Xanthyr höjde koppen med te ännu en gång och kvinnans reaktion på frågan förvirrade honom en aning. Varför blev hon så glad? Det var inte helt lätt att veta, han kunde ju inte läsa hennes tankar. Kanske blev hon glad för att han frågat henne något? Så måste det vara. Vid svaret på frågan så nickade han enkelt, tog den sista klunken te och ställde ner den på fatet igen. Han kände sig verkligen klumpig fastän han inte hade vält ner något, ännu. Tjugoett? Hon var ju bara barnet, i alla fall i hans ögon. Det sneda leendet lade sig över hans läppar då hon kastade tillbaka frågan till honom och han ryckte lite på axlarna.
“Jag har slutat räkna.” svarade han sanningsenligt och kände hur leendet blev större. Han hade varit runt femtio då Zogmanoth föddes och det var innan Hydron var född. Han hade inte träffat Dryda förrän långt senare, men det var runt broderns födelse som han slutat räkna. Så hur gammal kunde han egentligen vara? Hur många århundraden hade egentligen gått sedan den dagen massakern på hans familj ägt rum? Han visste inte och ville inte direkt veta heller. Ensam och övergiven hade han känt sig, kanske skulle han ha gjort som Zogmanoth och sovit? Men han hade inte haft den ron i kroppen för att kunna göra det. Visst, han kunde sova i några dagar men inte mer än det. Hungern var det som alltid väckte honom, så hur hungrig skulle inte lillebrodern vara då han vaknade? Var han långt borta? Han kunde inte minnas om denne sagt vart han skulle, det var mycket som han hade glömt genom åren av isolation. Det han verkligen längtade efter var att få sprida ut vingarna och komma upp i luften igen, men det skulle vara en dödsdom. Om människorna fick veta att drakar fortfarande fanns så låg resterande av släktet i fara och han ville inte vara den som låg bakom det.
Den gula blicken föll på kvinnan igen, hon hade anförtrott honom en hemlighet, kanske ville hon ha en av honom? Fast han kände sig väldigt motvillig till att berätta något ur sitt liv. Kanske för att han var lite paranoid. Om någon torterade henne så kanske hon skulle berätta. Varför nu någon skulle tortera henne var en bra fråga, men det fanns ju minst sagt otrevligt folk i världen, framförallt människor. De var ruttna, så var det bara och han visste att Zogmanoth kände likadant efter att Hydron blivit mördad. Men han kunde ju inte förneka att Nikki var fin, utanpå och invändigt, i alla fall än så länge. Alla hade vi dåliga sidor fast han hade svårt att se något sådant hos henne. Kanske började hon äta med fel bestick? Inte speciellt troligt med tanke på att hon var adlig, då hade man nog lärt sig det sedan barnsben. Blicken höjdes åter till himlen, han ville inte gå ännu för han hade det trevligt med Nikki, men hon hade kanske något hon skulle hinna med innan det blev kväll?
“Vad ska du göra ikväll?” frågade han därför och vände ner blicken mot kvinnan, lät dom gula ögonen finna hennes.

Den gula blicken höll sig riktad emot Nikki då hon svarade på hans fråga och han tippade huvudet lite åt sidan. Jo, han kunde förstå att föräldrarna skulle vara oroliga eftersom hon bara försvunnit. Han själv hade nog också gett henne utegångsförbud om hon varit hans dotter, men nu var han ju inte det. Så Xanthyr log svagt där han satt och då hon kastade tillbaka frågan till honom så ryckte han lite på axlarna.
“Äta antar jag, jag skulle kunna äta upp en hel flock med hästar.” det var sant, han var verkligen utsvulten och fastän den stora köttbiten han fått av henne var stor så skulle den inte vara tillräcklig. Eller på ett sätt så skulle den väl mätta den värsta hungern så att han kunde sova ett par dagar, men han skulle verkligen kunna äta upp en hel häst eller flera stycken. I sin drakform hade han inte haft några problem med att äta flera hästar på en gång, de var trots allt ganska små i jämförelse med en fullvuxen drake.
En djup suck lämnade Xanthyr och han sneglade emot kvinnan som kommit med te till dem, han hade lagt märket till att hon tittat på dem ibland, säkert nyfiken på vem adeln umgicks med. Han hade faktiskt mjuknat upp för Nikki, han tänkte inte berätta hemligheter men han hade som sagt mjuknat lite och tyckte om hennes sällskap. Det skulle bli ganska tomt att sova i grottan igen, men han var van vid ensamheten.
“Vill du att jag följer dig hem?” frågade han sedan och den gula blicken studerade det röda håret. Var det lika mjukt som det såg ut? Kanske, men han visste bättre än att sträcka sig fram och röra vid det.

Då Nikki svarade skämtsamt på hans ord om att följa med henne hem så flinade han till och ett kort, dovt skratt lämnade hans strupe. Han visste att hon spenderade tid ensam i skogen, vilket kanske inte var det smartaste att göra då hon verkade ganska tunn och magilös, men vem visste? Kanske var hon farligare än hon gav sken om? Xanthyr själv såg säkert inte speciellt farlig ut men han hade åratal av strider och handgemäng i ryggsäcken så han visste hur han skulle försvara sig mot de allra flesta raser. Xanthyr härmade Nikki genom att skjuta koppen till mitten av bordet och vid hennes fråga så nickade han och reste sig upp, gick sedan runt bordet för att dra ut Nikkis stol och erbjuda henne hans arm. Lite började han komma ihåg från det forna livet han levt med Dryda och Hydron, samt Zogmanoth. Det förvånade honom också att hon redan lärt sig hans namn, hon måste ha tränat på det i huvudet, eller hur? Han hade då inte hört henne öva på det sedan de lämnade skogen. Dom gula ögonen studerade en grupp med soldater en bit bort och han kände ilskan komma tillbaka i kroppen. Rustningar hade nog alla drakar svårt för, kanske för att dom representerade död och elände, framför allt människorna i rustningarna. Han började gå då han var säker på att Nikki var redo, men lät henne peka ut rätt väg så att de inte skulle gå vilse. Eller Nikki skulle säkert hitta hem oavsett vart i staden hon hamnade, men så var det inte för honom. Det var mycket längesen han varit här och skulle inte hitta någonstans. Dock kunde han alltid följa näsan genom att lukta sig ut ur staden, följa doften av skogen till exempel eller havet. Det var väl inte speciellt långt borta heller?
“Bor du långt bort?” frågade han nyfiket och lät ilskan över soldaterna att rinna av honom innan han fäste blicken på kvinnan intill sig.

Xanthyr kände hur Nikki hade lagt sin hand på hans arm, säkert i en slags stöttande gest, men hon hade ju ingen aning om vad soldaterna representerade för honom. Död och hjärtesorg. Men soldaterna försvann snart och då kvinnan tog till orda så såg han åt hållet de var på väg åt. Längre bort från alla små bås med varor och mot de bättre kvarteren, om man fick säga så. Han nickade lite för att visa att han lyssnat och var sedan tyst fram tills Nikki åter ställde en fråga. En fråga som han inte riktigt hade väntat sig, men kanske som han borde väntat sig? Han log sitt sneda leende då han såg ner på henne.
”Inget just nu.” svarade han enkelt. Hade hon någon bakomliggande tanke med frågan eller var hon bara nyfiken? Det var nog mest troligt det senare. Kanske borde han fråga samma sak fast en adlig kvinna hade väl inga jobb? Han visste inte riktigt hur det fungerade längre, han hade som sagt inte varit social med någon på flera år. De han rånat och haft ihjäl räknades knappast, eller hur? Fast som sagt så visste han inte hur det såg ut nuförtiden. Kvinnornas jobb var väl att föda söner? Så hade det i alla fall varit förut. Xanthyr sträckte lite på sig och drog den lediga handens fingrar genom det korpsvarta håret och gav Nikki en blick. Han hoppades att de skulle ses igen, men det var väl knappast troligt? Xanthyr höll sig oftast i sina grottor eller i skogen och fastän Nikki också sökte sig till naturen så skulle de knappast springa på varandra igen, eller hur? Fast varför ville han se henne igen? Hon var otroligt snäll och givmild, kanske kunde han betala tillbaka till henne någon gång det hon givit honom?

Det var omöjligt att vara sur eller ledsen i närheten av Nikki, det var då ett som var säkert. Han såg hur hon sken upp av hans svar, men han förstod inte varför förrän hon ställde frågan. Jobba som vakt för henne? Hon visste ju inte mycket om honom, men det kanske inte gjorde något? Det verkade inte så i alla fall. Men ville hon inte veta att han var duglig som vakt? Som kunde hålla undan folk som ville henne illa? Fast vem ville göra Nikki illa? Kanske någon som honom, som sökte hämnd?
”Hmm..” hummade han fundersamt och sneglade ner på kvinnan bredvid sig. Han behövde ju inte direkt pengarna och det skulle bli långt att gå fram och tillbaka från grottan hem till henne, men det kunde han ju ta. Det var inte så att han hade något bättre för sig.
”Måste du inte veta att jag duger i strider?” frågade han till slut med sin hesa, raspiga röst innan de ljus ögonen såg ner helt på Nikki. Jodå, han visste hur han skulle göra i strider men ändå hade han förlorad fru och barn. Något han fortfarande skuldbelagde sig själv för. Om han bara varit närmare hade de kanske levt idag. Jagade människorna fortfarande drakar? Han visste inte säkert, men om han sade vad han egentligen var så skulle det nog vara som att gräva sin egen grav.
”Men jag skulle inte ha något emot det.” nej, att umgås med Nikki var ganska trevligt faktiskt, om han var tvungen att erkänna det. Om han fick jobbet så kunde dessutom Nikki få komma ut i skogen och vattnet som hon verkade gilla, han var ju inte främmande för skogen omkring Hannadon, han hade ju rört sig däromkring så länge nu.

Lite naiv var nog Nikki trots allt då hon inte ville se vad han dög till, men det var väl lite därför som han gillade henne. Hennes genuina omtänksamhet och lite naiva inställning på världen, det märktes att hon var ung och inte upplevt speciellt mycket. Eller det kanske hon hade men i så fall dolde hon det bra. Kanske skulle han få veta mer om hennes liv i framtiden, om hon fortfarande ville veta av honom såklart.
Då hon sade det om rummet så nickade han enkelt. Han var inte en sådan som pratade i onödan, men det hade hon nog märkt vid det här laget.
”Vad hände med den andra vakten?” frågade han lite nyfiket och såg hur människorna som de passerade nickade respektfullt mot Nikki men även honom själv. Sedan kom han på att hon sagt att hon skulle meddela sin far om det hela och han harklade sig lätt.
”Tror du han godkänner mig då?” han blev nästan lite osäker men det var ingenting han visade för henne. Han såg lika lugn ut som innan utan minsta tillstymmelse till osäkerhet i ansiktet.
När han lämnade grottan i morse så hade han inte väntat sig att något sånt här skulle inträffa. Han hade gett sig ut i skogen för att fånga ett rådjur eller något annat för att få mat men istället hade han snubblat över Nikki och nu fick han jobberbjudanden. Tänk hur livet kunde förändras. Det enda som fattades nu var Zogmanoth, sedan skulle allting bli bättre, det kände han på sig.
Den ljusgula blicken sökte sig ner mot Nikki igen, studerade henne flyktigt innan han såg upp igen och såg husen som de närmade sig. I vilket var det Nikki bodde i? Kanske i ett av dom större, eller hur? Det vore ganska rimligt. Hungern som han känt innan hade blivit lite bättre efter teet men nu kände han att det var dags att fylla på magen med köttet han fått av henne. Betydde jobbet att han skulle få lön också eller var lönen mat i magen och tak över huvudet? Han fick fråga henne senare helt enkelt, just nu var han upptagen med att studera husen framför sig. Han drog ett diskret, djupt andetag och den svaga doften av Nikkis parfym fyllde han näsa. Han kunde snart lista ut i vilket hus hon bodde i om hon inte hann avslöja det för honom innan.

Xanthyr lyssnade på vad Nikki berättade om vakten och han kunde inte låta bli att fnysa lätt. Så dennes hela intention var att få tag i pengarna? Det lät så. Visst, han själv älskade guld och smaragder och hade haft stora mängder av just det i hans yngre år, men nu var allt plundrat av människor och han orkade inte bry sig. Det mest dyrbara han haft fanns inte längre så vad skulle han med smaragder till nu? Det fanns ingen mening med det längre.
Kvinnan talade snart igen och svarade på frågan om hennes fader och han nickade lite lätt för att visa att han lyssnat. Det kanske var tur för honom att hon fick välja vem hon ville ha, eller hur? De kände inte varandra så väl men än så länge kom de överens väldigt bra och han trodde inte det skulle bli speciellt jobbigt att spendera dagarna med Nikki. Då hon snart talade igen så väcktes Xanthyr upp ur sina tankar och han studerade det stora vita huset, som säkert var en herrgård, och han följde efter henne upp för trappen. Den gula blicken sökte sig runt omkring dem, men han visste inte direkt vad han letade efter. Fast å andra sidan letade han ingenting speciellt, han var mest nyfiken på hur det såg ut där hon bodde.
Han såg ner på sig själv där han stod på farstubron och visste inte riktigt hur han skulle ta hennes far då han hade dom smutsiga kläderna på sig, fast han kanske inte skulle bry sig som Nikki inte gjorde? Eller lite brydde hon sig, hon hade trots allt gett honom nya. Fast på något sätt skulle han betala tillbaka, hur visste han inte ännu men om allt gick vägen nu så skulle de snart spendera nästan all vaken tid tillsammans. Om han inte skulle sitta på en stol i hennes rum och se henne sova, men det tvivlade han på. Han mindes då han ibland bara legat och tittat på Dryda när hon och Hydron levt. Han kunde fortfarande minnas hur hennes blonda hår så ut som solskensstrålar runt hennes ansikte då hon var totalt avslappnad. Men den synen byttes snart ut till den då han hittat henne död, något som verkligen etsat sig fast i hjärnan på honom.

Som han hade skrikit då han hittat Dryda och Hydron mördade. Det hade känts som om hjärtat vridits runt i bröstet på honom och det enda som hållit honom vid liv var löftet om hämnd och Zogmanoth. Han kunde ju inte bara lämna lillebrodern åt sitt öde, eller hur? Xanthyr väcktes ur sina tankar då de närmade sig en grind och han studerade de båda vakterna medan dessa verkade studera honom också. Ett snett leende spred sig över läpparna då Nikki presenterade honom men han sa ingenting, istället förundrades han av hennes muntra ton i rösten och han kunde inte låta bli att le svagt emot henne medan de gick närmare det stora huset. Vid hennes fråga så nickade han lätt.
”Jo, det är bara minnesbilder som dyker upp ibland.” svarade han och blev lite förundrad över hur ärlig han faktiskt var just nu. Han behövde ju inte berätta exakt vilka minnen som dök upp, en kvinna i Nikkis ålder behövde inte höra sådant. Nu lät det som att hon var yngre än vad hon var men på något sätt ville han hålla henne så oskuldsfull som möjligt, av någon underlig anledning. Nikkis peppande ord fick honom att le lite större och han nickade ännu en gång.
”Det tror jag med.” jo, han borde inte vara orolig över fadern egentligen, enligt Nikki så var det ju hon som fick bestämma. Det som dock fascinerade honom var att fadern tagit sig an henne fastän hon inte var hans biologiska barn. Det var inte många som skulle göra det oavsett hur modern blivit gravid. Men det var inte hans sak att lägga sig i egentligen. Han skulle bara hålla koll så att ingen gjorde illa Nikki och med tanke på var de träffats så antog han att han skulle få fullt upp, hon skulle ju kunna röra sig lite friare med honom med sig, eller hur? Dom gula ögonen studerade husets utsida och av någon anledning letade han efter sprickor eller andra ställen där det kunde vara försvagat. Riktigt varför visste han inte, kanske tog han sitt nya jobb på så stort allvar redan? Mest troligt.

Xanthyr studerade husets insida innan blicken föll på mannen som kom nerför trappen och talade till Nikki. Hennes far, men inte den biologiska, det kunde han tydligt se. Men han måste erkänna att det var starkt av denne att ta Nikki under sina vingar fastän hon inte var hans biologiska dotter. Han kände sig väldigt dåligt klädd för ett sånt här möte men han hade ju inte vetat om att detta skulle hända då han lämnade sitt tillfälliga hem den här dagen.
Nikki presenterade honom för mannen och Xanthyr skakade hand med den äldre och bugade lite svagt för att visa respekt. Det var som att alla gamla, undangömda seder kom tillbaka till honom nu, det kändes lite konstigt faktiskt, att vara runt människor. För visst kunde han känna stanken av människa i detta hus, men han fick helt enkelt ta och bita ihop.
”Tackar hjärtligt.” svarade han och drog till sig handen kort efteråt innan han sneglade ner mot Nikki och sedan såg upp igen. Det var mycket att se och ta in efter så många år som eremit. Vad skulle Dryda ha sagt om hon såg honom nu? Kanske hade hon blivit besviken på honom, att jobba för en mänsklig familj. Men det var inte den här familjen som hade mördat hans familj, kanske redan döda släktingar hade varit skyldiga men det spelade väl inte någon större roll nu? Dock lockade det att ödelägga något ställe som hämnd, men än så länge fick det vänta om det överhuvudtaget skulle inträffa, vilket han betvivlade.
Den gula blicken såg er mot Nikki och han gav henne sitt sneda leende.
”Vart är rummet du pratade om?” frågade han och tippade huvudet lite på sned medan han väntade på svar. Han var faktiskt ganska trött men vilken tid var det på dygnet egentligen? Inte för att det spelade så stor roll, sova kunde han göra senare om det var något speciellt Nikki ville göra, men att byta om till kläderna han fick av henne var något han ville göra, då kanske han skulle slippa dom dömande blickarna från allt folk utanför.

Xanthyr bugade lätt åt mannen innan denne försvann iväg uppför trappen och hans såg ner mot Nikki som också började röra på sig, vilket fick honom att följa med. Huset var stort och väl inrett, något som också skrek välbärgat. Han själv och Dryda hade också varit välbärgade, men efter att hon och Hydron mördats så hade människorna tagit allt guld de hade och Xanthyr hade inte haft något driv att behålla det. Vad skulle han med rikedomar till då han inte kunde slösa det på Dryda eller Hydron?
Xanthyr lade Nikkis dörr på minnet innan han visades in till det som befann sig bredvid hennes och han studerade tyst inredningen i några sekunder. Vid hennes ord så log han snett och sneglade ner emot henne.
”Allt är fint.” svarade han och lät blicken falla på tavlan ovanför skrivbordet. Det var länge sedan han sett tavlor och det var ännu längre sedan han skrivit något. Kanske för att han inte visste vad han skulle skriva. Det var då han stod där och studerade rummet som han insåg att han inte frågat något om betalning, men han gissade att det kanske var några mynt eftersom han fick husrum och kanske mat? Det återstod att se, inte för att han hade något speciellt att göra på dagarna. Dom gula ögonen sökte sig ner till Nikki innan han tog några steg in i rummet, lade ifrån sig köttet på skrivbordet och såg sig omkring igen. Han hade inte sovit i en riktig säng på åratal, så det skulle bli intressant att se om han sov eller inte denna natt. Kläderna lades på sängen och han skulle precis dra av sig den smutsiga, trasiga tröjan men hejdade sina egna rörelser då Nikki fortfarande var där.
”Ska jag byta om redan nu?” frågade han och tippade huvudet lite åt sidan medan han studerade kvinnan längre bort. Han var inte speciellt blyg av sig men han tänkte mer för hennes skull, att se halvnakna män kunde inte vara speciellt roligt, eller?