- This topic has 91 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 10 månader sedan by
.
-
Djan följde med henne från källan, kamelerna på släptåg. Så diskret han kunde synade han människorna de passerade. Nomader, handelsmän. Det vanliga. Som på beställning mötte han blicken av en äldre kvinna. Hennes ögon var dimmiga, troligtvis blind, men ändå verkade hon kunna följa honom med blicken och läsa hennes läppar då hon mimade samma ord som många andra här ute i öknen. Djinni.
Väl framme vid Seras lilla läger lät han kamelerna lägga sig och synade kort hela arrangemanget.
“För någon uppvuxen i ett palats kanske…” han gav henne en kort blick innan han vände sig om igen för att lossa en av sadelväskorna som han tog med sig till elden. Djan satte sig ned och tog av sig sjal och turban innan han fortsatte knyta upp snörningen till sin skjorta. Hunden verkade bli nervös av hans närvaro, vilket intelligenta djur ofta blev. -
“Du kan inte påstå att det här är bekvämt…!” utbrast hon, fortfarande lite fin i kanten. Trots att hon inte sovit i en säng på, allt för många dagar. Hon kastade en kort blick mot hunden och hästen som verkade oroliga i Djans närvaro. Något hon själv förstås var – men det fanns så många andra känslor balndade där.
Hon hade egentligen tänkt säga något mer men blev distraherad av hur han så enkelt och obrydd började knäppa upp skjortan och hon bet sig lite omedvetet i underläppen. För att komma på sig själv och se sig omkring lite genant.
“Varöfr är du här, Djan?”
-
Djan stannade upp i rörelsen att dra skjortan över huvudet och skrattade. Han gav henne en skeptisk blick.
“Du är omöjlig” han fortsatte att mumla någonting ohörbart och skakade på huvudet innan han drog av sig den blöta skjortan. Kvällsluften hade snabbt blivit kallare, men bara att komma ur den blöta textilen gjorde det hela lite bättre. Han började att gräva runt i väskan, utan tanke på hur högerarmen var blottad. Strax under armbågen började röda ärr och precis där handsken lutade kunde en kant av förgylld metall synas.Vid hennes fråga stannade han upp och höjde blicken ut i mörkret.
“Jag… behöver hitta något.” han gnisslade tänder och la tillslut till “Någon.” -
“Omöjlig, jag?” frågade hon med ett bubblande skratt, som om hon inte alls kunde förstå vad han menade och såg på hur han bytte skjorta. Hon hade förstås lust att värma honom istället. Ävenom dethade låtit som ett skämt var egentligen mer sanning i det än något annat.
Hon rynkade på ögonbrynen när hon fick se den skimrande metallen och de stora ärren. Lite farscinerat och samtidigt orolig sträcket hon fram sin hand för att röra vid metallen.
“Vad… hände egentligen?” viskade hon och rynkade på ögonbrynen åt hennes första frga
“Vdd är det för person?”
-
Djan hade dragit upp en enklare bisht ur packningen då Sera närmade sig. Instinktivt drog han undan högerarmen, någonstans hade han hoppats att hon inte skulle behöva se det. Kanske trodde han att hon skulle känna någon form av skuld över det. Men så skrattade han till lite och lutade sig in mot henne och höll fram handen. Ett nästintill retfullt leende prydde hans läppar.
“Visste du att hyenor har ett otroligt kraftfullt bett? De kan krossa även de mest kraftfulla ben” viskade han i hennes öra innan han rätade upp sig där han satt. Han la sin bisht på fällen bredvid sig och lutade sig fram för att dra av sig skorna. Hennes andra fråga ignorerade han, eller så hade han inte hört.
-
Först hade hon rynkat ihop sina ögonbryn när han så hastigt dragit sig undan hennes beröring. Fast när han sedan tillät henne rörde hon den kalla metallen lite oroligt och gav till en grimars när han viskade i hennes öra.
“Vad…?! Varför skulle du stoppa in en hand i en hyenas gap!” utbrast hon, kanske lite förvånat, som om hon inte riktig hade förväntat sig det. Kanske lite lättat med för hon hade trott att det var hennes fel. Hon märkte att han inte svarat på hennes fråga och strök lite försiktigt sina fingrar ifrån den kalla metallen upp mot hans arm.
“Djan, vem är det du söker?” frågade hon, lite högre kanske.
-
Djan skrattade åt hennes reaktion och ryckte lätt på axlarna.
“Ibland blir det för mycket vin,” han höll sig till sanningar som hade kunnat låta som ett svar. Han rös till när hennes fingrar lämnade metallen och nu strök honom över armen, inte riktigt beredd på beröringen.När hon upprepade sin fråga stannade han upp i sina rörelser, båda skorna nu upp och ner i sanden utanför fällarna. Hans blick vändes från henne och ut i mörkret med en suck, ögonen frånvarande.
“Någon med svar,” svarade han lågt och gnisslade tänderna. Han funderade på om och hur han skulle kunna berätta det för Sera. Eller för någon. Efter en kort stunds tystnad la han huvudet lite på sned.
“Det är någonting här ute. I öknen,” Djan gjorde en kort gest mot allt annats riktning. “Någonting som jag… känner samhörighet med. Det går som inte att förklara men…Ja”Med de orden rynkade han på näsan och lutade sig tillbaka, nästan liggande om han inte stött upp sig själv med armbågarna. Han kunde inte förklara det med ord, men i öknen fanns en annan närvaro för honom, som låg likt en slöja över hon som annars hemsökte hans tankar och sinne. Men han visste inte om han avskydde det eller gillade det. Så han lät det förbli osagt.
“Men du har då sannerligen tagit en farlig väg västerut” hans blick gick tillbaka till henne igen samtidigt som han började snöra upp byxorna som även dem skulle av. “Fast den risken kanske överväger risken att bli funnen…?”
-
De klarblåa ögonen följde Djan och hans rörelser, samtidigt som hon lyssnade på hans ord och tystnaden som omfamnade dem efteråt. En liten tankfull rynka dök upp på hennes panna medan hon funderade på det han sa och de osagda som fanns där mellan raderna. Hon fuktade sina läppar med sin tungspets för att humma lite.
“Någon eller något…” hummade hon, som om hon försökte att finna svar i sitt egna huvud. Fast för att vara ärlig så hade de flesta svaren och det hon läst i Caras Idhrenin redan försvunnit ur hennes huvud. För hon hade trots allt aldrig varit intresserad av det i första hand – utan sett det mer som ett fängelse.
Hon hann aldrig riktigt fortsätta att fråga honom, innan han redan riktade sin uppmärksamhet mot henne. Fast hon verkade lite distraherad när han började snöra av sig sina byxor och en liten rodnad fanns på kinderna igen. Lite trött lade hon sig ner bland fällarna och lät blicken vandra mot det enkla taket. Även om den då och då, inte kund rå för att dra mot Djans halvnakna kropp.
“Alla vägar är farliga för mig, Djan.” påpekade hon med en tung suck. Kanske hon först insåg nu hur enkelt hon hade haft det innan – med både pengar och magi.
“Och mörkret har en tendens att finnas över allt, även på de ljusaste platserna.” fortsatte hon och drog ner sin sjal för att visa det korta svarta håret.
-
Lätt nickade han åt hennes ord om att alla vägar var farliga för henne. För det var väl trots allt sant. Hans blick var på det han höll på med men då han hörde hur hon la sig ned såg han kort mot henne innan han obrytt drog av sig byxorna. Bishtens följsamt tyg var torrt och kändes behagligt mot huden då han tog på sig det lösa, rockliknande plagget. Kylan i ökenluften var inte alls lika påtaglig längre och han la sig ned på sidan bredvid Sera, huvudet i ena handen för att kunna se ned på henne då hon drog av sig slöjan.
“Allt ljus kastar skuggor,” sa han mjukt, kanske i hopp om att det skulle vara någon sorts tröst. Hans blick studerade hennes kortklippta hår för ett ögonblick “Det klär dig” han menade sina ord och sträckte ut handen för att stryka tummen över hennes huvud. Blicken följde hans egna rörelse men mötte snart hennes då han lät handen kupa hennes haka. Med ett växande leende såg han från hennes ögon, ner till hennes läppar och tillbaka.
“Så…” han bet sig lätt i underläppen i ett försök att hålla tillbaka sitt leende “Här är vi.. Mitt i ingenstans…” -
Hennes korta hår hade inte riktigt varit något i hennes egna smak, för att vara ärlig kände hon sig obekväm med det. Däremot lös de klarblåa ögonen upp när han sa det och hon drog lite mer på smilbanden över orden. De lät ärliga, fast ändå kunde hon inte låta bli att bita lite osäkert i sin underläpp.
“Är du säker?” frågade hon, nästan med en oro i sin röst och drog sedan en hand genom sitt kortklipta hår. Rodnade lite mer när hon kände hans tumme stryka över hennes panna och lite försiktigt flätade hon samman deras händer. Någonstans djupt inom henne kunde hon höra hur något skrek inom henne att det här var fel. Fast hon verkade skjuta undan den tanken när hon mötte hans blick och tycktes falla för de vackra ögonen.
“Du är inte en synvilla då…?” hummade hon retsamt, kanske mest för sig själv för trots allt kändes det lite för otroligt. Speciellt med tanke på sättet som de skiljdes åt. Lite nervöst fnittrade hon till, innan hon sträckte fram sitt huvud för att försiktigt och prövande pressa sina läppar mot hans. Fortfarande nära hans läppar viskade hon retsamt “Eller en dröm?”
-
När hennes läppar rörde vid hans började hjärtat slå allt hårdare och han besvarade hennes prövande kyss. Mjukt tryckte han till hennes hand då han flyttade sig än närmare henne där de låg på fällarna. Ett lågt, kluckande skratt lämnade honom och han log mot henne med halvslutna ögon vid hennes ord om det hela var en dröm.
“Spelar det någon roll?” hans läppar snuddade vid hennes vid viskningen. Han visste att för honom spelade det ingen roll om det var dröm eller verklighet. Men sen hade han inte heller samma moraliska dilemma. Med det sagt lät han deras läppar mötas igen i en djup kyss, full av längtan efter närheten till en annan människa efter veckor av resande.
-
Hjärtat slog så hårt i hennes bröstkorg. Hon besvarade den djupa kyssen hummlika djupt för att sedan dra sig undan något för att hämta ett andetag. Något slogs inom henne – trots allt var det fel. De många gånger som de hade försökt och de gånger som han valt mörkret. “Det spelar väl roll… Om jag är galen eller inte” hummade hon, lite retsamt men hjärtat fortfarande hårt bultande och röda kinder över hans närhet.
Håret på hennes armar stod rakt upp när en rysning hade gått igenom henne när han viskat och kyssarna som han besvarade med ett sådant begär. Ett litet skratt lämnade hennes läppar för att sedan lite – kanske nervöst dra handen genom sitt hår och lade den på nacken och lutade sig fram för att viska mot hans läppar lite hoppfullt.
“Är du… tillbaka i mitt liv Djan?”
-
Djan studerade hennes ansikte med halvslutna ögon, han hörde den där hoppfullheten i hennes röst men föraktade hennes fråga. Hon visste ju redan svaret, vad som var och vad som varit. Han smekte tummen över hennes kind och över hennes haka som han sedan höll lätt mellan tummen och pekfingret.
“Om det är det som du vill…” hans röst var en knapp viskning. Andhämtningen var grundare, hjärtat slog snabbare i bröstet och blodet brann som eld i hans vener. Vad hon än ville höra skulle han sjunga till henne, för det enda han kunde tänka på var att han ville ha henne.
-
Ögonen lyste upp något vid hans svar, som om hon inte hade förväntat sig det svaret. Lite entusiastiskt lutade hon sig fram för att ge honom en ivrig kyss samtidigt som hon lät sina fingrar sjunka in i hans svarta hår. Hennes tunga andetag var mot hans läppar och lite försiktigt – tryckte hon sin egna kropp mot hans. Kanske var hon rädd för att han skulle försvinna – likt en dröm. För hon hade trots allt varit ensam en stund nu och hon trasslade in sina bara fötter med hans.
“Ja… jag vill att du är min, på samma sätt som… jag vill vara din” viskade hon, lite rädd för orden hon yttrade själv. För det var väl dåraktigt att ha sådana tankar efter allt som skett.
-
När hon kom än närmare och tryckte sig mot honom fick han dra hastigt efter andan innan han besvarade hennes kyss. Närheten fick honom bara att vilja vara ännu närmare så han la armen runt hennes midja för att trycka henne mot sig själv. Kanske skulle hon nu sluta oroa sig för morgondagen. Hennes ord fick det att knyta sig i magen på honom, både av hur han önskade att det var så men också av skuld över att det aldrig kunde bli så.
Ett litet leende var på hans läppar och han nickade åt hennes ord innan han kysste henne.
“Då är det så det kommer vara” viskade han lågt, sina läppar precis över hennes. För här mitt i ingenstans kunde det vara så, i alla fall för stunden. -
Lite ivrigare strök hon sina händer över hans hår, så det blev lite mer rufsigt för att sedan låta dem milt stryka hans rygg. Händerna darrade lite, hon hade varit ensam så länge… Och längtat efter en närhet som denna. Orden fyllde henne med en slags glädje och för tillfället sköt hon undan all oro.
Igen besvarade hon kyssen, lite djupare och pressade sig på nytt mot honom. För att se ner mot hennes klänning, vars snörning på framsidan verkat gått upp och hon satte sig lite ifrån Djan för att ta tag i snöret så att klänningen blev lite lösare och avslöjade mer av hennes hud.
“Oj…då” sa hon och drog ännu lite till i snöret, så att klänningen blev lös nog för att falla av från hennes axlar. Lite oskyldigt nästan satt hon där på knäna med båda händerna på knäna så att brösten pressades ihop något.
-
Segerviss över att ha klarat sig på minerad mark tryckte han henne mot sig när hennes beröring blev allt ivrigare och hans kyssar allt intensivare. Så han gav ifrån sig ett llite missbelåtet ljud från långt bak i strupen då hon drog sig undan. Först passerade otaliga tankar om vad hon nu skulle säga och han sjönk ned mot fällarna med ena handen kramade hennes lår där hon satt.
Men den korta besvikelsen övergick snabbt till belåtenhet och ett leende sprack upp på hans läppar för att övergå i ett lågt och lustfyllt skratt. Han tog sig upp på knä framför henne och med båda händerna kring hennes nacke kysste han henne med mer iver än tidigare. Han hade inga tankar kvar, allt var bara ett begär när han lät fingrarna smeka ned över hennes hals och bröst.
-
Med tunga andetag låg hon på rygg bland fällarna och hon kunde inte riktigt skratta glatt åt den uforiska känslan som kändes ut i fingertopparna. Milt och nästan lite trött, kysste hon Djan igen för att sluta ögonen och stryka en hand över hans hår. Det fanns ett belåtet leende på läpparna där.
“Så du smutsat ner…” hummade hon lite roat och kände hur låren klibbade ihop sig något för att öppna ena ögat och granska Djan och knuffa undan honom – ner på sidan av henne istället.
-
Trots att nattluften blivit allt kallare frös han knappast där han låg över Sera och hämtade andan med läpparna snuddade vid hennes kind. Ett litet skratt lämnade honom och han fick harkla sig då han som långsamt kom till sans igen. Med ögonen halvslutna rätade han upp sig på armbågarna för att kunna se på hennes ansikte och besvara kyssen. Då hon slöt sina ögon lät han sänkte han huvudet ytterligare för att kyssa hennes hals.
Hennes ord fick honom bara att skratta, ett varmt skratt. Likt det skratt han en gång i tiden alltid haft nära till hands. Med en belåten suck sjönk han ned bredvid henne och rättade till armen under huvudet, blicken studerade hennes profil i halvdunklet från den glödande elden utanför. Han ville säga någonting, men fann inte vad. Så det han sedan sa var han inte ens beredd på själv.
“Följ med mig till Larh Tahnra.” hans egna förvåning syntes inte, men ansiktet blev något allvarligare vid uppmaningen. -
Skrattet kändes varmt och det fick henne att le större och kyssen vid hennes hals fick henne att rysa till och försöka komma ifrån honom när det kittlades. Förvånad blev hon dock av hans förfrågning och hon var inte helt säker på vad hon skulle svara på det för att rynka lätt på ögonbrynen över dilemmat.
“Vill… du det?” frågade hon, lite tveksamt. Som om hon inte var säker på det. Hon skulle förstås behöva meddela rebellerna om hennes ändring i planerna men just nu kändes det så långt bort. Hon suckade nöjt igen och kurade ihop sig vid Djans sida.
“Jag kan inte… skydda dig med min magi om något händer…” fortsatte hon sedan, fast kanske hon snarare menade sig själv. Tänk om det hela var en fälla?
You must be logged in to reply to this topic.