Håret hängde blött ner i ansiktet och han fick dra ena handen genom det för att dra bak det. Den mantel med huva som han haft under räden var redan genomsur och han besvärade sig inte med att dra upp den över huvudet. Ett litet skratt lämnade honom åt hennes skämtsamma svar.
“Det lät inte helt dumt,” sa han med en längtande blick ut i mörkret. Men ett varmt bad kändes långt borta där och då. Han skakade lite på huvudet åt hennes fråga, dock med ett leende på läpparna. Hade det inte varit mörkt och regnigt hade hon också kunnat se den svagaste av rodnader på hans kinder.

“En del tärningsspel blir det nog, se om man har någon tur där denna gång,” han såg ned på sina fötter där de gick innan han vände tillbaka blicken till henne “Fast semester hade varit skönt, man har ju blivit gammal” han gav henne ett retsamt leende. Han ville så gärna att hon skulle säga att allt förändrats nu och att hon ville han skulle följa med honom någonstans. Men han visste att det var en dum tanke och han bet ihop käkarna där de gick. Att han inte ens kunde förmå sig, sådär tio år senare, att inte vara så feg gjorde honom irriterad på sig själv.
“Men i ärlighetens namn vet inte, det får bli vad det blir,” sa han tillslut, kanske lite mer uppgivenhet som sken igenom än vad han tänkt.

Frågan om familj förvånade honom lite, kanske för att han sällan reflekterade över det själv och tyckte det hela var så uppenbart med tanke på hans i övrigt ganska oordnade livsstil. Han kom på sig själv att bara tyst studera henne där han gick och vände bort blicken med en harkling.
“Nej, det har inte blivit så…” han ryckte lite på axlarna, mest för att få bort känslan över att det borde ha varit så och varför det inte var så “Det… det är inte som att man stannar särskilt länge på samma ställe,” fortsatte han i ett försök att förklara sig. Visserligen hade han syster skrivit till honom en del för några år sedan, vädjat att han kommit hem och erbjudit honom att jobba på hennes gård hemma i byn. Han hade inte ens bemödat sig att svara vilket han nu skämdes lite över.

Hennes fråga fick hans hjärta att återigen slå ett dubbelslag och pulsen gick upp. Han kunde inte hjälpa det leende som spred sig på hans läppar.
“Bjuda på ett bad? Ser jag så förjävlig ut?” skämtade han med ett skratt i ett försök att dölja den entusiasm han kände. Korkat, han hade ju bara kunnat säga ja. “Men gärna,” la han snabbt till med leendet kvar på läpparna. Han såg redan fram emot det och drog tillbaka håret igen som envisades med att hamna i ögonen på honom. Men det var inte regnet och den kyliga natten som gjorde att erbjudandet lockade mest.

En fråga som gnagt ti honom nästan sedan han insett att hon verkligen var hon började formuleras på hans läppar efter pratet om familj. Han tuggade lite fundersamt på underläppen för en stund, osäker på om han ens skulle fråga.
“Du sa förut att du aldrig kunde återvända hem, men har du… kontakt eller träffat någon annan sen du… ja,” han stapplade lite på orden, uppenbart besvärad med hur han skulle formulera sig och han vågade inte fråga rakt ut om hon fortfarande drogs med den där förbannat stiliga främlingen. Sen visste han inte heller hur han skulle känna beroende på svaret vilket inte gjorde det lättare att fråga.

Hennes skratt värmde mer än vad han någonsin skulle erkänna mer än med det varma leende som prydde hans läppar. Han skrattade till lite åt hennes kommentar och kikade på henne genom ögonvrån. För inombords vältrade han sig i hennes ord och litade inte riktigt på vad som syntes i hans ögon för att kunna möta hennes blick helt.

Men leendet bleknade snabbt. Elis. Han förbannade den dag han kommit till byn. Den värme han haft i bröstet ersattes snabbt av ett kallt mörker. Så hon hade letat upp honom. Vilket kanske var självklart, men orden gjorde ändå ont i honom. Samtidigt gav hennes ton en gnutta tröst för honom. Han vågade sig på att se på henne då gruppen gjorde sin väg in genom träden för att komma undan vädret. Tyst studerade han hennes profil i halvdunklet innan han tillslut frågade.
“Jag tar det som att det inte var ett kärt återseende?” hans röst var likgiltig och sammanbiten. Trots åren som gick föraktade han ännu ynglingen även om han en gång önskat Moira all lycka i sin framtid med honom. En bit in bland träden hade gruppen stannat upp och man hade börjat skynda sig för att sätta upp vindskydd av det man kunde för att kunna komma undan regnet.

Det var under tystnad som han hjälpte henne att få upp tältduken. Trots att träden höll borta det mesta av regnet och vinden som var det inte den lättaste av uppgifter. Men för stunden välkomnade han en specifik uppgift att lägga fokus på. Men han kunde inte helt ignorera de tankar han hade och grubblade över hennes ord och vad de innebar. Så mycket hade vänts upp och ned för honom och han visste knappt in eller ut efter denna dag. Av alla omtumlande känslor han känt så var han förvånad över sig själv att han nästintill kände en bitterljuv glädje över hur kall hennes röst varit när hon nämnt Elis. Keiran visste att han inte borde känna så, men det kunde inte hjälpas och han kunde inte sluta fundera över det hon sagt.

“Jag ska se om det finns någon torr ved,” ursäktade han sig när tältduken tillslut var uppe och erbjöd skydd från vädret. I vagnen hittade han några torra filtar de hade haft med sig och fnöske, men den torraste veden han kunde hitta var några småsura kvistar som han hade med sig tillbaka. Han erbjöd en av filtarna till Moira innan han gjorde sak av att försöka få upp en liten eld i varje fall. Trots att regnet hölls borta var ju marken redan blöt.
“Vad menade du förut?” började han försiktigt medan han med tändstålet satte fyr på fnösket “Att han tagit allt från dig?” som hastigast såg han mot Moira innan blicken gick tillbaka till de små lågorna som fräste av de fuktiga kvistarna. Han var tvungen att fråga, för annars skulle ovissheten förgöra honom.

Vad han än förväntat sig för svar så hade han inte kunnat föreställa sig det hon precis berättade. Det var som att få en hink iskallt vatten över sig då det gick upp för honom vad hennes ord innebar. Han hade trott att det var den gamla kvinnan som haft ihjäl henne, eller kanske någon sjukdom. Och hur mycket han än föraktat Elis så var detta något han inte ens kunnat tro i sin vildaste och mörkaste fantasi.

Hans blick var fäst vid den lilla elden men hans rörelser blev långsammare till han slutligen blev helt stilla. De små lågorna skänkte honom ingen värme och med en ljudlös suck sänkte sig hans axlar då han tillslut släppte spänningen som byggts upp i kroppen. Han kände sig dum för alla småsinta och egoistiska tankar han haft. Det han sörjt kändes så meningslöst i jämförelse med det som hon hade gått igenom. Inte ens att hon utkrävt någon form av hämnd skänkte någon tröst, för oavsett vad hade uslingen nog inte fått lida tillräckligt i proportion. Om han hade föraktat honom innan så hatade han honom nu.

Efter att hon tystnat så lutade han sig tillbaka på ena armen där han satt, förargad och förvirrad över allt som sagts då och tidigare. Med ett djupt andetag drog han handen över ansiktet och bet sig lätt i tummen, blicken fäst framför sig.

När han tillslut vände blicken till henne sköljdes ilskan långsamt bort. Han skämdes över frågan, att han trott något annat tidigare och att han tvingat henne att berätta det som så uppenbart smärtade henne. Insikten över vad som hänt henne, allt som hänt och allt han trott gjorde ont, som en kniv som vreds om i bröstet på honom. Innerligt önskade han att han visste vad han skulle säga, om han skulle vara arg för vad Elis gjort mot henne, om han skulle vara ledsen. Men han hade aldrig varit den som visste vad som var rätt att säga i olika situationer.

Istället sträckte han sig efter hennes hand som fumlade med tråden och tog den i sin då han flyttade sig närmare henne. Hans blick sökte hennes och han la sin fria hand varsamt under hennes haka för att höja hennes blick till honom.
“Jag vet att det skänker föga tröst, men jag är ledsen för det som hänt dig. För allt,”

Knappt märkbart skakade han på huvudet.
“Ingen hade kunnat veta hur det skulle bli…” svarade han med en röst som knappt bar. Han kunde se rodnaden på hennes kinder och han blev plötsligt plågsamt medveten om närheten till henne. Hjärtat slog allt hårdare och hans blick gick från och till hennes ögon och läppar. Det skulle ha varit så lätt att sluta avståndet mellan dem.

Så ställde hon frågan till det som han aldrig kunnat erkänna för henne. Hjärtat sjönk som en sten i bröstet på honom och han slöt ögonen för en kort stund.
“Hm,” han sänkte handen från hennes haka och stödde sig på den istället då han lutade sig bakåt. Fundersamt tuggade han på insidan av läppen och oförmögen att hålla hennes blick i sin sänkte han den istället till deras händer.
“Det var helt mitt egna beslut, ingen hade kunnat påverka det, men…” det vred sig i bröstet på honom och han fick svälja hårt. Orden var så svåra att yttra. Blicken var fortfarande sänkt till deras händer där han tveksamt flätade samman deras fingrar “.. jag kunde inte riktigt stå ut med att se dig, eller tänka mig dig, med honom…” det krävde mycket viljestyrka för att yttra orden. Han önskade så att han kunnat skämta bort det hela, han hade faktiskt tänkt på det under räden tidigare. Hur han skulle skratta bort att han i deras ungdom varit förälskad i henne. Men han klarade det inte och ville bara dra något gammalt över sig själv och försvinna.

En liten suck lämnade honom och han skakade långsamt på huvudet. Han försökte förmå sig att säga något skämtsamt om det hela, men leendet han försökte sig på var glädjelöst. Hur skulle han ens kunna skämta bort det nu? Det var lönlöst och han mötte hennes blick för en kort stund innan han såg ned på deras händer igen.
“Nej, det var du inte. Jag borde ha berättat för dig då, men jag var för stolt” rösten var skakig och han fick svälja igen mot torrheten i strupen. Den stolthet som funnit kvar var nu helt krossad. Slutligen höjde han blicken till hennes utan att se bort.

Hennes ord förvirrade honom, kanske mest för att han önskade att det fanns en djupare innebörd och han rynkade ögonbrynen. Fundersamt studerade han hennes ansikte och undrade stilla varför hon nästan såg sorgsen ut. Varsamt strök han tummen över hennes hand, den lilla beröring som det innebar både tröstade och fyllde honom med längtan.
“Jag med,” sa han tillslut. Trots åren som gått insåg han att han nog aldrig förlikat sig med vad han känt för henne. Det fick honom att skratta till, glädjelöst och mer som en fnysning.
“Fan, förlåt..” han släppte hennes hand för att dra båda händerna genom håret som om det skulle hjälpa att klara upp sina egna tankar “Det var längesen och det är bara.. Jag har inte tänkt så mycket på det sen jag fick veta att.. Att du var död” sa han med ett djupt andetag och såg sig omkring som om att letade efter rätt ord. Det var inte sant heller men han försökte rädda sig själv från att göra totalt åtlöje av sig själv. Han förbannade sig själv, han skulle inte ha sagt något, tänk om hon nu klandrade sig själv?
“Tänk inte på det, det är i det förflutna,” han försökte sig på ett uppmuntrande leende men det blev ganska platt. I ett försök att själv inte tänka på annat så drog han av sig den blöta manteln och under tystnad drog den andra filten om axlarna.

Med sin stolthet i spillror la han ytterligare några sura kvistar på elden som skänkte mer rök än värme. I ögonvrån såg han hur hon flyttade på sig men höll blicken kvar vid elden. En liten panikartad och irrationell känsla att hon skulle ge sig av grep tag i honom och fick honom att bita ihop käkarna.

Först hörde han inte riktigt hennes ord men han stannade upp i sina rörelser då hon la handen mot hans arm. Han såg lite frågande upp på henne men när hennes ord sjönk in drog han efter andan. Han hade suttit framåtlutad mot elden och rätade nu på sig där han satt. Än litade han inte på att han tolkat hennes ord rätt, det kunde lika gärna ha varit att han tolkade dem som han ville. Man kunde se hur han spände käkarna till och från medan han funderade men han tog hennes hand där den låg mot hans arm. Det fanns, om än svag, hoppfull glimt i ögonen då han vände sig mot henne.
“Vad menar du?” rösten var låg och man kunde höra att han inte var säker på det han hört. Men likväl anades det där hoppet. Hjärtat slog återigen hårt i bröstet då han sökte efter svaret i hennes ansikte.

Blicken vilade undrandes på henne och han kramade uppmuntrande hennes hand då hon började förklara. Han kunde nästan höra sina egna hjärtslag i öronen och när hon lutade sig in mot honom trodde han att hjärtat skulle slå ur bröstet på honom. Hur många gånger hade han inte föreställt sig just det ögonblicket? Men ändå drog han förvånat efter andan då hennes läppar mötte hans.

Hans ögonbryn höjdes och han såg på henne med munnen öppen sådär lite dumt. Blicken var fäst i hennes, och det såg inte ut som att han förstått vad som precis hände för ett ögonblick. Så verkade det gå upp för honom och han kupade händerna om hennes ansikte då han slöt avståndet mellan dem för att kyssa henne med all den längtan han haft förr som nu.

Hjärtat slog fortfarande hårt i bröstet på honom när han slutligen drog sig undan från kyssen och lutade sin panna mot hennes. Han tog hennes ena hand i sin medan den andra var kvar om hennes kind.
“Jag vill inget hellre,” sa han lågt, rösten darrig, men inte av smärta eller sorg denna gång. Han andades ut med en lättad suck och lät fingrarna mjukt smeka hennes kind. Ömt höjde han hennes haka för att kyssa henne igen. För han ville kyssa henne till han glömde alla andra kvinnor och hon glömde alla andra män.

För en stund lät han sig förloras i ögonblicket med hennes läppar mot hans. Förr hade det varit något han bara kunnat drömma om, sedan något han vetat aldrig kunnat ske. Känslorna var överväldigande och stormiga av all den glädje, ånger, lust och sorg han känt genom åren. Det var så mycket att det gjorde ont i bröstet på honom. Tillsut bröt han kyssen, läpparna fortfarande snuddandes vid hennes och handen kvar vid hennes kind.

Han andades tungt och blicken mötte hennes. Även om färgen på hennes ögon var annorlunda än vad som alltid var inpräntat i hans minne var det definitivt hennes ögon. Ändå kunde han inte riktigt tro på vad som skedde, att hon verkligen var där. Han slöt ögonen och lät båda händerna smeka hennes kinder, över öronen och ned över hennes nacke som för att försäkra sig att hon fanns på riktigt.
“Är du verkligen här…?” rösten var plågad och knappt en viskning mot hennes läppar “Eller spelar mitt sinne mig ett spratt?” hennes hud kändes kall mot hans fingrar och i en impuls att vilja värma henne drog han in henne i sin famn.

• This reply was modified 2 år, 11 månader sedan by FruVider.