Post has published by FruVider
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 92 total)
  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

     

    Solen som sjunkit ned mot horisonten i väst satte himlen i en brand av rött och orange som längst i öster gick över till lila och slutligen mörkt blå. Över sanddynerna som glödde av samma ljus rörde sig två kameler i sin taktfasta, gungande gång. En av dem bar en ryttare som satt med benen i kors ovanpå dess rygg. Det var ett enkelt utrustat ekipage, kanske en ensam handelsresande. Utrustning som kläder bleka av ökensolen och fulla av sand och damm. Ryttarens ansikte av täckt av en sjal, endast ett par ljusa, svartmålade ögon syntes. En vanlig mundering när man ville skydda sig mot det obarmhärtiga vädret i Harmas. Men denna ryttare hade andra anledningar att hålla sin identitet hemlig.

    Det hade gått en månad sedan han lämnat Thel Shaens palats och vintern hade gått över till vår, av den allt varmare solen att döma. Han hade rest från oas till oas, endast i sällskap med andra vid de dyrbara vattenhålen. Att resa ensam i öknen var förenat med livsfara, men det gav honom tid att begrunda sitt mål. Om han någonsin skulle finna det. Det var trots allt som att leta efter ett sandkorn i en öken. Här ute i det vidsträckta landskapet fick hans sinne ro och tystnad. Den närvaro han sedan år tillbaka vant sig vid verkade avlägsen här, långt borta från civilisationen. Något som föreföll honom både skönt och beklämmande. För han åtrådde hennes närvaro lika mycket som han föraktade den. Men han visste också att han aldrig var ensamt. Aldrig riktigt.

    Vid horisonten syntes vindpinade klippor tillsammans med mörka silhuetter av palmer mot den ljusa himlen. Nästa oas. Han skulle inte vara där förrän efter mörkrets inbrott. Lika väl det, för då skulle även färre ögon uppmärksamma hans ankomst. Det var alltid samma sak vid varje oas. Allt som oftast samlades handelskaravaner eller nomader vid vattenhålen. För det mesta lät dem honom vara, ingen kände ändå igen drottningens rådgivare då han bar dessa enkla kläder. Men ibland hade de med sig shamaner eller spåkvinnor som skydde honom likt pesten och fräste efter honom. Djinni var det vanligaste han fått höra, ofta följt av en gest för att avvärja ondska.

    Solen hade sedan länge försvunnit bakom horisonten när kamelerna och dess ryttare tog sig in mellan palmerna av oasen. Under deras breda blad brann lägereldar här och var, mumlande röster samn en och annan ton fyllde luften. Det var en del, men inte fasligt många, som slagit läger här. Kamelerna verkade veta exakt vart de skulle gå för att komma fram till det lilla vattendraget som murats in, där grundvattnet kommit upp till ytan. Det som gav denna oas liv mitt i torkans landskap. De stora djuren gjorde ifrån sig belåtna läten innan de girigt började dricka i djupa klunkar. Men även Djan var glad över att ha nått fram hit. Det hade varit flera dagar sedan de senast hittat vatten och vattenskinnen var i princip tomma.

    Han gled av kamelens rygg och drog undan slöjan från ansiktet då han gick fram till vattenhålets murade kant för att slå sig ner. Först efter att ha släckt sin törst höjde han blicken för att se sig omkring mer noga. Ett par kvinnor fyllde hinkar med vatten för att ta tillbaka till sina nattliga läger, som de flesta hade så nära vattnet som möjligt. Ingen i hans direkta närhet verkade ens ta notis av hans existens. Lika väl det. Han satt kvar på kanten och kupade händerna i vattnet för att skölja bort Harmas sand ur ansiktet. Här kanske han skulle gå helt obemärkt förbi.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Värmen hade äntligen ha börjat att lägga sig och kylan samt mörkret att omfamna dem. Sera barfota i sanden, där hon sjönk ner lite i sina steg. Den kalla sanden svalkade hennes fötter och kändes skön, inte för att det var någon större skillnad mellan att vara barfota eller att ha de söndriga stövlarna som hon hade fått av den forna generalen.

    Fast kläder och skönhet kändes mindre viktigt nu när hon levt i flykt i… Faktum var att den forna prinsessan inte var säker på hur länge sedan det var. Åtminstone månader, kanske det till och med snart passerat ett år? I hennes händer höll hon två hinkar, i misstag lyckades hon slå till den okända och nästan osynliga mannen vid vattenkällan. Genast satte hon sig på huk för att lägga en ursäktande hand på hans axel och bjöd på ett varmt leende.

    “Åh, förlåt mig!” sa hon och drog hastigt upp den gula sjalen igen kring sitt huvud för att dölja det svarta korta håret där under. Så olikt det som hon själv hade var van med. Något hon inte riktigt hade blivit bekväm med, på samma sätt som hon kände sig tom utan sin magi. Det var som en svag utstrålning av hennes aura, snarare än den starka som var vanligt.

    Sera stod förstås lite ut med sin dialekt som var lite för fin, sin längd och stolta hållning. Hastigt böjde hon något ursäktande på huvudet för att vända sin uppmärksamhet åt vattnet för att börja fylla upp de två hinkarna. Ett litet hummande lämnade hennes läppar medan hon arbetade, en melodi från hennes egna barndom.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Det kalla vattnet sved i de sår som prydde hans vänstra hand efter att ha utsatts för sol och vind under ritten. Djan lutade sig framåt där han satt på den låga muren och drog upp ena benet under sig. Han var ouppmärksam på ljuden och rörelserna kring sig då hans blick gick från vänsterhanden till den högra som var gömd i en handske. Men han visste vad som dolde sig där under.

    Förstrött drog han lite i lädret till handsken för att rätta till den och det var då en av kvinnorna stötte in i honom med en av sina hinkar. Inte ens hann han blinka innan han tappade balansen framåt där han satt. I ett försök att rädda sig sträcka han ut händerna framför sig men  till ingen nytta. Ner i det kalla vattnet föll han framstupa, med en lätt metallisk klang då han träffade stenarna i botten av den grunda källan.

    Vattnet kändes iskallt i jämförelse med den svala ökenluften. De räckte honom knappt till fotknölarna men han hade hamnat på alla fyra och lyckats blöta ner nästan hela sig själv. En ilska tog fyr inom honom då han gjorde en ansats att både resa sig och vända sig runt mot den eländiga kvinna som satt honom i denna situation.

    Om det var ett plötsligt fragment av ett minne eller en vålnad som stod på rätt sida om källan kunde han inte avgöra på den bråkdels sekund, men chocken över att tro sig se Sera fick honom att sätta sig ned i vattnet. Trots ansiktet strimmigt av damm och vatten, en månads skäggväxt och turbanen som skylde hans grånande tinningar var det dock omöjligt att gå miste om förvirringen i hans ljusa ögon. Han smalnade av ögonen, blicken fäst vid kvinnan när han försökte under dessa få sekunder avgöra om han sett en synvilla eller om det verkligen var Sera.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Att mannen skulle tappa sin balans och ramla i vattnet var inte något som Sera hade förväntat sig och i sin förvåning gav hon till sig ett litet pip. Hon lade hastigt en hand för munnen, som försökte att hindra det roande skrattet som fanns där under. För den okände mannen såg nästan ut som en blöt katt, precis lika nöjd åtminstone.

    Lite tvekande, men som en genuin och trevlig gest sträckte hon ut handen mot honom. För hon kände inte igen den skäggiga mannen i turban och drog bort sin hand från sitt ansikte för att ge honom ännu ett ursäktande leende.

    “Du ser ut som du sett ett spöke!” sa hon och skrattade ännu ett klingande skratt, lite klumpigt uttryckt som Sera allt för ofta hade som karaktärsdrag.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Djan blinkade till där han satt i vattnet. Kvinnan rörde sig som Sera, skrattade som Sera. Pratade som Sera. Utan att släppa hennes ansikte med blicken tog han hennes utsträckta hand med sin vänstra och lät henne hjälpa honom upp.
    “Jag tror jag gjorde det…” hans röst var hes efter att inte används på många dagar. Så fort han var uppe på fötter tog han ännu ett steg närmare, henne, precis till kanten av muren och tog tag om hennes haka för att vrida hennes ansikte upp mot hans.

    Av den ilska, sorg, åtrå och chock som stormade upp inom honom syntes endast tvivel och förvirring i hans ansikte. Ett kort, skeptiskt skratt lämnade honom i en fnysning.
    “Varför… vad gör du här?” var tillslut det enda han kunde säga.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    När hon erbjöd mannen sin hand och hjälp, hade hon inte tänkt att han skulle ta det som en inbjudan att komma så nära henne och lite obekväm lade hon sina händer på hans arm och skulle precis vrida bort den när det var som om hon frös till i sina rörelser. Den där rösten… Hjärtat slog några extra slag av ilska, åtrå och saknad. Förstås var det en dåraktig tanke. Varför skulle Djan vara där?

    Lite mer bestämt knuffade hon undan Djan och rättade till sin gula sjal och den smutsiga vita klänning som hon bar. Lite som för att distrahera sig själv.

    “Du misstar dig själv…” sa hon, fast det fanns en tvekan där i hennes röst.

     

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Djan tappade sitt grepp om hennes haka då hon knuffade undan honom och fick ta ett halv steg bakåt för att inte tappa balansen på de hala stenarna. Hans blick lämnade aldrig hennes ansikte och han bet sig i underläppen. Ett lågt och bittert skratt lämnade honom trots det. Som varnad av en inre röst såg han sig kort omkring då han klev över en låga muren och ut ur vattnet. Fortfarande med det låga skrockandet lät han blicken kort svepa över de närmaste människorna. Fanns det fler rebeller här?

    Ingen fångade hans uppmärksamhet under de få sekunder han såg sig om och blicken fästes direkt vid Sera igen.
    “Misstar mig?” orden avslutades med en fnysning som hade varit hånfull om det inte var för den plågade rynkan mellan hans ögonbryn. “Misstar mig?” Upprepade han och tog tag om hennes haka igen, denna gång med högerhanden. Bryskt drog han henne till sig. Blicken sökte i hennes efter svar på frågan igen och han fuktade läpparna.
    “Vad gör du här?”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Blicken, som fortfarande var lika klarblå som innan, var mer allvarig.  Det bubblade en ilska där inom henne när hon insåg att det faktiskt var den mannen som hon hade haft på tankarna. Greppet som han hade med sin högra hand gjorde ont och hon hade tänkt att dra bort den men hon kände hur det snarare var metall där under handsken. Eller något annat hårt, trä? Någonstans i bakhuvudet hade hon hört ryktena om sin mor, eller ja, kvinnan som en gång varit hennes mor. Ryktet om att hon hade huggt av sin rådgivares hand.

    Någonstans inom sig hade hon önskat att det var han som låtit Ismat gå… Kanske det var? Hon fuktade sina något nariga läppar och skakade på huvudet i förnekelse.

    “Angår inte dig! Släpp mig!” väste hon ilsket och kunde inte riktigt förmå sig att göra något annat än att slå mot hans bröstkorg och arm. Även om hon hade kunnat ta sig loss med sina stridskonster var det som om hon inte riktigt ville det.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Djans grepp hårdnade om hennes haka för varje slag.
    “Sch, sch, sch” hyssjade han henne och tog tag om hennes ena arm med sin fria hand. “Lugna dig.” han drog henne än närmare sig.
    “Du vet hur det här går till,” hans röst var låg men likgiltig “Antingen berättar du eller så tar jag reda på det” för ett ögonblick syntes ett snett och illmarigt leende på hans läppar men det falnade snabbt. På något sätt kändes det hela så overkligt att han inte kunde greppa de känslor som snabbt avlöste varandra. Som att han fortfarande inte trodde på det som han såg framför sig.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “Om du inte släpper mig skriker jag” väste Sera tillbaka och kände hur fingrarna pressades in i hennes haka och gjorde ont. Hon tyckte inte heller om hans kalla och likgiltiga ton som han hade. Speciellt inte det där leendet som kändes så.. falskt på någotvis. Som ett skal av den Djan hon en gång känt.

    Hennes ögon var fortfarande hårda, som om hon inte riktigt ville ge in för hans ord och hon fnös till för att försöka ta sig loss igen men hans grepp var alldelles för hårt.

    “Vad ska jag annat göra? Jag försöker hålla mig vid liv.” väste hon, det var inte hela sanningen men inte var det heller en lögn.

     

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Djan lade huvudet på sned och smalnade av blicken.
    “Tsk, tsk… Skrika? Tänk på alla människor här,” han nickade lätt en generell riktning “…och hur dina skrik skulle kunna drabba dem. Hm?” han höjde ögonbrynen menande. Men ändock mjuknade greppet om hennes haka och arm då han betraktade hennes ansikte, sökandes efter sanningen i hennes ord.

    Kanske trodde han henne, men troligtvis inte. Minen var sammanbiten och han gnisslade tänder då han tillslut släppte henne utan att backa undan.
    “Hur många av rebellerna är här?” hans röst hade mjuknat en aning men det var bara ett spel för galleriet, för svaren sökte han redan efter i hennes sinne.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Att hans ansikte mjuknade något – gav Sera en bättre känsla, eller kanske det var för att greppet hade mjukat och sedan släppte henne. En fnysning lämnade hennes näsa och hon började genast att borsta av sina kläder – som om det ens skulle hjälpa all den smuts som var inbiten i kläderna.

    “Vad vet jag!” utbrast hon, lite irriterad på frågan. För hon ville inte ge ut någon information. Kanske fanns det en viss sanning i orden, för hon hade inte stött på någon av rebellerna här. Inte än. Eller ingen som hade gett sig till känna för henne ännu åtminstone. Precis så som hon hade önskat. Kanske skulle Djan känna att hon inte ens hade kraft att stå emot hans magiska trick.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Djans blick blev fjärran för ett kort ögonblick. När han återigen verkade vara tillbaka i nuet spred sig ett litet leende på hans läppar.
    “Intressant” det var knappas hennes ord som han tyckte var intressanta. Det hela förklarade att han inte känt av hennes annars så starka och nästan påträngande närvaro. Det förklarade också varför ingen spårare eller magiker i palatset funnit henne. Annars var hon ju hennes aura som en fyr i mörkret.

    När hotet om att kunna bli överfallen av ett gäng rebeller inte verkade finnas så tog han ett steg bakåt och sänkte axlarna med ett djupt andetag. Den kalla luften gjorde sig påmind där han stod i sina blöta kläder och plötsligt kände han sig alldeles matt. Djan satte sig lite trevande ner på muren, vänd mot Sera som han inte kunde släppa med blicken. Fundersamt gnisslade han tänder, tom på ord.
    “Jag är glad att du lever” sa han tillslut, rösten låg och fortfarande hes.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Blicken smalnade något vid hans simpla kommentar. Intressant? Det var knappast något ord som hon hade valt. Snarare tomhet och saknad. För det var inte svårt att förstå vad han hade gjort – men hon hoppades innerligt att inte allt för mycket information blev sedd.

    “Du stinker, kanske du skulle hoppa in i vattnet igen?” retades hon, kanske som ett försök att gå tillbaka till den tiden när allting hade varit så lätt mellan dem två. Fast orden som han sa fyllde henne med en oväntad värme och en röd färg på kinderna spred sig, även om hon var snabb att täcka dem i den gula sjalen.

    “Och jag… dig.” viskade hon, knappt som hon ville erkänna det för honom elelr sig själv för den delen.

     

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Han fnös till i ett halvdant skratt åt hennes ord och drog handen över vattenytan i ett försökt att skvätta vatten på henne, men det kom knappast så långt. Men för ett ögonblick fanns en road glimt i hans ögon. Men den lilla glimten slocknade snabbt och ersattes av en outgrundlig blick och han såg bort från henne och till kamelerna istället. Eller ett försök att låtsas titta på något annat.

    “Du vet att du aldrig får sätta din fot i Thel Shaen igen.  Du borde inte ens vara här,” han drog ett djupt andetag och vände blicken tillbaka till Sera. “Du borde ta dig västerut. Göm dig. Överlev. Få ett riktigt liv.” Eller hitta en armé och störta din mor. Det sista förblev osagt, men orden hängde i luften.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ögonblicket när han skvätte vattnet mot henne och det lilla skrattet fyllde henne med en läntan till de äldre dagarna. Till det som kunde varit – om hon inte hade skadat honom. Om det inte vore för att hon varit dåraktig. Hon såg ner mot vattnet som han skvätt upp som precis nått hennes stortå – om knappt det.

    “Det här är inte Thel Shaen.” påpekade Sera, lite envist kanske och fnös irriterat och såg på honom med en blick som speglade en rädsla och ensamhet inom henne. Speciellt när hon inte ens hade de krafterna hon en gång haft.

    “Jag antar att det är omvänt nu.” sa hon och syftade på att han aldrig riktigt sätt sig som en magiker innan – eller ja, hans krafter hade inte varit som henne. Men nu hade hon inte ens den lilla gnuttan som han hade haft.

    “Eller ens det…” viskade hon.

     

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    “Men det är Iselem” fyllde han i med en suck. Långt inom honom visste han att deras mål skulle krocka, men han tryckte undan det mörkret, för ännu kunde det vara långt borta. Hans blick hade sjunkit en aning men han såg upp på henne igen vid hennes sista ord. Han förtsod vad hon menade, han kände det. Medlidandet stack till i bröstet på honom och han tog sig mödosamt upp på fötter. En låg svordom lämnade honom över de blöta kläderna som började bli tunga och väldigt kalla.

    “Jag… “ han såg från sina fötter och upp på Sera “Behöver komma ur de här… och du, ska bjuda mig på mat. För det här är ditt fel” Djan sträckte sig efter remmarna till sina kameler. Djuren hade börjat bli rastlösa.
    “Och det här är inte Thel Shaen. Vi träffades aldrig här” han kastade en menande blick över axeln.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Medlidandet i hans ögon… Hon var inte helt säker på om hon ville ha det. För trots allt var en stor del av det hans fel. Och vad visste han om den saknaden hur som helst? Hon blev lite distraherad över hans ord om ombyte av kläder och enbart tanken på hans nakna kropp fick hennes kinder att hetta till. Lite drömmandes verkade hon vara, för att sedan vakna upp i det när han anklagade henne.

    “Med vilka pengar då?” frågade hon med ett höjt ögonbryn och gestikulerade över sina smutsiga och på många ställen trasiga kläder. “Förstås kanske jag kan värma dig på annat sätt…” hummade hon vidare, lite drömmandes igen, men insåg vad hon sagt och rodnade lite. För att bestämt korsa sina armar.

    “Vi har inte setts alls.” sa hon och vände sig om, lite motvilligt.

     

     

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Djan skrattade till och skakade på huvudet. Ränderna gick aldrig ur tigern och hon skulle nog alltid bete sig som den lilla prinsessa hon var. Han klappade den ena kamelen på bogen innan han vände sig tillbaka till henne med remmarna i hand.
    “Pengar? Jag ser ingen taverna här…” hans ord dog ut av  det hon sa härnäst. Det fick honom att höja ögonbrynen och försöka bita tillbaka ett leende.

    “Led vägen” sa han kort med en road underton. Någonstans hade hon ju tänkt att ta vattnet hon kommit för att hämta. Och Djan hade knappast några planer på att lämna henne ur sin uppsyn. Med sin fria hand rättade han till sjalen och fäste den så att endast hans ögon syntes. Man kunde inte vara nog försiktig från nyfikna ögon.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Orden fick henne att rodna ännu mer och kinderna hade fått en hel del fräknar av den ständiga solen. Hon harklade sig bara och försökte att obrytt att ta upp hinkarna med vattnet och vända sig om. För att fortsätta att röra sig inåt mot oasen. Det var inte mycket som de kom fram till ett vindskydd som hade en del trasiga fällar utspridda i sanden, en sprakande brasa. Bland fällarna låg en spinkig hund som lyfte på huvudet och gnydde till något när Sera kom dit och en häst frustande i bakgrunden.

    “Så ja vänner, här får ni lite vatten åtminstone…” sa hon och satte ner en hink vatten vid hingsten – som inte var lika vackert som hennes egna sto en gång varit. Fast förstås var det sällskap och ett sätt att färdas. Den andra hinken ställde hon vid hunden som hon krafsade bakom örat innan hon kröp in bland fällarna och filtarna.

    “Det… det är inte mycket” sa hon, lite skamset.

     

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 92 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.