Isindr satt upp rakt intill och såg ut över samma hav av hustak som Alithea efter att ha slukat sista köttbiten, och innan Alithea pratade satt draken och reflekterade över känslorna som hon kände av, medan hon njöt av regnet som slog mot hennes kropp. Hon förstod att Alithea var orolig, men det var inte helt klart om vad, mer än att det handlade om Isindr. Hon kunde inte låta bli att få dåligt samvete, men hon förstod inte varför. Det var en underlig känsla, men hon hade lärt sig att ibland kväva Alitheas upplevelser, då flickan aldrig haft förutsättningarna för att lära sig hantera sina känslor.

“Människor som vill oss ont. Här mår vi bra, ingen tar mig här.” Hon hade en stark rädsla för att bli tagen, hon förstod att det skulle innebära att hon inte längre kunde umgås med Alithea, och det skulle sannolikt betyda många andra hemskheter likaså. Men trots hennes negativa tankar tillät hon sig reflektera mer optimistiskt över vad som väntade bortanför alla hustaken.

“Det finns mycket att se där ute, tror jag, mer än jag kan tänka.” Hon kunde inte vara ute bland människor, det var för farligt, hon kunde smyga bland gränder och klättra över tak, men annars kunde hon inte göra mer än lyssna, titta och lukta på världen när den passerade dem. Och den luktade många gånger underbart, andra gånger hemskt, men den luktade många främmande saker varje dag. Dofter hon inte kände igen, dofter som inte kom från världen de levde i. Detta gjorde henne nyfiken, men mer än någonting annat berättade det också för henne hur stor och främmande världen bortom vad de kände var.

“Kommer vi gå dit någon gång, tror du?” Hon såg mot Alithea, hennes röst försiktigt optimistisk.

Isindr såg ut över hustaken igen och reflekterade över svaret från Alithea. Efter en stund rätade hon sig lite, satt lite stolt och såg mot sin vän. “Om jag blir för stor för att gömma mig, blir jag för stor för att kunna fångas. Blir jag stor som dig kan jag gömma mig, blir jag större finns det nog ingen som kan stoppa oss.” Hon höjde sina mungipor, hon försökte många gånger imitera en människas leende, det kändes så tomt att inte vara lika uttrycksfull som hennes vän, även om hon förstod att förutsättningarna var mot henne. Hon kunde mest visa tänderna och dra tillbaka mungiporna lite nästan som att hon skulle morra och blotta sina tänder hotfullt. Att le var inte enkelt för henne, och såg säkert många gånger lite obehagligt ut.

“Vad skulle vi äta där ute? Här finns det mat att hämta i massor, men tänk hur stor världen måste vara!” Hon drömde ofta om den yttre världen, ibland bokstavligen drömde och kunde då se syner hon aldrig upplevt i verkligheten. Om världen stämde överens med hennes fantasi visste hon inte, och inte heller hur hennes drömmar kunde vara så detaljrika, men vad hon hade tolkat från sina drömmar så tycktes världen vara oändlig.

“Och blir jag mycket större kan jag äta upp Nork, så mat har vi gott om!” Hon sa det lite skämtsamt, men hon skulle ljuga om hon skulle påstå att det inte fanns en gnutta sanning i kommentaren.

Hon låste sin blick på Alithea. “Varför skulle de skicka en massa soldater på oss? Några soldater kanske, om vi börjar äta upp barn.” Hon väste ett svagt skratt och såg sig omkring. “Men var inte orolig, du oroar dig för ingenting. Och nu oroar du mig också!” Hon kunde känna Alitheas känslor och försökte nonchalera dem, men det var inte det lättaste. Alithea och hon hade ett väldigt starkt band, så mycket var klart.

“Alverna vet jag inte vad de vill, de kanske bara är nyfikna. Ögon representerar väll ändå syn, så de kanske tycker om att se sig omkring och lära sig från det de ser?” Hon förstod att det var värre än så, men hon kunde inte riktigt greppa sin väns oro, hon förstod den sämre än hon gjorde rädslan för soldater och annat. Den kändes för abstrakt för att Isindr skulle kunna förstå den.

Hon kände hur hennes oro byggdes tillsammans med Alitheas och bestämde sig för att försöka distrahera deras tankar lite.

“Vad är ett rådjur?” Hon försökte minnas om de hade pratat om rådjur tidigare, men fick ingen bild i sitt minne och kunde inte heller komma ihåg en beskrivning av dem. Hon lekte med tanken om att äta Nork, men tillät sig inte fantisera för mycket, då hon lärt sig att hennes fantasi snabbt lekte vilt när hon började tänka på mat. Hon var oftast hungrig, även om Alithea gjorde ett bra jobb med att mätta henne någorlunda.

“Jag är ganska fantastisk.” Isindr väste ut ett nöjt skratt. Hon rätade sig lite, och satt stolt och såg mot sin vän. Trots allt skoj och nöje som hon fick från sin vän så var det dock fortfarande jobbigt att se henne så orolig, och Isindr lade sig ner med sitt huvud över Alitheas famn, och släppte ut en djup suck.

“Vi listar ut vad vi behöver göra när vi behöver göra det. Just nu så har vi det bra, och jag är inte orolig att det förändras snart. Händer någonting löser vi det. Jag lovar.” Hon kunde såklart inte lova någonting, för hon förstod inte hotet ens lite, men hon ville ändå försöka betrygga sin vän så väl hon kunde.

“Behöver vi lämna staden så gör vi det, men jag kommer sakna den. Alla dofter, alla ansikten, dessa hustak. Allt annat är skrämmande, världen är större än vi vet om, och vi kommer inte kunna smita på samma sätt som vi kan är vi känner staden så väl som vi gör, färre gömställen, färre gränder, hustak och varelser att dölja oss bland.”

Regnet som smattrat hårt mot hustaken i Celeras hade äntligen börjat lätta och solen kikade smått fram mellan molnen. Fukten låg fortfarande som ett tätt moln över stadens gator och gränder, men människor var ändå redan i fart med att återgå till vad de hade gjort innan ovädret kom. En man var i färd med att bygga upp sitt frukt stånd, ett par barn sprang bärandes på säckar med varor deras mor eller far antagligen bett dem att transportera. I fönstret på ett världshus stod en ung kvinna med iögonfallande gröna ögon, mörk hy och ett halvt irriterat, halvt fundersamt uttryck i ansiktet. Hennes hår var svart som natten själv och räckte hela vägen ner till hennes midja där ett brett bälte skilde ett par tighta , svarta, läderbyxor från en vit linneskjorta. Över axlarna bar kvinnan en lång, skogsgrön kappa, håret hölls tillbaka från ansiktet av ett tygstycke i samma färg och vid sidan bar hon en brun, medelstor väska. Något lite udda med kvinnan, förutom de egendomliga ögonen, var även att hon bar ett stort antal smycken. Från örsnibbarna hängde stora ringar och längs med resten av öronen satt mindre, alla i guld. I kvinnans näsa satt en mindre ring och hennes händer var fulla av glittrande armband och fingersmycken. Hade det inte varit för att hon var så enkelt klädd och lite smutsig skulle utsmyckningen tytt på att kvinnan var mycket rik.

Kvinnan snurrade på en av sina fingerringar samtidigt som hon muttrade för sig själv. Hade någon hört vad hon sade skulle de antagligen tyckt att hon var mycket ful i mun då ungefär vartannat ord var en svordom – den ena mer kreativ än den andra.

“Fasikens piratjävlar…” hon stirrade ut genom fönstret på gatan framför sig utan att egentligen titta på något speciellt, “var i alla världshaven kan de idioterna tagit vägen…” Hon skakade på huvudet och lade armarna i kors. Det var inte värt att vänta längre, hela dagen hade i princip gått. Innan hon lämnade värdshuset slängde hon ett par mynt till värdinnan som betalning för vad hon tidigare beställt och drog på sig kappan mer ordentligt.

Väl ute på gatan hade hon ingen riktig plan på vad hon skulle göra därnäst. Att “piratjävlarna” inte dykt upp hade förstört den planering hon gjort för flera dagar framöver vilket irriterade henne mycket. Med en något sur min traskade hon genom staden lite på måfå medan tankarna snurrade på vad hon skulle göra åt situationen. Då hon gick förbi mannen med fruktståndet snappade hon åt sig ett äpple så diskret att inte ens någon som stått bredvid kunnat märka det. Äpplet släppte hon sedan ner väskan utan att så mycket som titta på det en gång – snatteriet skedde på automatik vid det laget.

Efter att ha gått en stund fann hon sig själv i en återvändsgränd, ensam med en hög ruttna lådor nära en husväg. “Jahapp…” muttrade hon och vände sig om för att gå därifrån igen. Men hon hann inte så mycket som ta mer en ett par steg innan ett högt brak ljöd från lådorna bakom henne.

“HERRE MIN GET!” utropade kvinna samtidigt som hon hoppade till och snurrade runt på stället, “va i hela-” Hon skyndade sig fram till högen av lådor och upptäckte snart vad som orsakat det plötsliga oljudet. Bland de nu söndriga, ruttna lådorna låg en flicka i en obekväm ställning klädd i mycket trasiga och smutsiga kläder. Kvinnan höjde förvånat på ögonbrynen och tittade hastigt upp mot himlen. Var i hela världen hade den lilla tjejen kommit ifrån? Hade hon fallit från hustaken? Kvinnan såg ner på flickan igen.

“Vad håller du på med? Föll du från himlen?” frågade hon och sträckte fram en hand för att hjälpa henne upp, “skadade du dig?”

• This reply was modified 3 år, 7 månader sedan by Kalli.
• This reply was modified 3 år, 7 månader sedan by Kalli.

Isindr gjorde sig så liten hon bara kunde, hon förstod att hon absolut skulle synas om hon sprang iväg, så hon förblev hukande under lådorna. Det hjälpte såklart inte när främlingen sparkade undan lådorna och blottade draken, som blundade hård med sina ögon. Hon kunde känna sitt hjärta bulta hårt, men snart försvann all oro när det verkade som om främlingen inte ville henne någonting ont, och istället gick tillbaka till Alithea.

Den spontana känslan var att världen inte var så skrämmande som hon hade väntat sig, det här var första främlingen hon stött på såhär, och det gick smärtfritt. Hon reste sig försiktigt och smög efter för att se vad främlingen skulle göra med hennes vän, då hon inte ännu kunde utesluta att de inte var i fara. Hon smög lågt, nästan krälade längst marken, och var redo att antingen anfalla främlingen eller springa, beroende på vad situationen krävde från henne. Hela kroppen hennes var på spänn, och det gjorde nästan ont i magen att inte veta vad som skulle hända härnäst. Hon ville nästan anfalla främlingen bara för att ta kontroll över situationen.

Flickan försökte uppenbarligen smita iväg, men Salt gav sig inte så lätt. Både därför att hon nu var inställd på att hjälpa henne och för att draken gjort henne nyfiken. Aldrig hade hon sett en levande flygödla förut. Salts ända interaktioner med drakar var då hon stulit fjäll, tänder, blod och andra dyrbara delar av dem från viktiga, högt uppsatta människor, för att sedan sälja vidare på svarta marknaden eller till någon som betalade henne för stöten. Vad den unga flickan gjorde med en livslevande en, mitt i Celeras, var väldigt intressant. Dock förstod Salt att om hon började ställa frågor på en gång skulle hon inte få några svar utan enbart skrämma iväg både draken och flickan. Istället grep hon utan förvarning tag om tjejens arm som hon sagt gjorde ont och klämde till. När flickan visade uttryck för smärta höjde Salt på båda sina ögonbryn och tittade något förebrående på henne.
“Du föll antingen från ett hustak eller från himlen, oavsett vilket så är det ett ganska högt fall, sitt ner så får jag undersöka dina sår. Tro det eller ej men jag bits ganska sällan.” Salt slängde en blick mot draken, “är du också skadad? Kan du prata föresten? Eller, förstår du överhuvudtaget vad jag säger?”
Hon vände sig mot flickan igen.
“Kan den prata?” frågade hon och lade huvudet lite på sned.

Det var en märklig situation hon hade hamnat i. Men Salt hade ändå inget bättre för sig och hennes nyfikenhet manade på att hjälpa flickan och hennes drake. Om inte annat bara för att ha något intressant att göra resten av dagen.
“Vad heter du förresten?”