Värmen hade äntligen ha börjat att lägga sig och kylan samt mörkret att omfamna dem. Sera barfota i sanden, där hon sjönk ner lite i sina steg. Den kalla sanden svalkade hennes fötter och kändes skön, inte för att det var någon större skillnad mellan att vara barfota eller att ha de söndriga stövlarna som hon hade fått av den forna generalen.

Fast kläder och skönhet kändes mindre viktigt nu när hon levt i flykt i… Faktum var att den forna prinsessan inte var säker på hur länge sedan det var. Åtminstone månader, kanske det till och med snart passerat ett år? I hennes händer höll hon två hinkar, i misstag lyckades hon slå till den okända och nästan osynliga mannen vid vattenkällan. Genast satte hon sig på huk för att lägga en ursäktande hand på hans axel och bjöd på ett varmt leende.

“Åh, förlåt mig!” sa hon och drog hastigt upp den gula sjalen igen kring sitt huvud för att dölja det svarta korta håret där under. Så olikt det som hon själv hade var van med. Något hon inte riktigt hade blivit bekväm med, på samma sätt som hon kände sig tom utan sin magi. Det var som en svag utstrålning av hennes aura, snarare än den starka som var vanligt.

Sera stod förstås lite ut med sin dialekt som var lite för fin, sin längd och stolta hållning. Hastigt böjde hon något ursäktande på huvudet för att vända sin uppmärksamhet åt vattnet för att börja fylla upp de två hinkarna. Ett litet hummande lämnade hennes läppar medan hon arbetade, en melodi från hennes egna barndom.

Att mannen skulle tappa sin balans och ramla i vattnet var inte något som Sera hade förväntat sig och i sin förvåning gav hon till sig ett litet pip. Hon lade hastigt en hand för munnen, som försökte att hindra det roande skrattet som fanns där under. För den okände mannen såg nästan ut som en blöt katt, precis lika nöjd åtminstone.

Lite tvekande, men som en genuin och trevlig gest sträckte hon ut handen mot honom. För hon kände inte igen den skäggiga mannen i turban och drog bort sin hand från sitt ansikte för att ge honom ännu ett ursäktande leende.

“Du ser ut som du sett ett spöke!” sa hon och skrattade ännu ett klingande skratt, lite klumpigt uttryckt som Sera allt för ofta hade som karaktärsdrag.

När hon erbjöd mannen sin hand och hjälp, hade hon inte tänkt att han skulle ta det som en inbjudan att komma så nära henne och lite obekväm lade hon sina händer på hans arm och skulle precis vrida bort den när det var som om hon frös till i sina rörelser. Den där rösten… Hjärtat slog några extra slag av ilska, åtrå och saknad. Förstås var det en dåraktig tanke. Varför skulle Djan vara där?

Lite mer bestämt knuffade hon undan Djan och rättade till sin gula sjal och den smutsiga vita klänning som hon bar. Lite som för att distrahera sig själv.

“Du misstar dig själv…” sa hon, fast det fanns en tvekan där i hennes röst.

Blicken, som fortfarande var lika klarblå som innan, var mer allvarig.  Det bubblade en ilska där inom henne när hon insåg att det faktiskt var den mannen som hon hade haft på tankarna. Greppet som han hade med sin högra hand gjorde ont och hon hade tänkt att dra bort den men hon kände hur det snarare var metall där under handsken. Eller något annat hårt, trä? Någonstans i bakhuvudet hade hon hört ryktena om sin mor, eller ja, kvinnan som en gång varit hennes mor. Ryktet om att hon hade huggt av sin rådgivares hand.

Någonstans inom sig hade hon önskat att det var han som låtit Ismat gå… Kanske det var? Hon fuktade sina något nariga läppar och skakade på huvudet i förnekelse.

“Angår inte dig! Släpp mig!” väste hon ilsket och kunde inte riktigt förmå sig att göra något annat än att slå mot hans bröstkorg och arm. Även om hon hade kunnat ta sig loss med sina stridskonster var det som om hon inte riktigt ville det.

“Om du inte släpper mig skriker jag” väste Sera tillbaka och kände hur fingrarna pressades in i hennes haka och gjorde ont. Hon tyckte inte heller om hans kalla och likgiltiga ton som han hade. Speciellt inte det där leendet som kändes så.. falskt på någotvis. Som ett skal av den Djan hon en gång känt.

Hennes ögon var fortfarande hårda, som om hon inte riktigt ville ge in för hans ord och hon fnös till för att försöka ta sig loss igen men hans grepp var alldelles för hårt.

“Vad ska jag annat göra? Jag försöker hålla mig vid liv.” väste hon, det var inte hela sanningen men inte var det heller en lögn.

Att hans ansikte mjuknade något – gav Sera en bättre känsla, eller kanske det var för att greppet hade mjukat och sedan släppte henne. En fnysning lämnade hennes näsa och hon började genast att borsta av sina kläder – som om det ens skulle hjälpa all den smuts som var inbiten i kläderna.

“Vad vet jag!” utbrast hon, lite irriterad på frågan. För hon ville inte ge ut någon information. Kanske fanns det en viss sanning i orden, för hon hade inte stött på någon av rebellerna här. Inte än. Eller ingen som hade gett sig till känna för henne ännu åtminstone. Precis så som hon hade önskat. Kanske skulle Djan känna att hon inte ens hade kraft att stå emot hans magiska trick.

Blicken smalnade något vid hans simpla kommentar. Intressant? Det var knappast något ord som hon hade valt. Snarare tomhet och saknad. För det var inte svårt att förstå vad han hade gjort – men hon hoppades innerligt att inte allt för mycket information blev sedd.

“Du stinker, kanske du skulle hoppa in i vattnet igen?” retades hon, kanske som ett försök att gå tillbaka till den tiden när allting hade varit så lätt mellan dem två. Fast orden som han sa fyllde henne med en oväntad värme och en röd färg på kinderna spred sig, även om hon var snabb att täcka dem i den gula sjalen.

“Och jag… dig.” viskade hon, knappt som hon ville erkänna det för honom elelr sig själv för den delen.

Ögonblicket när han skvätte vattnet mot henne och det lilla skrattet fyllde henne med en läntan till de äldre dagarna. Till det som kunde varit – om hon inte hade skadat honom. Om det inte vore för att hon varit dåraktig. Hon såg ner mot vattnet som han skvätt upp som precis nått hennes stortå – om knappt det.

“Det här är inte Thel Shaen.” påpekade Sera, lite envist kanske och fnös irriterat och såg på honom med en blick som speglade en rädsla och ensamhet inom henne. Speciellt när hon inte ens hade de krafterna hon en gång haft.

“Jag antar att det är omvänt nu.” sa hon och syftade på att han aldrig riktigt sätt sig som en magiker innan – eller ja, hans krafter hade inte varit som henne. Men nu hade hon inte ens den lilla gnuttan som han hade haft.

“Eller ens det…” viskade hon.

Medlidandet i hans ögon… Hon var inte helt säker på om hon ville ha det. För trots allt var en stor del av det hans fel. Och vad visste han om den saknaden hur som helst? Hon blev lite distraherad över hans ord om ombyte av kläder och enbart tanken på hans nakna kropp fick hennes kinder att hetta till. Lite drömmandes verkade hon vara, för att sedan vakna upp i det när han anklagade henne.

“Med vilka pengar då?” frågade hon med ett höjt ögonbryn och gestikulerade över sina smutsiga och på många ställen trasiga kläder. “Förstås kanske jag kan värma dig på annat sätt…” hummade hon vidare, lite drömmandes igen, men insåg vad hon sagt och rodnade lite. För att bestämt korsa sina armar.

“Vi har inte setts alls.” sa hon och vände sig om, lite motvilligt.

Orden fick henne att rodna ännu mer och kinderna hade fått en hel del fräknar av den ständiga solen. Hon harklade sig bara och försökte att obrytt att ta upp hinkarna med vattnet och vända sig om. För att fortsätta att röra sig inåt mot oasen. Det var inte mycket som de kom fram till ett vindskydd som hade en del trasiga fällar utspridda i sanden, en sprakande brasa. Bland fällarna låg en spinkig hund som lyfte på huvudet och gnydde till något när Sera kom dit och en häst frustande i bakgrunden.

“Så ja vänner, här får ni lite vatten åtminstone…” sa hon och satte ner en hink vatten vid hingsten – som inte var lika vackert som hennes egna sto en gång varit. Fast förstås var det sällskap och ett sätt att färdas. Den andra hinken ställde hon vid hunden som hon krafsade bakom örat innan hon kröp in bland fällarna och filtarna.

“Det… det är inte mycket” sa hon, lite skamset.