- This topic has 308 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 2 månader sedan by
.
-
Hon ryckte bara lite på axlarna åt hans fråga, osäker på svaret själv. Det var möjligt att Tionde fingret skulle se det hela som en möjlighet att skuldsätta henne och alltså kunna lösa in en tjänst eller två i gengäld, eller så skulle alven anse att mödan inte var värt besväret och helt enkelt ignorera hennes förfrågan helt. Hon kunde omöjligt veta, och Keiran verkade vara inne på samma spår när han knuffade till henne med axeln och nämnde det där badet de talat om…
Orden förvandlade hennes leende till ett litet flin och hon stötte lätt till hans axel som gensvar medan de gick gatan fram.
”Morgondagens sorg låter bra. Till dess ska vi nog lyckas få både rena kläder, ett bad och kanske något att dricka och äta”, sade hon roat medan hon kikade på honom där de gick sida vid sida, dock noga med att inte lyfta blicken allt för högt och riskera att blotta sitt bleka hår under manteln.
Att ordna nya kläder och få sina gamla tvättade var tämligen enkelt, trots att de skulle få vänta en stund på de senare. Lyckligtvis var Moiras börs djupare än hon gav sken av och när de slutligen steg in i ett av badhusens privata rum så hade hon ordnat två nya utstyrslar åt dem båda som skulle duga både till dess att deras egna kläder var rena, men också skulle verka övertygande för Keirans Kaldrländska skådespel.
”Det här, Keiran, är bättre än horor och hasardspel”, sade hon med ett litet skratt och stötte till honom med armbågen i sidan när rummets dörr gick igen bakom dem.
Rummet något större än det de delade på värdshuset men upptogs nästan helt av en nedsänkt bassäng, fylld hela vägen upp till kanten av varmt, ångande vatten.
-
Att få byta om till nya kläder som inte var fulla i smuts och blod var en lättnad. Tyvärr överskuggades lyckan över att han själv fortfarande luktade som sina gamla kläder. Kanske till och med värre. Men det skulle ju också rådas bot på och en låg vissling lämnade honom då de klev in i det privata rummet på badhuset. Lagom imponerad såg han sig om i rummet, men blicken vändes snabbt till Moira med ett flin då hon knuffade till honom.
“Ah jävlar, jag trodde inte på dig först alltså,” skrattade han till och blicken vändes mot vattnet som lockade. Han började spänna av sig mantel och bälte men så greps han av en pubertal blygsamhet som fick honom att vända blicken till Moira igen. Löftet om ett bad kändes som åratal sedan och det var svårt att inse att han faktiskt var där. Med henne. Insikten fick honom att lägga armen om hennes axlar och kyssa hennes panna.
“Det känns overkligt ändå, efter all skit vi, bokstavligen, gått igenom. Men, här är vi tillslut,” hans skrattade återigen till och släppte henne för att sedan styra stegen mot en av de små stolar som fanns längst väggen. Där la han ifrån sig manteln och fortsatte spänna upp bältet som satt runt midjan över tunikan. Med en liten blick över axeln mot henne så började han le sådär dumt igen. -
Hans skratt fick hennes redan breda leende att bli ännu större och hon slogs åter av hur länge sedan det varit hon faktiskt känt sig så levande, så hel på något vis. Det var som om Keirans närvaro andats nytt liv i henne och trots att det också väckte en hel del besvärliga känslor och tankar så överskuggades de gång på gång av den överväldigande känslan av lycka, av att vara hemma.
Hon hade följt honom med blicken medan han började klä av sig, lika delar oförmögen som ovillig att se bort. Kanske fanns det därför ett visst mått av besvikelse i hennes blick, om så bara för ett ögonblick, när han stannade upp och istället lade en arm om hennes axlar och kysste hennes panna. Den lilla ömhetsgesten sopade dock undan besvikelsen och när han släppte taget om henne igen så var det där lilla leendet tillbaka över hennes läppar igen.
”Jag är inte den som bryter ett löfte. Jag lovade ju dig ett bad, och mitt sällskap”, sade hon lite retsamt innan också hon drog av sig sin mantel och började klä av sig, dock inte utan att då och då kasta en något förstulen blick åt hans håll, något som fick en lätt rodnad att sprida sig över hennes kinder.
-
Keiran nickade lite instämmande åt hennes ord då han fortsatte att klä av sig. Leendet var kvar på hans läppar och blev lite bredare åt den enfaldiga tanken att faktiskt enbart hennes sällskap hade varit nog för honom. En tanke som fick honom att både vilja skynda sig i badet och samtidigt lockade fram den där blygsamheten igen. Men det var mer en inre blygsamhet, för utan vidare drog han tunikan över huvudet och snörde upp byxorna. Han stal ytterligare en blick mot Moiras håll innan han klev ur stövlar och byxor. Den varma ångan från vattnet gjorde knappast golvet kallt men ändå dröjde han inte med att kliva ned i badet.
Vattnet var nästan hett mot huden men han sjönk ned hela vägen upp till halsen med en hög och förnöjd suck. Det hade varit längesedan han haft ett sådant bad. Vattnet hade på sin höjd varit fisljummet, men allt som oftast iskallt.
“Det här är det bästa jag upplevt på länge…” mumlade han med ytterligare en förnöjd suck då han lutade sig tillbaka. Han sneglade mot Moira med ett leende återigen växande på läpparna. -
Sanningen var nog att även hon längtat efter det här badet, hur trevligt de än haft det under gårdagen så var det som om hennes kropp skrek efter att få skrubba bort all smuts och blod. Hon hade inget emot att bli lite smutsig, men det fanns alltid en gräns, en som hon ansåg sig ha passerat för flera dagar sedan nu.
Så utan vidare ceremoni så drog hon av sig sina kläder och blottade den bleka, ärrade huden utan någon uppenbar genans, innan hon gick fram till bassängens kant och sjönk ned i det heta vattnet med en liten, nöjd suck. Hon lutade huvudet bakåt mot bassängens kant och slöt ögonen för ett par sekunder innan hon såg tillbaka upp på Keiran igen med ett roat leende över läpparna.
”Jasså? Så natten vi spenderade tillsammans betydde så lite för dig?” Sade hon med spelad förnärmelse.
-
Keiran följde hennes rörelser med blicken och sjönk ned i vattnet ända upp till näsan. Kanske för att dölja det där dumma leendet han hade på läpparna. Men hennes ord, om än retsamma, fick honom nästan att sätta det varma vattnet i vrångstrupen. Det var med ett frustande som han fick luta sig tillbaka igen med en liten grimas. Han fann först ingenting att svara på hennes fråga, det kändes som en fälla som kvinnor alltid kunde lägga ut på de mest skämtsamma sätt. Han harklade sig innan han tog till orden.
“Jo, såklart. Du vet vad jag menar,” han skvätte lätt vatten åt hennes håll och skakade på huvudet. Men det fanns ett leende på hans läppar. Och möjligtvis en liten rodnad på hans kinder, men det hade lika gärna kunnat vara värmen som orsakade den. Han lutade sig tillbaka mot kanten, blicken fortfarande fäst vid henne. Hans leende blev aningen större då han den pojkaktiga insikten slog honom att de båda faktiskt var nakna.
-
Hans lilla frustande när han nästan satte vattnet i halsen fick henne att flina. Det var kanske lite elakt, men hon kunde inte riktigt låta bli när han gjorde det så enkelt för henne. Dessutom fann hon det enklare än hon trott att glida tillbaka in i samma retsamma mönster som präglat stora delar av deras barndom, även om det kanske varit något mer oskyldig då än nu.
”Jag retas, Keiran”, sade hon roat innan hon sträckte sig efter en av korgarna som stod intill bassängens kant och drog fram en tvättsvamp, säkerligen inte ny, men den var tämligen ren och inte allt för sliten.
Hon tryckte ned den under det varma vattnet för ett par ögonblick innan hon vände blicken mot Keiran igen. Det var svårt att se på honom utan att gripas av en myriad av känslor, alla vilka fick hennes hjärta att slå ett par extra slag och hennes kinder att hetta. I ett försök att ignorera tankarna som följde så började hon istället att skrubba sina armar rena från det intorkade blodet och leran, även om hon inte helt kunde dölja det lilla nöjda leende som spelade i ena mungipan.
”Skrubbar du min rygg om jag skrubbar din?” Sade hon i ett försök att vara lite retsam igen, men hennes egen önskan om att han skulle säga ja lös igenom allt för tydligt för att någon av dem skulle kunna missa det.
-
Keiran smalnade av ögonen i en misstänksam min vid hennes ord. Men leendet var likväl kvar på hans läppar och han kunde inte slita blicken från henne. Det var istället under tystnad som han betraktade henne då hon började skrubba bort flera dagars smuts, utan att han själv följde hennes exempel. Det kändes så naturligt och samtidigt så overkligt att de satt där. För bara några dagar sedan hade han aldrig kunnat tro att det skulle bli så. Han hade ju funnit det helt omöjligt, men nu spirade där ett litet hopp där tidigare ingen framtidstro funnits.
Keiran kom på sig själv med att bara sitta där och se dum ut, blicken på henne och munnen lite öppen. Han harklade sig och slet tillslut blicken från henne för att se efter om en liknande kort fanns i hans närhet. Han följde hennes exempel med en tvättsvamp som enligt hans standard nästan var ny och började skrubba armar och bröst. Hennes fråga fick honom att vända blicken till henne igen och leendet kom tillbaka på hans läppar.
“Självklart,” svarade han efter ett ögonblicks tanke på vad för andra kroppsdelar han hade velat skrubba och makade sig sedan över till henne genom det ångande vattnet. Han la varsamt handen mot hennes axel då hon satte sig tillrätta. Bara den enkla gesten att röra vid henne fick hans hjärta att slå hårdare och han svor inombords över hur pubertal han var. -
Precis som otaliga gånger tidigare så undrade hon för sig själv hur länge de kunde låtsas, hur länge kunde de få vara tillsammans innan verkligheten kom ikapp dem. Hon försökte förstås övertala sig själv om att detta kanske ändå kunde vara en vändpunkt för hur livet såg ut, men samtidigt visste hon att det liv hon levt sedan de senast setts inte var ett som lade någon särskilt stabil grund att stå på. Men precis som alla andra gånger hon undrat samma sak så sköt hon ifrån sig de tankarna, stuvade undan dem i ett hörn av sitt medvetande där de kunde få ligga och jäsa till nästa tillfälle.
Nu betraktade hon Keiran medan han följde hennes exempel och började skrubba bort smuts och blod från sin kropp och trots att hon försökte låta bli så kunde hon inte hindra sig själv från att då och då kasta en längtande blick mot honom.
Först när han rörde sig mot henne och hon kunde sätta sig tillrätta med ryggen mot honom så tvingades hon se bort, men då var han istället så nära att hon nästan kunde svära på att hon kände hans kroppsvärme mot sin rygg, även om det mest troligt bara var det varma badvattnet.
”Jag skulle kunna bli van vid det här”, sade hon med ett litet nöjt leende som tydligt hördes i hennes röst, även om han inte skulle se det där hon satt med ryggen mot honom. Huden där var, till skillnad från den över hennes bröst, blek och slät med endast ett ensamt ärr under ena skulderbladet där ett av svärden som dödat henne gått rakt igenom och naglat fast henne vid golvet.
-
Keiran skrattade mjukt åt hennes kommentar och nickade instämmande även fast hon inte kunde se det. Med en varsam gest samlade han upp hennes hår och la det över hennes ena axel.
“Jag hade inte klagat om jag blev van vid det här,” sa han lågt, skrattet kvar i rösten. Han hade börjat skrubba hennes axlar och skuldror, först likgiltigt som man kanske hade gjort på en vän. Blicken följde hans egna rörelser men nästan så snart han börjat blev han distraherad och hans blick följde istället kurvan av hennes nacke, de subtila konturerna av hennes skuldror. Att hans tankar var på annat håll märktes hur hans rörelser blev långsammare, mer ömsinta och inte alls dugliga för att få bort någon smuts.Hjärtat hade börjat slå hårdare men han märkte det knappt då han makade sig närmare. Långt bak i hans tankar fanns den där gnagande oron att deras tid tillsammans var lånad och när som helst kunde upphöra. Det fick honom att upphöra med skrubbandet och istället luta sig in och kyssa hennes nacke. Om nu deras tid var begränsad så ville han göra det mesta med den, samtidigt som han dåraktigt levde på det nytända hopp inom sig om ett annat liv. Tankar han hellre klamrade sig fast vid och sköt istället undan de andra.
-
”Jag klagar inte…” Mumlade hon lite roat, men i takt med att hans rörelser blev allt långsammare så kunde hon inte hindra sina tankar från att osökt gå åt ett helt annat håll. Tankar på vad de hade kunnat göra istället för att skrubba varandra rena fick hennes kinder att hetta en aning, och när Keiran lutade sig in för att kyssa hennes nacke så brast huden över hennes armar ut i gåshud, det varma vattnet till trots. Det lockade fram en liten, nöjd suck från hennes läppar och hon lutade huvudet på huvudet en aning i en tyst uppmuntran samtidigt som hon lutade sig in mot honom för att känna hans varma överkropp mot sin.
Och varför inte, tänkte hon för sig själv, varför inte bli van vid detta? Varför inte ignorera verkligheten så länge det var möjligt? De skulle kunna fly någonstans, ta ett par sista jobb för att tjäna ihop tillräckligt mycket för att återvända hem och sen aldrig se tillbaka igen.
-
Keiran log mot hennes hud och fortsatte kyssa henne upp över halsen då hon bjöd in till det. Han hade släppt tvättsvampen och omfamnade henne nu istället, fingrarna smekandes över hennes mage och bröst. Konturerna av hennes ärr kändes tydligt, men trots den morbida verklighet de påminde om så berörde det honom inte längre. På ett sätt hade han väl accepterat det, eller helt enkelt valde att inte tänka på den dödliga utgång de faktiskt haft.
För där satt de i ett varmt bad, för stunden fria från bekymmer och hon kändes livs levande i hans famn. Verkligheten tedde sig för honom annorlunda än vad den faktiskt var. Men han släppte snart den tanken då hjärtat slog hårdare i bröstet och han drog ett darrigt andetag mot hennes hud. Han kysste sin väg upp över hennes hals till hans läppar nådde hennes öra.
“Hur länge sa du att vi har det här rummet för oss själva?” viskade han lågt i hennes öra, rösten tjock av känslor medan hans ena hand smekte henne allt djupare ner över magen. -
Hon hade slöt ögonen och lutade sig in i hans omfamning, lät huvudet vila mot hans axel när hans kyssar rörde sig upp mot hennes öra. Hans händer tycktes varmare än vattnet omkring dem och trots att hans smekningar gick över hennes ärrade hud så var det knappt att hon tänkte på det. Kanske hade hon valt att ignorera också den verkligheten. Han verkade inte bry sig om den, hon kände ingen tvekan i hans rörelser och ingen osäkerhet i hans röst när han viskade i hennes öra.
”Det sade jag inte… Men jag betalade för ett par timmar”, svarade hon lite roat, men hon kunde inte dölja grötigheten i sin röst, den som hans smekande händer lockat fram. Inte för att hon ämnade dölja något. Istället lade hon sina händer över hans och följde deras rörelser ned över hennes mage, alldeles där ett liv en gång spirat, ett som aldrig fått se dagens ljus.
-
Hjärtat slog ett extra slag då han tänkte på exakt vad som kunde uträttas under några timmar. Det fick honom att le och kyssa henne mjukt strax under örat.
“Så kort tid? Då får vi se till att göra det mesta av den,” försökte han retas, men den lätta darrningen på rösten gick inte att ta miste på och avslöjade istället hans tankar. Ett par timmar verkade dock alldeles för kort tid för honom, för han hade gärna inte haft någon tidsgräns på att ha henne i sin famn. Kanske var det inte bara för honom att göra det mesta av tiden som de hade, utan också att väga upp för den tid som de hade förlorat. Eller som han kände att de hade förlorat på grund av en illasinnad ädling och hans egna feghet.Det skulle nog alltid gräma honom, alla dessa ‘tänk om’. Men sådana tankar trängdes undan av själva nuet då hans fingrar letade sig ned över hennes mage och mellan hennes lår. Hon var här med honom nu, levande och hennes hud varm under hans läppar där han kysste hennes hals. Den stunden ville han inte förstöra med sin egna bitterhet.
-
Kanske kände hon samma önskan om att ta vara på tiden de hade tillsammans, för även om deras verkliga plan för dagen faktiskt varit att tvätta sig så hade den inte uteslutit även andra aktiviteter. Annars hade hon kunnat ordna separata bad, men vad var det roliga i det?
Hans ord om att göra det mesta av tiden fick henne alltså bara att le roat, ett leende som dock förbyttes mot en liten flämtning när hans fingrar fann sin väg mellan hennes lår.
”Nå… Vi har ju resten av dagen också”, mumlade hon hest innan hon lyfte sin ena hand för att lägga den mot hans skäggiga kind när han kysste henne över halsen.
Att vara där med honom var på samma gång bekant som främmande, hans närvaro en hon saknat, en som hon mindes från sin barndom, samtidigt som den förändrats och blivit ny, blivit… Nå, det hon kanske alltid trott att den skulle bli men som den aldrig fått chansen att utvecklas till. Hon ville ta igen alla de år de gått miste om på samma gång som hon ville börja om, låtsas som om inget av det som hänt faktiskt skett.
-
Hennes ord fick honom att le mot hennes hud och ett lågt skratt lämnade honom. Med ögonen nästan helt slutna drog han ett djupt andetag för att sedan viska i hennes öra.
“Mhm, tänk vad mycket vi kan göra då…” han kysste hennes öra och makade sig närmare. Tankarna var inte alls på vad de skulle kunna göra, utan vad de gjorde där och då. Med ena handen smekandes mellan hennes lår tog han försiktigt hennes hand i sin. Lätt tryckte han den mot sin kind innan han vred på huvudet för att kyssa hennes handflata. Bröstet värkte av ömsinthet och han ville inget hellre än att kyssa varje centimeter av hennes hud.Att få vara samman med henne till allt annat fallit i glömska. En längtan som spred en behaglig värk i mellangärdet. Vattnet kändes nästan svalt runt omkring dem, mycket kallare än blodet som nu rusade genom hans kropp. Han kysste ned över hennes handled innan han släppte hennes hand och vred hennes haka mot sig för att istället kyssa hennes läppar. Någonting han inte kunde få för mycket av.
-
Hans ord lockade fram ett leende över hennes läppar och när han kysste henne sådär ömsint så glömde hon alla tankar på att faktiskt tvätta sig. Istället vred hon på sig så att hon satt vänd mot honom och lade sina händer kring hans hals och drog in honom i en kyss som avslöjade både hennes ömmande hjärta och hennes växande hunger.
Ingen av hennes ungdoms fantasier om hur det skulle ha varit att kyssa honom gick upp mot verkligheten och trots att hon precis påmint sig själv om att sluta grubbla på det som varit och det som aldrig blivit så kunde hon ändå inte låta bli att fundera på hur det hade kunnat bli om hon vågat kyssa honom då så som hon kysste honom nu.
-
Keiran kunde inte låta bli att le då hon vände sig mot honom, även hans tankar om att tvaga sig borta. Villigt besvarade han hennes kyssar och slöt ögonen mot andra känslor som svämmade upp inom honom. Hans händer smekte över hennes höfter, över hennes svank och han drog henne närmare till sig så hennes kropp var tätt intill hans under vattenytan.
Hungern i hennes kyssar eldade bara på hans egna begär. Han hade aldrig varit med någon annan kvinna som drivit upp samma storm av åtrå inom honom, som samtidigt verkat känna detsamma. Känslan var hisnande och gjorde hans kyssar ivrigare. Utan att bryta kyssarna vände han långsamt dem båda mot badets kant, ena handen utsträckt för att ta hindra dem att stöta in i kanten allt för hårt. Kaklet var halt under fingrarna och han halkade över det men det fick honom bara att skratta till mellan kyssarna.
-
Hennes hjärta både värkte för allt det hon saknat samtidigt som det slog allt hårdare av den lust som han väckte inom henne och även om hon tappert försökt skilja de båda känslorna åt så gick det inte riktigt. Hans närhet både rev upp de gamla såren inom henne och strök balsam över dem på samma gång, något hon aldrig upplevt tidigare och som kanske hade kunnat vara ovälkommet om det inte var för att det var just han, och det bildliga balsamet var skönare än något annat hon någonsin kunnat föreställa sig.
Hans lilla skratt när han halkade mot kaklet med fingrarna fick hennes hjärta att smälta helt och hon kunde inte annat än att le mot hans läppar medan hon lade sina ben kring honom och drog honom intill sig, armarna fortfarande kring hans nacke.
”När allt det här är över… Tar du med mig hem då, Keiran?” Viskade hon lågt mot hans läppar mellan kyssarna och då var leendet inte bara synligt, det hördes också i hennes röst.
-
Hennes önskan hade förgjort honom totalt och han skulle aldrig kunna beskriva med ord hur vad det betydde för honom. Men det var kanske den djupaste ömhetsbetygelsen hon hade kunnat ge honom. Det naiva hoppet om en framtid kändes plötsligt uppnåeligt. De hade spenderat sina betalade timmar i badhuset och faktiskt blivit rena, även fast vattnet de lämnade efter sig inte bara innehöll smuts…
Renare än vad han varit på länge, med hela kläder och med värme i bröstet följde han med Moira ut på Celeras gator. Det hade börjat skymma men det kändes inte som att mängden folk minskat. Däremot var det kanske mer ljusskygga individer som börjat ta sig ut över kullerstenen jämfört med dagsljusets handelsmän och borgare. Från värdshus och tavernor hördes glada skratt och tillrop. Keiran kunde inte låta bli att le av ljudet och la en hand på Moiras axel för att stanna henne inte långt från den ljusa och inbjudande ingången till ett av ölstugorna.
“Vet du vad jag kom på? Jag glömde att demonstrera min kaldrländska,” rösten var road och han såg menande på henne “Kanske vi kan göra det…. Här?” han nickade lite diskret mot öppningen bakom dem, skrattet nära i rösten. Det han däremot inte såg var de personer som gick ned längst gatan bakom dem från de håll de kommit ifrån.
You must be logged in to reply to this topic.