Verena tittade frågvist på kvinnan. Ett misstag? Det var omöjligt. Hon visste ju Verenas namn och vem som helst kunde se att hon haft en familjär blick. De hade setts förut, Verena kunde bara inte placera var. När någon sedan ropade på kvinnan började pusselbitarna falla på plats.

“Linn?” upprepade Verena för sig själv i en tyst viskning. Hon hade hört det namnet förut, men det var några år sedan nu. Mycket hade hänt sedan dess. Kvinnan hade dock inte tagit fel. Verena mindes plötsligt och hennes bekymrade min var som bortblåst.

“Linn!” Denna gången sade hon namnet högt. Hon klev av från verandan och ut i eftermiddagssolen. Det varma ljuset sken upp hennes gråvita hår och framhävde de blå ögonen som nu tittade förväntansfullt på den korthåriga kvinnan. Verena gick fram till henne med raska steg och lade handen om hennes muskulösa arm. Hon var snäppet kortare än sin gamle vän och såg upp på henne med ett leende.

“Det är inget misstag. Det är jag, Verena. Jisses, jag trodde aldrig jag skulle få se dig igen!” Hon blev nästan tårögd då hon tänkte tillbaka på deras tid tillsammans. För att inte tala om den tragedi som splittrat dem – bakhållet där flertalet av deras bröder och systrar stupat. Verena visste inte hur många av dem som överlevt och lyckats fly. Ett fåtal hade hon koll på men de var alla spridda för vinden på olika håll i världen.

“Jag känner knappt igen dig! Du har legat i ser jag” fortsatte hon och klämde om Vingas biceps. Hon själv hade bibehållit sin kroppsform, men håret var längre och små rynkor gjorde sig till känna när hon log. Bakom henne satt hennes tre underhuggare vid bordet som fån. De trodde inte sina ögon – deras chef så kärvänlig vid någon. De till och med ignorerade näste man i kön som undrade ursäktande om de skulle fortsätta med mönstringen, eftersom tiden var knapp.

Tänk vad märkligt att man kunde gå flera år utan att prata med någon för att sedan träffas som om det var igår. Tiden hade förflutit och samtidigt inte alls. Det värmde i hjärtat att se Linn igen. Verena hade hört rykten om att hon var vid liv men det var ändå en lättnad att se det med egna ögon. Som några av de få kvinnor som ingått i deras gamla hyrkompani hade de naturligt stått varandra nära. Verena skrattade till vid hennes kommentar och vände sig om för att se på de tre männen med sina förvånade blickar.

“Äh! De klarar sig nog bra själva. Puben ligger ju precis här så vi skulle kunna ta ett glas. Jag bjuder!” Verena gestikulerade mot entrén och började sakta att gå inåt. Hon gav även en jakande nickning till sina underhuggare som började ågeruppta rekryteringen igen. Snart behövde de vara klara eftersom de skulle bege sig av på sitt uppdrag.

“Stod du alltså i kö för att värvas? Vi skulle absolut behöva någon som dig.” Hon sneglade på Linn och drog en aning på mungiporna. Det var sant. Hennes gamle vän var en av de bästa hon kände till. Det tyckte hon visserligen om alla som hade ingått i Gryningens Klinga. Möjligtvis var hon lite partisk, men de hade faktiskt varit väldigt framgångsrika och stundtals haft arbetsgivare som stått på kö. Numera hade Verena avancerat och hade ett helt eget kompani, många fler i antal men hon skulle ljuga om hon påstod att de höll samma kvalitet. Med tiden skulle hon nog lyckas drilla dem till att bli eftertraktade krigare. Det var fortfarande ganska nytt, något år eller så, och de levde en aning på hennes goda rykte.

Verena höll jämna steg med sin vän hela vägen in. Hennes leende fallerade när Vinga talade om att hon hade andra, mer trängande plikter. Verena kunde inte säga att hon förstod varför eller vad det handlade om. Vad hon visste var dock att hon behövde henne och inte var redo att skiljas från henne så snart efter att de träffats igen. Trägolvet knarrade när hon stannade upp och lutade sig mot bordet, sneglandes på Vingas hand som svepte över det. Hon hann inte kommentera vad som nyss sagts innan ämnet hade bytts ut. Leendet kom tillbaka och Verena skrattade kort.

“Ja, långt och långt. Det beror väl på vilken aspekt av livet man syftar på. Men karriären går väl bra kan man säga.” Med sökande blick tittade hon mot bardisken och konstaterade tyst att de inte skulle intressera sig för att ta beställningar vid borden på det här stället.

“Ett ögonblick bara så ska jag ordna något att dricka till oss. Kommer strax!” Verena log ursäktande och gick över för att beställa öl till dem. Hon var inte borta länge utan kom strax därefter tillbaka med två stora stop, fyllda med skummande honungsdoftande öl. Glatt ställde hon ner dem på bordet och satte sig mittemot sin vän.

“Dåså!” Verena höjde stopet för att skåla. “Skål för nya äventyr tillsammans. Du ska med, jag går inte med på något annat.” Hon hade en skojfrisk ton i sin röst, men det fanns ett underliggande allvar där. Medan hon beställt ölen hade hon nämligen bestämt sig för att övertala henne att gå med i kompaniet. Det kändes inte som att detta var allt – en öl och lite prat. Nej, hon kände i hela kroppen att de inte kunde skiljas åt så snart efter att de återfunnit varandra efter tre år.

Efter deras blöta skål spred sig ett brett leende i Verenas ansikte. Hon tog några klunkar med blicken fortfarande fäst på Vinga. Sedan ställde hon ner stopet, torkade sig över munnen med handryggen och skrockade kort.

“Om du är så dyr blir jag bara ännu mer nödgad att anställa dig, förutsatt att du är dyr av en anledning” svarade hon med lugn röst. Med underarmarna som stöd lutade hon sig en bit över bordet och log svagt när hon såg den rosenröda färgen leta sig fram över Vingas kinder. Det var i just sådana här tillfällen som Verena hade svårt att sätta fingret på vad hennes vän Linn var för en person. Å ena sidan satt en skicklig och hård krigare framför henne, å andra sidan en mjukis som kunde rodna i ett helt vanligt samtal. Att det fanns känslor där gick rakt över huvudet på henne, men Verena hade aldrig varit bra på att förstå sådant. Om ingen sa ‘Du, jag, sängen – nu’ förstod hon oftast inte alls att någon flirtade med henne. Än mindre om någon i hemlighet hade känslor.

“Vad jag haft för mig?” upprepade hon och pustade ut, som att det gått evigheter och minnet började tryta. “Jobbat, mest… tragiskt jag vet. Efter att allt hände…” Hon tystnade en liten stund och gjorde en vevande gest i luften. Det var fortfarande tungt att prata om incidenten där deras kamrater slaktats framför dem. Skammen satt djupt inrotad över att hon flytt scenen, men hon visste att om hon stannat och kämpat hade även hon varit död.

“Först försökte jag ta reda på vilka det var som utförde bakhållet. Men jag har inte hittat dem. Inte ett enda spår. Så jag började jobba igen. Det hjälper att ha något att tänka på.” Hon log halvhjärtat och tittade ner i bordet. Verena var en kvinna av hög moral och hade alltid varit. Därför hade det tagit hårt på henne, men hon var också bra på att inte tappa bort sig själv. Annars hade hon nog inte klättrat i karriärstegen.

“Vad har du själv hittat på?”

Verena tittade ner på Vingas hand, deras hud som rörde vid varandras och tummen som lugnande strök henne från att förlora sig i hemska minnen. Hon svalde hårt och blinkade bort en tår ur sina blanka ögon när hennes vän berättade om sitt förfärliga öde. Skammen grep tag i Verena totalt, knöt hennes hals när hon öppnade munnen för att säga något men inte ett ljud förmådde hon till svar. Så hon slöt läpparna igen och vågade inte se upp på Vinga förrän hon nämnde alverna.

Det tog emot när Vinga drog tillbaka sin hand. Det hade känts tryggt och varmt. Även om Verena var en stark kvinna, självständig som få och hård som sten, saknade hon verkligen någon att anförtro sig till. Hudkontakten, förståelsen och omtanken var inget hon var bortskämd med. Hela hennes själ kippade efter det, som en man överbord med munnen precis ovanför ytan mellan vågorna.

Motvilligt drog hon åt sig handen och fyllde lungorna med luft innan hon tog en stor klunk och såg upp på sin vän med frågor i sin blick.

“Alverna? Vilken relation har du till dem?” Hennes fråga var kantad av förvåning. Inte för att det var märkligt i sig, men samarbete med dem hörde väl inte till vanligheterna. Det hade även varit oroligt ett tag, om man skulle tro på nyheterna som färdades genom världen.

“Hm” var allt Verena svarade. Om hon tolkade situationen rätt var inte hennes vän direkt exhalterad över att dela just den här historien. Hon lutade sig tillbaka på bänken, vilade skuldrorna mot en träbalk som lägligt nog stod bakom henne, bärandes det mörka trätaket ovanför. Hon såg ner på sina händer, skrapade med nageln över en flisa i bordet. Verena hade en fantasisk förmåga att alltid se allvarlig ut, även när hon skrattade nådde leendet sällan upp till hennes ögon. Den som kände henne visste att denna hårda fasad var en del av vem hon var och det var ingen mening med att försöka bryta den. Man var välkommen att försöka men skulle likväl aldrig ta den genomborrande blicken ur henne, eller hur hon bet ihop käkarna sekunden hon tystnat.

“Tänk vad märkligt” sade hon och tog en liten klunk, slickandes om läpparna, “hur olika personer vi är nu. Som att ett halvt liv passerat och samtidigt bara ett andetag.” Den kalla blicken granskade stopet. “Vi har separata vänner nu. Separata liv. Ena stunden strider man för varandra om så döden skulle ta en, nästa är man främlingar.”

Verena lyfte blicken och fäste den vid Vingas ansikte. Hon försökte tyda vem kvinnan framför henne blivit. Vad hade hon gått igenom? Hur hade det format henne till denna dag? Kunde de lita på varandra som förr?

Verena såg ner i bordet, pillandes på sitt stop och drog lite på ena mungipan. Hon hade inget emot att Vinga skrattade åt henne. Det var bara bra att någon kunde skratta gott trots allt som hänt. Verena var inte världens mest dystra person hon heller, men när minnena av vad som hänt spelades upp kunde hon inte låta bli att försjunka i tankar.

“Jo, jag har väl blivit det” sade hon med en road fnysning. Med höjt ögonbryn såg hon upp på hur hennes vän slängde upp stövlarna på bordet. Verena tömde sitt stop medan Vinga pratade och lutade sig sedan över bordet, tittandes på henne med det sneda leendet lekandes på sina läppar.

“Ju fler desto roligare! Nämn ditt pris, Linn. Jag ska ha dig, så är det bara. Det är ovärderligt att strida sida vid sida med någon man litar på, som dessutom är riktigt duktig.” Verena fläppte till Vingas ena sko, hintandes om att hon borde ta ned dem från bordet.

“Jag antar att det aldrig fanns särskilt mycket tid för oss att prata om vårt förflutna. Det får vi ändra på. Men din favoritfärg borde jag kunna… låt mig gissa. Röd? Och inte en knallig eller blodigt röd – mer som en höstfärg. Lite som du.” Verena log nu varmt. Hon visste inte hur mycket skämt och hur mycket allvar som låg i det hon sade. Kanske en salig mix av de båda.

Dammet från trupperna fyllde luften såväl som ljudet av hovklapper, taktfulla fotsteg och en marschsång som dragit igång. Mörkret hade infallit och planen var att marschera en bra sträcka bort från staden innan de slog läger. En bit över hundra man gick längs med grusvägen i prydliga led. Det var en salig blandning av ryttare, fotsoldater, armborst- och pilbågsskyttar. Ett litet trossfölje var också med dem, mestadels fruar och äldre barn till män i kompaniet.

Verena satt uppå sin mörkbruna häst, leendes tyst för sig själv. Hennes ögon såg upp mot det klara himlavalvet, täckt av stjärnor i en rymd som påminnde om hur små de var – trots att det kändes lika mäktigt varje gång hon fick leda sitt kompani. Hon tänkte på samtalet förut med Linn och faktumet att hennes hårfärg inte gått obemärkt förbi. En löjlig sak, egentligen. Alla visste ju att Verena hade ovanligt blekt hår, men på något underligt vis värmde samtalet från tidigare under dagen. Leendet blev bredare när hon tänkte på summan som Linn begärt. Hon hade kunnat begära ännu mer och hade fortfarande blivit rekryterad, men det tänkte Verena minsann inte tala om. Hon var shysst, men inte dum.

“Blir det bra?” Mannens röst intill henne var pikande. Hon ryckte till och vände sig förvånat mot honom. Vad tusan hade han sagt? Något om vilken väg de borde välja imorgon.

“Absolut! Dra det med Erdsson också är du snäll” svarade hon, men han såg menande på henne som om han visste att hon inte hört vad han sagt. Erdsson var hennes närmaste man och högra hand. Vad som än sagt skulle alltså komma till hennes kännedom utan att hon behövde tappa ansiktet. Innan mannen han säga mer föll hon in i en samlad galopp och red framåt i ledet. Snart saktade hon in intill Vinga och Sloan. Leendet var tillbaka.

“Allt okej? Vi borde vara framme lagom till midnatt.” Hon vände blicken mot Sloan. “Vi har inte hunnit hälsa ännu. Jag har förstått att du är viktig för Linn. Mitt namn är Verena. Verena Béchal. Välkommen in i gänget!”