- This topic has 45 replies, 3 voices, and was last updated 1 år, 8 månader sedan by
.
-
Det hade gått några veckor sedan gatuflickan Alithea och drakungen Isindr hade undflytt de äldre gatupojkarnas våldsamheter med hjälp av den lilla drakens eldlågor på sin sida. Hon hade klarat sig rätt rimligt undan, förutom några blåmärken här och där. Så klart hade pojkarna försökt skylla sin förlust till den lilla flickan på en drake, vilket hade orsakat att de blivit utskrattade och smutskastade då det kom till gaturykte. Flickan hade uppenbarligen kastat en brinnande oljelampa i den äldre pojken – och Alitheas ärkefiende – Norks ansikte som orsakat brännskadorna han hade över ena hälften av sitt ansikte, som nu var massa fula ärr.
Veckorna passerade och draken växte kroppsligt till en hunds storlek med hjälp av maten hon stal runt omkring i staden och förde till deras hemliga krypin under de korsande hustaken, med den varma skorstenen som trygghet. Dock hade Alithea märkt att Isindr var varm nog att hålla henne varm om nätterna. På samma vis som Isindr växte upp lärde Alithea draken ständigt nya ord och märkte hur draken tycktes bli mer intelligent för varje dag som gick. Det var första gången någonsin hon kände att hon haft en vän. Eller kanske hon var galen?
Men trots lyckan att ha en kompanjon hade hon en gnagande känsla av oro. Vad hände om Isindr blev upptäckt, eller värre – tagen ifrån henne? Draken växte snabbt och åt mycket, hon hade aldrig behövt stjäla så mycket som hon gjorde nu och det skulle snart dra till sig uppmärksamhet hon inte ville ha. Isindr skulle säkert kunna känna av hennes oro, även om hon försökte göra sitt bästa att dölja den delen av hennes sinne från draken. Men det var inte så lätt då deras band verkade kopplat ihop deras känslor och tankar på ett plan hon inte riktigt förstod.
En regnig kväll efter en lyckad stöld matade hon den växande draken med råa köttbitar som draken stekte med små eldpuffar – en ritual de hade börjat med efter deras flykt från pojkarna då Isindr blåst eld för första gången.
‘Isindr…’ sa hon tankfullt där hon satt lutad med ryggen mot skorstenen.
‘Vad tror du finns där ute?’ undrade hon, och blickade bort över det oändliga havet av hustak. -
Isindr satt upp rakt intill och såg ut över samma hav av hustak som Alithea efter att ha slukat sista köttbiten, och innan Alithea pratade satt draken och reflekterade över känslorna som hon kände av, medan hon njöt av regnet som slog mot hennes kropp. Hon förstod att Alithea var orolig, men det var inte helt klart om vad, mer än att det handlade om Isindr. Hon kunde inte låta bli att få dåligt samvete, men hon förstod inte varför. Det var en underlig känsla, men hon hade lärt sig att ibland kväva Alitheas upplevelser, då flickan aldrig haft förutsättningarna för att lära sig hantera sina känslor.
“Människor som vill oss ont. Här mår vi bra, ingen tar mig här.” Hon hade en stark rädsla för att bli tagen, hon förstod att det skulle innebära att hon inte längre kunde umgås med Alithea, och det skulle sannolikt betyda många andra hemskheter likaså. Men trots hennes negativa tankar tillät hon sig reflektera mer optimistiskt över vad som väntade bortanför alla hustaken.
“Det finns mycket att se där ute, tror jag, mer än jag kan tänka.” Hon kunde inte vara ute bland människor, det var för farligt, hon kunde smyga bland gränder och klättra över tak, men annars kunde hon inte göra mer än lyssna, titta och lukta på världen när den passerade dem. Och den luktade många gånger underbart, andra gånger hemskt, men den luktade många främmande saker varje dag. Dofter hon inte kände igen, dofter som inte kom från världen de levde i. Detta gjorde henne nyfiken, men mer än någonting annat berättade det också för henne hur stor och främmande världen bortom vad de kände var.
“Kommer vi gå dit någon gång, tror du?” Hon såg mot Alithea, hennes röst försiktigt optimistisk.
-
Alithea lyssnade som vanligt på vad Isindr sa, trots allt var det en märklig känsla då draken varit som ett barn för henne till en början. Nu var de mer som jämlika vänner, men ibland kändes det som om draken hade mer svar än henne, som om draken var hennes stöd snarare än tvärtom. Som om det fanns vishet i hennes ord som hon inte själv hade. Hon bet sig lite i underläppen som hon brukade göra då hon bekymrade sig och funderderade.
‘Tänk om du blir för stor för att vi ska kunna gömma oss här?’ frågade hon till sist då hon gav ord till sina bekymmer. Inte för att hon egentligen behövde använda sina ord, med sinnesbilderna de delade, men det kändes skönt att ha nån att prata med efter alla år av tystnad.Över drakens ord om vad som fanns att se där ute kände hon en känsla av spänning som fick hjärtat att slå fortare. Något hon var säker på att draken skulle känna. Vilka möjligheter fanns där ute för dem? Hon hade aldrig kunnat tänka sig ett liv utanför Celeras, men nu med en kompanjon… kanske?
‘Jag tror… att vi kanske är säkrare där ute än här.’ sa hon till sist, även om deras lilla krypin kändes säkert just nu.
‘Där ute kan vi… vara ute i skogarna och hålla oss borta från människor.’ sa hon lite naivt. -
Isindr såg ut över hustaken igen och reflekterade över svaret från Alithea. Efter en stund rätade hon sig lite, satt lite stolt och såg mot sin vän. “Om jag blir för stor för att gömma mig, blir jag för stor för att kunna fångas. Blir jag stor som dig kan jag gömma mig, blir jag större finns det nog ingen som kan stoppa oss.” Hon höjde sina mungipor, hon försökte många gånger imitera en människas leende, det kändes så tomt att inte vara lika uttrycksfull som hennes vän, även om hon förstod att förutsättningarna var mot henne. Hon kunde mest visa tänderna och dra tillbaka mungiporna lite nästan som att hon skulle morra och blotta sina tänder hotfullt. Att le var inte enkelt för henne, och såg säkert många gånger lite obehagligt ut.
“Vad skulle vi äta där ute? Här finns det mat att hämta i massor, men tänk hur stor världen måste vara!” Hon drömde ofta om den yttre världen, ibland bokstavligen drömde och kunde då se syner hon aldrig upplevt i verkligheten. Om världen stämde överens med hennes fantasi visste hon inte, och inte heller hur hennes drömmar kunde vara så detaljrika, men vad hon hade tolkat från sina drömmar så tycktes världen vara oändlig.
“Och blir jag mycket större kan jag äta upp Nork, så mat har vi gott om!” Hon sa det lite skämtsamt, men hon skulle ljuga om hon skulle påstå att det inte fanns en gnutta sanning i kommentaren.
-
Hon kunde inte annat än att beundra varelsen, hennes kompanjon och vän. Draken. Bara ordet var för svårt att förstå nästan. Hur kunde det finnas varelser som Isindr i världen? Hon hade bara hört sagor om sådana varelser, men här hade hon hittat ett drakägg med hjälp av ödets nycker. Alithea log lite snett över drakens självsäkerhet.
‘Jag önskar att jag var lika självsäker som du.’ sa hon, men kanske det var bra att de var så olika och kompenserade varandra. Trots sin egna försiktighet kunde hon känna värme över drakens försök till ett leende.‘Men jag är ändå orolig… Tänk om de skickar massa soldater efter oss?’ frågade hon. ‘Då spelar det ingen roll hur stor du är… Men kanske elden håller dem borta.’ sa hon och såg ned på sin egna hand som blivit märkt av hennes första beröring vid draken.
‘Där ute kunde vi jaga… rådjur!’ sa hon med ett naivt leende, hon hade hört om sådana saker i alla fall.
‘Och rosta dem med vår eld…’ sa hon lite drömmande, sådan god mat hade hon nog aldrig ätit. Inte för hon visste vad det smakade men hon gissade att det var gott. Det fick det att vattnas i munnen på henne åtminstone. Alithea skrattade ett klingande skratt åt förslaget.
‘Det vore något… Men jag tror inte han är så god!’ påpekade hon muntert. Hon suckade djupt.
‘Och vad om de där alverna som snokar omkring, de som bär ögat på sina kläder…?’ frågade hon lite oroligt, hon hade trots allt sett dem röra sig omkring oftare än vanligt, och åsynen av dem fyllde henne med en rysning. -
Hon låste sin blick på Alithea. “Varför skulle de skicka en massa soldater på oss? Några soldater kanske, om vi börjar äta upp barn.” Hon väste ett svagt skratt och såg sig omkring. “Men var inte orolig, du oroar dig för ingenting. Och nu oroar du mig också!” Hon kunde känna Alitheas känslor och försökte nonchalera dem, men det var inte det lättaste. Alithea och hon hade ett väldigt starkt band, så mycket var klart.
“Alverna vet jag inte vad de vill, de kanske bara är nyfikna. Ögon representerar väll ändå syn, så de kanske tycker om att se sig omkring och lära sig från det de ser?” Hon förstod att det var värre än så, men hon kunde inte riktigt greppa sin väns oro, hon förstod den sämre än hon gjorde rädslan för soldater och annat. Den kändes för abstrakt för att Isindr skulle kunna förstå den.
Hon kände hur hennes oro byggdes tillsammans med Alitheas och bestämde sig för att försöka distrahera deras tankar lite.
“Vad är ett rådjur?” Hon försökte minnas om de hade pratat om rådjur tidigare, men fick ingen bild i sitt minne och kunde inte heller komma ihåg en beskrivning av dem. Hon lekte med tanken om att äta Nork, men tillät sig inte fantisera för mycket, då hon lärt sig att hennes fantasi snabbt lekte vilt när hon började tänka på mat. Hon var oftast hungrig, även om Alithea gjorde ett bra jobb med att mätta henne någorlunda.
-
Alithea såg lite ursäktande på draken och drog en hand genom sitt hår som var mörkt av sot och smuts.
‘Förlåt mig… Jag är bara rädd att de ska ta dig ifrån mig.’ sa hon och kröp lite närmare drakens huvud för att ta det i sina händer.
‘Inser du inte hur fantastisk du är? Ingen har sett en drake… på jag vet inte när!’ hon försökte använda sina känslor för att med sinnebilder och känslor förklara hur unik Isindr var. Glädjen och förundran hon känt då ägget kläckts. Åt hennes kommentar om alverna lät hon sina spända axlar sjunka ned lite.‘Kanske du har rätt… Men det är något som fyller mig med fruktan med dem.’ sa hon bekymrat, ögats symbol hade fyllt henne med skräck sedan hon först såg den men hon visste inte varför. Kanske var det hur alla omkring dem hoppade åt sidan så fort de såg alverna med ögonsigillet. Över den plötsliga frågan skrattade hon till, och sände en bild av ett rådjur till draken. Hon hade en gång sett ett rådjur på en kärra tas in på marknaden.
‘Ett ståtligt djur som lever i skogarna… Som jägarna får ett bra pris för.’ sa hon, så mycket hade hon förstått åtminstone. -
“Jag är ganska fantastisk.” Isindr väste ut ett nöjt skratt. Hon rätade sig lite, och satt stolt och såg mot sin vän. Trots allt skoj och nöje som hon fick från sin vän så var det dock fortfarande jobbigt att se henne så orolig, och Isindr lade sig ner med sitt huvud över Alitheas famn, och släppte ut en djup suck.
“Vi listar ut vad vi behöver göra när vi behöver göra det. Just nu så har vi det bra, och jag är inte orolig att det förändras snart. Händer någonting löser vi det. Jag lovar.” Hon kunde såklart inte lova någonting, för hon förstod inte hotet ens lite, men hon ville ändå försöka betrygga sin vän så väl hon kunde.
“Behöver vi lämna staden så gör vi det, men jag kommer sakna den. Alla dofter, alla ansikten, dessa hustak. Allt annat är skrämmande, världen är större än vi vet om, och vi kommer inte kunna smita på samma sätt som vi kan är vi känner staden så väl som vi gör, färre gömställen, färre gränder, hustak och varelser att dölja oss bland.”
-
Den unga flickan skrattade glatt och lite spontant la hon sina armar om drakens nacke som svar på det stolta uttalandet, men mest över närheten och trösten som draken gav henne. Orden försäkrade henne om att saker var bra som de var just då, och i sanning var ju allt rätt bra. De hade inte haft brist på mat på ett tag nu, även om hon behövt utföra fler stölder än hon var bekväm med! Kvaliteten på maten var kanske ifrågasättbar, men åtminstone var det inte brist på det man kunde hitta här och där, men med Isindrs stöd var hon något mer modig än innan och stölderna tycktes gå enklare än förr.
Staden var, som draken sa, deras hem. Hon visste inget annat, hon kunde inte ens föreställa sig något annat. Hustaket var deras trygghet. Plötsligt slutade regnet och molnen sprack upp för att sänka dem ett varmt sken som fick staden att glänsa i fukten regnet lämnat efter sig.
‘Vad säger du…? Ska vi gå på en promenad?’ föreslog hon med ett litet äventyrligt leende, något rastlös kände hon sig efter att ha suttit där i skydd från regnet. Utan att vänta rusade hon och hoppade äventyrligt över hustaken som för dem var lika bekanta som gränderna nedanför. Barfota rusade hon, fötter som med åren blivit vana med att hitta fästen på de hala taken.
‘Kom då, slöfock!’ tjöt hon över axeln, hennes säckiga håliga och smutsiga kläder ett virrvarr omkring henne då hon hoppade omkring. Solen som sken henne i ansiktet kändes varm och skön, och fyllde henne med en märklig känsla av hopp. Den gjorde henne glad och modig.Hon väntade in draken, innan hon kom till ett lite större gap mellan två av husen genom en gränd.
‘Använd dina vingar!’ uppmanade hon åt draken som ibland lyckats glida lite efter ett hopp, och än en gång skuttade hon utan rädsla. Hon landade galant på andra sidan, men framgången förvandlades snabbt till skräck då takplattan hon landat på plötsligt gled under hennes fötter så hon föll ned i gränden med ett förvånat läte. Det gick på bara ett ögonblick, och med en duns slog hon i några ruttna lådor med ett högt brak! -
Regnet som smattrat hårt mot hustaken i Celeras hade äntligen börjat lätta och solen kikade smått fram mellan molnen. Fukten låg fortfarande som ett tätt moln över stadens gator och gränder, men människor var ändå redan i fart med att återgå till vad de hade gjort innan ovädret kom. En man var i färd med att bygga upp sitt frukt stånd, ett par barn sprang bärandes på säckar med varor deras mor eller far antagligen bett dem att transportera. I fönstret på ett världshus stod en ung kvinna med iögonfallande gröna ögon, mörk hy och ett halvt irriterat, halvt fundersamt uttryck i ansiktet. Hennes hår var svart som natten själv och räckte hela vägen ner till hennes midja där ett brett bälte skilde ett par tighta , svarta, läderbyxor från en vit linneskjorta. Över axlarna bar kvinnan en lång, skogsgrön kappa, håret hölls tillbaka från ansiktet av ett tygstycke i samma färg och vid sidan bar hon en brun, medelstor väska. Något lite udda med kvinnan, förutom de egendomliga ögonen, var även att hon bar ett stort antal smycken. Från örsnibbarna hängde stora ringar och längs med resten av öronen satt mindre, alla i guld. I kvinnans näsa satt en mindre ring och hennes händer var fulla av glittrande armband och fingersmycken. Hade det inte varit för att hon var så enkelt klädd och lite smutsig skulle utsmyckningen tytt på att kvinnan var mycket rik.
Kvinnan snurrade på en av sina fingerringar samtidigt som hon muttrade för sig själv. Hade någon hört vad hon sade skulle de antagligen tyckt att hon var mycket ful i mun då ungefär vartannat ord var en svordom – den ena mer kreativ än den andra.
“Fasikens piratjävlar…” hon stirrade ut genom fönstret på gatan framför sig utan att egentligen titta på något speciellt, “var i alla världshaven kan de idioterna tagit vägen…” Hon skakade på huvudet och lade armarna i kors. Det var inte värt att vänta längre, hela dagen hade i princip gått. Innan hon lämnade värdshuset slängde hon ett par mynt till värdinnan som betalning för vad hon tidigare beställt och drog på sig kappan mer ordentligt.
Väl ute på gatan hade hon ingen riktig plan på vad hon skulle göra därnäst. Att “piratjävlarna” inte dykt upp hade förstört den planering hon gjort för flera dagar framöver vilket irriterade henne mycket. Med en något sur min traskade hon genom staden lite på måfå medan tankarna snurrade på vad hon skulle göra åt situationen. Då hon gick förbi mannen med fruktståndet snappade hon åt sig ett äpple så diskret att inte ens någon som stått bredvid kunnat märka det. Äpplet släppte hon sedan ner väskan utan att så mycket som titta på det en gång – snatteriet skedde på automatik vid det laget.
Efter att ha gått en stund fann hon sig själv i en återvändsgränd, ensam med en hög ruttna lådor nära en husväg. “Jahapp…” muttrade hon och vände sig om för att gå därifrån igen. Men hon hann inte så mycket som ta mer en ett par steg innan ett högt brak ljöd från lådorna bakom henne.
“HERRE MIN GET!” utropade kvinna samtidigt som hon hoppade till och snurrade runt på stället, “va i hela-” Hon skyndade sig fram till högen av lådor och upptäckte snart vad som orsakat det plötsliga oljudet. Bland de nu söndriga, ruttna lådorna låg en flicka i en obekväm ställning klädd i mycket trasiga och smutsiga kläder. Kvinnan höjde förvånat på ögonbrynen och tittade hastigt upp mot himlen. Var i hela världen hade den lilla tjejen kommit ifrån? Hade hon fallit från hustaken? Kvinnan såg ner på flickan igen.
“Vad håller du på med? Föll du från himlen?” frågade hon och sträckte fram en hand för att hjälpa henne upp, “skadade du dig?”
-
Efter att ha insett att hennes vän redan var på språng skrattade Isindr till och snubblade ograciöst upp på alla fyra. Att få springa lite fyllde henne med energi, även om hon fortfarande tampades med lite oro. Hon var långsam med att starta, hon hade många ben och en märkbar kroppsvikt, men var snart igång och satte efter flickan. Inför första hoppet tvekade hon, och kollade ner för att se om någon var under dem och skulle se draken hoppa från ena hustaket till det andra, men när hon kallades för slöfock så släppte hon det och sköt ut sig över gränden och landade på det angränsande taket med ett duns, snubblade lite lätt men stannade kvar på alla fyra och började springa efter vännen sin.
“Slöfock kan du vara själv!” Väste hon lekfullt och började bygga upp en ordentlig hastighet, och var snart nära på att komma ikapp Alithea. Använd dina vingar sa flickan, och Isindr kom ihåg känslan av vinden under hennes utslagna vingar, så självklart var det någonting hon ville försöka igen. Hon hukade sig mitt i sitt språng, slungade sig framåt med all sin kraft över huskanten och slog ut sina vingar brett. Hon gled faktiskt, och gladde sig åt det omedelbart, men hjärtat sjunk när hon under sig såg Alithea falla mot marken. Omedelbart slog hon till med sina vingar instinktivt och bromsade till i luften ovanför gränden länge nog för att se Alithea krascha in i lådorna.
“ALITHEA!” Väste hon från skyn, och fysikens lagar gjorde sig sedan påminda. Isindr tänkte inte på att flaxa, och vingslagen som hade bromsat henne hade gjort sitt. Hon föll rakt ner. Hon sträckte sig mot hustaket och kom åt några plattor, och försökte kravla sig fast, desperat viftande med sina vingar i ett försök att ta hjälp av sig själv att komma upp på taket, men även under hennes tassar lossade plattorna och hon föll bakåt. Hon slog hårt med sina vingar under fallet och saktade ner fallet lite, men inte mycket nog att inte fortsätta falla, och även om hon kom åt väggen och klorna hennes grävde in sig där, så var hennes kroppsvikt för hög och hon klarade inte av att hålla i.
HERRE MIN GET hade hon hört under sig och förstod att det var någon annan där, som nog hade sett Alithea. Det betydde att denna skulle se henne också om hon inte höll i, vilket hon inte klarade av. Hon föll, och det kändes som en halv evighet innan hon nådde marken. Hon slog ner hårt, delvis in i några lådor i gränden, och hon stönade till från smärtan av att ha landat tokigt ovanpå en av sina vingar, och vred sig på marken. Smärtan kom sekundär däremot till situationen och Alitheas rädsla att Isindr de senaste veckorna skulle bli upptäckt återspelade sig i hennes huvud och hon hastigt tog sig upp på alla fyra och snubblade snabbt djupare in i gränden där skuggorna var mer närvarande i hopp om att skymma sig själv, och sökte sig hukande bakom några lådor i hopp om att dölja sin form helt. Kanske var främlingen så fokuserad på Alithea att hon inte såg Isindr, eller inte brydde sig. Alithea skulle överleva, det visste Isindr, hon kände det i hela sin kropp. Hon var inte orolig för henne, bara för att bli upptäckt.
-
Alithea fylldes av intryck medan världen snurrade runt omkring henne. I sitt huvud hörde hon drakens rädsla och skrik, och i gränden hörde hon någon annan tala till henne. Hennes första reaktion var att skygga undan, men världen snurrade fortfarande för henne. Hon fick inte se Isindr! Kvinnans ögon tycktes nästan lysa upp gränden, men sådana känslor var hon nästan rädd för – speciellt då hon förlorat allt och alla i sitt liv förutom draken.
‘Nej… Jag behöver ingen hjälp!’ utbrast hon lite skrämt och slog undan handen och försökte rygga undan vilket inte gick så bra med tanke på att hon låg i en hög av ruttna plankor och precis slagit huvudet så hon knappt såg något omkring sig. Isindr skulle säkert känna av flickans rädsla genom deras mentala band.Hon hoppades bara att hon kunde ta sig därifrån fort nog, för att kvinnan inte skulle fånga henne eller finna Isindr, men hennes förhoppningar tycktes krossas då draken förde oväsen under sitt fall längre bak i gränden. Med hjälp av sin hörsel och deras band visste hon att Isindr var där, förhoppningsvis i skydd, så hon fick ändra taktik så kvinnan inte skulle finna draken.
‘Jag menar… Jag kanske… kanske behöver hjälp ändå…’ sa hon lite yrt, och försökte kravla upp, i hopp om att hålla kvinnans uppmärksamhet på sig själv. -
Att flickan slog undan hennes hand fick Salt att höja på ögonbrynen. Uppenbarligen så hade ju fallet gjort henne ont, varför ville hon inte ha hjälp? Men innan Salt hann svara någonting hördes ett nytt brak lite längre bort i gränden. Den äldre av kvinnorna hoppade till igen och fler svordomar flög ur hennes mun.
“Jag menar… Jag kanske… kanske behöver hjälp ändå…”
Salts ögon smalnade medan de vandrade mellan flickan och platsen där brak nummer två hörts. Det var inte svårt att räkna ut att den lilla tjejen försökte dölja något för henne. Utan att tveka stegade Salt därför bort och undersökte den andra olycksplatsen. Vad som än fallit där hade flyttat på sig upptäckte hon snart och började se sig om i gränden. Flickan hade börjat kravla sig upp från marken men Salt struntade helt i henne för en liten stund. Först ville hon ha reda på vad som var i görningen innan hon undersökte flickans skador.En rörelse inifrån skuggorna fångade Salts uppmärksamhet och de klargröna ögonen föll genast på en trave lådor inte långt från där hon själv stod. Utan att så mycket som se åt flickans håll smög hon sig hastigt fram mot lådorna och sparkade undan flera av dem med sin ena fot. Hennes ögon vidgades då de föll på det som försökt gömma sig ifrån henne och för ett ögonblick kom inte ett ljud ur hennes mun, inte ens en svordom för en gångs skull. Bakom de nu bortsparkade lådorna låg en drake, inte mycket större än en hund, och tryckte. Salt skakade på huvudet och blinkade ett par gånger. Hon hade nästan svårt att tro att det hon såg faktiskt var äkta.
“Jaha…” sade hon lite utdraget innan hon riktigt hunnit komma till fattning igen, “det här hade jag inte väntat mig måste jag säga.”
Men när hon stängt sin mun skakade hon på huvudet en gång till och gick tillbaka till flickan igen.
“Då så, har du ont någonstans?” -
Isindr gjorde sig så liten hon bara kunde, hon förstod att hon absolut skulle synas om hon sprang iväg, så hon förblev hukande under lådorna. Det hjälpte såklart inte när främlingen sparkade undan lådorna och blottade draken, som blundade hård med sina ögon. Hon kunde känna sitt hjärta bulta hårt, men snart försvann all oro när det verkade som om främlingen inte ville henne någonting ont, och istället gick tillbaka till Alithea.
Den spontana känslan var att världen inte var så skrämmande som hon hade väntat sig, det här var första främlingen hon stött på såhär, och det gick smärtfritt. Hon reste sig försiktigt och smög efter för att se vad främlingen skulle göra med hennes vän, då hon inte ännu kunde utesluta att de inte var i fara. Hon smög lågt, nästan krälade längst marken, och var redo att antingen anfalla främlingen eller springa, beroende på vad situationen krävde från henne. Hela kroppen hennes var på spänn, och det gjorde nästan ont i magen att inte veta vad som skulle hända härnäst. Hon ville nästan anfalla främlingen bara för att ta kontroll över situationen.
-
‘Nej…!’ hade Alithea fått ur sig då den äldre kvinnan började röra sig mot Isindrs håll, men hon var för yr för att göra mycket åt saken. Då hon lyckars kravla sig upp var skadan redan skedd, kvinnan hade sett draken, och hon kände en fruktan inom sig. Vad skulle hända nu? Skulle de bli avslöjade, eller skulle alverna komma efter dem? Hon använde den mentala länk hon hade med draken för att uppmana Isindr att hålla sig lugnt, att inte skapa en scen, då hon kände att Isindr övervägde att attackera kvinnan.
Men sådana drag skulle bara dra till dem mer uppmärksamhet – deras bästa val just nu var att försöka vinna kvinnans tillit. Vid frågan som kom som verkade genuin om hennes välmående blev hon lite stillastående, paff, hon kunde inte minnas att någon faktiskt frågat en sådan fråga av henne sedan… Nå väl, sedan hennes mor dött, men hon tryckte undan de tankarna våldsamt innan Isindr skulle få se mer av dem. Hon ville inte låta smärtfyllda minnen blomma fram, bara för att en vacker kvinna talade till henne.
‘Ehm… Lite ont i… ryggen och huvudet… Och armen.’ erkände hon och vågade inte rikigt möta de kraftiga ögonen kvinnan hade.
‘Men det är ingen fara, vi ska nog gå…’ försökte hon, trots allt hade hon varit med om betydligt allvarligare skador förr. -
Flickan försökte uppenbarligen smita iväg, men Salt gav sig inte så lätt. Både därför att hon nu var inställd på att hjälpa henne och för att draken gjort henne nyfiken. Aldrig hade hon sett en levande flygödla förut. Salts ända interaktioner med drakar var då hon stulit fjäll, tänder, blod och andra dyrbara delar av dem från viktiga, högt uppsatta människor, för att sedan sälja vidare på svarta marknaden eller till någon som betalade henne för stöten. Vad den unga flickan gjorde med en livslevande en, mitt i Celeras, var väldigt intressant. Dock förstod Salt att om hon började ställa frågor på en gång skulle hon inte få några svar utan enbart skrämma iväg både draken och flickan. Istället grep hon utan förvarning tag om tjejens arm som hon sagt gjorde ont och klämde till. När flickan visade uttryck för smärta höjde Salt på båda sina ögonbryn och tittade något förebrående på henne.
“Du föll antingen från ett hustak eller från himlen, oavsett vilket så är det ett ganska högt fall, sitt ner så får jag undersöka dina sår. Tro det eller ej men jag bits ganska sällan.” Salt slängde en blick mot draken, “är du också skadad? Kan du prata föresten? Eller, förstår du överhuvudtaget vad jag säger?”
Hon vände sig mot flickan igen.
“Kan den prata?” frågade hon och lade huvudet lite på sned.Det var en märklig situation hon hade hamnat i. Men Salt hade ändå inget bättre för sig och hennes nyfikenhet manade på att hjälpa flickan och hennes drake. Om inte annat bara för att ha något intressant att göra resten av dagen.
“Vad heter du förresten?” -
Isindr avvaktade försiktigt på Alitheas direktiv och betraktade utbytet mellan de två. Hon höll sin kropp i ett lågt läge och även om hon respekterade det hennes vän hade uppmanat henne till nu, att inte tappa sitt lugn, så var det svårt. Det blev lättare att förbli lugn när en märklig känsla smög sig in från Alithea, men innan Isindr kunde ordentligt identifiera vad det var hon kände så var den borta, och det tog inte lång tid sedan innan kvinnan tog tag om armen på Alithea och Isindr väste till varnande mot Salt.
Hon förstod allt som kvinnan sa, men ansåg inte att hon var värd ansträngningen att prata med. Hon hade inte stämbandet för att kunna prata med ord, och om hon någonsin skulle kunna tala i ord visste hon inte, hon kunde som bäst göra olika stavelser, men hon hade magi. Däremot var det inte lätt att tala genom magi, hon var otränad bortom att prata med Alithea, vilket kom naturligt. Att prata med Alithea var lika enkelt som att tänka.
Det var tydligt att hon inte aktivt strävade efter att göra Alithea ont, men att hon tog tag i hennes arm var tillräckligt för att Isindr var på gränsen att dyka på kvinnan i försvar av sin vän. Alithea var helt klart mer känslomässigt lämpad att hantera den här sortens situation än Isindr, som försökte bita ner varje impuls att göra någonting dumt.
-
Flickan var osäker på om hon skulle kunna lita på denna kvinna, men hon verkade vara välvillig. Men Alithea hade lärt sig att bli misstänksam, och såg skeptisk ut. Men hennes skepticism försvann då kvinnan förolämpade Isindr med sitt “den”.
‘”Den” är faktiskt en hon!’ sa hon trotsigt och lade armarna i kors, trots att det gjorde ont efter fallet, vilket fick henne att grimasera lätt.
‘Isindr förstår allt du säger!’ tillade hon trotsigt. ‘Så akta vad du säger, så hon inte eldar upp dig!’ tillade hon med ett barns trotsighet och övertygelse. Hon gestikulerade åt draken att komma till hennes sida, och ställde sig lite beskyddande framför Isindr.
‘Jag heter… Alithea.’ sa hon sedan lite skamset, hon hade inte använt namnet på flera år innan hon och Isindr hittat varann. Det kändes fortfarande nästan konstigt att säga det. -
Salt kunde inte låta bli att skratta lätt. Hon hade inte menat något ont med att benämna draken som en “den” tvärt om hade tanken varit att inte säga fel. Men Alitheas defensiva reaktion var ganska söt, det märktes att hon höll draken, Isindr, nära hjärtat, och Isindr verkade ha precis samma mentalitet för Alithea. Hela drakens kroppsspråk tydde starkt på att hon inte skulle tveka att hoppa på Salt om hon gjorde det minsta skadliga mot flickan. Inte för att Salt egentligen var särskilt rädd vare sig för att bli uppeldad eller påhoppad, efter allt hon varit med om på sina dryga tjugo år var det inte mycket som skrämde henne längre. Men samtidigt hade hon inga planer på att göra sig ovän med Isindr eller Alithea, därför log hon och skakade på huvudet.
“Okidoki.” sade hon, “Så, Alithea, Isindr, mig kan ni kalla Salt, eller Socker, spelar inte så stor roll vilket utav de. Får jag se på din arm nu?”
Leendet på Salts läppar försvann inte då hon menande sträckte ut sin hand mot flickan. Men innan hon hann få någon respons av Alithea föll hennes ögon på något annat.
“Oj, är det där blod?” -
Alithea såg fortfarande lite trotsigt på kvinnan och försökte besluta sig om de skulle försöka ta sig därifrån eller inte. Men hon började allt mer och mer känna hur det bultade i armen då den första chocken efter fallet höll på att släppa.
‘Salt eller Socker…? Vad är det för namn?’ utbrast hon så som bara ett barn kunde innan hon hann stoppa sig själv. Men hon protesterade inte då kvinnan närmade sig för att se på hennes arm. Hon gjorde en grimas över blodet som hade börjat rinna längs med armen, tydligen hade hon lyckats skrapa upp sig på någon spik eller liknande.
‘Aj…!’ utbrast hon och försökte komma åt det smutsiga såret som var på baksidan av hennes arm så hon inte riktigt såg.
You must be logged in to reply to this topic.