- This topic has 82 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 1 månad sedan by
.
-
Det kändes skönt att ha en vakt igen, inte skulle hon tvingas vara fast i huset lika mycket längre vilket absolut inte var att klaga på, dessutom så kom hon bra överens med honom vilket var ett starkt plustecken det med. Hon synade Xanthyr där han undersökte sitt rum och log glatt då det verkade som att han gillade det han såg. “Självfallet får du dekorera det hur du vill vid senare tillfälle men du har basen i alla fall.” Sa hon nöjt medan Xanthyr la ifrån sig sitt kött innan han la ifrån sig kläderna på sängkanten. Han gjorde en ansats att dra av sig tröjan men hindrade sig vilket fick Nikki att se lite generad ut där hon stod och vid hans ord så drog hon en röd slinga bakom sitt ena öra med ett litet skratt. Inte alltid som hon var nära på att bevittna en halvnaken man så hon visste ju inte riktigt hur hon skulle reagera. I Adelsklassen hände ju inte direkt sådant ofta. Hon hade inte dock något emot det hela.. men bäst att bete sig propert oavsett.
“Förlåt, jag väntar utanför så du får klä om.” Sa hon medan hon trevade lite med handen bakåt, stötte in i dörrkarmen med en dov duns innan hon ursäktande backade ut från rummet. “Förlåt igen.” Sa hon med den där söta lilla rodnanden innan hon stängde dörren om honom. När dörren var stängd så gav hon ifrån sig en liten suck och skakade på huvudet i hopp om att rodnaden skulle ge med sig innan hon gick bort mot den närmaste vilomöbeln och satte sig ner där. Slätade ut tyget på klänningen och vände huvudet ut mot fönstret. Det hade varit en spännande dag och så mycket hade hänt som hon aldrig hade kunnat förutspå men hon gillade det, detta hade varit en produktiv dag.
-
Xanthyr kunde inte låta bli att flina till vid Nikkis generade kinder och ord.
”Inget du behöver be om ursäkt för.” svarade han och då dörren stängts så drog han av sig dom trasiga, smutsiga kläderna och drog på sig dom nya, rena plaggen. Magen gav ifrån sig ett högt knorrande där han stod och knäppte knapparna och blicken sneglade emot paketet med köttstycket. Skulle han försöka äta det redan nu eller skulle han vänta till ikväll? Han kunde säkert äta det nu, han tvivlade på att Nikki skulle bry sig om när han åt det. Då knapparna var knäppta så lirkade han bort pappret från köttet och satte tänderna i det råa stycket. Han nästan slöt ögonen av smaken, vanliga dödliga kanske inte skulle gilla det speciellt mycket men det gjorde Xanthyr. Det tog inte speciellt lång tid för honom att äta upp det stora stycket kött, kanske några minuter som max, men han kastade en blick på sig själv i spegeln, torkade bort lite blod från underläppen innan han lämnade rummet. Han fann snart Nikki, då hon inte var speciellt långt borta. Xanthyr gav henne ett snett leende då han gick fram men ställde sig på ett visst avstånd ifrån henne.
”Så, vad vill du göra nu?” frågade han och tippade huvudet åt sidan medan han väntade på svar. Kanske ville hon gå ut igen? Det skulle inte förvåna honom direkt. Det var då en tanke slog honom.
”Har Ni några vapen åt mig eller ska jag hålla borta friare med mina bara händer?” frågade han och kunde inte låta bli att le lite större än innan. Svärd eller dolkar hade passat bra, det skulle göra uppgiften mycket lättare, men han skulle nog inte ha några större problem med att hålla borta folk med bara händerna. -
Nikki satt och drömde sig bort med blicken ut mot grönskan som omgav hennes boning vilket fick henne att bli förvånad över hur snabbt det gått för Xanthyr att klä om. Även om det skulle ha tagit en timme så skulle hon säkerligen bara trott att det tagit någon minut då han var lite av ett proffs på att hamna i tankarnas värld. Hon vände den gröna blicken mot honom med ett leende där han stannade en bit ifrån henne och sa; “Det gick snabbt!” följt av att hon reste på sig från sittmöbeln. Vid hans fråga om vad hon ville göra nu så föll tankarna självfallet på att gå ut igen nu när hon kunde ta sig runt utan att behöva smyga sig ut men då Xanthyr fortsatte att prata så slog det henne att det fanns annat att göra. Jo självfallet skulle hon inte låta honom försvara henne med bara händerna! En beskyddare behövde ju självfallet sina vapen med eller hur?
Hon gick fram mot honom på det där ofrivilligt, fina adelsviset och stannade upp framför honom. “Självfallet ska du få dina vapen! Låt oss gå ner till vapenförrådet.” Sa hon glatt och blrjade gå bort mot huvudtrappan igen efter att ha försäkrat sig om att han följde med. “Så vad föredrar du att slåss med? Vi har de flesta vanliga vapnen tillgängliga men om jag ser rätt så kanske ett svärd passar dig bäst?” Sa hon medan de gick till trappan och började gå ner för den. Jo Nikki var rätt bra på att gissa i allmänhet men kanske hade han ändå någon mer preferens, det gjorde inte henne något om han behövde mer än ett svärd trots allt. Sedan kanske han inte ens ville ha ett svärd alls, det fick hon se när han valde sina vapen.
-
Nog märktes det att Nikki var en kvinna uppfödd i ett adelshem, i sättet hon var och på hennes sätt att röra sig. Xanthyr följde efter kvinnan bort till trappen och funderade tyst på hennes ord. Ja, han föredrog svärd och dolkar, så han fick hoppas att det fanns sådant.
”Du har rätt i svärdet, men jag gillar även dolkar, eller kastknivar.” svarade han med ett snett leende emot henne. Att vara beväpnad igen skulle nog kännas konstigt, men man vande sig med saker rätt fort, dessutom skulle han nog se lite värre ut med vapen, så ingen skulle nog våga göra något mot Nikki, men visst fanns det konstigt folk. Människor var trots allt det värsta som fanns, men ett undantag för Nikki såklart. Hennes adoptivfar verkade inte helt fel heller, men dennes vänlighet väckte misstankar hos Xanthyr. Mannen var trots allt en människa.
Han följde efter Nikki genom huset till deras vapenförråd och den gula blicken vandrade över all blänkande metall. Xanthyr gick fram till där svärden fanns, tog ett och ett i handen för att väga dom och känna hur dom kändes. Hela tiden i full koncentration men han höll även koll på vart Nikki befann sig så att han inte skulle råka skada henne. Han hittade till slut ett svärd som inte såg mycket ut för världen men som kändes bra i handen och inte var för tungt men som blev en förlängning av hans arm, något som han letat efter. Då han hittat det så fortsatte han titta runt i rummet, letade och hittade några mindre dolkar som han säkert skulle kunna använda som kastknivar, fastän de var i grövsta laget, men dm kändes också bra i handen. Xanthyr plockade åt sig fyra stycken dolkar innan han letade efter bälte till svärdet och några mindre som han kunde fästa dolkarna på, så att dom var undangömda på kroppen. Två på smalbenen, en vid höften och en på hans vänstra underarm. Då han var klar så vände han sig mot Nikki och gav henne ett snett leende.
”Sådär, då är jag nöjd.” han tog några steg närmare henne och leendet blev faktiskt lite större.
”Så, vad vill fröken hitta på nu?” -
Nikki lyssnade intresserat till när Xanthyr pratade på sitt det där genuina sättet som var rätt ovanligt att stöta på, hon var faktiskt intresserad i det mesta men speciellt när det kom till andra personers tankar och uppfattningar. Hon själv var ju rätt uppbunden med adelslivet och även om hennes far lät henne göra lite vad hon kände för så behövde hon hålla uppe hur andra såg på henne. Så skulle hon be om att få klä sig i byxor och skita ner sig så hade hon fått ett rungande nej till det. Ensam i hemmet fick hon göra lite som hon ville men inte annars tyvärr, självfallet. “Det kan vi nog fixa!” Skämtade hon lite lurigt, väl medveten att de antagligen hade allt han skulle behöva plus lite till.
Väl nere i förrådet så såg hon nifiket på Xanthyr som vägde vapnen i jakt på det som skulle passa honom bäst. Hon lutade sig mot dörrkarmen och såg på hur han bestämde sig medan hon kastade sin gröna blick på alla skimmrande metaller. Hon hade velat kunna slåss själv men i hennes situation så var det något man inte direkt såg upp till, I hennes rank så skulle hon ju mest vara bra på andra saker, inte stridskonst. Hon tog sig fram till en långdolk och lyfte den lite ovant för att se om hon kunde se det Xanthyr kunde så lätt avgöra. Dolken var tung för henne och hennes grepp var ostadigt vilket fick henne att sucka till lite glädjelöst innan hon la ner dolken på sin plats igen. Under tiden hade Xanthyr fixat på sig alla vapen han kände att han behövde och Nikki borstade av sina händer lite lätt och vände blicken glatt mot honom. Hon kände att hon behövde byta om efter skogsutflykten, fållen på hennes klänning var smutsig och till och med hade en del mossa och dylikt på sig efter färden. Så kunde man ju inte ha det eller hur?
“Jo du jag behöver nog byta om och sedan är det nog dags för middagen.. Något speciellt du känner för att äta eller går det bra med det vi planerat redan?” Ja kanske hade han vissa ting som han inte tyckte om eller tålde? Det kunde ju inte hon veta bara sådär trots allt.
-
Då Nikki sade att hon var tvungen att byta om så drogs blicken ner till klänningens kant och visst var den ganska smutsig efter turen i skogen. Sedan middag? Perfekt. Trots att han nyss ätit upp köttet han fick så var han fortfarande hungrig.
”Det går så bra med det ni planerat.” vad det nu än var för något. Xanthyr såg sig omkring i rummet igen, han hade sett hur Nikki hållit i en dolk innan och kanske fanns det någon liten till henne, men han kunde inte se någon. Han fick helt enkelt hålla ögonen öppna då han gick på marknaden eller liknande. Istället började han röra sig mot trappen, gick upp och stängde dörren efter Nikki. Om hon skulle byta om så skulle han kunna vänta någonstans i närheten.
”Vart vill du att jag väntar?” frågade han och tippade huvudet åt sidan. Dom gula ögonen iakttog kvinnan framför sig intensivt, som om han försökte lista ut hennes exakta känslor i detta nuet.
För honom spelade det ingen roll vart han väntade, han kunde alltid titta lite i huset som var Nikkis hem. Han trodde knappast att hon behövde hans hjälp att byta om, hon hade kanske en annan kvinna som gjorde det? Eller fanns kammarjungfrur fortfarande kvar? Det var ju så länge sedan han varit i civilisationen och han kunde erkänna att det inte var speciellt trevligt. Det var trevligt med Nikki, men inte i själva staden där alla stirrade på honom. I alla fall så kändes det som om de gjorde det. Inte för att han kunde förstå var så intressant med honom, förutom hornen i pannan kanske. Det fanns nog inte så många som hade horn, inte vad han hade fått erfarna. -
Nikki log mot hans fråga där de lämnade källaren och Xanthyr redan verkade ha fallit bekvämt in i sin nya roll, kanske hade han haft ett liknande jobb förr? Det visste hon inte men han verkade i alla fall falla bekvämt in i detta just nu i alla fall. Vid hans fråga så sträckte hon lite nöjt på sig medan de tog sig tilbaka mot sovrummen. “Jo jag tänkte väl att du kanske kunde göra dig hemmastadd och utforska huset lite så länge? Finns en hel del att se trots allt och det kan ju hjälpa att du vet vart saker befinner sig.” Sa hon mjukt innan hon snart stannade upp utanför sin dörr och la en hand på handtaget för att gå in men innan hon helt öppnade dörren så vände hon sig leendes mot honom igen. “Middagen borde vara klar inom en timme så vi kanske kan ses där? Så får du lite fritid menar jag.” Hon synade honom en sista gång innan hon öppnade dörren för att gå in igenom den. “Vi ses snart!” Så hon glatt innan hon stängde dörren bakom sig.
___
Runt detta ögonblick hade Zogmanoth börjat närma sig staden som han kunde känna att hans broder befann sig i, vad han gjorde i en stad fylld av människor var en gåta i sig. Efter sitt möte med människan i skogen hade han dragit undan sina horn till sitt stora missnöje men det var ju en sak han kunde göra trots allt. Han hade inte velat möta allas blickar med hornen ute men det kändes otroligt ovant att se ut som vilken annan människa som helst nu när hornen var dolda.
Han var klädd i kläderna han stulit och även om de inte var dyra på något sätt så var de i alla fall rena i svart färgstruktur. Så vart kunde hans bror finnas i staden? Han stannade upp utanför porten in i staden, drog en suck innan han gick fram till vakterna för att ta sig in i staden.
-
Det var något i kroppen som inte stod rätt till, en känsla som han inte känt på många år som började kittla i varenda cell i kroppen. Vad var detta? Han kände igen den men kunde inte riktigt placera den, den liksom drog i honom, ville att han skulle lämna huset och söka sig ner mot gatorna. Han kände sig en aning förvirrad faktiskt, men han visade ingenting för Nikki. Istället följde han med till hennes rum, nickade och bugade lite innan han lämnade hallen för att söka sig neråt. Mannen lokaliserade köket och matsalen, kikade in i några andra rum innan känslan började bli outhärdlig och han lämnade sedan huset. En timme borde räcka för att se vad det var som drog i honom så mycket.
Dom nya kläderna och vapnen visade sig inge mer respekt i människorna han mötte och den gula blicken studerade alla som gick förbi honom. Han nickade lite åt både männen och kvinnorna, men utan Nikki så var det inte riktigt i den höga grad av respekt som hon fått. Inte gjorde det honom något, egentligen.
Mannen sökte sig ner mot torget där alla matställen och allting annat var. Han stannade upp, lät blicken vandra över alla människor och andra varelser som rörde sig i folkmassan innan den gula blicken föll på en välbekant figur. Han var mörkare i hyn än Xanthyr själv, men han var en riktig blek en, och hornen fattades. Fast det var ju klart då dennes horn var mycket större än hans egna, som var fullt synliga. Leendet var direkt över läpparna och det var nu han förstod vart ifrån känslan i kroppen kom ifrån.
”Zogmanoth!” ropade han högt och höjde en hand så att brodern skulle kunna se honom bättre bland allt folk. Så denne hade vaknat? Uppenbarligen. Hur hade han hittat honom? Denne måste ha känt av honom, såsom han känt av honom. -
Zogmanoth kände sig trängd utav alla människor inne i Hannadon till den punkten att han blev rent av äcklad där han febrilt försökte hålla sig undan dem men somliga gick in i honom oavsett. Han såg lite ut som han sög på en riktigt sur citron vid det tillfället då han bevittnade den bekanta mannen. En lättnads känsla föll i honom då det garanterat inte hade krävts mycket mer för honom att med våld ta sig fram genom människorna. Snuskiga små kreatur var människor och han kände nästan som att han krävde en avslusning efter den långa färden han tagit sig, även om han i alla fall träffat EN hyffsad människa på vägen hit.
Han tog sig fram till Xanthyr, helt klart missnöjd över folkmassan men ändå syntes ett tecken av lättnad på hans ansikte nu när han väl funnit sin bror. Han knuffade undan en man som stod i hans väg, mannen missnöjt hyttandes med näven mot honom men han sket i det och tog sig fram till sin bror. Inte en sekund gick förens han omfamnat Xanthyr, helt ignorerandes människoynglen runt omkring dem och gav ifrån sig en lättad suck. “Xanthyr!” Fick han ur sig medan han släppte taget om honom för att syna han städade yttre, så pass olikt hans egna stulna kläder. “Verkar som det gått bra för dig, det glädjer mig.” Sa han medan han greppade en flik av hans plagg lite menande innan han släppte det igen. “Låt oss gå lite mer privat.. alla dessa människor gör mig klaustrofobisk..”
Och med de orden så nickade han mot en liten gränd och styrde stegen mot den, helt klart ivrig att bli av med människorna. Väl där inne så synade han sin bror, hade han gått ner i vikt sedan de sågs senast? Hur hade hans liv fungerat efter allt de gått igenom för så länge sedan? Han ville veta allt. “Hur är det med dig?” Han såg lite försiktigt på sin bror, trots allt så hade hans smärta fått honom att gå i ide, hur hade Xanthyr blivit påverkad?
-
Xanthyr visste inte riktigt hur han skulle bete sig. Att se Zogmanoth igen var helt otroligt. Han lade självklart armarna om denne och höll den yngre intill sig, som han så många gånger drömt om att få göra. Snart drog de sig båda undan och han flinade till vid orden.
”Jag tvivlar på det.” svarade han. Nej, den andre skulle knappast tycka om att han jobbade för en halvmänniska, men hon var helt okej och det höll han fast vid. Istället för att stå i folkvimlet så följde han med till gränden utan att protestera, han tyckte inte heller om det och stanken av människa retade hans näsa något oerhört. Visst fanns det andra dofter med men dom var inte riktigt påtagliga.
Den gula blicken landade på den mer mörkhyade brodern och han tippade huvudet lite åt sidan. Ja, hur mådde han egentligen? Hur skulle han svara? Fram tills idag hade allting varit skit, nu hade han till och med ett ställe där han kunde få äta på, men hur skulle han göra med brodern? Bara dra med sig honom dit? Fast denne skulle nog hellre välja grottan än ett hus med människor. Xanthyr var dock fortfarande ganska stolt av sig och höll huvudet högt där han stod och iakttog den yngre.
”Fram tills idag var det skit.” svarade han ärligt och tippade huvudet lite åt sidan. Hur skulle han börja?
”Jag åt och jag sov, men hade inte ro nog att gå i ide. Idag stötte jag på ett halvblod och fastän hon är halvt människa är hon rätt okej.” ett svagt, snett leende spred sig över läpparna och han lade ena handen mot ena svärdsskaftet vid höften.
”Jag gick med på att jobba för henne, som livvakt. Det var innan jag kände av dig, dock. Hur hittade du mig?” den gula blicken blev mer intensiv då han studerade Zogmanoths varje ansiktsdrag. Han såg ut precis som för så många år sedan då de splittrats. -
Zogmanoth försvann in med sin bror i den lugna gränden och andades ut väl borta från människorna. Det var som han varit instängd i ett ned fisat rum innan han kommit till gränden, doften av människor hade inte direkt en positiv inverkan på honom efter allt han varit med om. Han lyssnade på sin broder och höjde ett ögonbryn över kommentaren att allt hade varit dåligt tills just denna dagen. Hur kunde detta vara en bra dag omringad av alla människor? Eller menade han att dagen genast hade blivit bra för att han själv hittat honom? Då han hörde att han stött på en halvblodsmänniska som han faktiskt tyckte var okej så rynkade Zogmanoth mer på ögonbrynen lite oförstående. Fanns det ens en sådan mystisk ras som en okej människa?
Han kände nästan som om att Xanthyr skämtade med honom redan men då han talade om att han accepterat att jobba för denna halvmänniskan så stod det klart för Zogmanoth att han helt klart skämtade. Detta fick honom att skratta till lite roat. “Jo eller hur!” Sa han med samma roade ton på ett sätt som verkligen betydde att han trodde att den andre skämtade med honom. Efter att han synat sin brors reaktioner dock så såg han snart förvirrad ut innan att Xanthyr ens hubbit säga något. “Är du seriös?” Undrade han därför och kastade en blick omkring i den tomma människogränden.
-
Zogmanoths reaktion var väntad, men Xanthyr bara stod där och iakttog sin bror som verkade inse att han menade allvar. Mannen nickade lätt och tippade huvudet lite mer åt sidan.
”Hon är dock den enda som är okej, resten av dem kan gärna få dö ut.” vid den sista meningen sneglade han emot folkmassan men såg snart på den yngre igen. Han visste inte riktigt hur han skulle göra. Kunde han ta med sig denne till Nikkis hus? Fast ville han det? Jo, han ville se till så att Zogmanoth inte behövde gå hungrig eller utan tak över huvudet, men samtidigt så ville han se efter Nikki.
”Hur länge stannar du?” ja, det var en bra sak att veta. Zogmanoth kanske bara ville se honom och sedan resa vidare? Han hoppades inte det, nu hade en av familjen kommit tillbaka till honom men han visste inte riktigt hur han skulle kunna hålla denne skyddad. Han hade ju hållit sig undan människor i så många år och på så sätt undvikit upptäckt, men nu? Så länge han höll sig själv under kontroll så skulle ingenting hända men nu då han såg brodern så kom alla krossande känslor och tankar tillbaka. Tankar om hämnden för hans slaktade fru och barn. Dock var det ingenting han kunde göra ensam, eller han kunde alltid försöka men människorna skulle hinna gruppera och göra motstånd om han var själv. Med en annan drake kunde de göra upp en plan och svepa över målet så tätt inpå varandra att människorna inte skulle ha någon chans. Den gula blicken såg upp mot Zogmanoth och den annars runda pupillen hade blivit farligt smal och avslöjade draken som fanns så djupt gömd inom honom. -
Hörde han detta verkligen rätt? Var det en människa som Xanthyr faktiskt tyckte om? Visst.. halvmänniska men ändå.. Det lät ju rätt så otroligt med tanke på att människor var elaka i grund och botten, visst kunde de låtsas vara okej ett tag men tillslut så visade det sig hur ruttna de faktiskt var. Hur länge skulle denna kvinnan visa sig vara okej innan det hemska tog över? Eller var hon faktiskt den ända människan med en ryggrad? “Om du säger det så..” Sa han fundersamt på ett sätt som väl talade om att han inte helt trodde på sin broders ord men skulle acceptera det han hörde oavsett. Visade hon sidan till där det männskliga sken igenom så fick de ta det då eller hur?
Sedan kom frågan om hur länge han skulle stanna vilket fick honom att skrocka till lite medan han pillade bort en träbit från husväggen de stod vid innan de gula ögonen såg in i Xanthyrs. “Jo jag har ju inte direkt någon annanstans att gå, allt jag kände till verkar ha försvunnit under min sömn så tänkte att du får dras med mig.” Flinade han innan han kliade sig lite fundersamt under hakan. “Såvida du inte är för upptagen med denna halvmänniska?” Tillade han eftertänksamt. Vem visste? Han hade ju nyss fått ett nytt jobb och kanske hade han inte tid för honom just nu?
-
”Det gör jag.” svarade han bestämt på din yngre brors kommentar. Sedan fick han svar på frågan om hur länge denne skulle stanna och svaret fick honom att le svagt. Ja, nu hade de bara varandra trots allt. Men frågan var ju bara vad han skulle göra med brodern, om denne fick vara med honom i huset eller om de skulle vara i grottan om nätterna. Kanske kunde Nikki hålla Zogmanoth sysselsatt med något? Frågan var ju om brodern ville detta. Kanske ville han bara känna lugnet eller liknande då han nyss vaknat? Det var trots allt några år sedan denne gått i ide.
”Inte alls.” han tippade huvudet lite åt sidan och gav den andre ett snett leende. Skramlet av rustningar fick Xanthyr att knycka upp huvudet mot gatan där människorna befann sig och ögonen smalnade genast då han såg männen i rustningarna. Tänk bara att få bita av dem på mitten eller bara på något sätt orsaka dem smärta. Det var allt han ville, fast han stod kvar i dunklet i gränden med Zogmanoth. De skyndade sig fram över gatan och ljudet försvann snart, fastän det nästan ringde i hans öron. Den gula blicken föll på brodern igen.
”Vill du spendera nätterna i grottan jag bodde i eller ska vi se om det är okey för oss att dela rummet jag fick tilldelat?” egentligen ville han inte lämna brodern ensam i grottan på nätterna, men denne hade ju tagit sig hit så han visste ju hur man överlevde, eller hur? Dessutom visste han att grottan var väl gömd då han bott i den så länge. -
Han kunde inte låta bli att märka av den säkra, hurtiga kommentaren från sin äldre bror och nickade därför, även om det var lite eftertänksamt. Människor och halvmänniskor borde väll inte ha allt för många olikheter trots allt? Men kanske hade han helt fel i detta, det visste han ju själv inte om ännu. När männen i rustningarna passerade gränden så regerade Zogmanoth lika kvickt som sin bror, med ögon som smalnade där han bevittnade hur de försvann bort bakom nästa husets hörn. Vaksamt vände han tillbaka blicken mot Xanthyr som om han trodde att männen skulle rusa tillbaka mot dem vilken sekund som helst men självfallet hände det inte. Han släppte helt blicken från huskanten när han hörde hur rasslet av rustningarna började dö ut och försvinna bortåt.
Sedan kom en fråga och Zogmanoth hummade till lite tvekandes över den i allänhet. Säker grotta eller mysko hus? Skydda Xanthyr eller inte liksom.. Visst kunde Xanthyr skydda sig själv men det skadade aldrig att ha hjälp.. Han visste ju väl vad som många människor kunde åstadkomma. Han ville tekniskt sätt inte bo i ett mänskligt hushåll men det fanns som sagt makt i nummer vilket var huvudsaken till hans kommande svar. “Tror du att det är okej att jag delar rummet med dig då? Halvmänniskan kanske inte vill ha mig där?” Ja det var klart att han var skeptisk men kanske kunde han ge det ett försök i alla fall?
-
Den gula blicken studerade den yngre medan han väntade på svar. Kanske skulle Zogmanoth vilja bo i grottan, borta från alla människor? Det skulle inte förvåna honom, men kanske skulle han överraska? Svaret överraskade lite ändå och Xanthyr ryckte lätt på axlarna.
”Det är därför vi frågar, din nöt.” flinade han retsamt innan han nickade åt det håll hennes hus låg. Det var väl lika bra att få det överstökat redan? Sen kanske Nikki gick med på det men inte hennes far? Det återstod att se. Xanthyr började gå bort från gränden där de stått som två skumma typer och rörde sig mot dom finare kvarteren.
”Du har varit borta länge.. Det är skönt att du är tillbaka.” erkände han och såg på sin lillebror. Den enda levande familjemedlemmen han hade kvar. Det smärtade något oerhört men han skulle få sin hämnd, någon gång. Frågan var ju bara nära och hur. Hade Zogmanoth sådana tankar? Skulle han fråga? Nej, det kunde vänta, de hade andra saker att tala om istället.
Xanthyr nickade mot några som de passerade, började känna den uråldriga stoltheten komma tillbaka och sträckte omedvetet på sig ännu mer. Kanske kunde de återuppta sina glansdagar igen? Fast vad skulle det leda till? Uppmärksamhet. Han var inte säker på om han ville ha någon slags uppmärksamhet just nu. Inte om han planerade att jämna något med marken. -
Zogmanoth kände sig trängd av doften från människorna men så snart som Xanthyrs retsamma ton nådde honom så var det som om ingen tid gått mellan dem. Han hade växt upp med den där retsamheten och det var så pass att man kunde säga att det kändes som hemma automatiskt då den skedde. Ett minne från honom själv som bara var ett fåtal år gammal nådde honom där han som alltid suttit på Xanthys axlar och tjatat om någon form av godsak medans Xanthyr retsamt vägrade svara på gnället. Självfallet hade han fått sin godsak men det hade tagit en stund av retsamhet för att det skulle ske. “Jo det känns bra att vara tillbaka i sadeln. Behövde vilan efter allt som skedde oss.” Sa han med ett påtvingat leende då det som hänt var mycket och långt ifrån roande.
Där de började gå så följde han efter Xanthyr med en blick som föll på hans horn lite frågande. “Varför lämnar du dem ute fortfarande? Tänk om någon människa ser dem?” Jo han visste att Xanthyr alltid hade stoltheten i sig och inte tänkte låta människor ändra på det men var det verkligen det smartaste? Räckte ju med att en fel människa såg dem liksom så skulle de ha en armé i hälarna. Visst hade han det lättare än honom då hornen var små men i rätt vinkel så syndes de ju. Han såg hur Xanthyr sträckte på sig och undrade lätt om han alltid gått så när han var borta eller om det triggades nu när de stött på varandra igen.
-
Xanthyr nickade lite vid mannens ord. Han själv hade inte haft ro att kunna sova mer än ett par dagar i sträck, men det var nog ingenting han behövde säga nu. Istället fortsatte han gå, nickade mot ytterligare några de mötte och lät ena handen vila mot handtaget på svärdet som nu vilade vid hans höft. Det kändes bra att vara beväpnad igen, inte för att han riktigt behövde det men det gjrde ändå något att känna vapen igen.
Den gula blicken riktades emot brodern som talade igen och han flinade till. Ja, de allra flesta människor lade nog märket till dom små hornen i pannan men än så länge hade han inte fått några frågor om dom, inte ens av Nikki. Fast den frågan skulle säkert komma i framtiden, men då fick han ta itu med det då det kom.
”Mina är inte lika uppenbara som dina.” svarade han till slut och vände fram blicken igen och han gav vakterna vid grinden ett svagt leende då den öppnades, något motvilligt lade han märket till. De kände igen honom sedan innan då han kommit med Nikki, men nu hade han ju en främling med sig. Kanske trodde vakterna att de skulle råna huset? Det var ju inte omöjligt, eller jo för honom var det omöjligt då Nikki varit så vänlig emot honom. Dörren öppnades och han klev in i den väldiga hallen, lät blicken svepa över rummet och såg en tös som gick förbi dem i ett snabbt tempo. Det var inte Nikki, vart kunde hon befinna sig någonstans? Det var trots allt henne han ville träffa nu. Det var då det slog honom, han hade inte sett sig omkring i huset alls. Han hade bara sett källaren med alla vapen, hans rum samt korridoren på övervåningen. En annan tös kom halvt springande men Xanthyr stoppade henne med en gest med handen och hon stannade upp.
”Ja, herrn?” frågade hon med en liten nigning, vilket fick honom att le svagt. Gamla goda tider.
”Kan ni hämta Nikki?”
”Självfallet.” svarade flickan innan hon skyndade iväg igen. -
Zogmanoth kunde väl inte annat göra än att hålla med Xanthyr då hans egna horn var betydligt svåra att dölja när de var framme, inte ens en huva hjälpte trots allt. Där de kom fram till den stora herrgården så stelnade han till vid synen av vakterna till området och fortsatte att vara stel där de passerade dem och tog sig upp till huset. Det var inte förens de nästan nått dörren som man kunde se att han slappnade av en aning och faktiskt drog ett andetag, som om han inte andats under vägen upp till herrgården. Hur kunde Xanthyr vara så avslappnad bland allt detta mänskliga slödder? De tog sig in i herrgården och Zogmanoth höll sig tyst där Xanthyr stoppade serviceflickan som snart for iväg för att hämta Nikki. Han fann sig ståendes och undersökte den lyxiga välkomstsalen vilket väckte gamla minnen för honom, minnen som kändes för gammla vid det här laget för att ens hållas ihop. Hur länge sedan hade det varit egentligen? Det kom han inte ens ihåg..
_
Nikki hade undrat vart Xanthyr hade försvunnit och funnit sig själv leta efter honom medan hon gick igenom korridorerna. Vart hade han egentligen tagit vägen? Hon gick harmoniskt i sina egn tankar när tjänsteflickan dök upp och meddelade att en svarthårig man och en brunhårig man väntade i välkomstsalen. Vänta.. va? En till man? Vem kunde det vara? Hon listade snart ut genom flickans beskrivning att den svarthårige mannen var Xanthyr men hon hade ingen aning vem den andre var för någon. Snart nog dök hon upp i trappen och såg ner på männen i salen med sitt vänliga lilla leende innan hon började gå ner till dem. Liknade en prinsessa där hon tog sig emot dem med det där vänliga leendet på läpparna. Rakryggad och hållandes i klänningstyget för att inte snubbla och falla ner för trappen istället. “Xanthyr! Jag undrade vart du försvann, vem är detta?” Undrade hon medan Zogmanoth tyst såg mot henne där hon snart stannade upp vid trappfoten, handen mot det välsnidade räcket. Zogmanoth tänkte att det var bäst att hans bror fick presentera honom inför denna halvmänniska då han inte direkt kände sig så vänligt lagd just för ögonblicket.
-
Det dröjde inte länge innan han fick syn på Nikki som kom nerför trappen och han fick ett genuint leende över läpparna då han såg henne. Då hon tog till orda så visste han inte riktigt hur han skulle lägga upp sanningen, att han känt en dragningskraft som lockat honom ut ur huset och för att finna Zogmanoth. Kanske kunde han berätta det för henne vid ett senare tillfälle, han ville inte att hon skulle veta för mycket om honom trots allt. Xanthyr sträckte stolt på sig och gjorde en gest mot mannen intill honom.
”Det här är Zogmanoth, min lillebror.” han gav brodern ett snabbt leende innan han såg mot Nikki igen. Hur skulle han på ett snyggt sätt fråga om brodern fick dela hans rum? Han ville inte att alla skulle höra dem trots allt. Därför gick Xanthyr fram till Nikki, visade Zogmanoth att vänta på honom, och vände sig helt mot den betydligt yngre kvinnan. Rösten var nästan en viskning då han talade till henne.
”Jag önskar att jag inte behövde fråga, men jag måste ändå. Zogmanoth är min enda levande släkting och han har ingenstans att ta vägen, förutom grottan jag själv bott i i många år. Nå, min fråga är om jag och min bror kan dela mitt rum?” det kändes lite riskabelt att fråga Nikki detta, speciellt med tanke på mannen i huset, skulle han gå med på detta? Han hoppades verkligen det, för om det inte skulle gå så skulle han trots allt välja sin bror först och lämna Nikkis hus för att bosätta sig i grottan igen. De gula ögonen studerade Nikki ingående, som om han försökte se in i hennes huvud och vad hon tänkte.
You must be logged in to reply to this topic.