- This topic has 64 replies, 3 voices, and was last updated 6 månader, 2 veckor sedan by
.
-
Tröttheten och smärtan inuti hennes kropp var svår att skaka av sig och fokusera på någon annan där. Istället för att svara letade hon upp Sloans hand för att trycka den lätt som för att visa honom tacksamhet och att hon levde. För att sedan dra ett rosslande andetag. Fortfarande med tankarna virvlande i hennes huvud. Vilka hade överlevt? Eller snarare. Hade Verena överlevt?
Hennes röst fick henne att le lite svagt, men det var inte lika stort som hon brukade ha för henne. En liten hostning och hon grimaserade över sitt egna namn i Verenas mun. Det kändes inte riktigt som det passade och hon kunde inte riktigt rå för att skratta lite bittert.
“Du kan alltid kyssa mitt arsle, Verena. Och titeln var, ers höghet, inte Vinga” påpekade hon med ett litet skratt för att försöka sätta sig upp och se något skamsen ut sedan. Hon drog lätt efter andan igen och drog en hand igenom sitt röda hår. Det var svårt att berätta det, för det gjorde fortfarande ont. Men till slut drog hon ännu ett stärkande andetag.
“Men ja, du har rätt. Mitt namn är Linn Vinga Gérin. Den forna prinsessan, men jag har avsatt mig själv den posten för… många år sedan. För jag antar att du känner till mitt misstag, när du nämner det så? Sloan här, han tränade mig och för det så blev han avskedad. En väldigt fin man.” fortsatte hon till slut och sedan nickade hon till frågan och såg oroligt på henne.
“Och hur mår du? Förlåt… Jag försökte göra så mycket jag kunde…”
-
Sloan spände sig något då han hörde Verenas röst, trots allt var hon kanske den enda som sett Vingas förvandling och visste vad hon var. Hans hand sökte sig till sitt svärdsfäste, redo att försvara henne om han behövde.
‘Drakarna utrotades nästan inte så länge sedan.’ sa Sloan lite tonlöst som svar till Verenas anklagelser.
‘Vem har större orsak att undanhålla sin bakgrund, än henne?’ frågade han och reste sig, stod emellan Verena och Vinga, handen kramandes svärdsfästet under sin smutsiga rock. Men då befälhavaren verkade slappna av gjorde han det med, åtminstone en smula. Han nickade över frågan.
‘De kommer att komma nu, för att utrota en av världens sista drakar. Kaelreds kungahus har jobbat hårt och länge på att göra det just till det… rykten, historier, berättelser. Vi måste röra oss innan monsterjägarna kommer, eller andra som vill passa på att kamma in en rejäl belöning på ett drakhuvud.’ han böjde sig ned och hjälpte upp Vinga på fötterna. Hur han mådde verkade inte så relevant, hans åldrande ansikte var hårt och senigt, beslutsamt trots smutsen och bloden som vittnade om vad han gjort i natt. -
Verena fnös högt åt Vingas kommentar men ändå drogs hennes mungipor någorlunda uppåt. Hon tvivlade inte på att hennes personlighet varit genuin under den tid de känt varandra. Det kunde till och med vara så att Vinga, Linn eller vad hon nu ville kallas, kunde vara mer sig själv när hon inte hade vikten av ett kungahus på sina axlar. Hon övervägde deras ord och visst förstod hon varför de ljugit – varför hennes vän utgivit sig för att vara någon annan. Ändå gjorde det ont, mer än Verena ville kännas vid. Hon stod tyst, kämpandes med sin moraliska kompass och fann sig för första gången på länge vilsen i vad hon tyckte och tänkte. Verena som alltid for med stark moral och klara mål. Här fanns flera vägar att gå. Hon såg sig omkring på förödelsen omkring dem och för ett ögonblick höll de få tårar som fanns kvar på att börja falla igen men hon blinkade envist bort dem innan hon åter såg tillbaka på dem.
“Jag mår bra” ljög Verena tyst. Med tanke på hennes uppsyn visste även hon att ingen skulle tro henne. Däremot stod hon upprätt och om så stridigheterna fortfarande pågått hade hon kämpat vidare utan att klaga. “Kan jag hjälpa er på något vis? Ska du, ensam, skydda henne?” Verena spände blicken i Sloan.
-
Sloan kunde se besvikelsen i Verenas ansikte, men han var inte egentligen så brydd om det. För honom var Vingas säkerhet det viktigaste, inte vem som blev sårad över att de hållit hennes identitet dold. Många hade dött denna dag, det var beklagligt, men det var stridens verklighet. Utan Vingas agerande hade kanske färre behövt dö, men resultatet för Verenas kompani som hamnat i bakhåll hade sannolikt varit detsamma. Vid frågan ryckte han på axlarna, lite defensivt.
‘Vem annan har hon?’ frågade han simpelt. ‘Efter vad som skett idag, kan hon knappast stanna under ert befäl?’ undrade han, armarna i kors.
‘Är de redo att beskydda henne?’ frågade han och gestikulerade över de överlevande som sökte efter sårade kamrater, och på andra vis gjorde sig redo att ge sig av, inväntandes order eller kanske till och med deserterade. -
Lögnen som Verena sa var förstås inte svår att genomskåda, men hon valde att inte kommentera den just då utan gav henne ett svagt leende. När väl Sloan hjälpte henne upp försökte hon få bort en hel del smuts ifrån kroppen och kanske var det mer tydligt hur naken hon var. Inte för Vinga verkade allt för brydd och lyssnade på Sloans och Verenas prat emellan sig. En liten suck lämnade hennes läppar.
“Kanske det är bättre att jag är ensam? Ni har båda satt er i fara för mig för länge.” påpekade hon och böjde sig ner över sin säck som hon hade lyckats rädda från elden. Snart drog hon ut några kläder där för att börja klä sig i ett par enkla reskläder. Lite obekvämt drog hon en hand genom sitt röda hår.
-
Verena försökte att inte titta allt för mycket på Vinga. Hon visste inte vad som var mest respektfullt; att titta bort tills hon var påklädd eller att möta hennes blick när de talade med varandra. Det resulterade i ett tafatt mellanting. Verenas ansikte avslöjade inga känslor utan hon stod som gjuten i marken med ett bestämt uttryck. Först såg hon på Sloan och skulle just till att svara när Vinga flikade in. Detta resulterade i en ljudlig suck från Verena.
“Och hur många gånger satte vi oss inte i fara för varandras skull när vi var med i Gryningens Klinga? Jag misstänker att gubben här satt livet på spel för din skull många gånger och han ser inte ut att vilja sluta nu.” Hon gjorde en hetsig gest mot Sloan. “Jag vet inte vad du har för inställning – helt ärligt visste jag uppenbarligen ingenting om dig – men du vet att jag aldrig skulle lämna någon till ett hemskt öde. Gaska upp dig, Linn. Du kommer inte lämnas ensam.” Det kändes konstigt att använda det namn hon var van vid men det var så hon kände henne. Hon såg nu bistert på Vinga – men Verena aldrig ansett sig ha tid för självömkande personer. Efter en lång sekund tittade hon sig omkring igen på vad som återstod av hennes kompani. De gick att uppskatta till omkring sjuttio stridsdugliga soldater kvar. Resten hade stupat eller behövde livräddande vård från deras enda helare som desperat sprang omkring bland kropparna.
“De följer mig nästan vart som helst – för rätt pris.” Med de orden såg hon tillbaka på Sloan och Vinga. Det var ett förslag, en fråga, om än en subtil sådan vars fastställande hon lämnade över i deras händer. Var det här de skiljdes åt eller skulle deras vägar fortsätta flätas samman?
-
Sloan gav Vinga en menande blick, trots allt inte första gången hon föreslog att hon skulle gå vidare ensam. Åtminstone på den punkten var han och Verena överens. Bara hans blick skulle nog säga vad han tyckte om den saken. Speciellt efter allt som de gått igenom tillsammans. Dock varade inte ögonkontakten länge, då han såg bort för att ge henne lite privat stund för att klä på sig, även om det knappast spelade så stor roll efter all blod och död de sett på så kort tid. Han fnös lite över att bli kallad gubbe dock. Då frågan sedan ställdes la han armarna i kors. Vinga visste nog vad han tyckte, han hade bara gått med på att gå med i kompaniet för hennes skull. Skulle han bestämma skulle de säkert hitta ett mer anspråkslöst och lugnt hörn av världen där ingen skulle finna dem. Men valet var, som vanligt, på prinsessans axlar.
‘Hemligheten är ute, antar jag.’ sa han lite torrt. -
För att försöka styra bort ämnet något, kunde hon inte rå för att le lite. Trots hennes ilska så var det något sött där över Verena. Inte som Sloan, för söt var inte ordet hon skulle beskriva honom med… Kanske en gång han hade varit stilig men inte direkt. Hon skakade på huvudet lätt.
“Åh, buhu! Som om jag vet allt om dig. Du vet, mitt namn är Linn Vinga Gérin. Du kunde en del av mitt namn inte många känner till och minnena vi skapade. Så daska upp dig ur det självömkande träsket själv. Och jag är inte rik som en prinsessa, Verena. Inte följer de mig utan betalning.” sa hon och blinkade lite med ena ögat för att sedan låta blicken vandra mot Sloan.
Det var inte svårt att se att han inte ville det här. Ögonen skrek nästan av avsky och nekande. Trots det kändes det som Vinga inte kunde säga nej. Hon drog lätt efter andan för att ta tag i Sloans händer milt och se honom i ögonen.
“Kära vän, du behöver inte följa mig konstant. Jag kan ordna ett litet hus och en kärring för dig istället. Låter det inte bra?” frågade hon.
-
Vingas vassa svar gjorde Verena en aning ställd. Hon hade inte riktigt förväntat sig mothugg på det sättet och skämdes något när hon insåg att hon själv stod och gnällde. Kanske helt i onödan dessutom. Hade förtroendet tagit en törn? Absolut. Inte bara på grund av Vingas bakgrund utan även faktumet att hon ruvade på formen av en stor jäkla drake. Men… var det värt att tjafsa över? Tyckte hon mindre om henne för det? Nej. Absolut inte.
Verena suckade och drog sin sargade hand över ansiktet, smetade obrytt ut blodet och hissade när såren i hennes hand sved vid rörelsen. Med ett besvärat grymtande tycktes hon tänka en stund, men det gjorde ingen nytta. Hon visste verkligen inte hur de skulle gå vidare härifrån. Hennes kompani skulle aldrig följa henne utan löfte om betalning, mat eller vissa bekvämligheter. Dessutom hade de ett uppdrag som väntade dem, även om fursten som anställt dem skulle bli besviken på det minskade antalet soldater. Tyst såg hon på Sloan som även han fick ett rappt svar från Vinga. Verena sänkte sedan handen och vred på sig innan hon uppgivet såg tillbaka på dem båda.
”Jag skulle känna mig dum om jag inte hjälpte till, speciellt efter hjälpen från er. Men… jag kan inte lämna dem.” Hon gjorde en gest mot folket längre bort – hennes mannar. ”Jag tror verkligen inte att de skulle följa mig utan en utlovad betalning.”
Det kunde vara så att Verena hade för dålig tro på sig själv, speciellt då många hade arbetat för henne i flera år nu. Men de fick alltid gott betalt om hon så skulle ta ur sin egen kassa för att kompensera för dåliga arbetsgivare. Dessutom – vad skulle de göra? Häcka kring Vinga? Det skulle ju inte dra till sig uppmärksamhet… Skulle Verena då lämna dem? Lösa upp vad hon kämpat så hårt för att bygga upp? Nej, hon såg verkligen ingen lösning som skulle kännas helt bra.
-
Sloan stod och trampade lite obekvämt över de unga kvinnornas samtal, något för intimt för hans bekvämlighet. Men återigen gav han bara Vinga en nickning, beslutet var hennes och det var dags för henne att välja sin väg, snarare än den mållösa väg hon levt efter att hon lämnat Kaelred.
‘Jag följer med, vart du går, Vinga.’ sa han bestämt, livet med familj och lugn var inget för honom – åtminstone inte något han trodde på.
‘Slutpratat nu, vi måste hjälpa de som kan hjälpas, och ge oss av. Omgruppera, planera, med kompaniet eller utan, Vinga som en tillgång eller på fri fot. Ni kan tjafsa om era känslor vid ett bättre tillfälle.’ sa han, som den ledare han en gång varit, men gav över åt Verena med en handgest, det var trots allt hennes kompani. -
Det dröjde inte långt innan Sloan var tillbaka i sin roll som ledare, det var inte allt för sällan som det sipprade ur honom. Även om hon ibland förbannade honom för det. Allt för många var irriterade när en gammal gubbe, en alkolist, kunde få folk att följa bättre än en ungtupp som hade pengar och titeln. Tacksamt klappade hon honom på axeln för att nicka något åt Verenas ord.
Hon förstod henne. Pliktkänslan och förstås var kompaniet något av en familj till henne. Något som hon inte hade velat beröva henne. En liten nickning ifrån henne, fast hon hade inga pengar och att röra sig till de uppdraget som de hade innan kändes nästan dåraktigt för deras förluster. Lite trött drog hon efter andan.
“Att se vad vi har för resurser… är väl det val vi har just nu.”
-
Känslor? Verena rynkade på ögonbrynen och gav Sloan en oförstående blick. Faktum var att hela tanken på att det var känslor inblandat – mer än de mellan gamla vänner – hade gått över huvudet på Verena. Det brukade vara så och hade alltid varit. Hon hade inget öga för när någon tyckte om henne och var själv inte allt för romantiskt lagd, för att uttrycka det milt. Därför förstod hon inte alls vad Sloan pratade om. Däremot höll hon med honom om att deras samtal var oviktigt i jämförelse med arbetet som ålades dem. Eller i alla fall Verena, de andra två ansåg hon inte längre ha några plikter att stanna.
Hon öppnade munnen som för att säga något, men stod endast tyst någon sekund innan hon vek av med blicken och vände på klacken. De fick talas vid senare. Hon tog sin halta häst, fällde ännu en tår när hon såg hur han knappt kunde sätta ner sitt ena bakben och ledde långsamt bort honom mot de fallna män och kvinnor som låg utspridda över deras aska till läger. Hon bad någon se till hennes häst innan hon blev överöst med frågor och slutligen en snabbt samlad rapport. Fiendes sades vara en samling soldater från flera furstar i Taederia. Intressekonflikten tycktes större än vad deras arbetsgivare talat om för dem. Hon gav order att skona överlevande fiender som fångar. Efter en pratstund började hon att leta efter sin högra hand Erdsson, och när hon fann honom hjälpandes med de skadade kastade hon sig kring hans hals. Fler tårar sköljde blodet från hennes kinder.
Verena tackade de högre makterna för hans liv i behåll – vilka hon än inte kommit underfund med vilka hon skulle tillbe. De diskuterade en stund medan de hjälpte fältskären bäst de kunde. Tillsammans var de överens om att avblåsa uppdraget, något som snabbt spreds bland de andra. Timmarna gick och när allt som kunde göras för tillfället var avklarat sökte hon åter igen upp Vinga och Sloan. Nu hade ruset från bakhållet lämnat henne och en mycket mer sliten och lugn Verena kom nu gåendes. Hon såg fortfarande ut som skit.
”Vi har knappt 90 man kvar, för tillfället” sade hon sorgset. ”Omkring 70 om man räknar med de i stridbart skick. Så många liv… Borta.” Verena orkade inte ens se upp från marken när hon trött lutade huvudet mot Vingas axel, sökandes någon form av stöd. Hon var helt slut och brydde sig inte längre om att visa sina svagheter.
”Vi kan inte fortsätta. Jag skulle leda dem in i döden. Jävla skit. Jag hatar furstar.”
-
Lite förvånat kände hon Verenas huvud mot sin axel och hon lade hastigt sina armar omkring henne för att hålla henne hårt en stund. Helt i tystnad. Mjukt lät hon sedan sina händer stryka hennes rygg medan hon funderade på vad hon skulle säga. Vad fanns det ens för ord som kunde göra någonting bättre?
“Det är få…” hummade Vinga, ett simpelt konstaterande som inte direkt var svårt att koppla ihop med de orden som hon sa för att låta sin ena hand dra igenom de lite toviga håret. En blandning med blod, smuts och aska som klibbat ihop sig.
“Kanske vi kan… hitta några andra på vägen?” påpekade hon, fast förstås skulle de behöva betala arvodet till de dödas familjer – eller åtminstone var det något som brukades göra.
Det var inte förrän då som hon verkade komma ihåg att hon höll om Verena så mjukt och skyddande nästan. En liten rodnad sökte sig upp på hennes kinder och hon såg ner för att harkla sig något.
“Eller kanske en drake är tillräckligt för att ta hand om probelmet?”
-
Sloan stod tålmodigt och väntade på att ett beslut skulle tas, även om han själv redan visste vad han föredrog. Då de verkade komma till en slutsats nickade han. Han kunde notera Verenas förvirring över hans ord, och fnös lite roat åt det. De var uppenbarligen blinda, båda två. Blindare än en blind.
‘Så här är vi nu, i Karmanskt inbördeskrig.’ fnös han lite föraktfullt. Sådan här osämja var inte Kaelreds väg – åtminstone inte i hans mening, men Karmanerna var ju praktiskt taget barbarer i Sloans ögon.
‘Nittio.’ konstaterade Sloan. ‘Och dessa nittio vill inte ha hämnd på uppdragsgivaren som skickade in dem i detta bakhåll?’ frågade han, med ett höjt ögonbryn.
‘Med så mycket död skulle ingen klandra dem om blodet kokade, för att bli hitskickade utan uppriktig information om fiendens allians. Och kanske en bra belöning från angriparna som precis gav oss stryk om vi gjorde jobbet för dem.’ inte den mest hedersamma vägen, men de var ju säljsvärd. -
Verena suckade mot Vingas axel. Det kändes lugnande och tryggt i hennes famn, som att få en liten hemkänsla. Hon njöt tyst av beröringen men vad idel öra till vad som sades. Slutligen grymtade hon tyst med en klagande ton och drog sig undan. Hon stod fortfarande nära sin vän när hon vred på sig och gav Sloan en bitter blick trots att hennes ögon var oerhört trötta. Först skakade hon på huvudet åt mannens ord innan hon såg på Vinga.
”Om det innebär fara för dig att byta skepnad borde du låta bli så långt det är möjligt” sade hon mjukt och smekte över hennes rodnande kind för att visa att orden grundades i omtanke. Därpå såg hon mellan dem båda.
”Jag tänker inte låta min ilska dunkla mitt omdöme. Fastän jag har ett och annat att säga de där furstarna tänker jag inte leda mina mannar in i en konflikt som uppenbart är större än vad som var sagt. Vem vet vad mer som ljugits om? Hämnd är inte vår väg. Jag skulle på min höjd rida dit själv och ta betalningen som vi har mer än rätt till efter attacken denna natt…”
Hon stod vid ett vägskäl, osäker på vilka val hon borde göra och vilka beslut som behövde tas.
-
Kinderna verkade bli ännu rödare efter hennes smekning och ord. Som om hon verkligen brydde sig om henne. Och att hon stod nära nog för Vinga att känna Verenas andetag mot sig. Bara tanken fick det att pirra inombords.
“Rida själv?” fnös Vinga, som om hon vaknade till lite efter Verenas ord och rynkade lätt på ögonbrynen och gestikulerade framför sig. Som om hon vill poängtera att hon inte höll med och försöka att få Sloan att reagera med på sådana dumheter.
“Kommer inte på frågan fröken!”
-
Vingas reaktioner undgick Verena i vanlig ordning. Hon tolkade henne som lite blyg på sin höjd, kanske lätt till att få rodnader. Hon var ju rödlätt i övrigt och det hängde alldeles säkert ihop. När Vinga fnös åt henne höjde hon ena ögonbrynet och tog ett steg tillbaka. Så hon själv fick föreslå att bege sig ut i världen på egen hand trots att det säkerligen fanns ett pris på hennes huvud, men Verena fick inte rida iväg på en tämligen harmlös resa och förhandla till sig sin betalning? Furstgubben som anställt henne hade inte mycket att sätta emot ändå om hon fick honom ensam. Han var alldeles för gammal. Det var förvånande att han inte redan hade trillat av pinnen helt ärligt.
Verena gav ifrån sig ett kort skratt och satte därpå händerna i sidorna med en utmanande blick på Vinga.“Fröken? Sist jag kollade var jag äldre än dig, lilla gumman!” Jodå, tänkte Vinga dra till med sådana namn var Verena inte sen med att följa upp.
-
“Lilla gumman?” fnös Vinga och satte sin näsa i vädret och korsade sina armar lite envist för att sedan möta Verenas utmanade blick med sin lika utmanande. Lite vågat, samtidigt med röda kinder steg hon fram så att hon stod nästan panna mot panna med henne.
“Du ser yngre och vackrare ut i alla fall, så fröken rider inte någonstans ensam!” sa hon och rodnade blev lite mer röd – om det ens var möjligt när hon insåg att hon nyss hade kallat Verena vacker. Men nu kunde hon ju inte backa. Trots att hennes hjärta slog allt hårdare – kanske Sloan skulle kunna dra tillbaka henne? Det hade åtminstone gjort henne lite mindre drömmandes och generad.
-
Beslutet låg hos Verena, så han ryckte på axlarna lätt. Han gav sina råd, så som han varit van att göra i sitt liv, men han hade mindre tålamod än han brukat ha och kände hur det var torrt i munnen. Något att dricka skulle han nog behöva, om det nu fanns något här efter all förödelse. På något vis brukade spriten överleva även i de dystraste timmarna.
‘Du är chefen.’ sa han, med en röst som sa att det kvittade för honom, bara de inte stod och trampade. Han himlade på ögonen lite åt de unga kvinnornas jargong, kanske han en gång hade funnit det roande men som sagt var hans tålamod inte det bästa just nu, speciellt då han var törstig.
‘När ni har snuttigullat färdigt kanske man kan få föreslå att vi gör ett beslut? Vi står i skiten, rent utsagt, om ni inte märkt det.’ -
Ung, vacker, fröken. Alla ord som Verena inte kände igen sig i det minsta. Visst hade hon kanske tur med en mirakulöst slät hy för sitt tuffa leverne men ungefär där tog det slut. Hon såg väl inte ful ut men hade aldrig själv sett något annat än en bitter, lustigt vithårig kvinna i sin spegelbild. Vad Vinga såg i henne tänkte hon inte ens försöka förstå sig på.
Vid Vingas ord och röda ansikte log Verena snett och lataktigt. Det kändes bra att ha en vän som ville stå vid ens sida och det värmde henne att hon funnit Vinga igen. Eller Linn som hon kände henne som. Leendet blev dock inte långvarigt då Sloan bestämde sig för att öppna truten och förgylla allas dag med sina uppmuntrande ord. Verena drog sig undan från sin närgångne vän och såg sedan bistert på Sloan. Det var inte utan att hon himlade lite med ögonen.
”Om du är avundsjuk är det bara att vara ärlig, gubbe lilla. Men visst, eftersom det tydligen är förbjudet att skämta mitt i all misär kan vi ta ett beslut här och nu. Jag kommer skicka iväg mina trupper. De behöver läka och jag tänker inte dra in dem närmare målet när vi redan här blir attackerade. Sen rider jag själv för att hämta kosingen. Vad ni två hittar på får ni väl själva bestämma. Se kontraktet som upplöst. Ni kommer få betalt för besväret hitintills.” Hon ögnade den äldre mannen, hade inte mycket till övers för honom. Han pratade lustigt om henne och Vinga, utöver det faktum att han i allmänhet inte direkt bidrog till en härlig stämning.
You must be logged in to reply to this topic.