- This topic has 45 replies, 3 voices, and was last updated 1 år, 8 månader sedan by
.
-
Isindr spände till sig, hon tog ett oroligt kliv framåt när Alithea utbrast i smärta, men hon tyglade sina känslor. Hon läste Alithea så väl hon kunde, och försökte respektera hennes bedömning av situationen. Isindr hade gärna tagit huvudet på den här kvinnan, men istället avvaktade hon, höll sig på avstånd, men redo att anfalla. Hon litade inte på situationen alls, men hon hade sannolikt inte litat på någon situation där hon tvingades vara nära någon annan än hennes vän.
-
“Det är mitt namn!” Salt räckte ut tungan på skoj mot Alithea, inte för att reta henne utan mer som för att säga “duh” efter vad flickan frågat. Draken, Isindr, stod spänt vid sidan av de två unga damerna medan Salt undersökte Alitheas sår. Enligt hennes egen amatör bedömning verkade skadan mer illa än den såg ut, flickans “Aj!” tydde tydligt på detta. Skrapsåret var inte jättestort som tur var, men ändå för litet för att inte göra något åt. Salt började rota i sin sidoväska tills hon fick tag i en liten näsduk och en flaska vatten.
“Jag ska tvätta det ytliga såret, det kan svida lite grann.” sade hon för att varna Alithea och försäkra Isindr om att hon inte var påväg att göra flickan illa. Sedan hällde hon lite vatten över tygstycket och tryckte det lätt mot den späda, uppskrapade armen. Några lätta duttningar för att få bort skräp och smuts från själva såret och sedan torka bort blodet från armen räckte för att skadan inte skulle se lika dramatisk ut. För att försäkra sig om att inget mer skräp skulle ta sig in i det öppna såret knöt Salt näsduken runt Alitheas arm som ett provisoriskt plåster, i brist på annat att ta till.“Såja!” ropade Salt med ett leende på läpparna då omplåstringen var klar, “testa hur mycket du kan röra själva armen nu, om det gör ont när du försöker lyfta den över axeln kan den vara stukad, i värsta fall bruten.”
-
Alithea skickade snabbt ut en mental signal som intygade Isindr om att det inte var så farligt, då hon kände att draken reagerade. Hon var ännu inte säker på vad hon skulle göra i situationen, och misstänksamheten var som en reflex hos henne. Ändå hade den märkliga kvinnan ett sätt avväpna henne med sina ord, sitt sätt och sin utstrålning. Eller kanske var det de där ögonen. Eller det något lekfulla sättet, det verkade inte som om Salt var som alla andra vuxna.
‘Salt…? Det gör väldigt ont…’ sa hon och såg ned på sin arm, som blev allt glansigare av det droppande blodet som landade på gatstenarna. Då kvinnan hällde vatten och duttade på såret visade hon sina tänder i en grimas, men lyckades stå stilla rätt bra för att vara en ung flicka.
‘Aj…!’ kved hon lite ynkligt, och torkade ilsket bort tårarna som rann ur ögonvrån med ärmen. Då hon var omplåstrad försökte hon följa instruktionerna, det gjorde ont men hon kunde i alla fall röra den.
‘Tack… så mycket, fröken Salt…’ fick hon ur sig och såg ängsligt från Salt till Insidr.
‘Snälla berätta inte för oss om någon!’ utbrast hon plötsligt. ‘Inte åt alverna med det stora ögat, snälla!’ bönade hon. -
Isindr vågade sig närmare när hon fick känslan från sin vän att det var relativt tryggt. Hon kom ut ur skuggorna helt, tacksam att den här främlingen tog hand om Alithea, även om smärtan från Alitheas kropp konstant engagerade känslan att vilja skydda henne. Isindr var i konstant kamp mot sig själv, men det var hon ofta, det var inte nytt. Hon visste inte vad hon skulle göra i en sådan här situation och tillslut kom hon nära nog att Alithea kunde nå ut till henne för beröring om hon hade önskat, och Isindr satt sig då ner nästan som om hon vore en hund, och såg mellan Alithea och Salt.
-
“Hmm, verkar vara en lätt stukning. Den är inte bruten i varje fall.” Salt log mot Alithea när flickan sade tack. Leendet försvann inte när flickan fortsatte att prata men Salts ögonbryn höjdens något förvånat, eller kanske förvirrat åt vad som kom ur den lilla munnen.
“Alverna med det stora-” Salt avbröt sig själv och lade huvudet på sned. Hon såg upp och ner på Alithea och sedan upp och ner på Isindr, sedan började att skratta ett bubblande, roat skratt. Hon släppte de två framför sig med blicken och såg ner i gatan samtidigt som hon skakade på huvudet.
“Hahah! Du har inget att oroa dig för tösa-bita!” sade Salt samtidigt som hon tittade upp på Alithea igen och lätt ruffsade om i flickans redan ganska toviga hår, “jag och alvjävl- eh- alverna, heheh, kommer inte heller så bra överens så de är nog de sista jag skulle gå och skvallra om er för!”
Hon blinkade med ena ögat mot Alithea för att försäkra henne om att det inte fanns något att vara orolig över. Men, samtidigt kände hon sig inte helt färdig, även om såret nu var väl omplåstrat. Alithea och Isindr gjorde henne nyfiken, och inget kunde häjda Salt och hennes nyfikenhet…
“Men, säg mig Alithea, var är dina föräldrar någonstans?” -
Alithea såg ned mot Isindr, och satte sig ned på knä i smutsen – obrydd som ett barn var – och strök en hand över Isindrs fjäll vid nacken där hon visste att Isindr gillade det. Hon log lite osäkert upp mot Salt då hon skrattade och kallade henne tösa-bita, vad det nu riktigt betydde, för att rynka lite på näsan då hennes hår blev rufsat så damm och sot yrde.
‘Alvjävlehalverna?’ frågade hon, denna kvinna var konstig. Vid frågan såg hon beslutsamt inte upp på Salt, utan såg istället på Isindr.
‘De är döda.’ sa hon platt. ‘Isindr är min familj.’ och lite bestämt kramade hon om drakens nacke och pressade henne mot sin bröstkorg. Frågan förvirrade henne, ingen frågade någonsin om hennes familj.
‘Varför bryr du dig?’ undrade hon lite bitande nästan, lite misstänksamt. -
Isindr såg mellan dem, och när Alithea strök henne så pressade hon huvudet sitt mot hennes famn, och blundade bekvämt. Bara kort däremot, då hon samtidigt som hon mös ville hålla koll på Salt, så hon öppnade ögonen igen. Alithea kunde känna att hon var spänd, men det var att väntas, då hon aldrig spenderat så här länge nära en annan människa.
Isindr lät sitt sinne sedan nå ut till Salt också, så när hon talade genom sina tankar så hörde både Salt och Alithea det. “Och vi är all familj vi behöver.” Hon var kort i ton, och tydligt defensiv. Ingen vuxen skulle få ta Alithea ifrån henne. De behövde ingen annan.
-
Dagen efter vaknade Alithea i en ren och mjuk säng. Knappast den lyxigaste sängen, men jämfört med vad hon sovit på i flera år var allting ett steg upp i världen. Hon hade nog heller inte sovit så länge någonsin förr, inte vad hon kunde minnas i alla fall. Första instinkten var panik av att vara omgiven av rena vita lakan, nya dofter och och en ny omgivning. Hon trasslade lite aggressivt med sitt täcke och kom upp i sittande ställning, kroppen värkande efter fallet igår men betydligt bättre än förväntat. Fallet.
Så kom minnesbilderna tillbaka, hur den trevliga kvinnan Salt tagit med dem till en säker plats. Var det ett värdshus? Hon var inte helt säker, då hon varit så gott som medvetslös då de tagit sig i säkerhet med Isindr under en mantel. Hennes trasor till kläder noterade hon var borta, och en stor balja med vatten inte långt ifrån sängen. Lite trevande satte hon ned sina fötter på golvet och hasade sig mot badet.
‘Isindr?’ frågade hon, både i sinne och ord, och snart var drakungen där för att hjälpa henne värma vattnet innan hon sjönk ned i det med en liten suck av smärta och lättnad.Ett tag senare hade nog inte flickan varit så ren på länge, och vattnet var försvånansvärt smutsigt. För första gången kunde Isindr se att hennes hår var silverblont snarare än den gråbruna nyans det haft innan.
‘Var är Salt?’ frågade hon och såg sig omkring i rummet. -
“Äter hon verkligen så mycket Socker? Var hon inte ganska liten?”
Salt var precis påväg att balansera upp två brickor och en större påse till det hon kallade “sitt” rum på värdshuset. På brickorna bar hon mjölk, ett par kalla fiskfiléer, bröd, sylt och fyra muffinsar. I påsen fanns otillagat kött och en flaska vatten. Det var frukost till henne själv, Alithea och Isindr. Lite osäker på vad flickan tyckte om, samt vad och hur mycket drakar åt, hade hon tagit med sig ganska mycket av varje. Fiskfiléerna och köttet var tänkta till draken medan brödet, sylten och muffinsarna till Salt och Alithea. Men att bära upp frukostmat för tre vuxna personer när det officiellt bara skulle vara till en och en halv kunde definitivt tyckas lite märkligt. Dagen innan hade Salt tagit med sig Alithea och Isindr till det världshus hon haft som sin hemstad senaste året. Gadric, ägaren och receptionisten till världshuset var halvt blind (det vill säga, han saknade ett öga och såg inte helt hundra på det han hade kvar) och det hade varit ganska lätt att smuggla in draken. Alithea däremot hade han upptäckt så snart flickan klivit genom dörren – till Salts besvikelse. Hon hade hoppats att båda hennes gäster skulle gå obemärkt förbi den slitna receptionen, men istället hade en nödlögn om att Alithea var Salts yngre kusin som hälsade på blivit ursäkten till varför hon försökte smuggla en liten flicka upp till sitt rum. Inte för att Gadric egentligen brydde sig om extra gäster eller Salts affärer, så länge hon betalade för rummet hon hyrde hade han inget problem med någonting hon gjorde, men Salt hade ändå föredragit om Alithea förblivit hemlig. Varför visste hon inte riktigt själv. Kanske var det på grund av draken som följde med, eller kanske för att Salt inte helt hade klart för sig själv vad som fått henne att ta med flickan från början. Men, inget av det spelade egentligen någon roll, nu var flickan och draken där och att kasta ut dem direkt igen kändes onödigt efter det trubbel de gått igenom för att smuggla dit dem – framförallt draken. Dessutom hade nyfikenheten på det udda paret som snusade i hennes säng ett starkt grepp om Salt.“Jodå, hon kan äta hon! Särskilt när hon inte åt igår, hon somnade nästan direkt.” Salts svar på Gadrics fråga var bara halvt en lögn. Hon hade ingen aning om hur mycket Alithea åt, men att flickan somnat mycket snart efter att hon kommit till Salts rum var sant. Även det att hon inte heller ätit något innan hon somnat. Antagligen hade fallet och skadan tröttat ut henne, hon var trots allt inte en särskilt stor och tålig person.
“Säger du det så…” Gadric såg något skeptiskt på lasten Salt stod med i början av trappan, men ryckte sedan på axlarna och återgick till vad han hade gjort innan hon kommit innanför dörren till världshuset. Han verkade inte på så bra humör denna morgon, så Salt beslöt sig för att bara fortsätta upp till sina gäster utan att säga något mer. Vanligtvis var hon ganska pratglad av sig och hade stannat för att tjattra vidare, men att ha lämnat Alithea och Isindr ensamma medan hon gått ut för att samla ihop deras frukost gjorde henne något nervös. Återigen hade hon inte helt klart för sig varför hon kände så.Väl upp för trappan gick Salt till dörren längst ner genom korridoren. Hon stannade en sekund utanför dörren. Ljud kunde höras på andra sidan det slitna träet vilket måste betyda att flickan eller draken eller båda två hade vaknat. Detta bekräftades strax därpå då Alitheas röst ljöd;
“Var är Salt?”
Med sin fot (då båda hennes händer var fulla) öppnade kvinnan dörren på vid gavel och klev in.
“Här!” sade hon högt och glatt med ett brett leende över ansiktet och armarna utsträckta på var sida. -
Alithea ryckte till något förvånat då hon fick svar på sin fråga nästan direkt. Vattnet i baljan där hon fortfarande satt skvalpade till i hennes rörelse likväl och en sekund var hon spänd, såg ut att vara beredd på att springa, innan hon slappnade av i Salts närvaro. Flickan Salt burit in kvällen innan såg nästan ut som en helt annan person nu utan smuts över allt och framför allt det nu ljusa håret.
Doften av mat nådde henne sekunden senare, och det var först då hon kände hur magen kurrade till. Så mycket godsaker som Salt hade med sig fick det att vattnas i munnen, och hennes ögon stirrade något trollbundet ett ögonblick på maten. Men hon vågade inte hoppas på att något var för henne, trots allt hade hon så gott som bara ätit smulor och halvdålig mat då hon inte lyckats stjäla något bättre nu på ett bra tag.‘Var är vi…?’ fick hon ur sig. ‘Vad hände? Jag minns ingenting efter gränden…’ sa hon och drog en hand över huvudet, och steg ur baljan lite halvvingligt, lite blygt kanske men hon litade ändå på Salt efter vad som hänt igår. Ett barns naivitet kanske, men hon kände på sig att Salt inte var där för att göra dem illa. Hon sträckte sig efter handduken som hängde på sidan om baljan, och pressade det mjuka och sköna tyget mot sin lilla kropp, en ung flicka som snart var på väg att gå mot tonåren, men som var allt för undernärd för sitt eget bästa.
-
Salt lade huvudet lite på sned när hon såg Alithea i badet. Vattnet var så smutsigt att flickan däri inte syntes från axlarna och ner, håret som haft en brun-grå nyans dagen innan var nu blont och hyn ljusblek utan sot och smutsfläckar. Hon behövde minst sagt bada. Men mer än så tänkte inte Salt vidare på saken. Hon svarade på sin gästs frågor med ryggen mot denna undertiden som hon började plocka med maten hon tagit med sig.
“Vi är hemma hos mig!” förklarade Salt glatt, “eller, asså, typ. Jag bor här, fast det är inte mitt värdshus, jag bara hyr det här rummet, har gjort senaste året. Det är inte mycket men det är billigt!”
Salts rum hade, förutom ett litet rangligt skrivbord med en sned stol, inga sittplatser så frukosten skulle få ätas i sängen.“Jadu, vad hände igår egentligen?” Salt tycktes fundera löjligt länge på den ganska enkla frågan innan hon fortsatte, “jag skulle träffa Kelvin och några andra på ett annat värdshus men de dök aldrig upp, man kan aldrig lita på pirater. Kommer nog få leta reda på de räkorna senare och ge tillbaka för tiden de snodde från mig.”
Medan Salt pratade hade hon släppt frukostmaten och satt händerna i sidorna. Blicken var riktad uppåt utan att hon egentligen titta på något speciellt, hennes tankar hade imponerade snabbt flugit iväg någon helt annan stans än den lilla flickan och hennes fråga. Efter en kort stunds tystnad där Salt uppenbarligen var någon helt annan stans än på världshuset med Alithea och Isindr vände hon sig halvt om och fick syn på flickan och draken igen. Vid synen av de två spärrade hon upp ögonen och höjde på ögonbrynen som om hon aldrig sett de två tidigare. Men det var bara för en kort sekund innan hon kom ihåg vad hon faktiskt hade för sig.
“Juste!” ropade hon, “juste, juste, juste, du föll i en gränd och sen föll draken efter dig och jag råkade vara där, och nu undrar du vad som hände sen, juste,… heheh… ledsen tösen, jag glömde bort din fråga.”Salt kliade sig lite i hårbotten, nu med blicken fäst på Alithea som kommit upp från badet med en handduk om sig, innan hon fortsatte att faktiskt svara på frågan.
“Ja, du föll som sagt, varifrån vet jag inte, himlen kanske? Men du var lite mer skadad än det först verkade, jag tror att du kanske slog i skallen, så jag tog med dig och draken din hit. Jag menar, du sa att du inte hade några föräldrar, och sjukstugor kan man ju inte lita på, så ja, här är vi nu!”
Salt sträckte ut armarna som för att presentera sitt världshusrum för Alithea, som om flickan inte alls varit där i många timmar redan.
“Du somnade så fort vi kom innanför dörren,” fortsatte Salt, “jag hann inte ens fråga om du var hungrig, så jag sprang iväg imorse och fixade lite frukost,” leendet som så ofta var på den grönögda kvinnans ansikte var tillbaka igen och hon gestikulerade på nytt för att visa på maten hon samlat ihop tidigare samma morgon. En del av det var stulet, en del var köpt, Salt var inte så noga med betalningar.
“Jag är lite osäker på vad drakar äter, men jag fixade både lite kött och fisk, kan det funka kanske?”
Innan vare sig Alithea eller Isindr hann svara hade dock en ny tanke dykt upp i Salts kaotiska sinne.
“Oooooh! Vänta!” ropade hon och sprang till andra sidan rummet där en mycket sliten garderobe stod i ett hörn. Salt slog upp den gamla möbelns dörrar på vid gavel (något som fick en av dem att nästan falla av) och började rota bland klädesplaggen som fanns därinne. Ganska snart hade hon fått tag på ett par bruna linnebyxor och en benvit skjorta med luftiga ballongärmar. Hon stängde dörrarna till garderoben igen och skyndade sig till Alithea med kläderna.
“De är nog lite stora på dig men jag har ett bälte till byxorna och så kan vi vika upp armarna och benen.” Salt log mot den lilla flickan framför sig, hennes hand utsträckt med plaggen mot denna. Salt var själv ingen stor kvinna. Hon var medellång, men mycket mager. Benrangel hade hon kallats ibland till och med, men ändå var det ingenting mot Alithea. Den lilla flickans fysik var så gott som ingen. Kläderna skulle sitta mycket stort på henne trots att Salts storlek var petite i jämförelse med de flesta. Men, det var det bästa Salt kunde erbjuda istället för trasorna flickan haft på sig dagen innan. -
Isindr hängde med huvudet på kanten av badbaljan medans Alithea badade, ville helt enkelt hålla sig nära. Isindr hade knappt sovit, vilket var olikt henne som vissa dagar sov mer än hon var vaken. En växande drake behövde sin sömn. Men med Alithea medvetslös och på främmande plats tillät hon sig inte sömn och istället hade hon bara vakat.
Hon var mitt i en stor gäsp med käftarna vidöppna när Salt klev in i rummet och Isindr satte luft i halsen att hon blev överraskad, hennes garde nere. Hon gjorde några spontana kväljande hostningar innan hon först intog stridsläge, men så fort hon insåg att Salt knappt brydde sig om henne, slappnade hon av igen och mest bara observerade kvinnan.
“Hon är en märklig en!” sa hon direkt till Alitheas sinne genom sina krafter, då hon inte ännu kände att hon kunde lita på Salt. Maten hade mjuknat Isindr, men det kändes fortfarande osäkert och hon skulle inte äta innan Alithea bedömde det som säkert.
-
Det var många ord och mycket ståhej på en gång från Salt, men det fick den gnutta av misstänksamhet som funnits där hos flickan att försvinna något och hon log istället. Hon kunde inte annat än att hålla med drakens påpekade om att hon var märklig, och nuddade ett medhållande jakande i deras sinneslänk, ett litet finurligt leende på hennes läppar över att de två kunde ha en konversation som Salt inte kunde höra. Vant sträckte hon ned en hand och strök Isindr över fjällen, som man skulle stryka sin älskade hund, men draken kunde ju vara så mycket farligare än vad en hund var – ändå tycktes flickan helt och hållet tillfreds med sin fjällbeklädda vän.
Men trots Salts spralliga utstrålning var väl orden hon kläckte ur sig trovärdiga och sammanhängande.
‘Tack för att du tog hem mig till dig, fröken Salt.’ sa hon och neg förvånansvärt fint som hennes mor en gång lärt henne man skulle göra, vilket såg lite lustigt ut i hennes handuksklädda tillstånd.
‘Inte mycket? Det är som ett slott!’ utbrast flickan, och säkert var det så om det man hade att jämföra med var en liten kil under några mötande tak. Allt prat om någon vid namn Kelvin var hon inte helt säker på att hon förstod, men vid ordet pirater lös hennes ögon upp något.
‘Pirater?! Känner du många pirater? Har du varit i Spillerhamn? Det sägs att det är en ruskigt farlig plats!’ sa hon bara på ett vis som ett barn kunde fascineras av sådana saker. Blicken vandrade från Salt till frukosten och sedan såg hon lite skamset ned.
‘Jag brukar inte falla.’ muttrade hon, trots allt hade hon väldigt säkra och lätta fötter.
‘Vi övade på Isindrs flygning förstår du och jag skulle visa hur man hoppar.’ hon böjde sig ned och strök Isindr över huvudet och käken. Jag är ledsen min vän, det var inte meningen att oroa dig sa hon i deras sinnen, och mötte Isindrs blick, som skulle känna att hon verkligen menade det och skämdes.
‘Vi år förfärligt hungriga.’ erkände hon, lite skamset med, och ögnade maten lite hungrigt, men hon hann knappt påpeka det innan Salt var inne på annat spår och rotade i garderoben. Lite vaksamt reste hon sig, och ställde sig på tå för att försöka få en bättre blick över Salts axlar och rygg.
‘Kläder? Åt mig?!’ frågade hon, nästan lite chockat över att Salt bara var beredd att ge henne det, och vid åsynen av dem i jämförelsevis med hennes trasor såg det verkligen ut som kungliga kläder. Med nästan darriga händer sträckte hon fram dem och tog tag i de fina tygerna, lite glansiga men stora ögon.
‘Verkligen, åt mig?’ frågade hon igen, som om hon inte riktigt kunde tro det. -
Salts leende vidgades, mer genuint än vanligt. Alithea roade henne med sina kommentarer. Hennes exaltering när pirater nämnts, att hon jämförde Salts lilla världshusrum med ett slott och hur glad hon blev över kläderna hon fick – det var annorlunda mot hur vuxna människor betedde sig och Salt tyckte om omväxlingen. Den lilla flickan i handduk med sin lilla drake vid sin sida var ett nytt intressant inslag i Salts tillvaro och än så länge hade hon inte ångrat sitt beslut om att ta med sig de båda till sin boning. Dock tycktes draken mer skeptisk till det hela. Den magiska varelsen hade till skillnad från flickan uppträtt mer misstänksamt mot Salt redan sen första mötet i gränden. Salt hade lagt märke till hur Isindr inte hade sovit under natten, samt hur hennes kroppsspråk, även om hon inte sagt något, varit mycket mer skyggt och tillbakadraget till skillnad från Alitheas. Men, inget av drakens defensiva beteende gjorde Salt mindre nyfiken.
Salt skrattade och ryckte på axlarna när Alithea tagit kläderna som erbjudits.
“Ja, vad ska du annars ta på dig? Naken kan man ju alltid vara men det brukar inte fungera så länge, det blir kallt och folk blir tokiga av någon anledning. Tro mig, jag har testat, kunde inte gå någonstans utan att det blev ståhej! Så sätt på dig dem innan någon hinner klaga.”
Salt skakade på huvudet och gick över till sin säng och frukosten igen.
“Jodå, jag känner lite för många pirater tror jag. Och jajemän, jag har varit i Spillerhamn.” hon satte sig med benen i kors på sängens huvudände, “heheh, du förstår tösen… jag har varit pirat.” -
Alithea höll i kläderna nästan lite krampaktigt, som om hon var rädd att förlora dem. Lite darrig var hon i läppen och blöt i ögonen över en så enkel gest – kunde Salt förstå vad det betydde, en enkel och genuin gest av vänlighet? Men Salts ord fick henne att skratta till och komma ur sina emotionella tankar en aning.
‘Vad, gick du verkligen omkring naken?!’ frågade hon storögd, och skrattade till över tanken.
‘Men om du inte bryr dig, varför ska jag?’ undrade hon lite trotsigt, men det var mest på lek. Hon torkade av sig lite bättre och tog sedan på sig kläderna, fick spänna i midjan och dra upp både byxben och ärmar, men istället för en tiggare stod där nu något som kunde ses som en handlares dotter. Nästan natt och dag.
‘Du? Pirat? Men du har ingen ögonlapp och utslagna tänder! Inget träben och ingen krok istället för en hand!’ utbrast hon, som om det var självklart att alla pirater hade de sakerna. Men det fanns en intressera och ivrig glöd där i Alitheas ögon över vad som sades.
‘Kan du ta oss till Spillerhamn?’ -
Gradvis dog nervositeten ut, men Isindr höll sig fortfarande nära Alithea, men mer nyfiket följde Salt när pratet om pirater kom till liv ordentligt. Hon delade sin väns intresse i ämnet och fick många av hennes piratbilder i sitt eget huvud när hon beskrev dem, och följde intresserat samtalet som fördes mellan dem. Hon hade ingenting att säga, hon kände inte att hon behövde lägga till någonting i konversationen, men när Alithea frågade om de kunde få följa med till Spillerhamn kände sig Isindr lite orolig, då det var extremt osannolikt att de skulle kunna få Isinder ombord en båt utan att alla såg. De tog sig in till värdshuset här, javisst, men hon var lite svårare att hålla hemlig om de skulle resa till en annan stad. Men uppspelt var hon, hon hade älskat att kunna se havet. Om hon bara var människa som Alithea, då hade de aldrig haft problem igen.
-
Salt log roat och höjde ögonbrynen mot Alithea när hon lite trotsigt först inte satte på sig kläderna hon givits.
“Hahah, du behöver inte, men som sagt det blir ju ganska kallt efter ett tag.”Under tiden flickan drog på sig byxor och skjorta kunde Salt och hennes kurrande mage inte hålla sig längre. Utan att vänta på Alithea eller Isindr något mer högg hon in på frukosten hon själv dukat upp på sängen en liten stund tidigare. Som den ordentliga vuxna hon var, slukade Salt förstås sin muffins först innan hon sträckte sig efter något annat. Men med en stor tugga av den söta bakelsen i munnen började den nu påklädda flickan kommentera Salts bakgrund som pirat – eller snarare, flickan uttryckte sina tvivel baserat på Salts utseende. Ganska förolämpat avbröt sig Salt mitt i en tugga, höjde sina ögonbryn högt och ropade i sitt försvar så att muffins smulor flög ur munnen på henne.
“JOHO! Jah har vifft en ufflagen fand!” hon skyndade sig att tugga det som låg i munnen, svalde och gapade sedan stort mot Alithea och Isindr, “långt bak på höger sida!”
För att flickan och draken skulle kunna se bättre försökte hon också dra undan sin kind;
“Jag fick ett slag i sidan av ansiktet och plopp så låg tanden på golvet, men det syns bara inte när jag ler.” Salt släppte sin kind och slutade gapa, “vad gäller träben så har jag ett ärr istället-”
Hon sträckte ut sitt ena ben och drog upp byxan till knät för att visa ett ganska så långt blekt ärr som prydde baksidan hennes mörka vad.
“Ögonlapp, ja, alltså, jag har ju båda ögonen i behåll, men du vet, när jag föddes så var de mörkbruna och inte gröna…”
En ny typ av leende bredde ut sig över Salts ansikte, nu visade hon inte tänderna som hon vanligtvis gjorde, men det låg mer bakom denna min än vad hennes annars stora smil brukade gömma.
“Krok har jag ingen än, näpp, men jag är fortfarande ung! – Tror jag – det finns tid kvar att få en krok. Sen så har jag inte varit pirat på riktigt senaste två åren heller, så bristerna kanske beror på det?”Vid det sista flickan sade smalnade Salts ögon något. Hon studerade Alithea och draken för en kort stund innan hon öppnade munnen för att svara igen.
“Varför vill du till Spillerhamn?” frågade hon skeptiskt – kanske med den mest seriösa tonen hon haft sedan hon stött på Alithea och Isindr i gränden, “vet du vad det är för en stad?” -
Det var svårt att ta Salt seriöst där hon seriöst försökte förkunna att hon visst var en pirat med munnen full med mat. En liten grimas växte sig fram på flickans ansikte då Salt försökte visa sin utslagna tand. Lite fascinerat studerade hon ärret som uppvisades. Huruvida ögonfärgen var relevant eller inte visste hon inte.
‘Ja, ja, jag tror dig, du är säkert en pirat!’ utbrast hon, halvt äcklat och halvt förtjust, innan Salt började visa henne mer groteska ting. Att Salt börjat äta tog den unga flickan som ett tecken på att maten var serverad. Alithea praktiskt taget hoppade över frukosten, utsvulten som hon var. Frågan om Spillerhamn registrerade hon inte direkt, utan åt bara ivrigt av sötsaker och salt, blandat hit och dit som bara ett barn kunde utan att få magknip.
‘Alla vet väl att Spillerhamn är platsen för äventyr och frihet!’ utbrast hon, som om det var en självklarhet. Det var åtminstone vad berättelserna sa. Och så klart att det var farligt och vilt, men det var ju också lockande.
‘Vart annars ska vi ta vägen?’ undrade hon och svalde en stor tugga, och gestikulerade åt Isindr. Kanske Isindr själv hade någon synpunkt på det?
‘Det kommer inte dröja länge innan folk börjar märka av Isindr här i Celeras i alla fall.’ så mycket insikt hade hon, och hon insåg också att det inte skulle sluta väl. -
Isindrs ögon lyste upp när de två andra började äta och som om hon släpptes ur ett koppel flög hon på fiskfiléerna, och slukade dem en efter en. Det gick snabbt, hon tog en i munnen, bet till som snabbast för att mjuka upp den lite och slängde sedan bak huvudet med nosen pekande uppåt för att låta gravitationen hjälpa henne svälja filén snabbare. Detsamma gjorde hon med nästa och den därpå tills de alla var slut, och hon kände sig inte mätt för det.
Blicken vände sig till påsen, men hon lät sig distraheras av Salts berättande om att vara pirat, och när hon gapade och visade insidan av munnen sin blev Isindr såklart både nyfiken och orolig. Kunde hon tappa sina tänder också om någon slog henne? Innan den stunden hade Isindr sällan oroat sig för strider hon kanske skulle förlora, inte för att hon befunnit sig i många, knappt någon, men tanken att förlora sina tänder skrämde henne. Hon gillade sina tänder.
Som om hon vore rädd att förlora dem när som helst dök hon mot påsen med köttet. Med nos och tassar kämpade hon upp påsen snabbt och försvann med huvudet in i den för att fortsätta äta, nu för att inte bara stilla hungern, utan även oron. Men mest hungern. Hon hade nog aldrig i sitt liv fått möjligheten att äta så här mycket mat, tänkte hon medans hon hade påsen över huvudet och praktiskt taget andades in köttet så oförsiktigt som hon slukade det.
-
Salt var påväg att svara Alithea, men hejdade sig då hon fick se hur paret hon hittat i gränden betedde sig kring mat. Om man tyckte att Salt hade dåligt bordsskick gick det knappt att jämföra med Alithea och Isindr. Flickan slängde sig över maten som om hon aldrig ätit förr i sitt liv. Hennes glupskhet var den av någon som svultit i många år – vilket hon kanske faktiskt hade, kom Salt på när hon tänkte på hur den lilla kroppen bara var skinn och ben. Draken åt fort, fortare än Alithea till och med, och mycket dessutom. Det såg ut som Isindr aldrig fått mat i hela sitt liv hon heller. Något fascinerat satt Salt först bara och tittade på medan draken slängde i sig både fisk och kött och stack in hela huvudet i påsen som tagits fram till henne. Lite försiktigt lyfte hon dock sedan bort påsen från drakens huvud och såg till att köttbitarna istället hamnade framför den lilla varelsen.
Inte förens de två gästerna hade lugnat sig en smula svarade Salt på det flickan sagt tidigare.
“Jovisst kan Spillerhamn vara fritt och äventyrligt, men inte för en liten tös och hennes drake.” Salt tog en klunk vatten innan hon fortsatte, mycket seriösare nu än hon varit tidigare, “om du vill lämna Celeras för att det skulle vara lättare att klara sig någon annan stans så kommer Spillerhamn att göra dig besviken. Det är inte som att draken skulle märkas av mindre i Spillerhamn än Celeras.”Salt gjorde en liten paus medan hon studerade sina gäster lite grann. Nu var hon faktiskt riktigt nyfiken på vad Alithea och Isindr var för några. Hur hade en liten gatuflicka utan föräldrar och tillsynes halvt ihjälsvulten fått tag på en drakunge som kompanjon? Var det en fälla, magi eller en ren slump som låg bakom det hela. Det välbekanta, breda leendet på Salts läppar kom tillbaka när hon lade huvudet lite på sned och frågade sina två gäster;
“Hur träffades ni två egentligen?”
You must be logged in to reply to this topic.