hon hade verkligen gjort allt hon kunnat för att skydda honom vilket var så långt från att lämna som man kunde komma. Han mötte snart hennes våta ögon och lutade sitt huvud mot handen mot hans kind där han skakade lätt över att hon var i liv. Var det så här det kändes med komplett lättnad och avsaknad av sorg? Han öppnade munnen lite för att skakigt säga sina första ord till henne med stannades upp i den önskan då han såg hur deras ansiktet närmade sig varandra nästan som i slowmotion. Snart möttes deras läppar och i samma sekund så verkade hans hjärta hoppa över ett slag åter igen medan hans ögon mer spärrades upp till skillnad från hennes som slöts. Det tog några sekunder av frågetecken innan även hans ögon slöts då han besvarade kyssen från henne. Han hade aldrig trott att detta var något som någonsin skulle falla i Chaenaths tankar eller sina egna heller för den delen men trots detta så skedde detta. Han skulle ljuga om han sa att det första tanken som gått genom huvudet på honom var att dra sig undan mest för att han blivit chockad mer än något men den känslan släpptes sedan för att besvara kyssen. Hans motsatta hand till hennes hade letat sig in mellan hårstråna för att lägga sig försiktigt om hennes nacke innan han sedan lite motvilligt drog sig tillbaka från kyssen. Slog upp de röda ögonen långsamt medan han lutade sin panna mot hennes, såg in i hennes ögon med en förvånande värme. Ja vad sa man egentligen i sådanna här situationer? Han, kanske för första gången i sitt liv, var helt mållös. Han hade alltid saker att säga men nu när det fanns så mycket han ville säga så dök ändå ingenting upp i hans huvud, hans huvud var plötsligt tomt. Dock så dök ett varmt leende upp på hans läppar som kanske sa mer än tusen ord bara det och fick hans egna blöta ögon att glittra i morgonljuset i skogen.
Han strök över hennes nacke med sitt pekfinger men sa som sagt ingenting, såg bara in i de där vackra ögonen med en varm känsla som fyllde honom. Hon var här och hon var okej, det var överväldigande på ett bra sätt.