- This topic has 52 replies, 6 voices, and was last updated 2 år, 10 månader sedan by
.
-
(Fortsättning på En kunglig vigsel)
Solen hade gått ned och ön Nentia i det Me’erisiska havet var belyst av otaliga lyktor, facklor och lampor i diverse färger. De fladdrande ljusen och skuggorna tog fram en mysig och festlig stämning, de färgglada husen målade med korallstoft gav fram behagliga färgklickar i pastell där ljuset rörde dem, och en behaglig nästan tropisk värme hade lagt sig över ön nu då solen gått ned och inte längre gassade på gästerna som kommit för att delta i drottning Isras och den nykrönte kung Ayperos bröllop.
Att kvällen börjat med drama, blod och död i templet, där motståndare till kungaparet i tur och ordning försökt assassinera dem, var svår att se här nere på öns torg som blivit platsen för festen. Här fanns det inga spår av den våldsamma teater gästerna och kungaparet fått bevittna innan, men de gäster som inte flytt från ön hade så klart mycket att skvallra om och spekulera kring. Vissa var rädda, andra upprymda, andra oroliga och andra nyfikna. Flera av den me’erisiska adeln var upprörda över dessa utlänningar som kommit för att förstöra bröllopet och talade i arga och oroliga toner. Det var dock tydligt att detta inte blivit ett vanligt bröllop, och kvällen hade minsann börjat på den mer händelserika sidan.
Just nu tisslades det mest om när drottningen och hennes gemål skulle anlända själva, de hade blivit försenade till festen efter att en grupp mörkeralver attackerat dem i en uppvisning av magi som omfamnat gästerna. Men då Ayperos och Isra till sist dök upp, sida vid sida, utan tecken på att något skulle hänt. Några av de entusiastiska och trogna me’erisiska gästerna började applådera då de såg kungaparet anlända, trots allt hade de i deras ögon visat sin styrka genom att besegra hoten som de blivit utsatta för under kvällen. Detta fick så klart flera av de utländska gästerna, om än något mindre entusiastiskt, applådera med.
Stolta och rakryggade vandrade Isra och Ayperos till den något upphöjda hedersplatsen, och ingen kunde väl betvivla att de såg kungliga och ståtliga ut – Isra med sitt vackra långa vita hår och den fantastiska klänningen, Ayperos med sitt långa svarta och sina skarpa drag i de ståtliga kläderna. Ayperos mörka ögon såg ut över åskådarna, och nickade lätt till applåderna, innan han gjorde en gest åt deras drottning Isra, som skulle få öppna festen.
-
Att hålla Nenya vid liv hade tagit på drottningens krafter och kanske stöttade hon sig lite extra mot Ayperos arm när de gick upp för de få trappsteg som ledde upp till hedersplatsen, men troligtvis var det ingen någon av åskådarna såg. Till det yttre var hon lika vacker som när hon mottagit Ayperos i templet, med enda undantag att fållen på hennes vita klänning nu var blodig, trots att hennes kammarjungfru gjort sitt bästa för att tvätta bort Nenyas blod från det vita tyget.
Väl ståendes framför sitt folk och de kvarvarande gästerna så klistrade hon på ett litet leende över läpparna och manade till tystnad med en enkel handgest.
”Ärade gäster… Efter en tämligen händelserik början så kan jag äntligen välkomna er alla till Me’erisia, och till föreningen mellan mig och Ayperos”, började hon.
”Förhoppningsvis har vi fått all dramatik överstökad och kan istället fokusera på det vi alla är här för – nämligen att fira denna lyckans dag!” Fortsatte hon, lyfte sitt vinglas och inväntade att gästerna skulle göra detsamma innan hon höjde sitt glas i en skål, drack lite av det fylliga, röda vinet och sen satte sig ned på sin plats bredvid Ayperos.
Folk började genast prata sinsemellan och trots dagens början så var stämningen tämligen god. Isra tog tillfället i akt att vända blicken mot Ayperos medan mat och mer dryck började bäras ut till samtliga bord av finklädda tjänare.
”En mer händelserik början än jag hade förväntat mig…” Sade hon något roat, trots allt hade de gått segrande ur det hela, fastän en viss oro över det förlorade svärdet fortfarande gnagde i bakhuvudet.
-
SELYANA
Hade det inte varit för att upprätthålla den freden som fanns och inte förarga demonen så hade Selyana antagligen redan lämnat platsen för att ta sig tillbaka till alvskogen men politik var inte så enkelt. Det fanns en hel del saker man behövde tänka på och i det hela så fanns det skrivet att respekt skulle upprätthållas till de ‘allierade’. Hade man gått tillbaka tusen år i tiden skulle hon lämnat fortet för länge sedan men det var nu tusen års skillnad från den alven hon varit då vilket var MYCKET till och med för alver.
Så nu stod hon upp framför sin stol med ett glas vin fint vilande hos fingrarna med sin vakt brevid sig. När Isra utbringade en skål så höjde hon sitt glas för att respektabelt fira deras giftemål som de nyss lämnat. De var fru och man. Vad detta skulle betyda visste nog ingen ännu men hon hade en känsla av att det inte skulle bli en dans på rosor. Vem visste vad som skulle komma ur detta men det kunde inte sluta allt för bra med tanke på Ayperos sanna natur. Vad hade han egentligen i planerna?
NILLA
Hon stod brevid Kael vid deras sittplatser och höjde sitt vinglas lite nervöst för att utbringa skålen med det nygifta paret. Det hade minsann varit en annorlunda dag och trots att det tagit lite tid för henne att förstå vad det hela handlade om så förstod hon det nu oavsett vilket skapade nervousiteten. Hon var ju inte direkt vältränad längre som hon vart under barnaåren vilket fick henne att känna sig som att om något skulle hända så skulle hon vara lika användbar som ett grässtrå. En av nackdelarna med att komma från adeln kanske, i alla fall som kvinna.
Hon hade krokat sin arm med Kaels, lät handen vila mot hans underarm och måste erkänna att hon i alla fall kände sig trygg intill honom så det var ju något. Skulle inte skada om hon skulle kunna träna upp sig lite igen men det skulle kanske inte vara det finaste för en vuxen adelkvinna. Åtminstone hade hon Kael som garanterat visste hur man försvarade sig själv och det var inte dumt alls. Hon hade inte kunnat hitta sitt smycke dock vilket Kael hade försökt hjälpa henne att finna men det hade mystiskt nog försvunnit från deras eskort. Hon hade trott att det bara rammlat någonstans men efter sökandet så hade det visat sig vara borta. Vart det hade försvunnit hade hon inte haft en aning om.
AXEL
Axel var självfallet ingen adel och inte var han inbjuden till festen heller men kände ändå att lite gratis mat och dryck skulle sitta väl hos honom. Han hade kommit dit senare än de andra med tanke på att han haft värdefulla ting att lokalisera om men nu när det var gjort så kände han att det var dags för lite fest. Han höll sig dock i skymundan men med blicken fäst på demonen Ayperos lite fundersamt. Han hade frågat sin egna demon varför han skrockade så roat åt demonen men hade inte fått ett svar alls. Detta var inte ovanligt förvisso men det gjorde ju att det var en av anledningarna till att han dragit sig hit. Vad var det med den här demonen? Kände demonerna varandra, kunde demoner vara vänner eller inte? Var de fiender? Vem visste egentligen!
Axel hade ‘hittat’ en passande hatt på sin väg hit vilket betydde att han nu hade en svart hatt över sina kattöron. Fick honom att se ut som han hörde till festligheterna eller hur? Oavsett så hade han en cool hatt. Han var för närvarande placerad vid torget men semi bakom en pelare i en rätt bekväm stol med utsikt över gästerna och brudparet som verkade utbringa en skål. Han greppade tag i sitt stop med öl och höjde drycken lite roat mot det hela innan han tog ett par klunkar. Jo det här var inte allt för fel. En servitris kom med hans snacks vilket han accepterade gladeligen och betedde sig som om han var på ett bra skådespel. Skulle mer drama ske?
-
Bland folkvimlet hade Sera följt efter brudparet. Lite skärrad efter allt blod och våld. Inte direkt av de båda vad det innebar… Mer att det rev upp sår och väckte minnen till hennes egna mors galenskaper. Lite omedvetet hade hon för några sekunder sökt lite tröst hos Leoric genom att röra hans hand. Men hastigt, som hon bränt sig, dra undan den igen.
Ett svagt leende fanns på hennes läppar när hon såg mot både Aeon och Leoric. Däremot försvann det snart när hon skymtade sin egna mor där i folkvimlet. Som alltid var hon stolt och stod ut, fast de där lite mer rovdjursgula ögonen. Hon frös fast på stället och tänkte inte riktigt på att de stod något nära brudparet. Hennes ögon vittnade om att hon tänkte på mörka minnen för att sedan vakna till något när Leoric drog diskret i hennes arm.
Hennes läppar kröktes i ett smittande leende för att sedan böja huvudet av artighet för drottningen. De klarblåa ögonen fortfarande mötandes till drottningen och bruden. Kanske lite vågat än de flesta där för att sedan klappa lätt på Leorics axel för att få honom att vakna till något.
-
Ayperos satte sig ned vid Isras sida då hon talat till gästerna, till synes opåverkad av allt som skett. Även om han satt rak och stolt kändes var det märkligt hur efterlängtat det var. Kanske inte konstigt med tanke på hur mycket de fått strida för att komma från templet till festen. Han bekymrade sig något för Nenya, men efter behandlingen hon fått hade hon stigit upp och varit i farten som om inget hänt.
‘Händelserik, ja.’ sa han och hans ögon gick från henne ut till gästerna, som om han förväntade sig att någon skulle stiga upp och orsaka problem när som helst.
‘Och de kom iväg med skärvan.’ sa han lågt, frustrerat, men lät sin irritation rinna ut i sanden för tillfället. De skulle få tag i den, nu då de visste att den fanns. De mörka ögonen vandrade ut över folksamlingen, frustrerad. Han kände… något. Långsamt lutade han sig fram, och för gästerna skulle det se ut som om han viskade något intimt i Isras öra.‘Det finns en demon där ute bland gästerna, jag är säker på det, jag tror det vore bra om du beordrade ditt lilla monster Tipum att finna vad det är som lurar här? Jag har ingen energi för fler överraskningar.’ sa han och rätade sedan på sig, för att ta sitt glas vin och dricka en klunk medan mat serverades. Han höjde sitt glas, som för att visa att gästerna fick äta fritt.
–
Leoric satte sig ned vid Seras sida även om det strikt sett kanske inte var hans plats.
‘Så, händelserik kväll, hm?’ kommenterade Leoric nästan lite andfått, och skakade på huvudet.–
Kael och Nilla satte sig ned i samma bord som alvprinsessan, och han nickade artigt åt henne igen då de delade bord.
‘Jag är förvånad över att se en delegation alver här.’ erkände han.
‘Säg mig, hur mår er mor, drottningen Nearena?’ undrade han lite nyfiket. ‘Jag hörde oroväckande rykten i Aldiea om att hon försvunnit?’ -
Isras grå blick svepte som hastigast över gästerna för att se om hon kunde utröna vilka som var kvar och vilka som lämnat tillställningen i förtid, det var trots allt information som skulle kunna verka i till deras fördel i framtiden. Hon kunde inte längre se Saskia Belsante, eller den där prästinnan från Karm, men hon noterade Leoric Valmont som valt att sätta sig bredvid Sera Tenir, alvprinsessan Selyana, Kael Gerin och hans gemål… Hennes ögon föll på en mörkhyad kvinna som hon inte sett under ceremonin, men att det var Akila, Iselems drottning, var omöjligt att ta miste på. Upptäckten fick leendet över drottningens läppar att bli något bredare för ett ögonblick.
Ayperos viskande ord i hennes öra fick dock hennes leende att falna lite och hon kunde inte låta bli att rynka på näsan. Inte heller hon hade någon vidare ork för fler motgångar så hon nickade bara och försökte lokalisera Tipum i sitt sinne för att be honom leta reda på den oinbjudna gästen. Han hade varit tämligen frånvarande under de senaste månaderna, något hon knappast sörjde, men han kunde vara användbar och så länge han valde att stanna hos henne så tänkte hon inte avfärda honom.
”Nej… Varken du eller jag, min kära”, svarade hon med ett litet leende innan hon vände sin blick ut mot gästerna igen. Åter föll hennes blick på Akila innan den vandrade vidare till hennes dotter, Sera. Hon möttes av densammes blå blick, och hon tvingade sig själv att le till svars och höja sitt vinglas i en lätt hälsning till prinsessan.
”Har du kontakt med Nenya…? Jag känner henne som i periferin, men det är något som håller mig på avstånd. Jag vet att hon sprang efter mörkeralverna och svärdet men jag skulle känna mig bättre till mods om hon höll sig närmre”, fortsatte hon lågmält medan hon började äta av maten som ställts framför henne på bordet. Med en tanke så riktade hon Ayperos uppmärksamhet mot först Sera och sedan Akila.
-
AXEL
Demonen i Axelns huvud skrockade åter till igen innan han kunde höran ekandet av hans röst inne i huvudet; ‘Tror de försöker finna oss.’ vilket fick Axel att stelna till en aning där han satt. Va? Vem letade efter dem? Försiktigt såg han sig omkring där han satt med sitt snacks men ingen verkade direkt vara intreserad i honom ännu, utöver det barnet som satt och storögdt kollade på hans svans det ville säga. Jo det skulle se rätt dumt ut om han satte en hatt även över sin svans men han brydde sig inte direkt ändå, istället svepte han till med svansen vilket fick barnet att skratta till som i sin tur ledde till ett litet flin på Axels ansikte. Barn var så lätta att roa och så oskyldiga i tankarna, ännu hade inte våld och överlevnad gått igenom deras tankar.. kanske var det varför han gillade barn? Det var många tillfällen som han riskerat sitt eget skinn för att rädda ett barn till demonens stora missnöje. Enligt demonen så var det ju mer DERAS skinn och inte bara Axels.
NILLA OCH SELYANA
Nilla satte sig ner nästan lite nervöst vid bordet då hon inte hade förutspått att hon skulle få dela bord med alvprinsessan och nickade därför artigt, om än nervöst till henne. Var prinsessan en snäll sådan eller en hård sådan? Hur gammal var hon? Det visste man ju aldrig med alver, i alla fall inte som människa men hon såg ju inte en dag äldre ut än tjugofem.
Selyana som stått upp framför sin stol satte sig ner då hennes bordsällskap anlände och nickade trevligt tillbaka mot dem där de hälsade med vakten som kastade en blick på dem innan han fortsatte se sig omkring inövat. Jo självfallet hade hon en vakt med tanke på omständigheterna av sin titel men hon hade det så gott som non stop just nu med tanke på sin moders försvinnande. Det var väll bara tur att hon fick ta sitt bad ifred i alla fall.
Då Kael började prata så vände hon artigt sin gröna blick mot dem båda för att ge sig in på tal men frågan i sig fick henne att hålla sig tyst någon sekund extra. Det var inte ovanligt att alver tog sin tid att svara men denna gången var det mest för att hon inte visste vad hon skulle svara på frågan. Det verkade minsann som att rykterna flög fram lika snabbt som alltid i världen då de tydligen inte hade lyckats hålla saken så privat som det hoppats. Med en tanke att det var ohyfsat att låtsas som att allt var väl så valde hon att svara på frågan. Mycket hade gått igenom hennes huvud på den ynka sekunden hon varit tyst. “Jo jag hoppas att hon mår bra men har inte hört från henne på ett tag nu om jag ska vara ärlig. Det oroar mig en del..” Erkände hon innan hon ställde sin egna fråga. “Hur hörde ni om detta om jag får fråga?” Jo hur hade denna information egentligen spridit sig?
Nilla satt tyst och lyssnade på samtalet mellan Kael och Selyana. Märkte den oro som Selyana nämnde trots att det var nästan omöjligt att se det, eller kanske såg man det bara när samtalet dök upp och hört henne erkänna det hela? Det var svårt och urskillja där Selyana annars verkade vara så lugn och sansad, var det där man såg att hon var mycket äldre än hon såg ut?
-
Vågat höll hon kvar den klarblåa blicken i drottningens med ett svagt leende för att sedan långsamt och elegant sjunka ner i stolen brevid Leoric. Hon lät blicken lite långsamt vandra mot det röda vinet där framför henne. Lite stelt tog hon tag i foten, även om hon på senare tid inte riktigt fann smak i rödvin eller något starkare heller. Sedan kom hon på att Leoric sa något för att se på honom med ett litet leende och sköt undan glaset något. För att låta sin hand slutas om vattenglaset istället.
“Händelserik… ja, du har väl rätt Leoric.” instämde hon med ett litet skratt, som inte helt nådde hela vägen till hennes ögon. Tankarna låg på mörka minnen istället.
–
Den mindre demonen som hade först väckt avundsjukan och ilskan inom Isra, hade hållt sig på avstånd en längre tid. Bara närvaron av Ayperos gav honom en dålig eftersmak i munnen. Men även han skulle inte kunna undgå sin egna nyfiken när en annan demon var i närheten. Vem var dum nog?
Rök uppenbarade sig kring Axel och snart kunde han känna en äcklig kyla uppenbara sig som skulle få vem som helst skin att knottra sig. Till slut verkade den forma en lite mer kropp med lysande gula ögon.
“Smaklös kropp du valt som skal…” påpekade han med ett vitt vasst leende.
-
Ayperos analyserade gästerna som var på plats han med. Liksom sin nyblivne hustru kunde han konstatera att de hade både Sera och Akila på plats, och han gav Isra en menande blick. De hade talat om att använda festen som en orsak att charma de båda kvinnorna, men han väntade på att ta tag i det då han fick frågan om Nenya.
‘Jag kan känna henne.’ sa han stillsamt, inte helt nöjd över Nenyas skada och att hon så fort efter sprungit efter mörkeralverna.
‘Hon är inte i mer fara än förut. Inte än i alla fall…’ denna dag hade bevisat att trots noggrann planering var det mycket som var utanför deras kontroll, en känsla han inte tyckte om. Liksom gästerna åt de, vissa minglade, andra satt stilla vid sina bord.
‘Så, vad sägs som att vi hälsar lite på våra gäster… du hanterar prinsessan, så ska jag se vad jag kan lirka ur drottningen?’ undrade han, och gjorde ansats att resa sig.–
Kaels blick mötte prinsessan och det fanns något medlidande och bekymrat där. Han nickade lite allvarsamt över orden och nyheterna.
‘Det är bekymrande nyheter. Vi verkar gå in i en allt mer politiskt mörk tid.’ sa han, utan att syfta på något speciellt på festen, trots allt var det bäst att inte försöka förolämpa värdarna.
‘Vi ser det tydligt vid våra gränser.’ tillade han och blickade mot Iselems drottning något menande, trots allt visste alla att Iselem hade tagit allt mer mark väster om deras gamla gräns, och ständigt närmade sig Kaelred. Vid prinsessans fråga log han svagt.
‘Det går inte att hålla sådana nyheter dolda, och många alver reser mellan Aldiea och Nela’thaënas, som ni vet. Nyheterna från Aldiea når oss snabbt, och vad som sker med våra allierade intresserar oss.’ han skakade på huvudet lätt.
‘Men det var inte min mening att ta upp bekymrande samtalsämnen, ers höghet. Kanske kunde vi istället formellt bjuda in er till mitt och min trolovades bröllop?’ undrade han och log varmt mot Nilla.
‘Vi skulle vara väldigt ärade att få ha så behagligt sällskap som ert på vår stora dag.’–
Leoric skrattade lite åt Seras kommentar, och la en hand på hennes då han såg att hon verkade försjunken i sina egna tankar.
‘Jag kom hit i hopp om att bilda kontakter, men jag tror den mest glädjande överraskningen var att hitta dig här. Vi fick inte riktigt chansen att tala innan… Hur har du det riktigt?’ undrade han, och hällde upp lite vin åt dem båda för att höja sitt glas i en liten skål, medan han betraktade hennes skönhet. -
AXEL
‘Inkommande’ Var det ända som Axel hann höra utav demonens roade stämma innan han kände gåshuden sprida sig över hans hy vilket fick honom att stelna till aningen där han satt. Inkommande? Mörk rök formade sig omkring honom där han oskyldigt satt med sin hatt och snart visade sig orsaken med gula ögonen som var riktade mot honom. Vad nu? Vem var det här? Och vem kallade han smaklös?! Han hade ju som sagt en rätt så ståtlig hatt för tillfället eller hur? “Vem är du att kalla mig smaklös?” Frågade Axel med den svarta svansen som svepte till om honom och skapade en reva i den eftersläntande, svarta röken vid hans sida. Demonen verkade dock road över detta vilket var motsatsen till vad Axel kände av där han satt och försökte motarbeta gåshuden som denne hade skapat. Hur hade han ens hittat honom i denna folkmassan?
Han betraktade de gula ögonen och kunde inte minnas att han stött på denna personen förr heller vilket gjorde mysteriet större till hur denne verkade veta vem han var och vad som lurade inom honom. Han skulle inte direkt erkänna demonens existens men det var känslan han fick av denna rökiga mannen som sa åt honom att han på något sätt sett demonen i hans yttre skal.
SELYANA OCH NILLA
Selyana kunde se den unge Kaels medlidande blick och kunde inte mer än känna sig tacksam över detta, även om hon inte skulle nämna något om den saken. Hon nickade lite över Kaels uttalande och såg man noga på henne så kunde man kanske antyda lite av oron som vilade inom henne även om det var svårt att urskilja i det där tränade yttret. Hon var van över att hålla sin oro inombords trots allt men denna gången var det aningen svårare då det handlade om någon så pass nära henne som sin mor.
Där Kael fortsatte sitt tal så var det nu som det slog henne att hon måste komma ut med nyheten till sitt folk för om det spred sig så här snabbt så skulle det inte dröja länge förens kaoset uppstod i hemskogarna. Hon hade ju valt att hålla det i skymundan för sitt folks skull, för att inte fylla dem med onödig panik men nu fanns det inget kvar att göra än att dela med sig om nyheten av sin mors försvinnande. Det skulle inte vara rätt av henne att hålla saken dold längre då snart alla skulle ha hört om ryktena i alla fall. Vid sitt beslut så övergick den aningen oroade blicken till en mer beslutsam natur där hon satt och lyssnade till Kaels ord. “Jag tackar för dina ord Kael.” Sa hon lugnt som svar både från hans gensvar och att han hade alverna i tankarna. Det fanns för många oärliga folk som levde i världen men som det verkade i nuläget så verkade Kael ha hjärtat på rätt ställe.
Vid Kaels ord så kände Nilla en plötslig våg inom sig av känslor där han bjöd in alvernas prinsessa på deras bröllop. A-l-v-p-r-i-n-s-e-s-s-a-n. Nilla hade ju alltid sett alver på ett bra sätt, till och med så att hon drömt om livet som alv i alvskogarna under sin uppväxt så denna fråga från Kael gjorde henne lite nervös. Tänk om prinsessan sa nej? Hon kastade en blick på Kael och sedan mot Selyana med än illa dold uppskattning över hela scenariot i fråga. Fanns det verkligen en chans att prinsessan ville komma på deras bröllop?
Selyana log lätt mot Kael och Nilla efter Kaels fråga och efter vad som säkert kändes som en evighet för Nilla så nickade hon först till svar innan hon talade. “Det skulle jag uppskatta.” Sa hon lugnt men varmt medan Nilla sken upp något otroligt. Nilla må vara nervös över att det fanns en demon här men dessa glada nyheter överskuggade det hela för ögonblicket. Hon nickade glatt och artigt mot prinsessan medan hon för sitt inre inte kunde helt förstå vad som nyss skett.. Selyana skulle befinna sig på deras bröllop!
Selyana må ha en hel del bestyr att göra men det betydde inte att hon inte kunde klämma in ett trevligt bröllop som hennes allierade hade på gång. Särskilt inte då de verkade båda vara av så pass god natur vilket gjorde det hela bara mer än ett politiskt drag. “Ni får dela med er om tid och plats.” Sa hon lugnt medan Nilla gav Kael en sådan där varmt, uppskattande blick som säkerligen talade mer en tusen ord till sin fästman.
-
Drottningen kunde inte låta bli att sucka lite åt det hela, åt Nenyas impulsivitet och åt situationen de nu befann sig i. Det var så mycket som uppenbarats under de senaste timmarna och det skulle dröja ännu längre innan de kunde sätta sig ned tillsammans och diskutera det hela. Dessutom kunde hon inte helt ignorera den lilla delen av hennes hjärta som trots allt värkte över förlusten av Ziyaté, och insikten att både hon och hennes egen far försökt döda henne.
”Nå, med tanke på att hennes tilltag i templet fick mina livvakter att sluta så abrupt så skulle jag känna mig lite lugnare om hon höll sig närmre”, svarade hon torrt, men det lilla leendet i hennes ena mungipa talade för att hon inte såg det hela som någon särskilt stor förlust. Det hade trots allt bara varit människor.
Med en blick mot sin nyblivna make så sträckte hon ut en hand för att han skulle hjälpa henne att resa sig upp, något som fick en del av gästerna att göra detsamma, ivriga att få dela ett par ord med drottningen.
”Se till så att hon inte snärjer er, jag har hört att hon kan vara tämligen… överväldigande”, tillade hon lite retsamt innan hon gick ned från den upphöjda hedersplatsen och begav sig ut i folkvimlet, sikten inställd på Sera Tenir och den unga Valmont som satt vid hennes sida.
-
Aeon som var trött efter att ha använt sin magi lite för mycket, gick trött efter Sera och trodde att han satte sig på en stol. Men han missade stolen och hamnade på marken istället. På grund av att han var så trött både efter att ha använt för mycket magi och att alltid ramla då skrek han bara rakt ut för att få ut sin frustration. Sedan när han skrikit klart tog han ett djup andetag och reste sig upp och låtsades att ingenting hade hänt och satte sig med en duns på sin stol.
När han hade satt sig så kollade han upp på Sera och Leoric och han insåg att han fortfarande hade konflikterande känslor; för han kunde se att Sera hade varit med om mycket, men han hade levt i ovisshet om vad som hänt och han kände sig fortfarande sårad för att hon inte sagt något. Så han tog fram sitt lilla anteckningsblock och började skriva ner sina känslor och tankar. Men tillslut så tog hans frustration över och han sa med alldeles för hög röst
“Sera varför försvann du bara? Du kunde i alla fall ha lämnat ett medelande”
-
Egentligen hade Sera mest sin blick på drottningen som var på väg mot dem, men Aeons skrik fick henne att rycka till något. Nästan som ett skrämt villebråd för att sedan se på honom med ögon som var mörkare än vanligt med både rädsla och nästan lite irritation.
“Tyst Aeon…!” väste hon sammanbitet, lite irriterat. Trots allt visste hon inte riktigt vem som lurade i skuggorna och hon kände sig inte allt för bekväm med sitt gudagivna namn nu. Hon drog ett rosslande andetag och gav honom ett ursäktande leende för att sedan flyktigt förklara.
“Många vill döda mig… och det fanns inte ett annat sätt än att försvinna från jordens yta ett tag. Jag menade aldrig att… överge dig.” viskade hon och såg sedan på Leoric med ett svagt leende. Hans ord värmde förstås, kanske mer än hon ville medge. Kinderna blev något röda och hon kunde inte rå för att skratta lätt, kanske lite dystert.
“Ni båda vet att min mor är galen… och vill döda mig. Hur bra kan jag må?” frågade hon med ett höjt ögonbryn, för att enligt etikett resa sig upp när hon såg att drottningen rörde sig mot dem.
Ett varmt och nästan smittande leende fanns på hennes läppar när hon placerade sina händer framför sig i en respektfylld gest i Iselem. För att böja sitt huvud.
“Varma gratulationer, ers höghet” sa hon med en mild röst.
–
Ett skratt kom ifrån demonen, ett roat ett som skapade en konflikt mellan rädsla och nästan ett behag hos de flesta personerna. Hans vitgula ögon såg nästan igenom Axel till demonen.
“Vem jag är? Frågan är vem du är som inkräktar på detta bröllop. Ty jag är inte främlingen här.” påpekade han och strök en av de vassa k
lorna under hans haka. Rösten spinnande och behaglig, allt annat än obehaglig som hans utseende.
(<- Tipum & Isra, målad av Maeve/Denise).
-
Ayperos verkade inte ha tänkt över vad Ziyatés död betydde för Isra, han hade varit så fokuserad på allt det andra. Attackera, förlusten av skärvan och framförallt Nenyas skador. Men genom bandet de delade kunde han känna att hon inte var helt känslokall mot sin döda farmor, men han kunde väl förlåta henne för det… Hon var ju trots allt ung och hade fortfarande en hel del tillgivenheter i livet. Han hummade lite tankfullt över hennes ord, samtidigt som han var lite borta i sina egna tankar och funderingar, han hade inte mycket tankar över för de som dött. Men han fokuserade snart igen då hon sträckte fram sin hand, och hjälpte henne upp. Han log ett charmigt leende över Isras kommentar.
‘Kanske jag som snärjer henne…’ retades han och rörde sig ifrån Isra i riktning mot den iselemska delegationen. Ayperos slog på ett strålande och charmigt leende då han närmade sig drottning.
‘Ah, drottning Akila Tenír, det glädjer mig att äntligen få träffa er i person.’ sa han.
‘En ära, så klart, att få träffa den berömde ormdrottningen i person, att ni kunde ge oss lite av er dyrbara tid är en gåva. Men jag skulle ljuga om jag sade att det hela var helt pragmatiskt, jag skulle väldigt gärna tala lite med er – ers höghet.’ sa han och tog hennes hand för att ge den en liten kyss, medan hans mörka ögon mötte hennes.–
Leoric som varit i mitten av att luta sig fram och säga något charmigt i Seras öra, uppmanad av hennes vackra leende och rodnad, men stannade upp något över Aeons klumpiga ståhej, följt av hans skrik som varken passade etikett eller plats – ett skrik som fick Leoric att hoppa till rejält i stolen till hans stora irritation. Han höjde ett ögonbryn, stämningen något förstörd. Om blickar kunde döda hade de definitivt gett Aeon ett sår eller två då han fumlade omkring med sina anteckningsblock, för att sedan väldigt ohövligt attackera Sera med sina frågor.
‘Vid Athal, har du tappat vettet, karl?’ väste han irriterat och slätade ut sina kläder.‘Detta är knappast tiden och platsen för skrik och påhopp?’ frågade han släpande, som bara en adelsman kunde göra då han var irriterad och ansåg någon betedde sig dumt, trots allt ville de inte dra till sig uppmärksamhet, och efter Aeons utbrott hade flera blickar riktat sig mot dem. Men Sera var duktig på att försvara sig själv, som vanligt. Han hade tänkt säga något mer, men blev avbruten av att se drottningen resa sig och börja röra sig i deras riktning.
‘Celdunos…!’ svor han lågt i förvarning till Sera, och indirekt Aeon, och reste sig för att hälsa på drottningen så som etiketten förespråkade med en adelsmans bugning.
‘Ja, verkligen, stora gratulationer och lyckönskningar, ers höghet Isra! Låt mig få önska er varma gratulationer å mitt hus Valmonts vägnar.’ sa han, med ett charmigt leende, som om de var på den bästa festen någonsin.–
Vid alvernas bord gav Kael bara en artig nickning till Selyana.
‘Så klart, ers höghet.’ sa han simpelt, det var ingen sak att lägga tanke på, han sa bara vad han tyckte och tänkte. Vid hennes simpla sätt att tacka ja till inbjudan log han ett bredare leende.
‘Jag tror ni gjort min blivande hustru väldigt glad, se så hon skiner.’ sa han med ett varmt skratt.
‘Och mig med, det vore en ära för Kaelred att vara er värd.’ sa han och böjde huvudet artigt, för att sedan vända huvudet lite tankfullt då han hörde ett rop någonstans i bakgrunden, för att sedan se hur brudparet rörde sig för att börja tala med gästerna.
‘Jag antar det är dags att gratulera våra värdar.’ sa han tankfullt. -
Axel
Axel höjde ett misstänksamt ögonbryn över denna varelse som kommit och stört hans undersökning av den fulla demonen för att veta vad som skulle hända honom om han plötsligt sa att demonen kunde ta tyglarna. Han hade inga planer på detta men bra att veta om det kom fler personer som han kände sig låg på och var känsligare för att acceptera demonens fulla kraft. Demonen hade aldrig sagt sitt sanna namn i huvudet på honom och aldrig hade det varit klart för honom vilken demons som det var som befann sig inom honom. Då demonen inte hade en röst själv och Axel vanligtvis ignorerade demonens ton i huvudet så svarade han på frågan som det behagade HONOM själv. “Det är en pubilk plats, varför skulle jag inte få vara här?” Jo de befann sig ju inne i staden eller hur?
Han märkte dock av att det inte riktigt var Axel som han var sugen att prata med men tufft läge eller vad sa man? Demonen skrattade bara roat inne i huvudet på honom medans hans ord sedan ekade för Axel. ‘Det vart ju nästan en familjeåterträff det här ~ ‘ och Axel undrade aningen vad han menade.. var detta också en demon? Hur många demoner fanns det egentligen!? Han hade länge trott att han var ensam med att vara besatt av sådanna elaka väsen.. Kanske lite dumt att tänka på det sättet dock.
Vid ‘taffsandet’ av hans haka så smällde Axel faktiskt bort den kloklädda handen från sitt ansikte med sin egna klobeklädda hand lite irriterat nästan. Vad var det med demoner och den respektlösa bortseendet av personligt utrymme? Det räckte verkligen med att han hade en demon i sig, han behövde inte ha en på sig med. “Ni är alla så klängiga.” Sa han med svansen som irriterat svepte under honom där han satt. Kanske var det varför demonen besatt honom från första början? Hans envisa natur? Kanske såg han det som en lek för att se om han kunde bryta ner Axel istället för att bara simpelt ta över hans kropp? Vem visste egentligen.. kunde demonen ta över honom utan problem utan att han sa ja till det? Skrämmande tanke. “Kan jag inte bara får dricka min dryck i fred?” Som sagt; Kaxig liten meoi.
Nilla och Selyana
Nilla sken minsann som en liten sol och hade nästan svårt att förstå hur detta kunde ha hänt! Alvprinsessan skulle finnas på deras bröllop tack vare Kael och det gjorde henne både glad samt lite nervös över det hela. Men hon borde vara van vid detta som adel men hon hade ju inte direkt trott att hon skulle få kungligt besök på sitt bröllop. Hon hade ju för en tid trott att hon skulle gifta sig med Arlin, antagligen mera privat innan katastrofen inträffat. Det högg till lite i bröstet på henne som alltid när hon tänkte på Arlin men hon var ju inte alls missnöjd över sin nya fästman heller, kändes otroligt att hon gått från att efterlängta döden till att falla för en ny man efter Arlins bortgång. Hon lät inte hugget synas utåt dock men ja en död drabbade ju de flesta hårt eller hur? Kael var en otrolig man på många plan och hon hade ju börjat känna lycka med livet under den senaste tiden med honom igen, något hon trott var borta för alltid.
Selyana log ett litet fint leende och nickade uppskattande mot Kael och Nilla varifrån komplimangerna fortsatte att komma. Hon hade mycket att tänka på i allmänhet men försökte att alltid få det att verka så enkelt det hon gjorde. Hon var ju ofta på viktiga festligheter som denna, styrde i sin moders frånvaro rikets bestyr, oroade sig för sin moders hälsa och vart hon befann sig, dömde brottslingar med rådet och så vidare. Det fanns aldrig en sekund som hon inte behövde tänka på saker men hon hoppades i alla fall att hon inte såg så stressad ut på utsidan som hon var på insidan.
“Det är alltid en ära för oss att besöka er, speciellt på en sådan speciell dag och jag tackar för inbjudan.” Sa han med det där vackra leendet som inte visade ett tecken på hennes stress. Vid Kaels ord så vände hon sin gröna blick mot brudparet och nickade ugnt med leendet som vilade i hennes ansikte. “Jo det är bäst att vi önskar dem välfärd i sina nya liv.” Sa hon positivt även om hon på insidan inte direkt hade en bra känsla över vad det här giftermålet skulle betyda. Att gifta sig med en demon brukade ju aldrig sluta väl eller hur?
Nilla som varit en aning nervös för att tala under detta mötet log glatt mot Kael och sedan Selyana innan hon faktiskt vågade att säga något till prinsessan. “Jag tackar dig otroligt mycket ers höghet. Det är en ära att du vill komma på bröllopet!” Hon såg alvprinsessan le varmt mot henne innan Selyana rätate på sig från sin plats för att svepa lätt med handen för att se om Nilla och Kael ville gå före henne till platsen. “Det är nog bäst att vi inte låter dem vänta för länge.” Nilla ställde sig upp när Kael gjorde det och log varmt mot honom.
-
Leendet som prytt hennes läppar efter Ayperos kommentar räckte nästan hela vägen fram till Sera Tenir, men åsynen av mannen som damp ned på marken bredvid henne, samt det skrik som lämnade hans läppar när så skedde fick leendet att helt försvinna. För ett par sekunder stannade hon upp och betraktade spektaklet med uppenbart ogillande innan hon drog ett djupt andetag för att samla sig innan hon slöt det sista avståndet mellan henne och Sera och klistrade på ett litet, artigt leende.
”Sera Tenir… Jag var inte säker på att ni ämnade närvara, men jag är glad att äntligen få träffa er”, svarade hon med sin mjuka stämma innan hon lät blicken glida över till Leoric Valmont där han stod vid prinsessans sida.
”Och er, Leoric Valmont. Jag är verkligen glad att se er här, och låt mig personligen be om ursäkt för spektaklet kring själva ceremonin. Tydligen är det inte alla som tycks uppskatta mitt val av gemål. Ni vet hur familjen kan vara”, fortsatte hon lite roat, och vid den sista meningen så vände hon åter den grå blicken mot Sera och log menande.
-
Drottningen av Iselem var stolt och stod rakryggad med sina gula ögon som var som en rovdjurs. Orädda att möta demonens svarta ögon med ett litet leende på läpparna, som en gång i tiden hade varit vackert men nu var det snarare ett otäckt leende.
“Det är er dag, förstås. Så mina öron kan jag låna några minuter.” sa hon och drog undan sin hand för att sträcka sig efter vinglaset och fukta sin läppar med det röda vinet.
–
Ett litet skratt, något bitter lämnade hennes lämnade hennes läppar och kunde inte rå för att le snett och skaka på huvudet något nätt. En gång skulle det få hennes lockar att röra sig omkring henne, nästan som om hon saknade det.
“Familj ja…” hummade hon lite roat för att möta Isras blick och tog tag i vattenglaset för att höja den mot drottningen.
“Skål för er nya familj, drottning Isra…” hummade hon.
–
Tipum kunde inte riktigt rå för att skratta lite lätt, ett behagligt skratt. Lite överraskande kanske för en figur som honom och han klickade lite lätt med sin tunga för att skaka på huvudet.
“En ofrivillig släktträff. Men du måste svara på min fråga, vem är du?”
-
Kael såg inte ut som en man som var direkt taggad på att önska brudparet lycka och välfärd i deras liv. Men han hade en plikt… en plikt till sitt land, till sin bror – Kaelreds konung – till sin blivande hustru och sig själv. Men Erethil visste att detta hade blivit till en fars på episk skala. Attacker, blod och död, inte för att han inte törstade efter sådant själv. Nej, han var ju Kaelreds drakriddare, rikets kämpe och var inte rädd för varken mörkeralver eller deras kungliga gemål.
‘Som ni säger, ers höghet.’ sa han simpelt. Ju snabbare de önskade dem sina varmaste gratulationer, ju snabbare kunde de ta sig därifrån innan de själva blev utsatta för någon attack.–
Leoric la på sig ett charmigt leende då drottningen anlände, ett leende han övat ofta inför spegeln. Det var ett leende som tillhörde en stolt man, en nobel man, men en man som också var ödmjuk… en man som skulle ha blivit konung men på grund av de förrädiska troninkräktarna Thaldwin och dess konspiratörer bara var den nästviktigaste adelsmannen i Karm. Något han ämnade förändra, givetvis.
‘Åh, en sann glädje att få vara här. Låt mig vara en av de första som personligen gratulerar er på er stora dag, ers höghet!’ sa han pompöst, som om det inte fanns någon större glädje än att vara där i hennes närvaro.
‘Och låt mig tillägga att ni utomordentligt strålar, trots dessa förfärliga attentat, en sann glädje för ögat, verkligen en sann glädje ers höghet.’ hans röst var fylld med känsla som nästan fick hans lockar att vibrera.
‘Att de har mage…! Och på en dag som denna!’ tillade han med en perfekt blandning av dramatik och ursinne, skakade på huvudet dramatiskt och grabbade tag i sin bägare som någon tjänare fyllt med vin så fort han satt ned den.‘Jag föreslår att vi lägger all denna spänning bakom oss och skålar, för ert äktenskap, och för en ljus framtid där Karm och Me’erisia kan stå sida vid sida!’ han tvivlade på det dock, men det skadade ju inte att försöka. Mannen hon gift sig med hade ju sprängt Karms viktigaste gränsstad åt helvete så bara ruiner kvarstod, vilket resulterat i halva arméns förintelse. Men man fick se de ljusglimtar där man såg dem… Trots allt hade allt detta banat väg för att han kanske skulle kunna ta sin rättmätige plats på tronen.
‘En framtid där till och med Iselem och Karm kanske kan vara fränder än en gång.’ tillade han, och riktade sin bägare i Seras riktning. Nå, även det tvivlade han på. Rådet gapade efter Akilas och Iselems blod. Men kanske, om de bara kunde döda den där ormen som satt på ökentronen.
‘Så… skål!’ avslutade han muntert, och tog en klunk.–
Ayperos mörka ögon glimmade i behag över drottningens ord och uppenbarelse, åtminstone var det så han ämnade det se ut… och om någon var bra på charm så var det väl Ayperos. Han tycktes inte avskräckt av hennes leende – och varför skulle han det då hans egna leende var ett vasst ett?
‘Åh jag tror att era öron är intresserade av vad jag har att säga, även om det inte vore min dag. Vad säger ni, ers höghet, ska vi ta en liten promenad så jag kan få visa er den vackra vyn? Det finns en fantastisk utkiksplats bara några steg bortom torget.’ föreslog han. I sitt sinne sträckte han ut en tanke till Nenya, och bad henne återvända om hon kunde.
‘Vi hinner tala några minuter, innan det är dags för kvällens underhållning. Tillsammans vandrade de bortom torget, till en utkiksplats med räcke vid ett stup ned i det dundrande havet.
‘Så, regent till regent.’ sa han då de var ensamma, mindre formellt.
‘Jag har förstått att ni är utmanade av fiender inom ert rike, fiender som gör er expansion besvärlig.’ påpekade han lugnt.
‘Vi har erfarenhet av sådana bekymmer, och kanske kunde vi bistå er i er… utmanade tid, om det är vänskap ni söker?’ -
Även fast Aeon fortfarande var irriterad och verkligen behövde få ut sina känslor så visste han att drottningen blivit galen, och visst så visste han också innerst inne att Sera aldrig skulle lämna honom utan att först lämna ett meddelande om det fanns andra alternativ, så han kollade skamset upp på Sera och skulle precis säga förlåt till henne när han hörde en annan röst. Så då vände han blicken till rösten och såg att det var drottning Isra. Och eftersom han fått lära sig hur man ska agera när det är kungligheter i närheten reste sig klumpigt upp och bugade, samtidigt som han försökte le, men det blev bara en grimas då han fortfarande ångrade sitt val att komma hit och egentligen inte alls gillade drottningen och sa med stel röst,
”grattis på eran bröllopsdag ers höghet, hoppas , ni får en fin framtid tillsammans”
Sedan började han pillra med sin apparat som han omedvetet tagit fram då han behövde något att hålla på med för att inte ännu en gång tappa humöret eller bli rastlös, för drottningen gjorde honom lite nervös, för det var någonting med henne som gjorde att han inte ville vara hennes fiende. Och sedan kom han på att han haft ett utbrott och sa snabbt
”förlåt för mitt utbrott, det ska inte upprepas” och bugade sig igen, denna gång lite mindre klumpigt.
-
AXEL
Axel visste nog att han undrade vem demonen var men det visste ju inte ens Axel och han tvekade på att demonen inom honom skulle svara på frågan.. Han hade ju undrat fler gånger än han kunde räkna upp trots allt. Därför fick han med demonens skrockande i huvudet svara för sig själv istället. “Axel heter jag vem är du?” Undrade han mer nyfiken på att en demon som inte var uppmärksammat elak, i alla fall inte ännu. Dock så kunde han höra i huvudet hur demonen svarade på frågan innan Tipum hann göra det. ‘Tipum’ Hörde han eka inne i huvudet följt av det lilla skrockandet igen vilket kunde synas på Axels ansikte att demonen talat om namnet för honom då ögonen lös upp en aning. “Tipum?” Undrade han då med tanke på att demonen kunde driva med honom, det skedde mer ofta än man kunde tro.
NILLA
Nilla la fint sin arm om Kaels och gav sin fästman en blick då han såg lite ansträngd ut över att behöva ta sig fram och önska dem båda lycka med livet. Hon gav honom ett försiktigt, förhoppningsvis betryggande leende som man skulle tolka som utstående som ett sådant där nykärt leende. “Låt oss få det överstökat eller vad säger du?” Undrade hon medan prinsessan fint gick förbi dem med ett litet leende riktat mot dem båda.
SELYANA
Selyana log som sagt mot Kael och Nilla medan hon tog sig framåt mot brudparet rakryggat och fint i en lugn takt för att det forfarande fanns personer före henne som önskade lycka till brudparet. Då alla innan henne väl önskat dem lycka så tog hon sig fram med ett fint litet leende, la en hand över bröstet och böjde huvudet mot paret. “Stort grattis på eran dag önskar jag och folket från Nela´thaënas. Vi önskar er lycka i erat liv tillsammans.” Sa hon lugnt och fint inför dem båda på ett sätt som verkade genuint och ärligt. Jo hon önskade de flesta väl i livet så var kanske inte för konstigt trots allt.
You must be logged in to reply to this topic.