Trollkarlen var lite besviken ingen bett honom sjunga men han visade det verkligen inte, för varför skulle han visa det? Speciellt då orken serverade godsaker i form av nötter, han tog några bara för att få tänka på annat.
Xar höjde ena ögonbrynet lite förtretad åt den lilla magikerns ord, man borde inte reta honom och som svar på ‘förolämpningen’ om det nu var en sådan så frammanade han en liten virvel av snö i sin handflata. Bara för att säga: Ja, jag är äkta tro inget annat! Samt lite för att visa upp något alls, han gillade att för en gång skull få göra det då han oftast inte kunde avslöja sig själv. Snövirveln tonade bort och han torkade av sin fuktiga hand mot klädnaden för att sedan fundera lite till över musiken han nyss hört medan han åt upp det sista av sin mat.
Han gillade inte riktigt temat på första stycket om jättarna då de påminde honom om Enter, men han kunde inte påstå sig gilla krig alls och båda var om det. Han suckade omärkligt och såg trött ut. Han var tvungen att ta ett beslut vare sig han gillade det eller inte.
“Hrm, ni var lika bra på att sjunga, men jag vart nästan berörd av det sista stycket så Emilia får min röst.” sade han till sist. Det var ju sanningen han hade nästan fällt en tår över de bittra ödet där.
Trollkarlen suckade tyst för sig själv, det var väl dags att försöka avgöra saker men han hade genuint tyckt båda var lika bra.
“Förutom att jag nästan viljat sjunga själv nu.. hrm” Xar såg nästan lite generad ut för han visste han verkligen inte borde det! Han skulle väl förtrolla precis alla med sin förtrollande röst, vilket ju ibland hände även då han bara talade normalt med folk precis som nu. Till och med hans vänner hade ju varnat honom med att han kunde förtrolla stenarna i sitt torn med blotta rösten. Suck..
“Hrm, jag kan inte era verk tillräckligt väl för att egentligen kunna avgöra och dessutom tyckte jag nog ni båda var lika bra.” Sade han efter den långa stund han varit försjunken i tankar på att han inte borde sjunga för dödliga.
“Jag vill nog gärna höra vad de andra har att säga också så jag får lite längre betänketid tid..” avgjorde han tillsist, i ett sista försök att förlänga sin betänketid.
Ytterligare en gäst dök upp genom dörren, mer damer ute på långfärder, spännande det var rått ovanligt i hans värld. Hon såg ut som en jägare och var väl det troligen.
Den gamle trollkarlen ryckte till då hans skål dansade till då orkens näven landade. Han hade ren tur att inget skvättande hade förekommit, inte för om han brydde sig riktigt om han smutsade mer sina reskläder nu men ändå han gillade inte fläckar. De var svåra att trolla bort.
Xar lyssnade noga på den lilla magikerns visa; verkligen inte illa alls men det var helt omöjligt att säga vad han tyckt då hans ansikte sällan avslöjade något alls. Även om han tyckt att det varit en lite sorgsen visa skulle han aldrig visa om han tyckte det. Han klappade händerna artigt efter framförandet.
Det var dags för nästa långa sång, ytligare ett sorgset verk lika mästerligt utfört, visst för det var med väntat då det var en bard som framförde det nu men ändå. Hur skulle han någonsin kunna välja mellan dessa nu? Xar avskydde tanken att behöva välja, och fick hoppas på att övriga röster inte vart lika nu så han slapp. Varför hade han varit frivillig till att vara domare? Han om någon borde veta bättre då han föredrog att vara neutral. Han suckade lågt åt sig själv, medan han klappade händerna lika artigt denna gång.
Så kom maten äntligen, serverat av orken, han var nästan förvånad över hur snabbt och bra det gått.
Han hade börjat bli riktigt hungrig nu. Den doftade fantastiskt men Xar petade ändå lite i den innan han vågade sig på
att smaka. Ljuvligt.
Musik och mat, kunde det bli bättre? Någon att prata med kanske men han kunde vara tyst också, försöka avvakta och ta allt som det kom, han må vara nyfiken men han hade tid gått om tid till att invänta svaren.
Xar åt av maten medan barden släpade upp den lilla flickan till scenen och sedan singlade slant om vem av dem som skulle börja.
Han flinade lite roat åt orken, hon verkade vara en lustig typ och helt olik de orker han någonsin träffat dessutom, intressant men hur skulle han fråga om det utan att göra sig dum. DET var uteslutet så alltså var trollkarlen tyst istället och nöjt av värmen och umgänget.
Det var svårt att inte lägga märke till att Kvithera tystnade efter han presenterat sig. Det borde ju varit helt riskfritt att kalla sig för Xar, så det kunde inte vara det. Så vad var det då? Inte kunde ju han veta att magi bara fick användas av magiker med licens i hennes värld. Men ändå misstänkte han det var det var det att han sagt han var trollkarl som fått henna att tystna. Fast hon verkade ju vara en väldig ung magiker själv då. Mycket frågor i kväll som han valde att avvakta och se om han fick svaren på utan att fråga. Något som var oerhört ovanligt för den gamle nyfikne trollkarlen.
“Du har väl till viss del rätt Emilia, jag antar jag ser ut att ha klivit ur någon gammal legend” Xar såg road ut vid blotta tanken men inte var det en slump, nej knappast. Även om han nu lättsamt skämde om det var han ju en av de trollkarlarna som gärna delade med sig av både råd och dåd, nu mera.
Vilket vart ännu mer små lustigt nu då han ombads vara domare i en sång tävling. Tur han var bra på musik själv, han skulle tillochmed drista sig till att sjunga själv om nu någon ville det. Utanför tvälan nu då för det var inte helt rättvist
“Nog kan jag det alltid” svarade han.
Xar sniffade lite på brännvinet han fått, verkade i alla fall inte vara förgiftat så han smuttade lite på det. Så log han uppskattande det där värmde riktigt gott. Han hade tänkt svara på orkens fråga om han kunde få barden att bli tyst även om han förstod det var en skämtsam fråga. Men det var då hon drog fram blockflöjten, så han sa aldrig något alls om det.
Så de hade förstått att han var trollkarl, nåväl det var väl inte så svårt att gissa sig till misstänkte han. Men platsen de talade om hade han aldrig hört om: Caras Idhrein? Visst det lät som det hade kunnat legat i hans värld men han tvivlade på det. Inte då det verkade vara en skola för magi.
“Nej, ni har nog inte träffat mig där.” sade han sakta och diplomatiskt.
Så efter barden presenterat sig nickade han och gjorde det samma, även om han inte använde sitt riktiga namn utan det han ofta använde ute på vägarna.”Trevligt att träffas, ni kan kalla mig Xar och hrm jag är nog inte släkt mer er lärarinna. Men jag är mycket riktigt en trollkarl.” Det var ju en intressant tanke om han hade haft släktingar i en annan värld, men han visste i så fall inte om dem.
Nog för han verkligen uppskattade musik men han hade inga önskemål om vad som skulle spelas.
“För min del spelar det ingen roll, men om någon annan har förslag får du nog ta det.”
Trollkarlen undrade om det var orken som lagade maten och om han verkligen skulle våga äta den då? Han suckade mycket tyst över sina förutfattade meningar om orker och deras mathållning vilken han hade dålig erfarenhet av. Han fick chansa och dessutom försöka se henne som vilken värdshusvärd som helst! Det skulle ju inte bli lätt.
Det lät som om det gick att beställa lite vad som helst på detta värdshus. Det var ovanligt, de flesta i hans värd hade oftast bara en eller två rätter.
“Hjortgryta med potatis, får det bli då tack.” sade han efter viss eftertanke.
Han försökte slappna av och känna av rummet lite, egentligen hade han tusen frågor och var ytterst nyfiken för nog kände han att stället var magiskt. Rent av att han började bli varm något som sällan hände honom. Xar nickade avmätt åt den lite väl unga flickan då hon närmade sig. I vilket fall kunde han kosta på sig att vara artig.
Då Flinga bytte skepnad så höjde han på ögonbrynet, han hade aldrig sett en älva tidigare och var på vippen att fråga något tills han lyckades få sig att lugna ner sig. Det var säkert helt vanligt här med små folk. det var också ren tur något annat fångade hans intresse; ljudet av klingade mynt och ytterligare en person som närmade sig. Den gamle trollkarlen tittade kort på kvinnan i de färgglada kläderna. En bard eller liknade troligen.
“Tack.Mycket generöst av er.. ” Xar hade kunnat betala själv men vem sade nej då någon annan bjöd? Inte han i alla fall.
Det var trevligt att hon gillade hans lilla trick även om det nu var bara fingerfärdighet denna gång, han kunde ju göra mer riktig magi också om han ville men oftast lät han bli. Men han gillade att skryta bara lite också. Trollkarlen nickade:
“Jo, det är vad jag är det”
Inga fler frågor, tråkigt, men hon kanske ville låta honom vara ifred medan han åt. Så han började äta av gurkan med ett bett på varje sida. Medan han försökte komma på något att tala om då hon återvände till skänkdisken igen.
Först nu började den gamle trollkarlen ta in vilka som verkligen var där. Hade han inte vart expert på att dölja sina känslor hade han nog sett oerhört förvånad ut. En ork stod bakom disken, en av honkön vad det verkade; DET var ju nytt minst sagt. Det var inget vanligt i hans värld om man nu inte räknade med en uruk-hai han mixtrat lite med….
Nog tänkt på det. Han hade nästan sappat den arma ”damen” med en blixt men lyckades hejda sin instinkt där.
Vad var detta för värdshus han hamnat på? Drömde han? Hans bleka hand som inte höll staven nöp i den andra handen lite lätt. Tydligen en ganska verklig dröm, då det gjorde ont han kom på sig att stirra nu på en ung alv? kvinna som ursäktade orkens svärande; inget han fäst sig vid. Gubben harklade sig och sköt undan huvan i vilket fall, något han ALDRIG skulle dristat sig till hemma vid. Varpå mer vitt långt hår en hög blek panna och resterade del av ett långt magert ansikte och ett par mycket mörka ögon, med buskiga mörka ögonbryn kom till synes.
“Tack, för välkomnade” sade han lite arrogant.
“Har ni glödgat vin och kanske något ätbart?” frågade han lugnt medan han såg på nästa gäst lite snabbt. En ung flicka som väl inte borde vara ute så sent. Om det nu var sent? Nå det var inte hans sak att döma om hon borde vara där eller ej.
Han hade vandrat ett bra tag genom den iskalla dagen och nu här sent på kvällen vart det dimma med blött snöfall. Vidrigt. Den gamle trollkarlen var helt iskall och längtade verkligen efter en varm brasa. Det var då han nästan snubblade in i ett hus? Men det fanns väl ändå inga hus på den vägen han valt, inte vad han mindes åtminstone. Spelade det någon roll? Tänkte han medan han letade efter en dörr, slog huvudet i en skylt “Smarriga smulan?” ett värdshus fick han ju anta även om han inte ville minnas att han hört namnet innan. I vilket fall så tvekade han inte att öppna dörren. En iskall vind svepte in tillsammans med den gamle mannen genom dörren till värdshuset. Han var lång och benmager klädd i en gråblå klädnad med mörkblå mantel; med huvan neddragen så man endast såg lite av hans långa näsa, det gråa skägget och lite långt vitt hår.
Gubben såg sig nästan lite nervöst omkring och hasade sig sedan mot disken lutad mot sin vandringsstav.
“Man tackar, fröken” Den gamle mannen log lite och gick för att välja ett bord så nära eldstaden han kunde, han ville ju inte börja frysa och för en gång skull så satte han sig inte i ett mörkt hörn häller. Han satte sig och satte ner glaset och gurkan på bordet, han väntade nog på om han fick nått bestick till att ens börja äta den.
Det gick oväntat fort att få maten serverad med en sked och allt bättre än inget, nåja han kunde ta fram sin egen kniv om han ville eller äta gurkan rakt av och strunta i hur det skulle se ut.
Bara fem koppar mynt? Det lät väldigt billigt. Den gamle mannen log vänligt och tog fram tio koppar mynt, på ett vis som fick det att se ut att de just bara uppenbarat sig på bordet, då han gillade att använda sin fingerfärdighet till att förvåna folk.
“Du kan behålla resten, fröken.” gubben fick väl hoppas på att det inte verkade lite för generöst att det skulle väcka fel sorts uppmärksamhet.
Hon verkade lite besviken, jovisst hon var väl i den åldern då man hellre såg unga vackra män bakom bardisken än en gammal gubbe som han nu såg ut att vara. Men man måste säga hon maskerade det väl och han log vänligt tillbaka.
“Tack” Det kostade inget att vara lite artig tillbaka.
Gåsgryta eller taffel? Vad nu det sista var? Det tog honom någon minut att bestämma sig där.
“Gåsgrytan blir nog bra.” sade den gamle mannen och betraktade gurkorna hon just ställt fram.. Gurkor? Han snörpte bara lite på munnen och var glad åt att huvan dolde att han rodnade lite. Idiotiskt att han inte kunde hålla tankarna på andra saker borta, bara för att någon ställt fram en knippe gurkor. Gubben harklade kort sig och tog en av gurkorna; en relativt normal stor en. Gurka och vin vilken märklig kombination, tänkte han medan han smuttade på vinet och funderade på hur han skulle attackera gurkan på ett bra sett. Det var ju alltid trevligt med att någon bjöd på saker trotts allt.
Äntligen hade han funnit ett värdshus att vänta in bättre väder i. Inte för han var så våt hans långa mantel med huva hade skyddat honom ovanligt bra denna gång. Gubbes såg sig om kvickt för att sedan sakta ner och gå in genom dörren till värdshuset. Han fällde aldrig bort huvan till manteln utan steg in med det mesta av ansiktet dolt allt som stack ut från huvan var hans blöta skägg, den långa nästan och lite långt vitt hår.
Han lutade sig mot sin vandringsstav då han gick fram mot disken och knackade lätt i den med ett långt blekt finger.
“Vin, tack” brummade han lågt åt den unga damen som befann sig bakom disken. “och hrm något att äta kanske.. vad har ni?” fortsatte han.
Det var nära mer än en gång att rötterna fick tag om honom men han lyckades komma undan precis, men det verkade inte hans vän göra då hon upptäckt faran för sent. Om en säl kunde sucka så var det det han gjorde då hon vart fast. Xharin vände om för att försöka hjälpa sin vän. Så han bet tag i roten som greppade henne, vilket fick den att släppa.
#Simma#
Lite onödig instruktion kanske man ändå, han kände sig stressad, särskildt då han nästan vart fast själv.
#Precis# Han kom inte längre än de före han såg roten eller rättare rötterna #Se upp# Trollkarlen svor ilsket för sig själv det var då själva Hel också att detta verkade omöjligt, han hade bra lust att bränna ner hela skogen nu. Men visste det skulle ta för mycket av hans energi och lämna honom helt hjälplös i månader. Nej tack.
Så med andra ord svor han och simmade tillbaka undan rötterna så fort den nu gick för en säl, han kanske borde valt något mindre?? Det hade nog inte hjälpt misstänkte han.
#Helt säker. Det skall nog gå bra.#
Xharin kände sig rätt osäker själv på att detta var en så bra idé som han tyckt från början.
Han simmade vidare med sinnena på helspänn, särskilt då han tog sig till ytan för att ta luft. Han såg lite mot skogen men det var som en helt annan skog nu, fåglar kvittrade, löv susade. Den var inte helt tyst som då de gått i den förra gången; var det ett bra tecken eller? Skogen kanske lurades? Inte för det verkade så.
Nog var det spännande alltid det höll han mer än gärna med om.
Sälen stannade till kort och tog luft och såg sig om, den såg ut att rysa lite.
#Vi är vid skogsbrynet# upplös Xharin kanske lite i onödan, måtte detta fungera som han tänkt sig. Träden borde väl inte bry sig om två vattenvarelser i floden? Han hade ju sett fiskar på vägen och de verkade inte tveka att simma förbi nu då han tog lite luft. Sedan dök han ned under ytan igen och fortsatte simma om än lite mer tveksamt än innan.
Xharin som säl rullade lite med ögonen då hon skrattade, men vad gjorde det? Han såg med all säkerhet lustig ut just nu. Det var då inte helt lätt att få styr på alla fenor och konstigheter i början men snart simmade den väldigt märkliga sälen några varv runt henne precis som vilken säl som helst.
#Så bra, då ger vi oss av då#
Det spelade ingen större roll hur hon svarade han kunde ändå ‘höra’ eller känna av hennes svar ändå, men just nu var han för ivrig och ville ge sig av längs med floden.
Den gamle trollkarlen höjde en smula på ögonbryna. gav hon just honom tillåtelse att skicka tankar till henne? Han var inget vidare på det , men det var ju inte farlig i sig.
“Måste erkänna det inte är det jag är bäst på, kanske råkar jag se någon av dina tankar istället.” han log lite retsamt. “men vi får väl testa.”
Xharin suckade lite tyst för sig själv och förvandlade sig sedan till troligen den konstigaste säl hon någonsin sett. Den var lång och slank(mer leopard säl typ) med mörk blank päls med ljust gråa ränder och några vita fläckar på bröstet och magen, samt den hade gula ögon som på en katt..
#Funkar det?# försökte han telepatiera och slank sedan ovigt ned i vattnet.
Jaha det var väl lika bra att sätta fart då, hon var ju redan i vattnet och dessutom förvandlad. Det hade gått snabbt men så var ju vatten lite mer som hennes hem.
Xharin log lite vagt, han skulle troligtvis inte känna om det var uppfriskande eller inte då han hade förvandlat sig.
“Kanske är en lite dum fråga nu.. men förstår du vad en säl skulle säga om jag behöver tala med dig i den formen?”
Dags att komma på den frågan nu men ändå annars fick det väl gå ändå.