- This topic has 91 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 10 månader sedan by
.
-
När hon tystnade sparkade han upp ytterligare sand över elden som nu bara var en pysande hög innan han långsamt gick fram mot kamelerna som såg sig omkring rastlöst. Han hörde hur Sera satt av hästen och gav henne bara en kort blick över axeln vid hennes nej. En fnysning lämnade honom då han såg ned på ringen i sin hand där han stannat intill kamelerna.
“Fäst dig inte för mycket vid det som varit,” rösten var låg och han menade nog mer än bara gårdagen. Den lilla rösten inom honom som sa att han skulle ge sig av med Sera var svag, nästan borta i det likgiltiga tomrum som fyllde honom med lugn.
-
Hans ord verkade inte riktigt få hennes envishet att minska och hon lade en mild hand på hans axel. För att se på honom med sina stora ögon, som var så blåa. Hon svalde något – kanske till och med lite rädd över vad han skulle kunna göra med henne. Speciellt utan sina krafter. Men hon hade sett framemot att resa med Djan. Det fanns fortfarande hopp där. Det där barnsliga hoppet, på snäppet till oskyldiga.
“Djan, det är ingen önskan. Det är en order. Vi reser tillsammans.” sa hon och korsade sina armar lika bestämt.
“Låt oss blicka framåt.”
-
Rösten inom honom tilltog då hon la handen på hans axel och han andades ut i något som kunde liknas vid en suck. För ett kort ögonblick slöt han ögonen och stoppade undan ringen i någon av rockens dolda fickor. Vid hennes ord om order fnös han och vände sig om mot henne.
“Och om jag lämnar dig att dö i öknen när din häst dött av törst?” hans ord var kalla men där fanns en uppgiven ton som sa att han inte orkade diskutera mer. Han hade alltid varit en kappvändare som drog sig från allt som verkade jobbigt, speciellt diskussioner.
-
Orden fick henne att svälja. För även om hon ville att det skulle vara ett skämt – var det något i hans röst som fick henne att misstänka att det inte var så. Fast i sin desperation att inte vilja vara ensam, sköt hon undan den tanken. Djupt in i en förnekelse. Inte skulle väl han? Hon skakade på huvudet. Klart inte.
“Då är det väl så jag dör, om inte ökenmaskarna äter mig innan. Eller palmparasiterna.” sa hon och ryckte på axlarna för att sedan skrocka till lite.
“Och av alla sätt att döda mig, skulle du verkligen välja ett sådant simpelt sätt?” frågade hon och sedan blinkade hon lite med sina stora ögon.
“Kom nu…”
-
Djan frustade till i ett halvt skratt, halv fnysning.
“Palmparasiter…?” ena ögonbrynet var höjt i en skeptisk båge. Han kunde inte hjälpa att himla med ögonen och mumla något ohörbart. Men han hade gett upp och fick inse att göra sig av med Sera fick bli framtida Djans problem. Men hennes fråga fick ändå något mörkt att passera över hans ansiktsdrag och den minsta aning till leende ryckte i mungipan.Men utan att säga något vände han sig bortåt, blicken mot palmerna där han hängt upp sina kläder för att torka. Solen hade börjat värma upp oasen så de var nog definitivt torra. Han tog några steg ditåt men stannade upp och pekade mot sin packning med blicken på Sera.
“Fyll på vatten så länge, jag kommer snart.” -
Lite nöjd över att Djan för en gångs skull verkade lyssna på henne – nå åtminstone på någotvis nickade hon glatt och gjorde som han sa för att fylla på vatten. Både i hans och hennes packning, även en hink med vatten för att låta hästen och hunden som envist följde henne att få lite mer vatten till färden.
När hon var klar, satte hon sig ner och väntade på Djan på marken. Vem brydde sig om att det var smutsigt? Hela hon var ändå lortig och fylld av damm. Och ju mer damm, sot och smuts som dolde henne, ju svårare skulle det vara att känna igen henne. Lite otålamodigt slog hon med sina fingrar på sitt lår medan hon väntade.
-
Djan hade ungefär direkt efter han bett Sera fylla vattenskinnen ångrat att han gjort det. Nu kunde han inte ge sig av i smyg. Men ge det ett par dagar och så skulle hennes häst duka under. Hunden också. Vägen härifrån saknade oaser och allt vatten de tog med sig skulle de själva behöva.
Efter att han klätt sig i sina trasiga och dammiga resekläder ledde han ned kamelerna till vattenhålet där han i tystnad tog vattenskinnet för att packa ned det medan kamelerna drack ytterligare. Hunden som verkade nervös i hans sällskap gjorde sig påmind och han såg från den till Sera.
“Ska den där verkligen med?” det fanns en bitter ton i hans röst och det kliade i fingrarna på honom för att göra slut på dens eländiga liv. -
Ännu ett nöjt leende uppenbarade sig på Seras ansikte när hon fick syn på Djan igen. För ett litet tag hade hon trott att han skulle ge sig av – förstås hade ju hon hans vatten… så kanske han inte hade kunnat komma så långt.
Den klarbåa blicken vandrade ner mot hunden som gnydde över Djans närvaro. Hon hade blivit lite fäst med den på senare tid, i sin ensamhet så gav den henne värme. Fast… å andra sidan höll Djan henne varm nu. Åtminstone på kvällarna. Bara tanken fick henne att rodna och hon harklade något för att sedan rycka på axlarna.
“Den… följde efter mig. Förstås bättre att lämna den här”
-
Djan rättade till handsken som satt över högerhanden och såg från Sera till hunden. Han gjorde en liten äcklad grimas då han såg på djuret och vände tillbaka blicken till Sera.
“Förstås mycket bättre, den kommer bara dö ute i sanden” sa han kort och höjde handen för att fästa sjalen över ansiktet men stannade upp i rörelsen. “Prinsessor gör också lätt det”Med dem orden fäste han sjalen över ansiktet så bara ögonen syntes vars blick vilade på henne innan han vände sig mot kamelerna och fick den ena att lägga sig så han kunde kliva upp på dess rygg.
“Sista chansen att vända tillbaka” blicken var åter fäst på Sera medan han tog spjärn då kamelen reste sig igen. -
Hon valde att ignorera hans ord, för att huka sig ner för att rafsa om hundens hår en sista gång för att sedan klappa sin häst med. Hon viskade några ord till dem båda, kanske lite känslosam att lämna dem. Innan hon såg sig omkring, de flesta verkade ha ögonen på något annat. Perfekt tillfälle.
Hon band loss en av kamelerna för att sätta sig på dess rygg mellan pucklarna för att se på Djan med en simpel nick. Hon var redo, det fanns inte riktigt någon återvändo. Fast hon stal ju inte kamelen, utan lånaden den bara. När allt var tillbaka som vanligt igen – skulle mannen få tillbaka sin kamel. Det var det som hon intalade sig.
“Fort, kom nu.” viskade hon, lite rädd att någon skulle hinna reagera på hennes lånande.
-
Både Djan och hans kameler blev rastlösa där de väntade på Sera som höll på med den där äckliga lilla hunden. Han hade tänkt säga någonting, att hon skulle komma nu eller aldrig, men så gjorde hon något som förvånade honom.
Bakom sjalen krökte sig hans läppar i ett flin då hon stal en av kamelerna som var bunden i närheten av vattnet. Ett lågt skratt kunde inte hjälpas då han manade på kamelen som började lunka fram i sin komiska gång. Vägen han styrde den mot var en med knappt en stig ut mellan palmerna. I ett tidigare liv hade han nog blivit orolig över hennes gest, men om det nu skulle komma folk efter dem kunde han alltid ta ut sin frustration på dem.
-
Skrattet fick Sera själv och skratta och snart hade hon manat på kamelen så att hon var i närheten av Djan. Hon rättade till sig i sadeln, för att sedan se på mannen lite menande.
“Jag lånar den bara, tills vidare.” sa hon, för att förtydliga det. För att se över axeln och höra hur några av männen vid vattenhålet hade börjat ropa åt dem. Hon svor något, rätt många fula ord som lämnade hennes läppar.
“Kan du… göra något åt dem dära?” frågade hon, lite ängsligt kanske.
-
Djan skakade bara på huvudet men log roat under sjalen.
“Vad du än vill kalla det för, ers majestät” orden dröp av sarkasm men han kunde inte hålla sig från att skrocka. Han kunde höra männen bakom dem och såg sig över axeln sedan med höjda ögonbryn till Sera.“Jag? Det är du som stal en kamel från dem” man kunde höra på hur hans röst hur han log lite illmarigt. Med en lätt gäspning lutade han sig tillbaka för att kunna dra upp benen i kors framför sig. “De är ditt problem”
-
Sarkasmen och de irriterande kommentarerna fick henne att grimasera och räcka ut tungan åt honom. Så som hon alltid hade gjort när han hade sagt något som inte riktigt var det som hon ville höra. Ända sedan barndom, speciellt den trotsiga första åren. Faktum var att de skrämde henne något. Hon kunde inte använda magi för att stanna dem och… att döda dem var inget hon ville göra. För om hon tog ett liv, var det permanent. Inte något vilande… Och de hade förmodligen familjer.
“Åh, håll klaffen” muttrade hon och kastade en blick bakåt. Kanske skulle hon hinna undan trots allt. De var en bit på väg redan och ingen av dess kameler skulle väl kunna röra sig snabbare. Om inte någon tog hennes häst. Hon svalde något, skulle hon vara tvungen att… döda hennes forna tappra vän?
-
Djan skrockade bara åt hennes ord och drog ett djupt andetag av luften som började bli allt varmare. Han gjorde ingen ansats på att mana på sina kameler. Det kändes helt onödigt då de behövde styrkan till senare. Han slängde ytterligare en blick över axeln och sedan tillbaka till Sera.
“Du behöver nog skynda dig om du ska komma ifrån dem” han lät lite nöjd trots allt. Med lite tur skulle deras resa ta slut redan här. Fast samtidigt var det en röst inom honom som viskade att det inte fick ske.
-
“Argh…!”. Ett irriterat läte lämnade hennes läppar över att hon fortfarande inte riktigt fick som hon ville. Hon stack handen innan för sina söndriga skor för att få fram en kniv. Lite ångestfull över det som hon skulle ta till att göra, svalde hon och kastade kniven. Tanken var att den skulle komma i mannens axel, men på kamelens rygg hade det blivit lite snett och den hade hamnat i hans hals istället. Mannen sjönk ihop och flera av hans kamrater samlades omkring honom för att se mot Sera och Djan i ilskna och sorgsna miner.
Utan att tänka på att kamelen skulle behöva sin styrka senare, manade hon på kamelen. Kanske för att fly ifrån både sina egna tankar och situationen bakom dem. Hon hade förtsås tränat hela sitt liv. Men att ta ett liv… Det hade hon aldrig gjort förut. Speciellt inte ett oskyldigt sådant.
-
Djan verkade inte särskilt engagerad i det som försiggick men han höll ändå koll på hela spektaklet i ögonvrån. När Sera kastade kniven däremot var han tvungen att se sig om över axeln och ett förtjust skratt lämnade honom.
“Vilken träff Sera!” hojtade han efter henne och fortsatte att skratta. Det inneboende mörkret hos honom, den där blodtörsten, hade vaknat till liv och riktigt vältrade sig över situationen när han såg från Sera som manade på sin kamel och bak mot männen där några hade börjat sätta fart och närmade sig. Han förstod att de såklart skulle göra sak av att ta fast honom också, vilket han inte hade någon större lust med. Han stannade sin kamel och vände sig om mer för att höja handen. Ilskna rop från männen övergick snart i förvåning och kamelernas bröl då han slöt handen och den torra sanden under förföljarna blivit till kvicksand. I en liten stund stod han kvar för att betrakta sitt lilla verk och kameler och män som sjönk djupare ned.
Så mycket för att passera obemärkt genom öknen. Tänkte han bittert och drev på sina kameler igen efter Sera.
-
När väl Djan hade hunnit i fatt henne, sänkte hon farten. Hon var likblev i ansiktet och kunde inte riktigt rå för att böja sig åt andra sidan för att spy. Bara tanken på att ha dödat någon, fyllde henne med en slags… tomhet och sorg. Hon torkade av sin mun med sin ena arm för att se framför sig.
“Jag… dödade en man.” sa hon, om det var till Djan eller för sig själv var lite oklart och man kunde se några svettpärlor i hennes panna.
“Det… det var inte min tanke..”
-
Djan styrde upp kamelerna bredvid Sera, ögonen lysande av ren och skär illvilja efter de dåd som nyss inträffat. Det syntes inte men under sjalen flinade han brett och skulle precis säga något då hon började hulka. Flinet övergick i en grimas och han fick titta bort och svälja tillbaka en kväljning.
När hon tillslut talade skrattade han till.
“Det kommer bara bli lättare,” rösten var både genuin och illmarig. “Och när det blir lättare blir det fler och sen kommer du vada genom blodet av dina offer. “ han lutade sig lite mot henne där han satt och sa med sänkt röst.
“Och jag tror du kommer att börja gilla det.” -
Rösten till Djan fick henne att rysa. Mest för att hon var rädd för att det fanns en sanning i det. För att trots det hemska, kunde hon inte riktigt släppa tanken att det… skönt att slippa allt krångel. Hon svalde något och greppade lite hårdare tag i tyglarna.
“Det… tänker jag inte låta bli så…” sa hon, knappt mer än en viskning till sig själv och hon harklade sig för att sedan se mot Djan. Ett försök till leende och skrockade till.
“En… intressant början.”
You must be logged in to reply to this topic.