- This topic has 308 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 9 månader sedan by
.
-
Solen hade börjat röra sig upp över horisonten och i dess morgonljus så färgades de gröna slätterna gyllene. Bakom sig hade hon Celeras, en handelsstad fylld med världens avskum, av vilken hon var en del av. Celeras hade varit god mot henne under de gångna åren trots att det en gång varit en plats fylld av smärtsamma minnen, och det verkade inte som att det var på väg att förändras, då skulle hon inte ha fått ett nytt uppdrag så snart efter sitt senaste.
En lokal furste hade gjort sig ovän med en rik handelsman i Celeras. Han hade inte bara stulit affärer från densamme, utan tydligen också en hett eftertraktad dotter. Moira hade förstås inte kunnat undvika att se likheterna med det uppdrag hon utfört åt den rödhåriga mannen från Kaelred. Tydligen hade ordet spridit sig och nu var hon alltså där igen. Enda skillnaden denna gång var att det hela varit ett arrangerat äktenskap, att stölden egentligen inte var en stöld utan en affärsuppgörelse, relationerna hade surnat och nu ville handelsmannen ha tillbaka sin insats, både i form av dotter och pengar. Enkelt nog kunde kanske tyckas, men det fick förstås inte vara för uppenbart att det var handelsmannen själv som backat ur avtalet, särskilt som hans dotter tycktes ha fattat tycke för sin nyblivna make. Det var helt enkelt ett skådespel. En iscensatt attack.
Hon hade påmint honom om att hon jobbade bäst ensam, men han hade betalat henne bra nog för att hon skulle låta honom hålla i tyglarna. Hennes roll var att ta sig in obemärkt, döda fursten och föra med sig flickan ut till en väntande vagn, allt medan ett kompani med hyrda svärd skulle göra sitt bästa för att få det hela att se ut som en attack av stråtrövare. Flickan skulle sedan föras, med hyrsvärdens hjälp, till ett hus i närheten av Celeras, från vilket hon skulle tillåtas rymma. Det var en överdrivet komplicerad plan, alldeles för komplicerad för Moiras tycke, men handelsmannen hade insisterat. Det skulle hålla honom bortom misstanke, särskilt om hans dotter kunde övertygas om att det hela var en oprovocerad attack genomförd av ett gäng laglösa banditer. Hon skulle bli änka och återvända till sin far med de pengar hon ärvt i och med sin makes död. Det hade förstås kunnat göras enkelt av att enbart skicka hyrsvärden, men tydligen litade inte handelsmannen tillräckligt på sådana män för att låta dem vara ansvariga för hans dotters välmående. Så Moira var, åter igen, gjord till en glorifierad barnvakt.
Vinden hade tilltagit en aning när hon nådde den väntande vagnen och de hyrsvärd som skulle slå följe med henne. Hon hade inte brytt sig om att ta någon annan skepnad än sin egen, men hon hade dragit upp en tunn mantel över huvudet och virat in den nedre delen av ansiktet i densamma för att skydda sin bleka hy mot solen, och det skänkte henne ett visst mått av anonymitet när hon steg in bland de dussintals män som väntade på henne där intill vagnen och hästarna.
”Mina herrar”, hälsade hon något sarkastiskt med sin hesa stämma.
-
Morgonen var den tid som mest lugn infann sig i den brokiga skaran av hyrsvärd. Några var för tagna av nattens drickande för att göra mycket mer än att sitta vid vägkanten och fundera över sina livsval, andra överdrivet fokuserade för det stundande uppdraget och någon rastlös nog att korta ned gräset vid vägkanten med sitt svärd. Men helt tyst var det inte, för det fanns alltid någon lustigkurre som vaknade innan solen och alltid tycktes kunna dra en anekdot om något gammalt uppdrag för en ung nykomling.
Keiran stod lutad mot vagnen och lyssnade med halvt öra på anekdoten som tycktes förändras för var gång som den berättades. Lite disträ petade han bort smuts från under naglarna med en dolk. Han hade haft följe med det lilla kompaniet i flera år nu och uppdraget handelsmannen från Celeras gett dem var inte särskilt märkvärdigt. Förutom att de skulle ha en utomstående som skulle sköta bortrövandet av dottern. Det hela hade blivit så mycket krångligare men som hyrsvärd ställde man inte många frågor så länge penningpungen blev fylld.
Med tankarna på hur han skulle sätta sprätt på sina pengar på tärningsspel efter uppdraget var slutfört märkte han knappt hur de andra runt omkring reste sig och riktade sin fokus till gestalten som närmade sig på vägen. Det var först då anekdotberättaren tystnade och knuffade till honom med armbågen som han såg upp från sina naglar och vände blicken åt samma håll som de andra.
En rysning for upp över ryggen på honom, men om det var för den tilltagande vinden eller det kusliga ögonblicket som han tyckte se något bekant över gestalten som kommit fram till dem kunde han själv inte greppa. Det passerade direkt och han stoppade undan kniven och rätade på sig. Med en blick på de andra kunde han se det han själv kände. Skepticism. Var det bara en liten kvinna som skulle leda det hela? Men ingen yttrade frågan, för alla visste att skenet kunde bedra. Och hennes sarkastiska ord fick flera av dem att dra på mungiporna, hon verkade ju veta vad för typ av sällskap hon var med.
Männen hade börjat samla sig och Keiran tillsammans med ett par av de andra som varit i kompaniet längst närmade sig kvinnan. Alla detaljer hade de ju inte fått, för deras uppdragsgivare verkade inte helt lita på dem.
“Jaha, barnvakten har anlänt,” tonen var bitter och han syftade till att hon ändå var en barnvakt åt dem alla “Vad är planen?” Keiran hade korsat armarna över bröstet och såg från de två andra till kvinnan. Den där kusliga känslan infann sig och fick honom att rynka lite på ögonbrynen. -
Det låg något bekant över mannen som tilltalade henne först men hon kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Hade hon träffat honom förut? Hon hade inte jobbat med särskilt många hyrsvärd tidigare, men kanske hade han varit inhyrd hos någon av hennes forna arbetsgivare, eller kanske hos ett av hennes offer? Hon betraktade honom med smala ögon innan hon släppte det för stunden och helt enkelt ryckte på axlarna, klickade med tungan och skrattade kort åt hans ord. Barnvakten.
”Densamma. Vill ni inte slita på titeln så kan ni kalla mig Iris”, svarade hon roat medan hon lät sin bleka blick svepa över gruppen med män, innan hon lät den återvända till mannen som tilltalat henne.
”Planen är simpel. Vi reser tillsammans till godset, inväntar skymningen och sen leker ni och era män stråtrövare. Döda och stjäl bäst ni vill, men lämna fursten och flickan till mig. Hon ska tas helskinnad tillbaka till Celeras, helst utan att förstå att det är hennes egen far som ligger bakom det hela, så vi talar tyst, eller helst inte alls, om vad vi ska göra med betalningen”, tillade hon sakligt. Hon visste att männen redan hade fått ta del av planen, men det skadade ju inte att upprepa den, och att samtidigt intyga dem om att hon inte var där för att styra och ställa. De ogillade säkerligen hennes inblandning i det hela lika mycket som hon ogillade att behöva dras med ett pack hyrsvärd, så om de redan från början kunde nå ett samförstånd så skulle det underlätta för alla inblandade.
-
Rynkan mellan hans ögonbryn blev djupare och fick honom att se mer skeptisk ut än vad han faktiskt var då han betraktade henne. Men hur mycket han än försökte kunde han inte skaka av sig den där känslan av bekantskap. Nu syntes ju visserligen väldigt lite av hennes ansikte men han var också helt övertygad om att han aldrig träffat någon med den bleka nyans och kyla de höll. Eller någon vid namn Iris för den delen.
Någon av männen längre bak ville göra sig lustig då hon presenterade sig och ropade “Du kan kalla mig vad du vill gullet!” med några skratt och instämmande mummel från de andra i släptåg. Det fick Keiran att släppa tanken och himla med ögonen istället då han vände blicken till en av de andra männen och mimade “Barnvakt”.
Trots den odisciplinerade auran de alla hade över sig så verkade de ändå lyssna till hennes ord och kom inte med några invändningar.
“Okej, bra. Vi rör på oss” vid hans sista ord höjde han rösten en aning och såg upp mot de andra. Ivriga att komma iväg samlade de sig och sina saker när någon manade på hästarna som satte vagnen i rullning. Keiran rättade till sitt svärdsbälte och vände blicken till Iris igen, denna gång beredd att trycka undan den där kusliga känslan.
“Jag är Keiran,” presenterade han sig och nickade sedan till en av de andra männen “Rebaz” han nickade till den andra “Ulf. Resten lyssnar till kukhuvud” avslutade han med en axelryckning och mycket riktigt var det en yngling som såg upp vid ordet vilket fick Keiran att göra en liten bekräftande gest med ena handen. -
Den lustiga kommentaren från någon av männen längre bak verkade inte bekomma henne. Istället började hon gå när sällskapet sattes i rörelse, egentligen lockad att fly undan solen in i vagnen de hade med sig, men alldeles för stolt för att be om det. Hon räddades undan de tankarna när mannen som tidigare talat med henne slöt upp vid hennes sida för att presentera sig.
Till en början nickade hon bara och skrattade kort åt hans ord om vad hon kunde kalla de andra männen, men hon kunde inte helt skaka av sig känslan av att hon kände igen denna man. Till och med hans namn lät bekant och hon rynkade fundersamt på ögonbrynen medan hon betraktade honom i ögonvrån. Hon hade en känsla av att hon borde veta vem han var, att hon kände igen hans ansikte, hans namn, men vad för minnen det än var så tycktes de ligga begravda bakom en tjock dimma.
”Kukhuvud blir det då”, svarade hon nästan lite sakligt.
”Jag tar det som att detta inte är ert första uppdrag tillsammans. Har ni jobbat tillsammans länge?” Att hon fiskade efter ledtrådar var förhoppningsvis inte alldeles för uppenbart, men hon behövde mer information för att kunna sätta fingret på vem denna man var, och varför hon kände igen honom.
-
Keiran gav ifrån sig något som var en blandning mellan en fnysning och ett skratt.
“Kanske lite för länge,” rösten var bitter då han lät blicken svepa över männen där de följde vägen. Kanske insåg han hur bittert det lät så han vände den grå blicken till henne med ett kort, snett leende “Men de är bra karlar, även om de är lite tappade”Han hade inget emot att prata om det, och misstänkte att hon frågade för att säkerställa att de skulle få jobbet gjort.
“Jag och Rebaz gick med för kanske sju år sen,” han nickade mot mannen han tidigare presenterat och ryckte på axlarna “Sen är de några nya som anslöt när deras kompani egentligen skulle fara över haven för nått krig. Men de har varit med på liknande uppdrag. Folk kommer ju och… går i den här branschen. ”Han hade nog velat säga att de dog, men det kunde knappast vara bra för moralen. Men det var trots allt sanningen i en sån hård bransch vilket han själv var ett gott exempel för. Trots att han inte var mycket äldre än 35 hade både skägg och tinningar fått grånande hår och ett fult ärr sträckte sig över hans hals där någon nästan lyckats med att ha ihjäl honom. Där och då slog den bittra tanken honom att han ändå klarat sig förvånansvärt länge i livet.
Keiran brukade inte ses som den pratglada typen, men då han såg på henne och den där bekanta känslan gjorde sig påmind kunde han inte sluta prata och nyfikenheten tog ändå över.
“Men du jobbar alltid själv? Eller får du dras med andra förlorade fall som oss?” han synade henne fundersamt där de gick, inte alls lika övertygad på att han aldrig träffat henne tidigare. Kanske på vid något tidigare uppdrag? -
Sju år var förvisso tillräckligt lång tid för att de skulle ha råkat på varandra tidigare, men det kändes inte riktigt som om det var på det viset hon kände igen honom.
”Kommer och går, eller dör. Det är jobbets natur, inte sant? Men ni har klarat er länge då”, sade hon med ett litet leende som syntes bara i de bleka ögonen, men som hördes i hennes tonfall. Hon visste ju, ty de jobbade trots allt med samma sak, bara i olika former.
”Faktiskt… Så tror jag att det är första gången på flera år som jag fått jobba med någon annan. I min bransch är det inte bra att bli fäst vid någon alldeles för mycket, och hyrsvärd som er själv brukar stampa omkring alldeles för ljudligt för att vara till någon nytta för mitt arbete. I vanliga fall, förstås”, tillade hon efter en stunds tystnad och höjde samtidigt ena handen som för att be om ursäkt för sina ord. Det var en smal hand prydd med ett par otrevliga ärr, ärr som såg ut att orsakats av att hon värjt sig mot flera svärdshugg.
”Missförstå mig rätt, jag uppskattar sällskapet, trots att det består mest av kukhuvuden och gamla gubbar,” fortsatte hon roat.
-
Han ryckte lätt på axlarna med en medhållande min. Hon bekräftade ju bara sanningen och hans egna tankar. Kanske inte det mest upplyftande, men sånt var det liv som han ändå valt och någonting annat kunde han inte tänka sig.
Ett förvånat skratt lämnade honom åt hennes ärliga ord och han höjde lite roat på ögonbrynen med blicken på henne.
“Vilken tur att vi gamla gubbar och kukhuvuden ska stampa runt extra mycket den här gången då,” han log uppriktigt, vilket ändå var sällan numera. I alla fall när han var nykter. Ärren på hennes hand kunde han inte undgå att lägga märke till ärren. Det föreföll honom underligt ändå, trots hennes yrke, för hon verkade ändå ung. Blicken dröjde kvar vid henne för en stund när känslan av att han borde ha träffat henne tidigare återigen gjorde sig påmind. Det var som att han hade det på tungan, precis utanför sina tankar och att han snart skulle komma på det.Han vände blicken framåt längst vägen igen, minen fundersam och leendet borta.
“Så vad är det du gör? I vanliga fall,” frågan var kanske lite för framfusig, generellt var det ju ingenting man frågade om men han kunde inte hjälpa det. -
Hans skratt fick henne att le bakom mantelns tyg innan hon ryckte på axlarna och vände blicken upp mot himlen. Vinden som tilltagit tycktes ha fört med sig tjocka, grå stackmoln, och trots att hon kunde uppskatta det vackra vädret så kunde hon inte låta bli att se fram emot molnigare väder.
”I vanliga fall…? Du menar när jag inte är barnvakt?” Frågade hon roat, men leendet som tidigare synts i hennes ögon tycktes falna en aning. Inte för att hon ogillade sitt jobb, tvärt om, men det väckte också alltid gamla minnen till liv.
”Jag erbjuder permanenta men diskreta lösningar för män med tillräckligt djupa fickor. På så sätt antar jag att vi är i samma bransch du och jag, fastän mina metoder nog är mindre framfusiga än dina”, tillade hon med ytterligare en axelryckning innan hon såg tillbaka på honom och viftade lite ursäktande med handen. ”Oftast är det rika män som vill göra sig av med en konkurrent utan att själv behöva bloda ned sina händer eller starta ett regelrätt krig genom att öppet påbörja en konflikt.”
”Ni själv då? Vad gör ni när ni inte behöver dras med en barnvakt?”
-
Keiran frustade till i en blandning av skratt och fnysning innan han skakade på huvudet. Barnvakt. Men det var väl han som dragit igång det hela. Hans blick gick ned på vägen framför sig sen tillbaka till henne. Det var svårt att undgå hur hennes ögon blev bistrare och han undrade stilla varför.
Rynkan mellan ögonbrynen var tillbaka, men denna gång mer av koncentration då han lyssnade på henne och även han ryckte lite på axlarna. Det lät ungefär som vad de själva gjorde, precis som hon sa. Hennes fråga fick honom att le en aning.
“När vi inte dras med en barnvakt så är det någon av oss som får vara barnvakt,” han rynkade lite på näsan och skakade på huvudet. “Det är oroliga tider och de som kan betala för det ser till att skaffa sig fler sköldar… eller fler svärd”En suck lämnade honom och då solen gick i moln såg han kort upp mot himlen. Ett oväder hade ju varit perfekt för kvällens uppdrag.
“Men oftast röjer vi vägen åt ambitiösa ädlingar och handelsmän,” han himlade med ögonen och orden sas med viss förakt “Som nu, mer eller mindre” hans blick var tillbaka till henne. Trots att han pratat mycket mer med henne än vad han kanske normalt skulle ha gjort så kände han sig inte klokare på vart han skulle ha träffat henne tidigare och det gnagde i honom.
“Var du på något uppdrag i Harvadar när Iselem annekterade Pärlbukten?” han försökte få rösten att låta så naturlig som möjligt när han ställde frågan. Han fick helt enkelt försöka minnas de uppdrag de haft senaste åren, för hon kunde ju knappast vara tillräckligt gammal för att ha hållt på i många år. -
”Se, då är vi inte så olika trots allt”, svarade hon aningen sarkastiskt. Enda skillnaden var väl vilka metoder de använde, och hur de kommit att välja sitt yrke.
När han efter en stunds tystnad frågade henne om hon varit på uppdrag i Harvadar så kunde hon dock inte låta bli att rynka lite frågandes på ögonbrynen. Det var en tämligen specifik fråga, en som fick henne att misstänka att han, liksom hon, fiskade efter något. Hade de trots allt träffats förut?
”Vad var det, två, tre år sedan..?” Hon tycktes fundera en aning, men skakade sedan på huvudet, en rörelse som fick en bit av det vitblonda håret att synas bakom mantelns tyg.
”Nej, det tror jag inte, men jag kan inte vara helt säker. Efter ett tag flyter åren ihop”, tillade hon lite lättsamt i ett försök att skjuta ifrån sig alla misstankar och gnagande känslor. Vad spelade det egentligen för roll om de hade träffats förut? Om nu inte hon varit orsaken till ärret han bar på halsen… Nej, hon borde ha kommit ihåg om hon försökt skära halsen av någon och misslyckats.
”Men jag tar det som att ni var där? Vilken sida behövde hjälp, Iselem eller Celeras?” Frågade hon med ett litet leende, ett leende som snart blev synligt då hon efter en kort blick mot den nu gråa himlen valde att dra ned mantelns tyg från ansiktet.
-
Han höll ut handen i en gest och nickade lätt, det hade nog varit ett par år sen. Själv var han inte heller säker och skrattade till lite och såg på henne med ett litet leende.
“De tenderar att göra det,” sa han roat, för det kände han själv att de gjorde. Blicken riktades framåt igen längst vägen, lite besviken över att det inte hade varit därifrån han kände igen henne, men samtidigt var han inte förvånad.“Vi brukar inte ställa så många frågor,” började han med ett lite snett leende när han vände blicken tillbaka till henne “Men det var Celeras. De ville nog inte i första hand skicka ut sina eg….” orden dog ut och fastnade i halsen på honom när hon drog ned manteln från ansiktet. Det var som att någon gripit tag om hans hjärta och vred om samtidigt som pulsen ökade och han blev alldeles kall inombords. Kvinnan, Iris, var så slående lik en flicka han en gång känt att han fick svårt att andas.
Det hade varit många år sen han sett henne sist, och av det han fått höra när han en gång återvänt till byn… Det blev för mycket för honom att nu se denna kvinna framför sig som hade hennes ansikte. Han harklade sig och gjorde en lite ursäktande grimas, ögonbrynen djupt rynkade.
“Eh, jag… ja” han gjorde en liten gest mot någon längre fram och utan ett till ord skyndade han på stegen framåt bland mannarna och bort från henne. -
Hans plötsliga avbrott fick henne att vända blicken mot honom, men han var inte kvar tillräckligt länge för att hon skulle hinna säga något som svar på hans ord. Ovetandes om den verkliga anledningen bakom hans reaktion så antog hon att det var hennes utseende som skrämt iväg honom. Det hade skett mer än en gång, inte för att hon såg så annorlunda ut från när hon levt, men hon hade med åren lärt sig att det var färglösheten i hennes uppenbarelse som fick de flesta att backa undan. Hon kunde dock inte låta bli att känna sig lite besviken, de hade trots allt haft en skaplig diskussion, en som kändes naturlig på något vis, som om de gjort samma sak otaliga gånger förut.
Hon lät honom dock fly undan för stunden. Hon var van vid ensamheten och det gav henne tid att tänka. Han kändes så bekant, men hon kunde inte sätta fingret på det. Med lite tid kanske…
Ett par timmar gick och snart nog var de framme vid godset. De hade stannat en bit bort, väl dolda av skogsbrynet medan de inväntade kvällen. Några av männen hade lagt sig ned för att få lite välbehövlig vila medan andra dragit fram en kortlek och ett par tärningar.
Moira hade inte blivit särskilt mycket klokare under timmarna som gått, men hon hade börjat misstänka att det kanske inte bara var hennes utseende som fått honom att överge deras samtal tidigare under dagen, och hon ville ta reda på varför. Alltså styrde hon stegen mot honom, obrydd om de blickar som kastades mot henne nu när hon inte längre dolde sitt ansikte.
-
Hela situationen hade gjort honom riktigt beklämd. Först bara av chocken från att tro sig sett ett spöke. Men när han efter en stund längst vägen fått tillbaka sansningen försökte han se på det mer logiskt. Iris var slående lik henne, ja, men Iris hade ju trots allt både ljust hår och ljusa ögon. Så försökte han resonera med sig själv då de gick och snart skämdes han väl lite över sin egna reaktion som måste ha förefallit mycket underligt.
När de stannat vid skogsbrynet i närheten av godset hade han fortfarande inte släppt det hela utan ögonbrynen var fortfarande i en fundersam rynka. Det upptog alldeles för mycket av hans tankar för att han skulle kunna vara med på tärningsspelet och efter att han förlorat för mycket pengar på för mycket tid nöjde han sig med att bara betrakta spelet, lutad mot ett träd och armarna i kors över bröstet.
Men han var inte alls redo för att se henne igen, vilket han blev varse om då han för en stund höjde blicken från spelet och såg henne närma sig. Samma smärtsamma känsla grep tag om hans bröst och han drog hastigt efter andan. Likheten var så exakt att det gjorde ont. Återigen ville han fly undan och han tog ett halvt steg åt sidan men hejdade sig då han insåg att det var för sent.
“Iris,” hälsade han då hon kom fram, rösten ansträngd. Uppenbart obekvämt höll han armarna tätare över bröstet och lutade sig ytterligare mot trädstammen, nästan som att han hoppades att han kunde sjunka in i den.
-
Det undgick henne inte att han försökt att fly undan henne ännu en gång, men han verkade ha kommit på bättre tankar när han insåg att hon redan hade sett honom. Det hela hade nästan kunnat vara komiskt om det inte var för att han såg så plågad ut där han stod och tryckte. Kanske för att lätta upp stämningen en aning så log hon lite snett och slog sig helt enkelt ned på marken intill trädet och klappade på marken bredvid sig i en tyst invit för att han skulle sätta sig ned.
”Seså, jag bits inte. Du har säkerligen sett värre än det här”, sade hon samtidigt som hon gjorde en gest mot sitt eget ansikte, som för att understryka vad det var hon menade.
Hon var inte säker på att han tänkte sätta sig ned bredvid henne, men nu var hon genuint nyfiken. Hon ville veta varför hon kände igen honom och varför han flytt med svansen mellan benen så fort han sett hennes ansikte. En gnagande misstanke hade börjat växa inom henne nu när hon såg honom stå där lutad mot trädet, en som hon innerligt hoppades inte stämde, en som skulle komplicera saker och ting mer än hon kunnat ana när hon först tog uppdraget.
”Vart kommer du ifrån, Keiran?” Frågade hon så sakligt hon kunde.
-
Keiran följde henne med blicken då hon kom fram och satte sig intill träden. Han kunde faktiskt inte släppa hennes ansikte med blicken alls utan sökte nästan desperat efter alla olikheter han kunde hitta. Eller som han försökte hitta och intala sig själv. Hennes ord fick honom att känna sig regelrätt som ett fånigt kukhuvud och med ett djupt andetag satte han sig ned på huk bredvid henne.
Först höjde han på ögonbrynen åt hennes fråga som verkade så saklig, han hade väntat sig något argt tillrättavisande över hans beteende.
“Emh…” han ryckte lite på axlarna “En liten byhåla i Mahadwen” sa han lite lamt och sänkte blicken mot marken. När han sträckte ut handen för att plocka ett grässtrå lite disträ fick han en obehaglig känsla i magen, kanske frågan hade en djupare innebörd. Återigen höjde han blicken till henne, ögonbrynen rynkade medan han tvinade grässtrået mellan fingrarna. Han vågade inte hålla händerna stilla för han var rädd att de skakade.
“Varför…” han skakade lite på huvudet “Varför undrar du det?” -
På ett vis var det kanske tur att hon redan var så blek, annars hade nog all färg lämnat hennes ansikte vid hans svar. Alla minnen kom rusandes tillbaka vid hans svar, sköljde över henne som en våg av iskallt, mörkt vatten och hon stelnade märkbart till där hon satt. Kunde det verkligen vara han? Det skulle förklara varför han sett på henne som han gjort, varför han verkade så nervös när han talade med henne nu, för vem skulle inte vara nervös när de talade med någon de visste var död?
”Du känner igen mig, inte sant?” Frågade hon efter en stund tystnad, en tystnad som hade känts särdeles lång och plågsam. Hon försökte hålla huvudet kallt, men under alla sina år så hade hon aldrig stött på någon som känt igen henne från sitt tidigare liv. Faktum var att hon hade gjort sitt bästa för att förbli anonym, hon kunde inte föreställa sig vad det skulle göra mot de som känt henne, som varit med och begravt henne, att behöva se henne i den form hon nu bar. Kanske skulle hon slutligen få reda på det, oavsett vad hon själv önskade.
-
Han hade börjat dra sönder grässtrået och såg ömsom från det, ömsom till henne under tystnaden som inföll efter hans svar. Hennes min fick klumpen i magen att bli ännu större och han kände återigen hur pulsen gick upp. Någonting stämde inte och han ville bara resa sig och gå därifrån, rädd för vart samtalet var påväg. Han ryckte upp ytterligare några grässtrån och gav dem samma behandling som tidigare.
Frågan gjorde honom alldeles kall inombords och andan fastnade i halsen på honom. Ögonbrynen var än djupare över ögonen och han fick försöka fokusera på grässtråna för ett ögonblick då det kändes som att allt skulle svartna. Med ett par blinkningar så harkalde han sig och höjde blicken upp mot träden.
“Ja, eller…” han försökte rationalisera sina egna tankar, vad han sett. Kanske hon redan tolkat det hela som att han kände igen henne och bara undrade varför “Du ser exakt ut som någon jag kände för länge sen” rösten var ansträngd och lite hes. Han ryckte lätt på axlarna och såg tillslut på henne. Det gjorde lika ont varje gång.
“Men saken är…” han bet sig i insidan av kinden, det kunde ju inte vara hon. Alla hade sagt att hon dött. “Äsch, förlåt, det drar upp en massa minnen. Det är inte ditt fel att jag beter mig som ett kukhuvud” han försökte le lite ursäktande när han ville förklara sitt beteende, men det blev platt och mer som en liten grimas. -
Svaret han gav henne bekräftade hennes farhågor och hon kunde inte låta bli att känna sig både rädd och så väldigt irriterad på sig själv. Varför hade hon inte bara valt ett annat utseende just idag? Det hade varit så enkelt, men hur hade hon kunnat veta att Keiran, samma Keiran som jobbat sida vid sida med henne för så länge sedan, gått och blivit ett hyrsvärd? Hon visste att han hade rest iväg några månader innan hon… Ja, innan hon dött, men hon hade inte trott att hon skulle finna honom här, efter så många år.
Hon visste att hon hade ett val att göra. Uppenbarligen försökte han övertala sig själv att det inte var hon och hon hade kunnat bespara honom den smärtan om hon bara skrattade bort det hela och bad om ursäkt för att ha skrämt honom… Men samtidigt var det en självisk del av henne som ville förklara sig och få tillbaka åtminstone en liten del av det liv hon en gång levt. Utan att själv vara medveten om det så valde hon det senare.
”Moira.” Hon hade sagt det innan hon hunnit tänka efter, hennes röst knappt mer än en hes viskning, men hennes blick var riktad mot honom för nu när hon visste vem han var så kunde hon inte riktigt släppa honom med blicken.
-
Hela han frös till vid hennes viskning, hans blick en salig blandning av förskräckelse, misstro och hopp, samma känslor som sköljde över honom. Han stirrade på henne en lång stund, sökandes i hennes ansikte, väntade på att hon skulle ge någon förklaring. Så blinkade ha till igen och drog efter andan som han inte märkt att han hållit inne. Det kunde inte vara sant. Men samtidigt önskade han innerligt att det var det. Hon kanske inte alls dött? Det kanske bara varit en lögn för att fly undan något.
Helt ordlös släppte han bara grässtråna och drog händerna över ansiktet, som att han såg i syne och försökte gnugga bort bilden av Moira framför honom. En lång stund gick utan att han kunde säga något innan han tillslut sänkte händerna och satte sig helt ner på marken.
“De sa att..” hans röst var tjock och höll inte. Han fick harkla sig igen innan han fortsatte samtidigt som han skakade på huvudet. “De sa att du dött…?” rösten var låg och med en lätt darrning.
“Jag besökte byn för några år sen och… Hur? Vad?” han drog ett djupt andetag och lutade sig tillbaka mot trädstammen, blicken fortfarande fäst vid henne och med samma chockade min i ansiktet.
You must be logged in to reply to this topic.