En liten del av henne var orolig över att hon gjorde fel som lurade in honom i sitt liv på det här viset, att hon var självisk som så desperat ville ha hans närhet när hon visste att hon inte skulle kunna ge honom det han ville ha. Hon skulle aldrig kunna vara den person som han mindes, allt för mycket hade förändrats…

Irriterat tryckte hon undan de känslorna, begravde dem någonstans där hon slapp tänka på det och lät sig istället njuta av stunden. Hon drog ett darrigt andetag när hans läppar lämnade hennes, men han satt kvar alldeles nära och hon lät honom under tystnad smeka över hennes kalla hud. Hans ord om att hon inte skulle ha varit verklig fick ett litet, mjukt leende att uppenbara sig över hennes läppar.

”Det vore ett elakt spratt”, svarade hon hest innan han drog henne till sig. Då slöt hon ögonen och drog ett djupt andetag, kände lukten av blod, av rök och av läder. Det var underligt nog en betryggande doft och hon lindade sina armar omkring honom där hon nu befann sig i hans famn.

”Jag är här, men jag är rädd att jag inte är precis som du minns mig”, tillade hon mjukt, men kanske fanns det en viss sorgsenhet i hennes röst när hon sade det.

På ett vis så var hon glad att han inte kommenterade på hennes ord om att hon inte var som han mindes henne, det gjorde det lättare att ignorera alla sådana tankar och helt enkelt få låtsas för en stund.

Hans svar fick henne istället att kika upp på honom där han satt, en rysning löpte längs med hennes ryggrad när han drog fingrarna genom hennes hår. Det kändes så bekant, så rätt på något vis. Kanske låg det något i det folk sade om att vissa saker helt enkelt var menade att ske, oavsett hur lång tid det tog. Kanske hade det varit meningen att de skulle träffas igen på det här viset, för sanningen var nog att hon verkligen behövde förankras igen innan hon helt tappade bort sig i all död.

”Du får det att låta som om jag varit på äventyr”, svarade hon med ett litet skratt medan hon lät ena handen långsamt vandra över hans bröstkorg.

”Jag har mest varit i Celeras faktiskt… Det finns alltid gott om jobb där, men för några år sedan var jag i Thel Shaen, och efter det hade jag ett uppdrag som tog mig hela vägen till Kaldrland, även om jag inte hann se särskilt mycket av det. Inte för att jag vet om jag skulle vilja det, det var kallt och öde på något vis, inte som hemma”, fortsatte hon lågmält, dock inte utan ett litet leende över läpparna. Det kändes nästan lite bisarrt att prata om det på ett så banalt vis, som om hon kunde ignorera att alla hennes resor alltid slutade i blod och död.

Han hade inte fel i det han sade om Kaldrland, trots allt så var det ungefär så hon hade upplevt det, fastän hon skulle vilja tillägga att där också fanns gott om skog. Som den skogen där hon dödat pojken Arlin och tryckt ned hans kropp mellan ett par stenblock.

”Det var bra betalt och jobbet i sig var inte särskilt svårt. Ändå föredrar jag nog det här, trots att betalningen inte är lika bra”, svarade hon lite retsamt innan hon såg upp på honom och fann att han betraktade henne. Hennes hjärta slog ett extra slag och hon kunde inte låta bli att rysa under hans beröring, omedveten om de tankar som rörde sig i hans inre. Hon hörde dock det lite vemodiga i hans suck och då kunde hon inte låta bli att rynka lite besvärat på ögonbrynen. Hans ord om att få lite sömn var inte mycket bättre och hon slogs av känslan av att hon hade gjort eller sagt något fel. Kanske skulle hon inte ha varit så direkt med honom. Tankarna fick henne att besvärat tugga lite på underläppen, något som dock gjorde att hon genast blev påmind om hur hans läppar varit där bara för några sekunder sedan.

”Jag antar att du har rätt”, medgav hon efter någon sekund, trots att hon egentligen önskade att de skulle kunna stanna där, låta de andra ta hand om resten av uppdraget.

”Stannar du hos mig..?”

Leendet över hennes läppar var genuint och trots att all färg tillsynes lämnat hennes ögon så fanns det värme däri när hon såg på hans krånglande med filten. Hon hade menat det hon sade om att livet var för kort för tvivel och hon insåg det ännu mer nu. Visst, det skulle aldrig bli som förut, deras liv var så annorlunda och de hade gått igenom så mycket under åren som gått, men kanske behövde det inte vara mer komplicerat än så här?

Hon hann inte dra av sig filten innan han tagit tag om hennes handled, så hon lade sig helt enkelt ned bredvid honom med den fortfarande virad omkring sig innan hon lade ena halvan över honom så att han skulle slippa frysa. Innan hon lät sin hand falla till sidan så lät hon dock sina fingrar smeka över ärret han hade på halsen.

”Du lovade att du skulle berätta hur du fick det här”, mumlade hon lågmält, trots att det knappast behövdes, ingen skulle höra deras samtal över regnets smattrande och åskans muller.

Det kändes så underligt att höra honom prata om sådana saker, det var helt enkelt inte så hon mindes honom, men samtidigt så fanns det något bekant i hur han pratade om det hela, det där skämtsamma som gjorde att ett allvarligt ämne inte kändes riktigt lika allvarligt. Hon kunde själv inte låta bli att fnysa lite roat åt det hela.

”Då var det tur att samma lånehaj inte skickade någon mer kompetent… Men vi brukar ju för det mesta kosta mer än sådana män vill spendera”, sade hon retsamt, och även om det var tänkt som ett skämt så låg det sanning i det hela. Det hade lika gärna kunnat vara hon som skickats efter honom, och hon hade inte misslyckats. Den tanken gjorde henne lite obekväm och som för att skjuta undan de tankarna så tryckte hon sig närmre honom och lät sina läppar möta hans i en försiktig kyss. Hon visste att de borde sova, men hon skulle mycket hellre göra något annat.

Det var så länge sedan hon varit nära en annan människa på samma vis som hon var nära Keiran och kanske gjorde det henne lite fumlig, eller så var det för att det var just han. Han fick henne att glömma regnet utanför det improviserade tältet och förlora sig i minnen av varma dagar under en klarblå himmel, känslan av att vara hemma, att vara trygg. Hon visste förstås att det inte var så, men för stunden så sköt hon undan den bistra verkligheten och njöt av att få vara nära honom.

I takt med att hans kyssar blev allt hetare så slog hennes hjärta allt hårdare i bröstet. Hon följde hans rörelser och virade ivrigt sina ben kring hans höfter när hans hand ledde henne dit. Hans kyssar och hans kropp mot hennes när han lade sig mer eller mindre över henne gjorde hennes sinne luddigt och fick henne att glömma alla tvivel hon någonsin haft, och den försiktighet hon borde ha känt. Istället lät hon sina händer leta sin väg upp över hans rygg, smekte den genom tyget som skiljde deras kroppar åt medan hon letade efter en väg in. Hon ville känna hans hud mot sin, för stunden glömsk över det faktum att det också skulle innebära att hon blottade sin nakna och ärrade överkropp för honom, en ständig påminnelse om vad som tagit hennes liv.

Fylld av en het och plötslig längtan så betraktade hon hans bara överkropp när han väl lyckats krångla sig ur sin tunika. Hon lät sina händer smeka upp längs hans bara bröst, upp över hans breda axlar och vidare upp över hans nacke. Hon var så förlorad i stunden att hon inte tänkte på något annat än hans kropp mot sin, och hon hjälpte honom med ivriga fingrar att snöra upp sin egen tunika, hungrig efter mer av hans läppar och känslan av hans starka överkropp mot sin.

Det tog ett ögonblick för henne att inse att han hade stannat upp, hennes andetag var ytliga och snabba och hjärtat slog fortfarande hårt i bröstet, trots att det plötsligt fanns en kyla mellan deras kroppar. Lite förvånat, med läpparna lätt särade, såg hon upp på honom, såg sorgen och ilskan i hans ögon. Insikten om varför fick hennes kinder att hetta, mer av skam än något annat. Skam för att hon aldrig skulle kunna bli av med sitt förflutna, skam för att det fått hans hetta att svalna, och skam för att hon åter igen påmindes om hur svag hon varit.

Hon svalde klumpen som börjat formas i halsen och med sin ena hand tog hon en av hans händer och guidade den långsamt över den nakna huden och de många ärren. Hon lät den vila vid det stora ärret över hennes hjärta, släppte hans hand och lyfte istället sin hand för att smeka ömt över hans skäggiga kind.

Känslan av skam hängde fortfarande som ett hotande moln över henne, men viset på vilket hans blick mjuknade och hur varsamt han rörde vid henne, kysste sin väg ned för hennes hals, gjorde det möjligt att skjuta undan det värsta av de känslorna. Hon fann att hon, trots att så många år gått, fortfarande kände sig trygg med honom. Att han nu befann sig ovan henne på ett vis hon en gång i tiden fantiserat om, och skämts över, kändes nu naturligt. Kanske var det en känsla av falsk säkerhet, men det var en tanke hon vägrade underhålla. Han skulle aldrig göra henne illa.

Hon drog ett darrigt andetag när hans läppar rörde vid ett av de större ärren över hennes mage. Det sköt som blixtar från platsen där han placerat sina varma läppar och hon kunde inte låta bli att sluta ögonen för en sekund och begrava en av sina händer i hans fortfarande fuktiga hår. Hon visste att de egentligen inte borde göra det här nu, att de kunde bli avbrutna när som helst, men elden han väckt inom henne var svår att resonera med.

Vad för tankar som än fyllt hans sinne så verkade de ha sopats undan för att åter ge plats åt lusten och begäret. Hon kom på sig själv med att ha slutat andas när hans läppar kom sådär farligt nära linningen till hennes byxor men han fortsatte inte nedåt, något som fick henne att darrande andas ut igen, både av frustration och för att hon helt enkelt kom på att hon glömt att andas. Trots det så mötte hon hans blick när han hasade sin väg tillbaka upp över henne och då kunde hon inte låta bli att le mjukt och kanske något uppmuntrande. Hon förstod kanske inte vidden av vad han känt, och fortfarande kände, för henne, men hon visste att han varit förälskad i henne en gång i tiden och att döma av begäret hon såg i hans blick så fanns åtminstone attraktionen kvar där. Det var en attraktion som också hon kände när hon såg på honom. Där hon mindes en pojke fanns nu en man, en man som fick hennes hjärta att slå snabbare än det gjort på över ett decennium.

Det hårda greppet han tog om hennes lår hade egentligen inte behövts, hon var mer än villig att vira sina ben kring honom när han tryckte sig sådär nära henne. Hon lyfte sin kropp mot hans när han kysste henne och lät en av händerna som vilat mot hans nacke vandra nedåt längs hans ena sida. Känslan av hans varma hud under hennes kalla fingrar fick henne att rysa och med handen hon fortfarande hade vilandes mot hans nacke så drog hon honom djupare in i den kyss de delade.

Känslan av hans varma kropp som för ett ögonblick lämnade hennes fick henne att rysa, och kanske knöt det sig en aning i magen, som om hon var rädd att han skulle lämna henne där. Alla sådana tvivel sopades dock undan när han med lite fumliga fingrar snörde upp hennes byxor. Känslan av den svala nattluften som slog mot hennes bara hud fick henne att rysa till, eller så var det på grund av blicken han gav henne när han betraktade hennes nakna kropp, en blick som avslöjade det begär han kände.

Hon hade tänkt dra honom till sig, trycka hans kropp mot sin, men blev avbruten av hans hand. Trots att hans händer verkade gjorda för att svinga ett svärd så var de förvånansvärt ömma när han rörde vid henne, och handen som han smekt upp över hennes lår och ljumskar var inget undantag. Ändå fick hans varsamma smekning henne att flämta till när hans fingrar fann sin väg mellan hennes ben. Hon slöt ögonen för en sekund, hennes läppar lätt särade och hennes andning ytlig, men så öppnade hon dem igen och mötte hans blick med sin. Hon ville ha honom.

Utan att släppa honom med blicken så sträckte hon sig efter snörningen till hans benklädsel och började snöra upp dem med flinka fingrar.