Doften av människa i skogen fick de gula ögonen att vaksamt se sig omkring. Dock var det inte enbart människa det luktade, det var någon slags blandning. Kanske två personer eller en blandras, men vad spelade det för roll egentligen? Fast han kunde inte förneka att han blev en aning nyfiken då det kom till den okända doften, fast då han tänkte efter, påminde den inte om någon annan doft? Jo, han hade känt den för många, många år sedan men vart, hur och varför kunde han inte komma ihåg. Långsamt började han röra på sig, närmare doften, men så tyst som han kunde i sin mänskliga form. Han kunde inte dra uppmärksamhet till sig så därför befann han sig i den mänskliga formen, han skulle få ordentligt med uppmärksamhet om han befann sig i den han var mest bekväm med. Drakformen. Det enda som följde med honom från drakformen in i den mänskliga var två små horn ovanför pannan, men han försökte dölja dom med det svarta håret, men det var väl inte helt optimalt. Eller vänta, han hade ett ärr också som sträckte sig fram från halsen och upp till hans käklinje. Men förutom detta så såg han ut som vilken annan människa som helst. Kanske lite för blek men han spenderade nästan all sin tid i grottor där han inte behövde samtala med folk oavsett vad det var för ras.
Dom gula ögonen fann snart det han letade efter, varelsen som var orsak till dofterna. Hon bara satt där och verkade studera naturen. Något som Xanthyr också gjorde för ett ögonblick. Det såg ut som en skog. Han fnyste till innan blicken föll på människan med dom konstiga dofterna igen och tippade huvudet lite åt sidan. Det första han lade märket till var det röda håret och den blå, långa klänningen. Var det inte obehagligt att gå omkring i sånt där? Xanthyr hade en långärman bomullströja med två knappar vid halsen och ett par byxor till. Han hade stulit det för många herrans år sedan och han tvivlade på att ägaren till kläderna levde fortfarande, men vem visste?
Skulle han gå fram? Fast varför skulle han göra det? Nå, det var den kortare vägen till staden han var på väg till och han orkade inte riktigt ta några omvägar just nu. Det var en stor nackdel med mänskliga formen, att behöva färdas till fot. Hellre flög han, det var mer rogivande och gick fortare, men det skulle dra uppmärksamhet och han skulle troligtvis få soldater efter sig då. Xanthyr klev fram från sitt gömställe och tog några prövande steg närmare kvinnan som inte såg allt för gammal ut. Hur många år kunde hon vara? Arton kanske? Tänk när han var arton, herregud, det var längesedan. Xanthyr hade för länge sedan slutat räkna sin ålder, att fylla år var ingenting han firade längre.

Kvinnan kom på fötter ganska så snart efter att Xanthyr visat sig men han gjorde ingen ansats att komma närmare. Istället stod han bara stilla och nästintill stirrade på henne utan ett ord. Han såg hur osäker hon blivit, troligtvis även rädd över hans plötsliga uppenbarelse. Nog kunde han förstå henne, hon var ett lätt offer om hon inte besatt magi som skulle kunna rädda henne, men med tanke på hur hon reagerat så hade hon nog inte den gåvan. Dom gula ögonen betraktade henne fram tills hon öppnade munnen och talade. En ljuv stämma hade hon, var hon duktig på sjunga också? Kunde hon hjälpa honom? Troligtvis inte, han hade nog ingen direkt användning av henne. Om hon inte ville ge honom mat förstås, det var enda anledningen till varför han lämnat grottan han bott i ett tag. Han bytte grottor med jämna mellanrum så ingen drakdräpare skulle hitta honom och han skulle gå till samma öde mötas som hans familj gjort.
Snart talade hon igen och ett snett, svagt leende spred sig över hans bleka läppar där han stod i skuggan av ett träd. Hans blick sökte sig åt det håll hon kommit och det håll han var på väg.
“Jag är på väg till Hannadon.” svarade han med hes, grov röst och fäste blicken åter igen på kvinnan.
“Vad gör du själv här ute? Utan eskort dessutom.” att hon var av hög rang gick inte att missa, hennes smycken och klänning måste vara värt en hel del. Dock hade hon haft turen att stöta på Xanthyr och inte någon våldsman. Vem som helst hade kunnat göra vad som helst med henne utan att hon kunnat hindra det, vad han såg för tillfället i alla fall.

Xanthyrs gula ögon fortsatte att studera kvinnan framför sig, men riktigt varför visste han inte. Då hon svarade på hans fråga så kände han hur ena mungipan kröktes upp i ett snett leende. Han hade haft rätt, hon var uppenbart högre rang än de andra, det var oftast bara dem som hölls inlåsta.
“Hmm..” mumlade han bara då han inte hade något direkt svar på det hela. Istället stod han bara där och tittade på henne, för det fick man väl ändå göra? Dock kom en fråga och han höjde ena handen, kliade sig lite lätt bakom ena örat medan han funderade på vilket svar han skulle ge henne. Han kunde ju vara ärligt men han kunde också ljuga, men varför ljuga? Han hade ingen anledning till det.
“Jag ska se om det finns någon billig mat där.” han hade inte så mycket pengar om han skulle vara ärlig. Självklart skulle han kunna jaga i skogen, men det där med fällor var han ganska värdelös på och han hade alla verktyg och vapen i grottan och han ville inte gå tillbaka för att hämta det. Han hade tagit med sig all valuta han haft så det återstod att se om det skulle räcka. Hade kvinnan framför honom pengar på sig? Då skulle han kunna råna henne, men det låg inte riktigt i hans natur att ge sig på kvinnor. Män gick bra, men kvinnor var mer oskyldiga, oftast.

Det såg ut som att kvinnan inte längre var rädd för honom då hon kom lite närmare. Hon hade svarat honom också, att det fanns billig mat där. Han hummade igen, lät blicken vandra åt det håll han var på väg. Det som skulle störa honom mest var nog doften av människor, doften som hade etsat sig fast i hans minne och ibland gav honom hemska minnesbilder av slakten på hans familj och som gav honom mardrömmar om nätterna. Kvinnans röst fick honom att ryckas tillbaka till verkligheten igen och han såg länge på henne, funderade på erbjudandet. Skulle han ta det? Långsamt tog han några steg framåt, nickade lite.
“Okey.” svarade han med sin mörka, hesa röst och tog några fler steg framåt, emot henne. Kanske kunde hon visa något stånd som hade kött? Det var favoritfödan, men han hade blivit en allätare med tiden, dels för att kunna överleva och dels för att smälta in bland folk.
“Vad heter du?” frågade han plötsligt och dom gula ögonen studerade henne ännu en gång, uppifrån och ner. Vad var det för doft han kände igen men inte kunde placera? Det var sjukt frustrerande att inte kunna sätta fingret på vad det var.
“Mitt namn är Xanthyr.” inget smeknamn eller liknande lämnades ut, det var hela namnet som gällde, om hon nu inte kom på något passande förstås.

Xanthyr hummade bara vid hennes ord om hans utseende. Det var bäst om hon inte visste vad han var innerst inne. Så han hade inga planer på att berätta det.
“Xanthyr.” upprepade han då hon kom med det mest uppenbara smeknamnet, något som han blivit kallad för i evigheter men inte var speciellt förtjust i. Nikki? Om hon ville bli kallad för det så fick han väl göra henne till lags där. Han började tyst gå bakom henne, bara några steg bakom, samtidigt som dom gula ögonen följde varje rörelse hon gjorde.
“Kalla mig inte ”herr” är du snäll, det får mig att känna mig gammal.” han försökte sig på ett snett leende igen, precis som förra gången, innan han ökade farten lite så att han kunde gå bredvid henne. Hans fingrar snuddade lätt vid klänningstyget, utan att det varit meningen, men nog kunde han känna att det var fina grejer hon hade.
“Så, det kan inte vara lätt att tillhöra samhällets övre klass. Din klänning och dina smycken måste ha kostat en förmögenhet.” detta var Xanthyrs försök till kallprat. Han hade inte varit ordentligt social med något på flera år, så han hade nästan glömt bort hur han skulle uppföra sig. Dom gula ögonen sökte sig till kvinnans gröna innan han såg framåt igen för att se så att han inte gick in i ett träd eller liknande.
“Kommer du inte hamna i problem nu?” vissa adliga och högre uppsatta ville ju inte att deras familjemedlemmar umgicks med folk som stod lägre i rang och var fattiga men kanske var Nikkis familj ett undantag?

Tystnaden gjorde honom inget, han hade levt i den så länge att den blivit hans vän. Men då kvinnan svarade på hans andra fråga så nickade han lite och gav henne det sneda leendet igen.
“Det är sant.” nog för att de säkert skulle bli sedda med varandra då de närmade sig staden. Var hon verkligen okey med det eller ångrade hon sig? Det verkade inte som att hon gjorde det men vem visste med säkerhet? Den gula blicken vandrade över omgivningen, drog in dofterna som befann sig i en skog samtidigt som han lyssnade efter ljud som hörde till människor eller andra raser. Det var då hon talade igen som han fäste fokuset på henne.
“Hmm.. det är också sant.” han nickade lite för att understryka det han sagt innan han åter blev tyst. Fåglarnas envisa kvittrande hördes och längre bort kunde han se en ekorre som sprang förbi dem.
“Vad gjorde du i skogen helt själv?” hörde han sig själv fråga och blev nästan lite förvånad då han inte hade tänkt att ställa frågan högt. Hade hon bara suttit och njutit av befrielsen som skogen innebar eller hade hon varit på väg någonstans? Men om hon varit på väg någonstans, varför hade hon erbjudit honom att visa vart det fanns billig mat? Det var ett mysterium, hon var trots allt människa och dom var vidriga varelser, så enkelt var det bara.

Sjön? Det var längesedan han varit vid sjön sist och verkligen tagit in det som fanns där, den vackra naturen. Men var det det hon kunde lukta? Sjövatten? Nej, hon hade ju inte gått ner till vattnet eller hur? Men var det kanske så att hon kände någon havsman? Det visste man inte, hon hade ju varit väldigt hjälpsam till honom. Ett lågt hummande lämnade honom bara som svar på hennes ord och han nickade lite lätt, höjde ena handen och kliade sig lätt i nacken. Nikki kastade sedan tillbaka frågan till honom själv och Dom gula ögonen riktades emot henne. Vad han hade gjort i skogen?
“Jag var på väg till Hannadon.” svarade han med ett retsamt, litet leende innan han vred fram blicken igen. Hon behövde ju inte riktigt veta vart han kommit ifrån eller varför han inte bar med sig någon packning eller vapen. Enda vapnet han hade var kroppen, men han kunde slåss riktigt bra mot personer både med och utan vapen. Det var något som han tränat på i många år och nu kunde han nästan skryta om det, fast det låg inte i hans natur och som man säkert redan märkt så ville han inte dra onödig uppmärksamhet till sig. Tystnaden sjönk mellan dem då Xanthyr inte kom på något annat att säga eller fråga, vilket fick honom att förbli tyst och iaktta deras omgivning. Det fanns ju folk som var lätta på foten, alver till exempel, men de hade aldrig stört honom vad han kunde minnas. Det var människorna som var boven och hade alltid varit, skulle säkert alltid vara det också.

Inte kunde Xanthyr undvika att titta på kvinnan då hon började sig fram för att frigöra tyget från grenen. Det måste vara jobbigt att vara klädd i en sådan klänning, och fastän han ville fälla en kommentar om det så motstod han frestelsen. Blicken vandrade över henne och han tippade huvudet omänskligt mycket åt sidan där han stod, men då hon var klar så rätade han snabbt på det. Han hade stannat upp då hon fastnat och då hon var klar och började gå så slöt han upp bredvid henne igen. Vid frågan så hummade han lätt fundersamt.
“Nej, inte direkt.” svarade han fundersamt. Visst hade han varit i staden några gånger, men när det varit sist mindes han inte. Han hade hållit till i skogen och framförallt grottan och han mindes inte senast han lämnat den, det kan ha varit dagar, månader eller år sedan sist. Tid var ingenting han höll koll på längre, han kämpade sig igenom dagarna som bara bestod av att äta och sova.
“Jag är inte så förtjust i människor.” erkände han och lät blicken falla på Nikki som verkade gå en aning för framåtlutad, som att hon var på väg att falla. Xanthyr höll fram ena armen för att fånga upp henne, som om hon inte vägde mer än en fjäder.
“Vill du åka på ryggen fram tills vi kommer till planare mark?” hörde han sig själv fråga och han kände hur ett snett leende formades på hans läppar, fram tills han fick en minnesbild av Hydron som red på hans rygg då han varit barn. Leendet dog ut och blicken sänktes men han samlade sig snabbt igen och såg upp på Nikki, fäste sin gula blick i hennes gröna och inväntade ett svar på hans fråga som han inte riktigt hade tänkt ställa.

Hon ville veta varför han inte gillade människor, kanske för att hon hade sådant blod i sig? Eller ville hon verkligen genuint veta för att hon brydde sig? Nej, det var fortfarande främlingar för varandra. Han sneglade emot henne innan han såg framåt igen.
“De är själviska monster som mördar allt som är annorlunda och inte passar in i deras värld.” svarade han enkelt.

Sedan fick han svar på frågan om kvinnan ville ha skjuts på ryggen och han kunde inte hålla tillbaka ett litet större leende och han skrattade till, lågt, nästan som ett hummande även det men om man ansträngde sig så kunde man höra det låga skrattet. Hon hade humor och det var länge sedan Xanthyr hade skrattat, förutom åt korkade djur förstås.
“Som du vill.” han tänkte inte fråga henne igen, så nu fick hon stå sitt kast att gå i den långa, säkert tunga klänningen genom skogen. Xanthyr hade inte speciellt mycket att säga just nu, istället klev han upp på stigen som till slut blev synlig och han knuffade undan en stor sten som låg i vägen för Nikki, utan att riktigt tänka på att hon kunde gå runt den. Men var man ensam i flera år så blev man nog lite konstig i huvudet, eller hur? Den ljusgula blicken såg sig runt bland träden, lyssnade intensivt innan hans blick fäste sig på kvinnan. Tänk om de skulle se henne med honom nu? Vad skulle de då göra? Långsamt tippade han huvudet åt sidan medan han nästintill stirrade på Nikki, helt i sin egen värld.

Kvinnans diplomatiska svar fick honom att ilskna till där han gick.
“Tack vare människor är vi en utdöende ras och jag har inte träffat någon på många, många år.” muttrade han fram och sneglade bara emot henne. Nej, han hade inte hört, sett eller känt lukten av en annan drake på evigheter. Kanske för att han befann sig i sina grottor och skogar, men ärligt talat så visste han inte vart han skulle leta om han ville hitta någon. I princip alla höll sig gömda för att inte bli mördad.

Då kvinnan sade det om att hon hade något i ansiktet så vände han bort blicken och log snett, såg åter framåt och studerade personerna de mötte efter vägen. De luktade alla vidrigt av människa och Xanthyr ville nästan kräkas på varenda en som gick förbi, men av respekt för Nikki så lät han bli. Dom gula ögonen studerade kvinnorna som neg, männen som bugade sig och självklart visste han att det var till Nikki och inte till honom, men det gjorde inte att han kunde låtsas att det var till honom. De såg nog att det var en stor skillnad mellan deras klädsel, hennes dyra kläder och hans egna trasor. Han skulle behöva investera i nya kläder, eller bara stjäla från någons tvättlina som han gjort för så många år sedan med dessa kläder. Doften av mat och ljudet av prat fick honom att höja blicken lite och fick syn på murarna längre bort. Han längtade verkligen inte till att känna doften av vidriga människor, och ljuden skulle verkligen göra ont i öronen. Xanthyr hejdade sig en aning där han gick, visste inte riktigt om han verkligen skulle följa med eller försöka fånga något i skogen i alla fall.. eller bara vara hungrig.